Korta pipor och udda regler !

  Air Arms TDR 410 har en intressant lösning på de juridiska problemen..

I England så har man på många sätt en besynnerlig vapenlagstiftning och detta drabbar naturligtvis även luftvapen. Ett exempel på detta är den populärt benämnda 30/60-regeln som fastslår att ett skjutvapen får inte ha en kortare pipa än 30 cm (12 inch) samtidigt som den inte får i sin totala längd vara kortare än 60 cm (24 inch).

Detta såvida det inte är en luftpistol..

"2. For rule 2 of the Firearms (Dangerous Air Weapons) Rules 1969[2] there shall be substituted the following—

"2.—(1) Subject to paragraph (2) below, rule 3 of these Rules applies to an air weapon (that is to say, an air rifle, air gun or air pistol)—
(a) which is capable of discharging a missile so that the missile has, on being discharged from the muzzle of the weapon, kinetic energy in excess, in the case of an air pistol, of 6ft. lb. or, in the case of an air weapon other than an air pistol, of 12ft."

Vidare så fastslår man längre ner i texten:

"any firearm which either has a barrel less than 30 centimetres in length or is less than 60 centimetres in length overall, other than an air weapon, . . ., a muzzle-loading gun or a firearm designed as signalling apparatus falls into Section 5"

Sålunda - det sista stycket fastslår att ett vapen som har en pipa kortare än 30 cm eller som är kortare än 60 cm är inte tillåten, såvida det inte (enligt första stycket) är ett luftvapen och då gäller 6 fpe istället för 12 fpe.

Den luriga delen runt detta är emellertid tvådelad, inte nog med att ett gevär kan bli en pistol om det har för kort pipa eller för kort totallängd - dessutom så är straffvärdet vid påföljder för om man innehar en pistol eller ett gevär över sin lagliga gräns helt väsensskild.

  De första BSA Ultra hade bara 10 tum piplängd och detta vållade direkt problem..   

Den som har ett vapen över 12 fpe utan att besitta en licens (FAC) löper risk att bli åtalad och påföljden där varierar mellan dryga böter till 5 års fängelse. Den som däremot har ett förbjudet vapen (Section 5) riskerar automatiskt fängelse upp till 10 år, har man överlåtit eller tillverkat sådana vapen i omfattande skala så handlar det istället om en påföljd upp till och med livstid.

Ett luftgevär kan nämligen besittas över 12 fpe om man har licens, en luftpistol över 6 fpe blir automatiskt ett Section 5-vapen, precis som ett maskingevär etc.

Så, vad har då detta med oss här att göra?

Jo, innan UK ramlar ur EU så kan vi ju få för oss att transportera våra egna vapen till England för exempelvis tävlingar och då gäller det att hålla ordning på både totallängd och piplängd. Det är nämligen precis lika förbjudet att ta in ett extremt kortpipigt luftvapen (juridiskt sett en luftpistol) över 6 fpe som det är att ta in något annat förbjudet vapen.

Detta är naturligtvis enkelt att missa...

Två ganska kända exempel på när vanliga luftgevär faller i konflikt med den här lagstiftningen är BSA Ultra respektive Air Arms S410 TDR. Båda dessa vapen fick omkonstrueras till följd av att Home Office hade synpunkter på deras utformning för att få saluföras i England.

  En genialisk lösning..

När det gäller BSA så mötte man dessa problem vid utvecklingen av BSA Ultra. När modellen presenterades så angavs dess totallängd till 32 tum och den var då 26 tum lång i grunden med en 6 tum lång ljuddämpare. Så långt trycksakernas värld. När vapnet däremot började produceras så upptäckte man att 10 tum pipa inte var en framkomlig väg - pipan måste med bakgrund av lagstiftningen vara minst 12 tum lång.

Nu blev det jobbigt eftersom totallängden fanns med i allt då tryckt material som redan var färdigt (o betalat).

Lösningen blev att förse modellen med en längre pipa och en kortare ljuddämpare och då klarade man totallängden om 32 tum, låt vara med en löjligt liten och helt värdelös ljuddämpare på bara 4 tum. Faktum är att den här ljuddämparen var så usel att man inom BSA krävde att den skulle utgå och att vapnet skulle saluföras helt utan dämpare för att inte dra BSAs (i övrigt utmärkta) sortiment av ljuddämpare i smutsen..

En annan modell som mötte på detta bekymmer var, som sagt, Air Arms TDR. Här noterade man att om kolven demonterades, vapnet var ju ett takedown, så kunde ju geväret användas som en pistol, med en för hög effekt. Detta löste man igenom små pinnar i själva skarven mellan vapen och kolv vilka gjorde så att effekten sjönk ner till under 6 fpe om vapnet ändå användes utan kolven monterad. När kolven däremot satt på plats så gav vapnet fulla 11 fpe..

Okonventionell lagstiftning kräver alltså okonventionella lösningar... 

Hatsan Nova !

  Hatsans nya Rapid look-a-like

Den numera tämligen åldersdigna AT-44 mekaniken med rötterna som en kopia av 1990-talets Axsor har nu anlänt i ännu ett nytt utförande, denna gång faktiskt ett ovanligt smakfullt sådant. En Luxfer tubflaska i aluminium istället för de äldre, smalare och betydligt mer rostkänsliga hydrualrören liksom en stock av turkisk valnöt ingår i priset, som  igenom Fondprodukters omsorg här i Sverige hamnar vid 7500 kr.

Man kan alltså inte trolla med knäna, vill man ha komponenter av hög kvalité, som exempelvis Luxfer, så skenar priset iväg, även för ett i grunden skäligen simpelt vapen. Låt oss nu bara hoppas att man också har putsat till den tidigare så råa mekaniken någotsånär så att inte de tänkbara kunderna blir besvikna med tanke på vapnets numera ganska så saftiga prislapp.

I Sverige så säljs den skenstrypt med kaliber 25 där man uppger en utgångshastighet av 127 mps, en fart som förmodligen ytterst få exemplar kommer att brukas vid när de väl hamnar i konsumentled.

Vad var det nu som jag skrev om Airsporter RB2 - "hur man än borstar en gris...."

Mera kikarsikte - och lite annat !

  Hawke Vantage IR 4-16/50 Ao är ett prisvärt kikarsikte för £95

Kikarsikten är ett ämne som alltid engagerarar och manar till följdfrågor och detta är kanske inte så konstigt. Alla behöver ju ett bra kikarsikte samtidigt som det, relativt vapnet, är en tråkig sak för de flesta att spendera pengar på att köpa. Samtidigt så inser man ju att ett bra kikarsikte är viktigt för totalupplevelsen av sin setup. Mitt senaste inlägg om kikarsikten renderade en form av uppföljningsfråga där man efterlyser bra kikarsikten med lite mer förstoring än de 2-7 och 3-9 som det förra inlägget huvudsakligen avhandlade. Följande fundering ramlade in:

"Jag funderar på vilket sikte som jag ska välja till impacten. Inser att det finns hur mycket som helst att välja på... Jag orkar inte läsa in mig på allt eftersom det finns så många tyckare på nätet och så få verkligt kunniga.

Jag vill ju ha ett som är anpassat för luftvapen med ställbar parallax till korta avstånd.
Tänker också ett hyfsat förstoringsspann typ 4-16 el 6-24.
Vad är prisvärt nu för tiden? 2000-3000kr

Tre frågor:
1. Vilket sikte?
2.vilket fäste till impact(har väl picatinnyskena?)
3.vilka kulor tror du mest på till den i kal.25?"

Så, låt oss då börja med kikarsikten. Som jag skrev i det tidigare inlägget så klarar jag mig själv utmärkt med lägre förstoringsgrader men på min FX Airguns Elite så har jag faktiskt ett kikarsikte med upp till x15 förstoring. Ingen regel utan undantag alltså och om man skjuter mot mycket små mål på väldigt långa avstånd så kan naturligtvis en högre förstoring vara aktuell.

Först av allt en brasklapp, ju mer avancerat kikarsikte man vill ha för en budget av 3000 kr - desto enklare blir det i sitt utförande. Tillverkarna kan inte trolla utan de måste fördela siktets tillverkningskostnad inom en budget och då får vissa egenskaper stå tillbaka för att andra ska kunna vara framträdande.

Personligen så är jag ingen vän av billiga kikarsikten överlag men om man vet vad man köper och man är medveten om och accepterar lägre kvalité på vissa egenskaper så kan de ändå vara bra köp.

  Nikko Stirling Panamax 6-18/50 Ao kostar £150 och är bra värde för pengarna.

Kollar man i de brittiska blaskorna så förefaller såväl Hawke och Nikko som bra köp i den lägre prisklassen och önskar man komma upp något enstaka steg så finns även Votex med på skalan. Dessvärre så har jag själv ingen praktisk erfarenhet av någondera men de recensioner och den input som jag har tagit del av på nätet förefaller vara hyfsat samstämmig att de tre förslag som jag lägger i dagens inlägg är säkra köp för sin prisklass. Samtliga prisuppgifter är tagna från Optics Warehouse, England där både pris och sortiment är tilltalande. Eftersom UK ännu ligger inom EU så tillkommer det inte heller några tullavgifter utan det är bara frakten (ca £10-15) som man får räkna till.

  Votex Crossfire II 4-16/50 Ao har en prislapp på £221

När vi sedan kommer till fästen så har har Impact mycket riktigt Picatinny-rail och vill man använda samma fabrikat också till fästet så tillverkar faktiskt FX Airguns numera ett NoLimit-fäste för just Picatinny, ett gjutet val för 599 kr. Fördelen med dessa fästen är att de också tillåter en smidig take-down funktion med pålitlig repeterbarhet, jag använder själv detta fäste och denna funktion till min egen Elite, fast då med vanlig dovetail som fäste mot kilbasen.

Går vi sedan över till ammunitionen så finns (naturligtvis) JSB med två olika vikter. Dels numera klassiska King på 25.40 grains och dels den nyare och betydligt tyngre King Heavy på 33.95 grains. Skulle mot förmodan inte dessa erbjuda den bästa praktiska precisionen så skulle jag titta även till Exterminators på 30.00 grains, en miniéliknande projektil som har gett utomordentligt goda resultat ifrån min egen Smoothtwist-pipa. En mer konventionell diabol som också levererade bra i mitt vapen var Benjamin Domes 27.80 grains.

  Många vapen från FX Airguns är mycket förlåtande för olika diaboler, här min egen Elite...

Vill man ha mer specialiserade projektiler så finns JSB-tillverkade Predator på 26 grains samt en diabol som överraskade mig med ett riktigt bra resultet - HNs Baracuda Hunter Extreme med 28.40 grains. Detta är diaboler som trots sina okonventionella utseenden faktiskt presterar riktigt bra även på fulla 50 meter och resultatet vid en träff mot ett levande mål....brukar vara till full belåtenhet.

Det är främst dessa projektiler som jag  - utifrån egen erfarenhet - hade rekommenderat. Men som alltid så måste man pröva sig fram då alla vapen är unika individer. De enda projektiler som man definitivt inte bör satsa sina pengar på är Rhinos, hybridprojektiler med plastbotten liksom Gamos lågprisvarianter.

The Supersport !

  Undertecknad på en tävling i början av 2000-talet med en .22 BSA Supersport Carbine

En av de mest arketypiska fjäderluftgevär som existerar torde ju vara BSAs klassiska Supersport, ett prisvärt vapen som har varit en fantastisk storsäljare för BSA under tre decennier. Upprinnelsen till Supersport var att BSA gick dåligt i början av 1980-talet med ett flertal modeller i sortimentet vilka var dyra att tillverka men som inte kunde säljas med en tillräckligt hög prislapp för att generera vinst till företaget. För att lösa problemet så satsade man på ett rejält omtag och beslöt att så sakta att fasa ut den åldrade Airsporter-serien, vilken även inkluderade Mercury-varianterna. Det första resultatet av den här omdaningen var lanseringen av Supersport under våren 1986.

  BSA Supersport Custom var en tidig underversion som utrustades med Maxigrip och en Monte Carlo-stock.

Konstruktivt sett så hade Supersport sina tydliga rötter stadigt förankrade i den dåvarande BSA Meteor, vilken hade varit i produktion ända sidan 1959 med samma grundkonstruktion. Det man gjorde nu var helt enkelt att höja kvalitén två steg och formatet ungefär ett och ett halv nummer. Svårare än så var det faktiskt inte och kryddat med ett bättre avtryckarsystem så blev Supersport en potent aktör under slutet av 1980-talet som direkt vann köparnas gillande, inte minst för sin stora prisvärdhet när introduktionspriset var låga £85.

Trots en enkel konstruktion så var Supersport ordentligt välbyggt relativt dess enklare lillebror Meteor. Detta var ett vapen med en helt annan nivå av finish, passning och materialkänsla än den tämligen skramliga Meteoren och detta förstärkte tydligt känslan av ett "riktigt" luftgevär, främst riktat mot vuxna entusiaster.

  Min egen .22 BSA Supersport med Simmons 4/32 Ao och Sportsmatch fästen.

Precis som alla andra vapen från BSA så förekommer också Supersport med olika Marks ("Mk"), som kännetecknar generationer av vapnet med olika skillnader i detaljutformning och utrustning. Den första Supersport Mk I tillverkades bara de två första åren och är därför relativt sällsynt, den förkrossande majoriteten av tillverkade Supersports fram till 2012 tillhör sådeles Mk II. Skillnaden är att de sistnämnda har en pistongsleeve, alltså ett löst foder inuti pistongen, liksom ett förstärkt länkage mellan pipblocket och anspänningsskenan. De Supersports som har tillverkats efter 2012 är delvis av en annan konstruktion med en del detaljer och konstruktionslösningar lånade från ägaren Gamo. Fortfarande så är emellertid en ny Supersport SE att anse som en "riktig" Supersport och inte allså så förändrad från originalet som exempelvis Meteor, vilken ju blott har namnet gemensamt med föregångarna.

  Den ursprungliga Lightning, här i ett senare utförande med laseretsad stock

Ett par år in på produktionen så breddade BSA sitt Supersport-sortiment med en modell som man enkelt nog kallade Carbine. Det var då en vanlig Supersport men försedd med en 14 tum kort pipa och en liten slank pipvikt istället för originalets 18 tums långpipa. Denna version visade sig genast vara populär och som ett resultat av denna uppskattning så presenterade man 1997 en systermodell till Supersport/Supersport Carbine som man benämnde Lightning. 

  BSA Lightning XL är på många sätt den optimala Supersport och det fulländade fjäderluftgeväret för jakt

BSA Lightning hade en ännu kortare pipa på blott 10 tum men den utrustades i gengäld med en rejäl fast monterad ljuddämpare som maskerade en hel del av pipans verkliga längd, eller snarare brist på detta. Det här vapnet blev utan tvekan den populäraste inkarnationen av Supersport och på grund av detta så vidareutvecklade man raskt konceptet ännu längre med den reviderade Lightningmodellen XL, som fick en lite modernare design. Båda varianterna på Lightning tillverkades och såldes emellertid sida vid sida under en lång rad av år.

Så, hur känns det dock att äga och använda dessa vapen?

Förutom den lite elaka förklaringen att Lightning fick namnet eftersom den - liksom blixten - aldrig träffade på samma ställe två gånger så finns det faktiskt fog för anklagelsen att dessa vapen ÄR en smula svårskjutna. Det handlar trots allt om relativt lätta vapen med förhållandevis hög effekt och detta är en kombination som hos fjädervapen alltid innebär en viss tröskel i skjutbarheten. Potenta fjädervapen med hög effekt i relation till sin vikt kräver helt enkelt erfarenhet och skicklighet av skytten för att prestera sitt bästa.

Exakt hur svårskjutet respektive vapenindivid är beror emellertid till stor del på vilken drivkälla som används. Förutom den vanliga UK-versionen som ger strax under 16 joule, så finns dessa vapen även som FAC eller Export och det betyder lite drygt 20 joule. För den svenska marknaden så såldes de även som 10 joule och då användes i regel en helt annan slagfjäder liksom att man utelämnade drivkällans tophat (främre fjäderstyrning med extra vikt).

  BSAs tophat ökar både effekt och rekyl..

I sitt brittiska utförande som uppgav BSA att vapnet klarar 260 mps för kaliber 177 med 170 mps för kaliber 22 och 160 mps med kaliber 25. Som Export handlade det om angivna 290, 210 respektive 180 mps. De fysiska dimensionerna angavs till 107 cm och 3000 gram respektive 97 cm samt 2700 gram för gevär och karbinvarianten.

Generellt sett så är en grövre kaliber och ett lägre effekuttag mer förlåtande och en UK-version med kaliber 22 är avsevärt mer lättskjuten än en 177 som FAC/Export.

Oaktat vilket så är detta ändå i grunden relativt "sprattiga" och krävande vapen att skjuta eftersom de är förhållandevis lätta och dessutom byggda med en tung pistong och en grov slagfjäder. För att hålla ordning på optiken så finns det ett ypperligt rekylblock som tillval, vilket man skruvar fast bakom kilbasen för att utgöra ett stöd åt kikarsiktesfästet, jag vill minnas att det heter 18-1178 (draget fritt ur minnet). Utan detta rekylblock så får man nästan alltid problem med att kikarsiktesfästet rör sig av vapnets rekyl då kilbasen är grunt skuren i cylindern. Vissa varianter av Supersport exempelvis Custom och Lightning hade Maxigrip kilbas som standard vilket naturligtvis underlättar kikarsiktesmonteringen avsevärt.

      Ett original rekylblock gör underverk!

Avtryckarsystemet är dugligt men inget att direkt lovprisa, de flesta skyttar kan lära sig att hantera det och man får hela tiden komma ihåg att modellen är byggd som ett biligt universalgevär med viss tonvikt åt skadedjursjakt på korta avstånd. Det är alltså inget precisionsvapen för skytte över 50 meter eller andra mer krävande användningsområden. I skenet av detta så tycker jag att avtrycket är helt okej, dessvärre så har det dock ofta en antibear-trap inbyggd vilken med fördel kan avlägsnas. Säkringen är lyckligtvis helt manuell och av typen shotgun vid sidan av höger cylinderfot.

Blånering, passning och övrig finish är också acceptabel eller rent av bra för prisklassen men åter igen inte på samma nivå som exempelvis Air Arms eller (brittiska) Webley & Scott. Dessa BSA är byggda för en budget och det märks naturligtvis här även om det inte är störande. Samma sak kan man säga om stocken, en enkel rejäl bokstock som tyvärr har förfulas de senare åren på grund av en tafflig laseretsning. En prima bakkappa av tjockt gummi ingår.

  Enkel, robust och effektiv - Supersport är ett rejält och traditionellt luftgevär!

Sammanfattningsvis så är det svårt att inte gilla Supersport, dess tillkortakommanden till trots. Det är ett prisvärt vapen och - inte minst - ett roligt vapen. En entusiast förkunnade kort att den är "rock n' roll" och det är nog inte en dum beskrivning, trots allt. Det är fjäderluftvapnens motsvarighet till motorcykelindustrins Triumph Bonneville från slutet av 1960-talet - det är ett äkta vapen på ett helt okonstlat sätt, tidlöst och ärligt. Modellen formligen sprudlar av äkta primitiv fjädervapenkänsla, men i positiv mening.

Är man fjäderfantast och man vill ha ett genuint fjäderluftgevär med mängder av traditionell känsla men ändå en modernt funktionell allroundbössa så kan Supersport utan tvekan rekommenderas. Det kommer inte att bli det gevär i din samling som har den bästa praktiska precisionen, den kommer inte heller att vara geväret med högst anslagsenergi men mycket talar för att det kommer att bli det gevär som du använder allra mest.

Supersport är helt enkelt ren rå karisma och en underbar känsla - för rätt entusiast!

Jaga som en räv?

      En räv bakom örat hos Gamo?

Ifrån dagens nyhetsskörd så kan jag konstatera att Gamo har lanserat ett luftvapenpaket främst riktat mot marknaden i England med en prislapp på £499 för sitt PCP med kikarsikte och fäste samt lufttub och fodral. Vidare så har det kommit en bra kopia på Atlas-bipod för blott £79 ifrån samma leverantör. En annan spännande sak är en helt ny finess från Hawke i form av kikarsikten med utbytbara utväxlade turrets som tillåter ägaren att skifta mellan 1/4" och 1/8" klickjustering.

Se nedan för mera info:

http://www.airgunsofarizona.com/Hawke/SidewinderED.html#SWED10-50x60

Tunnel in eller tunnel ut ?

  Alla har inte tillgång till ett komplett inomhusskytte (foto: Atherton Indoor Range)

För ganska länge sedan så fick jag den här funderingen i frågelådan och den baserar sig på följande funderingar; om man skjuter inifrån en byggnad där projektilen blir fredad från sidvindens påverkan i början av sin färd mot målet, som då står öppet och utsatt för tänkbar sidvind - kommer det då att vara enklare att träffa än om man själv står utomhus och skjuter in i en byggnad där diabolen blir fredad från sidvind på vägen in mot målet, snarare än i början av sin färd?

Detta var sannerligen inte en enkel fråga att få fram ett vederhäftigt svar till och jag har letat både noga och länge i såväl gamla tidskrifter och böcker såväl som på nätet.

Den mest vettiga förklaringen som jag har fått ifrån en pålitlig källa är att diabolen, i alla fall skjuten ifrån ett PCP, fortfarande accelererar när den lämnar mynningen och så länge som diabolen accelereras så påverkas den lättare av sidvind än i slutet av sin färd då diabolen istället tappar sin fart.

Om man skjuter ifrån en byggnad eller annan form av vindskydd så är det alltså viktigt att man försöker skjuta ifrån så långt inne som möjligt eftersom diabolens acceleration då har minskat så mycket som möjligt när diabolen går ut i öppen terräng. Som en extra bonus så minskar dessutom risken att omgivningen uppfattar skottljudet eftersom mycket av ljudet expanderar inuti byggnaden och inte utanför.

Anm. Bilden högst upp i inlägget är från Atherton Indoor Range som erbjuder ett flertal banor inomhus, från 42 yards och ut till 75 yards. Inträdet är £6 för obegränsad tid (max en heldag) och summan inkluderar fri luftfyllning, fri WiFi och tillgång till toalett/café. Anläggningen är öppen även för FAC-vapen och dessutom handikappanpassad.

Nytt från Europa !

  Omröstningen ägde rum idag med början 15.45

BASC hyllar dagens beslut i frågan om det nya vapendirektivet från EU:

https://basc.org.uk/blog/press-releases/latest-news/basc-welcomes-eu-firearms-proposals/

Den svenska jägarkåren är kanske inte lika roade, som jag förstår av de första uppgifterna om utfallet av röstningen så kommer alla halvautomater som kan ta magasin med en större kapacitet än 20 skott med undantag av kaliber 22 LR att bli totalförbjudna. Här kan dock varje land välja att genomföra ett undantag för vapen avsedda till sportskytte. Helautomaterna totalförbjuds för allt civilt ägande.

Nu återstår det att se om det blir en retroaktiv lagstiftning eller om den blir från och med ett beslutsdatum och framåt, alltså om licenser kommer att återkallas på befintliga vapen eller inte.

Nästa fråga är om vi kommer att få 5 årslicenser på alla vapen eller inte..

Jag återkommer i ämnet så snart som jag kan hitta vederhäftig information ifrån någon pålitlig källa...

Cool pistol !

  Ett mycket litet och smidigt paket för att kunna leverera 60 fpe med kaliber 25!

Ifrån Talon Tunes så hittade jag ett mycket intressant bygge baserad på luftpistolen TalonP. Förutom låg vikt och hög effekt så har man dessutom lyckats stämma av drivkällan till ett rimligt antal bra skott, trots effektuttaget.

  Totalvikten landar på 2950 gram, komplett med kikarsikte - få luftvapen ger så mycket effekt till sin vikt!

I många länder så är det bara tillåtet att bedriva jakt med luftgevär och inte med luftpistoler. När den lagstiftaren författade sina föreskrifter så fanns nog inte den här typen av luftpistol med i tankarna..

  Självfallet så är vapnet också utrustat med en effektiv ljuddämpare.

  Hög effekt kostar ganska många skott..

Som vi kan se av kurvan ovan så får man 9 bra skott ifrån totalt 20 stycken på fyllningen, alltså # 5-13. Med tanke på volymen och effektuttaget så är detta riktigt bra, notera dock att man fyller ända från 3400 Psi.

Bra precision, som sig bör, på ett lyckat bygge 

Kaliber 177 mot 22 - både licensfritt eller inte..

  Den i Tjeckien tillverkade Air Arms S200 är ett mycket prisvärt vapen för under 5000 kr...

En av de äldsta och mest behandlade frågorna på såväl forum som luftvapenbloggar har alltid varit vilken kaliber som är att föredra och då står nästan alltid frågan mellan 177 och 22. En variant som är lite unik för oss här i Sverige är att många entusiaster vill köpa ett vapen som licensfritt och sedan, om och när, man vill skaffa en licens så avser man att modifiera det till licenspliktigt utförande.

Så, om man nu avser att köpa vapnet licensfritt och i framtiden lägga det på licens, hur ska man tänka då?

Till att börja med så är detta en fråga som har dubbla bottnar, detta eftersom precis så bra som 177 är över 22 som licensfri, precis lika bra är 22 över 177 som licenspliktig. Svårigheten i frågan är alltså att hitta rätt avvägning.

Två saker kan vara viktiga att ha i åtanke, det är precis lika dyrt och komplicerat att skaffa en licens oavsett kaliber och om/när vi eventuellt får en förändring av vapenlagstiftningen igenom EUs gemensamma vapendirektiv så är sannolikheten större att kaliber 177 blir licensfri (oavsett effekt) än att detta sker med kaliber 22.

Nästa sak att beakta är funktionaliteten hos respektive kaliber i deras olika utföranden.

I det så resonerar jag följande; Som licensfri så är skillnaderna inte monumentala, man vinner 5 eller kanske 10 meter som bäst i räckvidd, en vinst som inte är speciellt väsentliga överhuvudtaget om man avser att skjuta på kortare avstånd än ungefär 25 meter. Som licenspliktiga så är skillnaderna större, både vad gäller räckvidd för projektilbanan och ännu mer i projektilens förmåga att hantera sidvind. I detta perspektiv så ser jag kaliber 22 som ett bättre val än 177 men basklappen är emellertid att kaliber 25 blir ett ännu bättre val - på alla sätt.

Det enda tillfälle då kaliber 25 förlorar mot 22 är om man ska tävla med vapnet i någon form av effektbegränsad tävlingsgren, typ max 45 joule eller liknande. Vill man tävla i exempelvis Field Target så finns det möjlighet att skjuta de båda mindre kalibrarna med såväl 16 som 45 joule och där fungerar 177 bättre på 16 joule och 22 bättre på 45 joule men kaliber 25 fungerar inte alls.

Sammanfattningsvis så håller jag 22 som ett bättre val än 177 om en licens är med någonstans i tankarna. Ska man dock inte tävla så klarar dock kaliber 25 av allt som 22 klarar - fast märkbart bättre. Överväger man inte licens så är 177 ett bättre val, även om skillnaden mellan 177 och 22 inte är lika stor för licensfria vapen som den är på full effekt.

Skulle det sedan bli som i Frankrike med en framtida gräns på 20 joule eller fri effekt för 177 så blir alla 177-licenser i praktiken värdelösa och meningslösa, där licenser för 22 och 25 ändå håller kvar sin funktion. Om det däremot blir som så att vi får 5-årslicenser så är 177 förmodligen ett bättre val på licens eftersom det känns mera troligt att tävlingsklassen för 16 joule finns kvar snarare än den för 45 joule och en fungerande tävlingsklass är en förutsättning för att licenserna ska kunna förnyas och inte bara blir återkallade med automatik.

Oavsett vilket så kan man nog tänka sig för både en och två gånger innan man tar ut ett vapen på licens och i synnerhet om man vill tävla med det som 16 joule. Skillnaden i praktisk användning mellan 10 och 16 joule är inte stor men skillnaden i ansvar, kostnader och byråkrati är avsevärd. 

I det perspektivet så är ett licensfritt vapen ett smartare val.

Crosmans pipor och turkisk oreda

  Nya Crosman Maximus för $199 (1810 kr) erbjuder ett bra PCP för mycket små pengar...

Som vi har noterat i nyheterna så har det uppstått ett politiskt kaos i Turkiet vilket naturligtvis också kommer att påverka vapenexporter därifrån. För vår del så är det främst fabrikaten Kral och Hatsan som berörs om problemen kvarstår, många importörer ligger ju på ett lager som täcker de nationella behoven för en kortare tid.

När man talar om lågprisvapen som Hatsan så kommer man också osökt in på andra fabrikat och ett sådant med lite bättre renommé är amerikanska Crosman, vars senaste produkt Maximus har varit en positiv överraskning för recensenterna, inte minst på grund av att modellens pipor har levererat över förväntan.

De inhouse tillverkade piporna från Crosman har ju igenom åren varit av varierande kvalité och Crosman själva har löst detta igenom att köpa in lösa pipor ifrån en extern leverantör för att säkerställa god praktisk precision hos sina vapen med tävlingsambitioner. För kaliber 177 så valde man där chokeförsedda matchpipor från Lothar-Walther och till den betydligt grövre kaliber 25 så blev det pipor från välsedda Green-Mountain. Kvar fanns kaliber 22 där man bara använda egna pipor, som dock utsattes för en hårdare selektion vid tillverkningen för att hålla uppe nivån på ett hyfsat acceptabelt sätt.

Själv köpte jag en av de första Discoverys som lämnade fabriken, tillhörande serien med stock av äkta valnöt, den hade dessvärre en av Crosmans egna 177-pipor som inte sköt något vidare bra. Ett par år senare så köpte jag en 1377 och den var helt slätborrad, trots att den borde ha haft räfflor! Med kaliber 22 så har jag haft en 2250 vars pipa var lite sisådär och en 2240, vars pipa var okej.

Pipor har med andra ord varit ett bekymmer för Crosman och därför är det glädjande att den nya Maximus förefaller ha blivit utrustad med bra pipor, i alla fall vad det verkar hittills. Ett exempel på detta är det exemplar som Tom Gaylord för närvarande prövar på sin blogg:

http://www.pyramydair.com/blog/2016/07/benjamin-maximus-part-3/

Koreas Kung !

  Unik design och brutal kraft - Careers är udda vapen med stor karisma !

För några veckor sedan så skrev jag ett nostalgiskt inlägg som både beskrev och dessutom innehöll lite foton från en luftvapenträff som ägde rum i början av 2000-talet. En av de vapen som figurerade var en Career 707 Mk II och genast så fick jag frågan ifrån en ny fantast - vad är egentligen en "Career 707"?

Så, idag blir det lite om luftvapenvärldens motsvarighet till motorcyklarnas V-Max - The 707 Career !

Rötterna till Career kan man hitta hos ett företag som heter Shin Sung Industries och som egentligen specialiserar sig på avancerad borrning till oljeindustrin, vilket är en del av den stora varvsnäringen i Korea. Därifrån så grenade verksamheten ut sig till borrning av vapenpipor för gevär, pistoler, hagelvapen och slutligen även luftvapen.

En av dotterföretagen kallades Sam Yang Group och fick då ansvaret för dessa "mindre" borrningsarbeten och det var ifrån den här verksamheten som man skapade en liten vapenindustri med fokus på just avancerade (för sin tid) luftvapen. De mest kända produkterna som ramlade ut var ARC-6 med sitt magasin typ revolvertrumma och öppet exponerad hammare, Fire-serien med kaliber 355 och över 150 joule samt sidospännaren 303 liksom, naturligtvis, även Career-serien med 707, 707 Mk II, 707 Carbine samt den mindre lyckade 707 Tanker.

  Modell 303 med sidospännare har också en tämligen unik formgivning...

En som tidigt fick upp ögonen för dessa vapen var John R Burroughs, en känd amerikansk affärsman, luftvapenfantast och tillika barnbarn till den legendariske författaren Edgar Rice-Burroughs, mannen som skapade den litterära gestalten Tarzan (o som även grundade staden Tarzana i USA). 

John hade intressen i företaget Air Rifle Specialists, New York och blev pådrivande till just 707 modellens tillkomst, liksom dess utformning och började sedan sköta importen av dessa gevär till USA under mitten av 1990-talet. Därför så kanske ni entusiaster som känner till den lite speciella formgivningen på sidorna av lådan till Careers kan se kopplingen mellan dessa motiv och Johns anknytning till Afrika...?

  Lådorna på de tidigare exemplaren som Mk II har dekorationer som man inte ser hos andra luftgevär..

Nåväl...

På många sätt så var Careers nyskapande vapen för 1990-talet. Det var en stor, tekniskt avancerad (för sin tid) skapelse med en minst sagt hiskerlig effekt. Självklart så blev den en hit på andra sidan Atlanten och inte blev det heller sämre av att den utrustades med rak ("engelsk") stock liksom en bygelrepeterande mekanism.

Två amerikaner som snabbt intresserade sig för modellen var bröderna Ray och Hans Apelles som grundade en verksamhet kallad A-Team och vars heta produkt var en separat regulator. Med detta tillbehör så blev Career en av de riktigt spektakulära vapnen runt millennieskiftet. Mikaels bössa, i mitt tidigare inlägg, lånade jag på den tiden det begav sig och jag använde den en hel del. Till min förvåning (o glädje) så kunde jag konstatera att den spottade ut kaliber 22 Accupells på 14.30 grains med 325 mps och därtill med en enastående praktisk precision.

En åra, javisst, men den träffade också sitt mål med ungefär samma kraft som en svingad åra även vid synnerligen långa avstånd...

Career 707 är utan tvekan ett fullsize gevär, 119 cm lång och 3600 gram tung, försedd med 23 tums pipa vilket i kombination med en udda ergonomi samt en duktigt tung hammarfjäder gör vapnen ohanterliga och klumpiga. På plussidan så kan man emellertid notera för sin tid avancerade detaljer som en manometer, låt vara av termometer-typen snarare än dagens runda varianter, liksom en poweradjuster. Jo, ni läste rätt - dessa vapen från 1900-talet hade poweradjuster, något som inte är helt vanligt än idag.

  Här kan man se den gula manometern typ termometer samt poweradjustern med sina gula markeringar.

Tanken och funktionen hos denna var emellertid lite annan än dagens moderna motsvarigheter. Till skillnad ifrån vanliga PCP så är inte effektkurvan hos Career självregulerande, det betyder att för varje skott så sjunker successivt utgångshastigheten i en brant dalande kurva. För att motverka de olägenheter som detta skapar, till exempel att träffarna tar allt lägre ner på tavlan vid långa avstånd, så kan skytten manuellt kompensera för detta igenom att vrida upp poweradjustern. Den har alltså inte statiskt fasta lägen som de flesta moderna poweradjusters som sitter i vapen med självregulerande drivkällor. Smart är alltså att börja en bit ner på poweradjustern så att man kan öppna lite extra i takt med att effektkurvan dalar och därmed få den att gå jämnare.

  Här testskjuter jag själv ett exemplar med kaliber 50!

Alternativet, vilket blev marknaden för A-Team, var att montera in en helt separat regulator..

I praktiken så är Careers tämligen stationära gevär, främst tänkta för jakt över långa avstånd mot förhållandevis stora mål. Det är där som vapnet kommer till sin rätt. Visst har en del ex sålts även i länder som England men då de effektbegränsas så försvinner mycket av poängen med dem och de framstår snabbt som otympliga och tunga att bära runt i mer aktiva jaktformer. En kortare karbinevariant togs dock fram främst för Europa med tanken då lagt mot jakt från gömslen och andra trängre utrymmen.

  Mk III har mer normal utformning av lådan och här kan man dessutom se magasinsystemet

Bortsett ifrån de funktionella aspekterna så är Careers också udda vapen, inte bara igenom sin formgivning. Detaljer som är framsynta (manometer, poweradjuster) blandades med relativt ovanliga finesser som rembyglar och öppna riktmedel. En detalj som också var utformad på ett idag ovanligt sätt var magasinsystemet i form av ett längdsmonterat linjemagasin. Magasinet är rektangulärt, fjäderbelastat och sitter på vänster sida av lådan. Man manövrerar det igenom att dra tillbaka en liten spak och då kan det laddas med 10 (.177), 9 (.22) eller 8 (.25) st diaboler innan det monteras in i geväret igen. För ett 90-tals vapen så var detta också avancerad teknologi men liksom alla linjemagasin så var det känsligt både för diabolernas längd liksom dess formgivning för att inte haka sig under repeteringen.

I ärlighetens namn så var inte avtryckarsystemet något att lovprisa men efter lite tillvänjning så fungerar det i alla fall acceptabelt. En av de populäraste ämnen som fanns runt Careers på den tiden som det begav sig var just avtryckarmodifiering, något som med andra ord skedde på förekommen anledning. Själv gillade jag inte avtrycket något vidare...

  Vissa serier av Career har ännu mer...amerikansk (!) design, här en 707 Tanker

Något som omgivningen inte gillade var däremot skottlätet, Careers är exceptionellt högljudda på hög effekt även jämfört med andra kraftfulla PCP. Trots sina relativt långa pipor så dånar den oregulerade drivkällan på ett sätt som får rutorna att skallra och huvudet att eka efteråt..

På dessa vapen så är en bra ljuddämpare snarare ett måste än ett bekvämt tillbehör, ska sanningen fram så har jag skjutet Careers med vettiga ljuddämpare som ändå lät på ett sätt som gjorde att man önskade hörselskydd oavsett vilket. Just hörselskydd och långt till andra människor är bra förutsättningar för att överhuvudetaget kunna använda en ostrypt Career utan dämpare. Det handlar om ett sällsynt elakt och dovt dååån som bokstavligt talat känns i kroppen på ett lite udda sätt.

Dessa vapen tillverkades upp till kaliber 50 och gav då runt 230 fpe!

Idag är Careers tämligen ovanliga och i gränslandet mellan samlarvapen och funktionellt moderna hobbygevär, många av dagens entusiaster har inte ens hört talas om dem och än mindre sätt dem i verkligheten. På dagens träffar och tävlingar då är det i dessa dagar troligtvis ganska sällan sedda gäster. På sätt och vis lite synd eftersom det är charmiga vapen med en stor brutal karisma...

  Ett skott i trädet, utgångshålet på andra sidan var.....stort

Spridning och träffbilder !

  En typisk mätning i kronograf som här visade 30 skott inom 28 fps som spridning.

Antalet skott på en fyllning intresserar av naturliga skäl de flesta som är nyfikna på ett PCP, inte minst eftersom många PCP kan vara ansträngade att fylla om ifall man använder en handpump till detta ändamål. Problemet för dessa spekulanter är att det antal skott som tillverkaren anger sällan stämmer överrens med det antal som man kan läsa om för respektive vapen hos fristående testare eller hos andra ägare.

Många som prövar vapen, exempelvis undertecknad, sätter upp en ram för inom vilken spridning i en följd som skotten ska ligga för att "räknas" som "bra" skott. Hur stor spridning som denna ram utgör är lite varierande ifrån person till person men de flesta brukar vilja se "bra" skott som sådana vilka ligger mellan 20, 25 eller 30 fps spridning.

Varför gör man då detta?

Jo, tanken är att få en gemensam referensram, eller i alla fall en konsekvent sådan. Ungefär som när biltestarna förr i tiden angav 0-100 km/h bland sina testfakta, när alla gjorde så då blev det en typ av gemensam referensram. Att sedan testet i sig själv inte hade någon konkret verklighetsförankring, utom möjligtvis vid rödljusrace, var en helt annan sak.

Samma princip med spridningen ifrån skott till skott...

Tanken är ju alltså själva referensramen, inte att förväxla med att de skott som faller utanför den uppsatta ramen skulle vara helt oanvändbara. Skjuter man på ett begränsat avstånd så upptäcker man förmodligen ganska snabbt att man i praktiken har betydligt fler fullt användbara skott tillgängligt än vad en kronografmätning påskiner.

Som ett exempel på detta så sköt jag över 20 uppmätta meter häromdagen och enligt min kurva ovan så borde jag ha 30 bra skott, sedan dalar jag långt bortom 30 fps spridning. Ändå så fick jag 50 bra skott i verkligheten och som synes så är det inte helt lätt att se vilka skott som var bortom 30 fps eller vilka som var inom.

  Tavla 1 med skott 1-25

  Tavla 2 med skott 26-50

Slutsatsen är att avståndet blir synnerligen viktigt för bedömningen om huruvida skott utom den ideala spridningen ska kunna anses som bra, acceptabla eller inte. I mitt eget fall så kan jag notera en något lägre träffbild på skotten bortom de första 30 st liksom att grupperna öppnar upp något, förmodligen på grund av en ökad avdrift i sidled. Hade jag nu skjutit på ett längre avstånd än dessa 20 meter så hade sannolikt skillnaden i träffbilder mellan skotten inom spridningen och utom spridningen blivit ännu större.

Slutligen så vill jag åter igen rekommendera Gaylords fortsatta utforskande av Maximus som verkar mer och mer lovande. Där kan man även jämföra resultaten med mina egna träffbilder ovan, skjutna med LW-pipa och hans - vilka emellertid är skjutna på ett par meter längre avstånd (23 meter vs 20 meter):

http://www.pyramydair.com/blog/2016/07/benjamin-maximus-part-4/

Världens vackraste fjäderluftgevär ?

  Air Arms Pro Sport - av många entusiaster högt skattad för sin formgivning.

En modell av fjäderluftgevär som unisont möts med respekt och beundran världen över är en lätt udda skapelse från Air Arms vilken lika enigt brukar hållas som ett av världens bästa fjäderluftgevär. Det handlar om ett stort och tungt gevär med en dold underspännararm och en formgivning inte helt olik en krutdriven studsare. Den har nu funnits på marknaden i två decennier och är fortfarande mycket populär, sin prislapp till trots. Dagens inlägg kommer att avhandla den eleganta och tekniskt sett ytterst kompetenta Pro Sport från brittiska Air Arms.

Som de flesta fantaster kanske vet så är Pro Sport en uppsnofsad variant av TX200 med en hel del av denna modells särdrag inkluderat, exempelvis de syntetiska glidbussningarna inuti mekanismen liksom den öppna cylinderladdningen och CD-avtrycket. Förr i tiden så sade man ofta lite elakt om bilmodellen Karmann-Ghia att den var en "folkabubbla i frack" och lite så är det faktiskt också med Pro Sport - den är en dyrare och mer estetiskt formgiven systermodell till den vanligare och mer prisvärda TX-serien.

  Den första serien Pro Sport vid lanseringen 1996 hade svarta underspännararmar som lätt krävade..

Rent fysiskt sett så handlar det om ett relativt kompakt fast duktigt tungt gevär som mäter 103 cm i totallängd men där vågen stannar först vid 4100 gram. Rent subjektivt sett så uppfattar de flesta personer utan tvekan Pro Sport som ett mycket tungt vapen, ett intryck som förstärks igenom en relativt hög tyngdpunkt liksom dess måttliga längd i relation till vikten. Orsaken till den höga tyngdpunkten och den rejäla totalvikten kan man hitta hos anspänningsmekanismen i form av ett Z-format länkage infällt i den relativt höga förstocken.

Anspänningstyngden är emellertid inte ansenlig utan relativt hanterbar, givet den korta spännarmen. Air Arms själva uppger 39 lbs och detta är ca 10% högre än hos en HW80 eller dubbelt upp mot en HW30S. Som en vanlig vuxen man med (förmodligen) ordinära fysiska dimensioner, tillika kraftresurser, så är detta vapen inte svårt att anspänna men det är definitivt inget plinkingvapen som man med glädje skjuter hundratals skott med vid en enstaka session. Den är tung, men inte ohanterligt tung så att det stör.

  Matchpipan från LW är bara drygt 9 tum lång men sitter i en 11 tum lång shroud.

När vapnet sedan är anspänt och laddat (samt betalat) så börjar man skönja de goda sidorna hos modellen, detta är nämligen en synnerligen välskjutande bössa. Effekten är inte hög i relation till vapnets egenvikt och detta ger alltid bra förutsättningar för en vettig praktisk precision, precis som det ypperliga avtryckarsystemet som utan tvekan ligger a par med HWs berömda Rekord. Tack vare den shroudade matchpipan från Lothar-Walther och de inre glidbussningarna så är detta ett mycket civiliserat och riktigt lättskjutet vapen, för att vara en fjäderbössa.

Paul Capello testar Pro Sport.

Ett annat område där Pro Sport visar hög klass är när vi kommer till passning, finish samt kvalité på dess komponenter och hantverk. Detta är ett premium luftgevär som verkligen också känns som just - ett premium luftgevär. Det enda fabrikat som överlag matchar Air Arms här är saligen avsomnade Theoben Ltd, liksom gamla tiders Webley & Scott, de sistnämnda främst när man kommer till blåneringens djup och lyster. Detta är ett gevär som förmedlar en genuin brittisk känsla och tillika ägarglädje, i fullständigt positiv mening.

Så, ett bra , dyrt och påkostat vapen - men för vem?

Den som betalar 7700 kr för ett fjädergevär dessa dagar med alla prisvärda och avancerade PCP är troligtvis en äkta fjäderfantast som vet vad denne köper. Själv är jag lite kluven, som 10J så känns den inte riktigt 100%, att sitta på villatomten med denna bjässe, vars format för tankarna till en Afrikastudsare, för att pluppa ut 195 mps känns sisådär. Som ostrypt med kaliber 22 så är det ändå inget riktigt kraftfullt vapen, sitt format till trots. Som bäst kan man nog räkna med 13-14 fpe och det är inte mycket jämfört med exempelvis en sidospännare från Diana. På detta sätt så kan man sluta sig till att Pro Sport aldrig blir eller har varit ett dussinvapen. Den hängivna tävlingsentusiasten väljer troligtvis en 177 TX framför den lite lustiga Pro Sport och andra som önskar ett fjädervapen tenderar ofta till att priortera effekt - vilket ju inte är en stark sida för Pro Sport. En licens är ju precis lika svår att få ut oavsett vilket fjädervapen man köper och då tenderar 9 av 10 köpare att välja PCP.

En hel del motvind med andra ord..

Men för finsmakaren som vill ha en brittisk bössa med känsla och kvalité, då finns det få andra lika klockrena val.

Compatto på svensk mark !

  Om 3-4 veckor så kommer Hurricane att kunna leverera Compatto över disk.

Brococks senaste nyskapelse Compatto, byggd på Daystate-teknik, kommer nu till sist även hit till Sverige tack vare Hurricanes försorg. Inledningsvis så kommer den att finnas som fullpower med kaliber 22 och med en prislapp på ca 8000 kr. Dags att söka licensen för den hugade spekulanten!

Del två från HAM

  Mycket vapen och stor skjutglädje för lite pengar har alltid karaktäriserat QB-serien!

Äntligen så har del två av HAMs test på QB-78 landat online och länk till detta eminenta inlägg följer här nedan. Idag är den sista dagen på semestern för min del denna gång och nu har barnen lämnat huset efter två minst sagt intensiva veckor. Bortsett ifrån detta så har jag också skaffat mig en hipstermoppe (elcykel) så det har varit en del att greja med också på den fronten, även detta taget ifrån min ringa egentid. Av den anledningen så har det inte blivit så mycket varken skjutet eller skrivit den senaste tiden, något som jag hoppas kommer att bli bättre framöver när allt åter landar i sina vanliga rutiner.

Ute i hyllorna ligger även ett nytt nummer av tidskriften Vapentidningen där man glädjande nog för en gångs skull tar upp luftvapen, dessvärre fyra stycken plastbössor från diverse lågpristillverkare runt 2000 kr. Märkligt nog så har man inte tagit med varken HW25 eller HW30S, vilka båda passar inom denna priskategori och som givetvis hade skjutit skjortan av Stoeger, Gamo och allt vad man i övrigt framhåller i detta nummer.

I ett sådant läge så uppstår lite frågan om varför man skriver?

Om man ska göra en marknadssondering så borde man ju rimligtvis försöka få fram de vapen som säljer mycket och där det ingår även ett riktigt bra och ett påtagligt sämre vapen för att man på ett pedagogiskt sätt ska kunna påvisa skillnaderna däremellan och kunna vägvisa den nye entusiasten till ett bra val.

Att hålla fram fyra i princip likvärdiga vapen i det sämre startfältet känns inte som en bra grogrund för att skapa fler fantaster till sin hobby. Ingen blir ju road av eller fast för någonting om man får bekanta sig med detta igenom en utrustning som är dålig eller i bästa fall tveksam.

För, trots allt, det finns ju faktiskt riktigt bra vapen för riktigt små pengar (1200 kr o uppåt) och ett exempel på detta är då QB-serien som HAM så förtjänstfullt har presenterat.

http://hardairmagazine.com/reviews/beeman-qb78-deluxe-best-worlds-part-two/

Frihet och enkelhet!

En Ecoride Shortcut  

Som jag tidigare nämnde så har jag tillbringat en del av den senaste tiden på två hjul och börjat pendla in till jobbet via el cykel varje dag – summa tre timmar i ensamhet som ger god tid för reflektion över tillvaron under 60 km cykelbanor och småvägar.

Just elcykeln är ett intressant fordon på flera sätt och parallerna är många med luftvapnen.

Båda har höga initialkostnader (förbluffande höga för en utomstående!) men de löpande driftskostnaderna blir däremot angenämt låga. Många upplevelser är likartade - man färdas tyst och miljövänligt på ett sätt som är relativt säkert både för en själv och för omgivningen utan att störa någon. Prestandan är förvisso anspråkslös men användbarheten kan vara helt enorm för rätt situation.

Precis som för luftvapen så blir man också betraktad som tämligen udda. Liksom att krutvapenskyttar ibland ser snett på luftfantaster så betraktar motorcyklisterna dessa elcyklar som närmast leksaker. De cyklister i slimmad lycra med tillhörande snordyr utrustning och som har stora ambitioner för sitt cyklande har också dessa en närmast nedlåtande syn på elcykeln, ungefär som luftskyttar på 10 M Int tenderar att se ner på oss vanliga hobbyskyttar.

För - det är nämligen också precis så med våra luftvapen - vilket vi som redan är fast ibland missar; det finns ett par stora trösklar att våga forcera innan man kan kliva in till den nya världen.

Till att börja med så har vi prisbilden.

Ingångskostnaderna är som sagt höga, man måste våga satsa för att ha en fair möjlighet att pröva. För ett PCP så måste man räkna med minst 10.000 kr för ett bra startpaket och i frågan om fjädervapen så handlar det om ungefär halva summan – mycket pengar även detta, räknat på nya saker. Det är ju nämligen så att om man prövar med en billig (läs usel) utrustning så är sannolikheten dessvärre stor att man aldrig kommer vidare, man ledsnar helt enkelt innan man har fått uppleva de mervärde som just verksamheten erbjuder. Av den anledningen så måste man våga chansa lite samtidigt som vi andra måste försöka hjälpa till att styra bort nytillkomna ifrån de mängder av skräp som florerar i de lägre prisklasserna - åter igen så tänker jag på det test av instegsvapen som presenterades i det nu aktuella numret av Vapentidningen.

Nästa tröskel är sin egen mindset.

Vi är präglade till att värdesätta vissa egenskaper och en del av dessa intryck måste man kunna bortse ifrån för att ha en möjlighet att hitta de verkliga värden som erbjuds. Åter igen så hittar jag stora likheter mellan elcykeln och luftvapnet, båda produktgrupperna attraherar tekniskt intresserade människor som raskt börjar med att ställa sig frågan om hur man höjer effekten! För ett luftvapen så gäller ju 10 joule och för en elcykel så gäller 250W, vilket i båda fallen instinktivt uppfattas som ”lite” – i alla fall ända till dess att man själv blir vådaskjuten med ”bara” 10 joule eller då man jämför hur många Watt ens egen kropp kan förmå att generera.

Då är inte dessa värden marginella längre...

Ännu en gång så kan man se likheter och denna gång i begränsningarna - hur mycket man än grovtrimmar så får man svårt att skapa en vettig motorcykel av en elcykel lika lite som man kan få ut användbar funktion likvärdig ett krutvapen ur sitt luftgevär. Trots detta så kvarstår detta fruktlösa effektfokus, precis som en gäckande graal.

Istället för att räkna joule och mäta projektilbanor så är luftvapen helt enkelt främst en fråga om frihet!

Det är enkelhet, det är försumbara löpande kostnader och det är en stor anspråkslöshet. Just denna anspråkslöshet och dess diskretionen är själva styrkan, man måste bara se den. För den som har färdats miltals till skjutbanor för att sedan stå i kö med inavlade kufar i väntan av att få lägga 10-15 skott á 20 kr smällen så är radhustomtens luftvapenskytte en sann befrielse.

Man skjuter precis när man vill, man skjuter billigt och man skjuter utan att störa eller oroa någon samt - dessutom, man gör det på ett miljövänligt och hållbart sätt inför framtiden! Det är en skytteform som är värd att satsa på och investera i då snaran runt krutvapenskyttarnas halsar dras åt mer och mer.

De saker, både vapen- och fordonstyper, som är totalekonomiska, miljövänliga, störningsfria och inte minst säkra är de som kommer att möta minst inskränkningar i framtiden. Där finns den rena kraften hos dessa saker, inte i en hög effekt eller i en önskan att imitera något som dessa företeelser i grunden inte är tänkta att vara.

Risken för haveri..

  Det finns etablerade tillverkare och så finns de hemmabyggen, inte minst i tredje världen..

Igår så talade jag om de två största trösklarna som jag ser för ett nytt förvärv av ett luftvapen i allmänhet och ett PCP i synnerhet av någon ny intressent till vår hobby. En läsare hade då vänligheten att påpeka ytterligare en tröskel, som faktiskt inte alls ska underskattas, nämligen den befarade ömtåligheten hos i synnerhet PCP, liksom deras förväntade servicebehov med tillika kostnader och därtill hörande omständigheter.

Till att börja med så är detta i allra högsta grad avhängt på om man köper vapnet nytt eller begagnat, detta mot bakgrunden att de absolut största felkällan till driftstörningar är ägarens agerande. Visst kan ett begagnat vapen vara välskött av en kunnig och försiktig tidigare ägare men det kan lika väl ha hanterats av en ren klåpare utan djupare kunskap om just då PCP.

Är man nybörjare till PCP och känner sig osäker, köp då i första hand nytt av en seriös handlare. Kolla på en erkänt bra modell som exempelvis S200 (från 4990 kr) hos Hurricane, det behöver inte vara dyrare att hitta ett bra PCP till rimligt pris. Skulle något hända så har man för det första garanti och för det andra så har man en handlare bakom sig som inte bara skickar vapnet vidare till tredje hand för åtgärd utan som faktiskt skruvar själv och vet vad som är fram och bak på ett PCP. Detta gör att en eventuell reklamation kommer att hanteras snabbare och med mindre strul än om man exempelvis köper hos en stor sportkedja där ingen tar ansvar och någon okänd på en annan ort kommer att få försöka lösa problemet efter bästa förmåga.

Min erfarenhet är nämligen den att om ett PCP strular så inträffar detta endera mycket tidigt i användningen eller – inte alls. Detta då av naturliga skäl så att säga, mekar ägaren själv så kan självfallet problem uppstå när och var som helst. När man har direktproblem med ett nytt vapen så handlar det ofta om en packning som har blivit klämd eller inte korrekt åtdragen alternativt någon annan komponent som rent utsagt är felmonterad. Symptom brukar vara luftläckage eller att något kärvar.

Till det mer farliga men lyckligtvis ovanliga felen är problem med avtryckarsystemen då ett skott i värsta fall kan gå när man precis har laddat men ännu inte hunnit nudda avtryckaren eller då skottet avlossas vid en annan tidpunkt än då skytten avser. Som regel så har montören då ställt avtrycket för lätt eller klämt/felmonterat en fjäder inuti avtrycket, jag har faktiskt upplevt båda delarna.

Så, den första tiden är känsligast.

När man sedan har skjutit några tusen skott och då ett par veckors användning har förflutit så är det ytterst sällan att någon oväntat tillverkningsrelaterat fel uppstår utan då övergår sannolikheten när ett problem uppenbarar sig istället till att ägaren själv har gjort något dumt. Det vanligaste då, förutom klumpiga trimningsförsök, är att man har iakttagit bristande hygien vid fyllningen av vapnet.

Att inte täcka över fyllningsnippeln på fyllkällan utan bara låta den ligga öppen och fullt exponerad för damm, sand eller andra stoftpartiklar är som att be om driftstörningar!

Till många moderna kopplingar (typ Foster) så finns det speciella täckhattar att köpa för småpengar, vilka rekommenderas varmt. En annan lösning och i synnerhet så om man har den äldre typen av plugin-nipplar, typ som till Cyclone-serien, är att man sveper dessa nipplar i en lite plastpåse eller liknande. Det är lätt gjort och man kommer definitivt att ångra sig om man inte gör det den dagen då bössan bara tokpyser vid fyllningen eftersom någon liten partikel stör ventilfunktionen.

I övrigt så ÄR faktiskt PCP synnerligen driftsäkra. Rörliga delar som magasinförare, o-ringar runt magasin eller på matarpinnar ska smörjas med korrekta smörjmedel i måttliga mängder så att de inte går torra, tröga eller börjar kärva men detta är ungefär allt. Det som möjligen kan överraska en del nya entusiaster är att vapen kan rosta, men det är egentligen inte så egendomligt om man tänker efter. Blåneringen är en tämligen usel ytbehandlingsmetod och idag är många vana vid material som aluminium och olika plaster vilka överhuvudtaget inte eller i alla fall i en mycket ringa omfattning korroderar. Det område som främst drabbas är naturligtvis pipan och diverse skruvförband så av den anledningen så bör blånerade ytor alltid hållas väl fuktade med vapenolja eller fett.

Även trästockar kan vara känsliga för fukt så vill man minska risken för underhållsbehov så rekommenderas varmt dagens moderna syntetstockar, vilka dessutom numera också känns riktigt trevliga och solida jämfört med de tidigare decenniernas motsvarigheter av billig och ihålig hårdplast. Slutligen så finns det en fundering som ofta uppkommer i samband med underhåll – hur ska man göra med pipan?

När det gäller pipan så finns det två dominerande skolor, de som gör rent ofta och de som aldrig gör rent. Själv så tillhör jag båda! Alltså, ha koll på hur ditt vapen presterar och börjar det prestera en sämre teknisk egenprecision, då finns det möjligtvis ett behov av rengöring. En ”förebyggande” rengöring är jag själv mycket skeptisk till. Personligen så gör jag rent pipan som en första problemlösande åtgärd om vapnet har börjat sprida av en anledning som jag inte av ett annat skäl kan förklara. Gör jag rent så använder jag endera draglappar (notera, de ska vara avsedda för ändamålet), stadigt förankrade i en rejäl fiskelina eller med hjälp av rengöringsprojektiler, de så kallade ”mustampongerna”. Oftast så kör jag tampongerna hos 177 och draglappar hos det grövre kalibrarna. I övrigt så rör jag inte pipan, om vapnet skjuter bra.

Ett lämpligt ledord för all hantering av PCP är nämligen att om det inte är uppenbart trasigt så gör man alltid bäst att inte mixtra med det själv - då brukar sakerna fungera som bäst i långa loppet.

Dubbla köttätare !  

  Stor och kraftfull...

BSA är kanske det fabrikat som är mest känt för att återanvända gamla namn och då tänker jag exempelvis på Gold Star (endera ett fjädermagasingevär eller ett PCP för HFT) och Scorpion (antingen en fjäderpistol eller ett PCP från Hornet-serien). Naturligtvis så är ett bra namn värdefullt men risken för förväxling förekommer alltid, något som köparen i England av en pipa till sin Scorpion fick erfara då han fick en synnerligen kort pipa till sitt PCP.

Ett helt färskt exempel på dubbelnamn är Hatsan som i våras lanserade sin jättelika fjäderbössa med kaliber 30 (!) som man kallade Carnivore och som nu har fått sällskap av ett likaledes gigantiskt PCP med kaliber .35 som också heter just Carnivore.

Den nya skapelsen är baserad på BT-65s mekanik men ett halvnummer större med en totallängd på imponerande (skrämmande?) – 50 tum, alltså 126 cm! Vikten är inte heller något som blir lätt att förbigå, på vågen så väger den in vid 4200 gram – ungefär som en stor fjäderbössa!

Lyckligtvis så är modellen utrustad med rembyglar och picatinnyskena (enbart syntetstocken) under förstocken för en bipod, något som säkert blir mycket uppskattat. Troligtvis så är detta inget PCP som man bara slänger med sig under en improviserad långpromenad runt sina jaktmarker.

Fördelen med modellen, om man då vänder på myntet, är rejält med effekt – Hatsan uppger 95 fpe samt en utgångshastighet på 730 fps! Pipan är denna gång tillverkad i Tyskland (Lothar-Walther?) samt 23 tum lång och försedd med en rejäl shroud. Kalibern innebär att modellen får ett 6-skotts magasin och den 255 cc stora tuben bör räcka till tiotalet skott på en fyllning från blott 200 Bar, Hatsan själva uppger 2 magasin.

En bra detalj är att man också kan välja modellen med stock av (turkisk) valnöt liksom om man önskar har repeterhandtaget längst bak på lådan eller på sidan av densamma.

Jakten på 10.50 joule....(eller mera!)

  Här är 25 skott över uppmätta 30 meter.

Något som ständigt diskuteras är behovet av hög effekt, även i de fall då effekten inte kan eller ens bör vara speciellt hög. Jag hade en fantast som ringde mig och klagade över att hans HW30S bara gav drygt 9 joule och inte drygt 10 joule, som han hade hoppats. Han saknade alltså nästan en hel joule enligt sina beräkningar och kände sig närmast förtvivlad över detta.

Just effekten (eller bristen på densamma) är ibland en källa till irritation och frustration, om ett vapen ska göra 199 mps eller 10 joule så får den banne mig inte göra 193 mps eller 9.15 joule eftersom då måste det ju naturligtvis vara ett fel på den, eller hur?

  De första fem skotten tog märkbart lågt, fylltrycket var något högt...

Faktum är emellertid att effekten spelar betydligt mindre roll för den praktiska precisionen än vad de flesta entusiaster tenderar till att tro. Vi har tidigare sett här på bloggen att desto kortare avstånd som man skjuter över, desto fler (användbara/bra) skott får man på fyllningen och samma förhållande gäller också med effekten. Ju kortare avstånd man skjuter över, desto mindre betydelsfull blir vapnets effekt.

Om man exempelvis förfogar över en skjutplats med en längd på 30 meter så klarar man sig utmärkt med blott 7.50 joule, förutsatt att vinden är högst måttlig eller helst obefintlig. Den som alltid skjuter såpass kort har alltså i praktiken ingen nytta av en högre effekt, även om densamma ändå ligger inom den licensfria ramen. Skjuter man däremot över längre avstånd så kan man behöva mera effekt och då är det viktigt att känna till det faktum att man bara vinner lite mera längd för ganska mycket mera effekt.

Kort sagt så är effekten inte speciellt viktig och än mindre så på kortare avstånd.

  Cherrypicking !

Själv så sköt jag över 30 meter med mina 6 fpe (ungefär knappa 8 joule) en ljus och stilla sommarkväll nu i veckan. Resultatet av dessa 35 skott kan man se här ovan. Först 10 skott på en singeltavla och därefter 25 skott med fem vardera på en 5-ringad tavla. Jag kan ärligt talat inte påstå att jag hade presterat bättre med 2 ytterligare joule och rent subjektivt sett så saknade jag sannerligen inte mera effekt.

The Shooting Show !

En av mina favoritkanaler på Youtube!

En gång i tiden när jag började skjuta i en lite större omfattning så fick den som ville se rörliga bilder om luftskytte beställa och betala för VHS-kassetter som man beställde hemskickat från England via talonger i tidningarna Airgun World och Airgunner. Kvalitén, både den tekniska och den journalistiska var ofta närmast pinsamt usel och en del kassetter var i princip oediterade, vilket i och för sig på många sätt kunde vara lite roande.

Idag, tack vare Internet, så är utbudet och konkurrensen en helt annan vilket har gjort att vi numera har tillgång till bra program om luftskytte helt gratis online med en kvalité som ligger ljusår över vad man fick uppleva för 30 år sedan. En av de kanaler som jag brukar bevaka är The Airgun Show som ligger på en kanal som man kallar "theshootingshow" och den är synnerligen välgjord likväl som underhållande.

Rekommenderas varmt!