Råttjakt !
![]()
Råttor är intressanta villebråd och en spännande utmaning för luftvapenjägaren.
Under den senaste tiden så har det blivit lite sporadiskt med inlägg här eftersom jag har börjat cykelpendla till och från mitt jobb. Då det handlar om 70 km totalt så blir det ungefär två timmar extra på dagen som försvinner, relativt när jag kör bil och tiden har därför blivit knapp. I takt med sämre väder på hösten så minskar emellertid cykelpendlandet och jag kan då lägga mer fokus på Airpang igen.
Idag tänkte jag ta upp ett efterfrågat men ofta känsligt ämne, nämligen jakt – denna gång efter råttor.
Just råttor har en särställning jämfört med andra skadedjur eftersom de är allmänt avskydda av allmänheten och åtnjuter då inte heller det indirekta skydd som exempelvis de flesta fåglar har, både av ornitologer och gemene man. Detta gör att jakt efter smågnagare inte ger jägaren samma skurkstämpel i många led som kan vara fallet med andra villebråd lämpliga för luftvapenjakt. I många länder så är just gnagarjakt en veritabel folksport inom vår hobby och det även om villebrådet som sådant saknar all form av egen status.
![]()
En gammal ladugård är idealiska jaktmarker för den hängivne råttjägaren med luftgevär.
Råttjakt kan bedrivas både inomhus och utomhus och populära platser är stallar, fodersilos, hönshus eller soptippar. I dagens inlägg så ska vi främst lägga fokus på råttjakt inomhus i lantbruksnära lokaler. Att jaga inomhus har en lång rad praktiska fördelar och ger dessutom oftast en bättre utdelning än utomhusjakten. Inomhus så är avstånden fixerade, vindstilla förhållanden råder och jakten kan därför ske på ett säkrare och mera kontrollerat sätt.
Rent praktiskt så måste man börja med att hitta en lämplig lokal där man får lov att bedriva jakten och där man vet att råttor är talrika, exempelvis eftersom man har hittat spår efter dem som spillning eller skador. Precis innan skymningen är en bra tidpunkt att placera ut sig i lokalen och förbereda jakten. Råttor har den egenheten att de sällan är stilla utan de rör ständigt på sig och har hela tiden nogsam uppsikt på omgivningen. Det handlar alltså om försiktiga och reserverade djur, vilket man måste förhålla sig till för att bli framgångsrik.
![]()
Kroppen på en brun råtta kan bli 30 cm och vikten uppgå till 500 gram!
Vidare så har de därav en utpräglad torgskräck och undviker i det längsta att passera öppna ytor. Att försöka beta in dem igenom att placera ett bete mitt på golvet med stort avstånd till andra föremål är med andra ord lönlöst. Råttor rör sig alltid längs med väggar och stryker helst runt trånga föremål för att snabbt kunna retirera in i skuggorna och hitta gömslen om ett hot uppenbarar sig.
Den mest idealiska platsen för ett bete är därför på en smal väggregel, där råttan ofta passerar och känner sig trygg. Som en extra bonus så har man som regel en vägg bakom regeln vilken fångar upp projektilen, allra helst en betongvägg eller murstensvägg.
Skytten bör positionera sig minst 10 meter bort eftersom råttor har välutvecklade luktsinnen som snabbt avslöjar en människa i närheten. Var inte rädd för lite avstånd även om råttan och råttans träffzon (huvudet) är väldigt litet, tänk på att man skjuter med fullt stöd och på ett, för de flesta vapen, ändå relativt kort avstånd. Med ett modernt rekylfritt vapen inomhus utan vind och med fullt stöd så är en cirkel på 10 mm inte alls svår att träffa för de flesta entusiaster på 12-15 meters avstånd.
I praktiken så får man i många fall försöka stå så långt bort som lokalerna överhuvudtaget tillåter, då det ibland kan handla om ganska små byggnader (typ hönshus, svinstall etc). Glöm inte att om man står för nära så kanske det inte blir något skottillfälle alls då råttan förnimmer doften av människa och håller sig undan. Här är ett längre avstånd bättre och doftstarka kroppsvårdsprodukter som schampoo, deo och liknande bör självfallet också undvikas. Bäst är att ”lukta ladugård” själv, som en god vän uttryckte saken.
Nåväl...
Ett problem eller snarare själva förutsättningen för jakten är mörkret. Jakten sker bäst på kvällen när råttorna kommer i rörelser och är hungriga i sitt födosök efter dagens vila och då är mörker en naturlig del av jakten. De absolut bästa lösningen är om man kan få en naturlig belysning av betesplatsen, till exempel med hjälp av ett takfönster, en öppen lucka eller en saknad bräda i väggen etc.
![]()
I England så är lamping populärt, att "ställa" råttor med ljus.
Finns inte detta så får man belysa själv med hjälp av en lampa, vilken företrädelsevis bör vara försedd med ett rött ljusfilter, som råttorna störs minst utav. Man bör sträva efter att det ska vara så mörkt som möjligt men ändå så pass ljust att skytten själv ser och säkert kan identifiera målet.
Tänk på att man får aldrig under några som helst omständigheter bara skjuta efter ögonreflexer eller liknande. Hela konturen på målet måste vara tydligt synligt. Det har tyvärr hänt att ivriga jägare har misstagit storvuxna gnagare med småvuxna stallkatter, vilket naturligtvis kan skapa en stor tragedi.
När plats och belysning är löst så återstår frågan om bete. När en råtta hittar något ätbart så tenderar den till att slicka eller provsmaka som hastigast och sedan helt enkelt bära med sig godbiten till en bättre plats att äta på.
Detta är naturligtvis inte önskvärt ur vårt perspektiv.
Det enklaste sättet att lösa problemet är helt enkelt att klistra fast betet! Artificiellt lim är självfallet helt uteslutet så det jag menar är att man använder något som är gott och så kladdigt att råttan är tvungen att stanna upp för att kunna förtära betet. En alternativ lösning är att man använder ett flytande bete som måste lapas och som därmed inte heller kan förflyttas. Ett populärt bete förefaller vara mosade Snickers, som både innehåller kladdig kola och kaloritäta jordnötter. En råttas våta dröm.
När målet nu är både synligt och stilla så återstår det bara att skjuta och den första frågan är naturligtvis – med vad?
![]()
Ett mycket populärt vapen för råttjakt är Crosman 2250 - även känd som "The Ratcatcher"
De idealiska råttjägargeväret bör (liksom jaktluftvapen i allmänhet) vara rekylfritt och ha en så god teknisk egenprecision som möjligt. Det bör även vara lättskjutet och repetitivt enkelt för skytten att skjuta bra med, alltså försett med en god praktisk precision. Vidare så bör det vara kort, lätt och oömt eftersom man ibland måste transportera det till jaktplatsen på ett diskret sätt samt bära runt det och även genomföra en del andra mer gymnastiska moment, typ klättra upp för stegar till logar, och liknande.
En grov kaliber är självfallet aldrig fel, även om kaliber 177 också fungerar bra i den här jaktformen där huvudskott i allmänhet är att föredra. Till skillnad ifrån exempelvis en skadeskjuten och sprattlande fågel så kan en råtta snabbt komma undan när den är påskjuten av ett dåligt skott och då gömma sig på ett ställe som man inte hittar. Detta är ingen bra situation av två skäl - är råttan skadeskjuten så drabbas den av ett onödigt lidande och om den är dödligt träffad så kommer den att dö på en olämplig plats där den kan lukta och sprida sjukdomar.
Som vid all jakt så gäller det alltså att bara skjuta när man är så säker som man kan vara på att träffa och fälla på platsen.
![]()
Även kraftfulla luftvapen i grov kaliber kan bli utmärkta jaktvapen för jakt efter råttor.
Med grövre kalibrar och mer anslagsenergi så är skott mot hela den främre delen av en råtta också gångbart men då bör vi helst ha kaliber 25 och uppåt 20-25 joule, något som naturligtvis inte alltid är praktiskt möjligt med tanke på omgivningen vid ett genomslag eller en miss. Skjuter man med kaliber 177 och med låg anslagsenergi så är korrekt skottplacering ett absolut måste.
Betänk även de juridiska begränsningarna som finns exempelvis här i Sverige med just kaliber 177 och luftvapenjakt i största allmänhet.
När råttan nu är skjuten så gäller det att ta hand om det döda djuret. Råttor kan sprida en rad sjukdomar, företrädelsevis igenom sin urin, och denna kan finnas överallt hos råttan, till exempel i pälsen. Berör därför aldrig en vild råtta (död eller levande) med blotta händerna, använd helst engångshandskar. Råttan ska sedan begravas eller brännas för att minska risken för sjukdomar, i synnerhet så om man hittar en som ser skabbig eller allmänt sjuk ut – det är som regel sådana individer som är enklast att beta in och minst uppmärksamma.
![]()
Skottet ska riktas mot området mellan de röda strecken.
Överlag ska man undvika att röra råttor med händerna efter skottet då en del kan ”spela döda” och överraska med ett bett som kan gå igenom de flesta tunnare handskar. Sker så då har man direkt ett läkarbesök på schemat.
Bäst är att flytta på dem med en grep, en spade eller ett liknande lämpligt redskap. Platsen där råttan sköts är sannolikt blodig, bestänkt med urin eller även andra kroppsvätskor om träffen tog rejält och i synnerhet om ett mer potent vapen användes. Den här skottplatsen är nu kasserad för stunden. Flytta åteln till en annan plats inom lokalen istället.
Det går inte att skjuta om på samma ställe, vilket är fallet vid jakt på skator och kajor. Den råtta som hittar spår av en död kamrat är smart nog till att inse att platsen innebär fara och undviker då att sticka fram nosen.
Rätt och säkert utförd så är råttjakt en belönande och roande jaktform, i all sin anspråkslöshet. Den kanske inte gör så mycket för att hålla nere en population på samma sätt som de långsamverkande och smärtsamma gifterna men den erbjuder både rekreation för stunden och en human väg att minska beståndet på åtminstone några enskilda individer.
Daystate Griffin
