Quantcast
Channel: Airpang
Viewing all 1166 articles
Browse latest View live

Jaha?

$
0
0



"En milstolpe !"


  Daystate Griffin


En gång i tiden när jag pysslade med krutvapen så letade jag efter en gammal pojkdröm, en Winchester bygelrepeter. Eftersom jag ville ha kikarsikte så letade jag efter en lite nyare modell, en så kallad Angle Eject (AE). Den serien av modeller hade ett vinklat utkast så att tomhylsan kastades ut snett uppåt men åt sidan, i alla fall i teorin. Detta skulle då göra det möjligt att använda kikarsikten, till skillnad ifrån de äldre modellerna som bara kastade ut tomhyslan rakt upp (och på kikarsiktet).


När jag höll på att leta efter ett bra ex så snavade jag ständigt över myriader av "commemoratives".


Detta var då diverse "limited edition" varianter som tillverkades till åminnelse av någon hövding hos de amerikanska urinvånarna eller någon annan känd profil ifrån sent amerikanskt 1800-tal. I praktiken så var dessa fabriksskapade "samlarobjekt" tämligen smaklösa skapelser med synnerligen amerikaniserad formgivning - alltså högglanspolerade klarlackade stockar prydda med nitar eller fransar och förgyllda mekaniker med simpelt präglade motiv från cowboy-filmernas värld.


Självklart så hade dessa tingeltangelpyntade versioner inget som helst samlarobjekt och mycket få vapenentusiaster, i alla fall här i Europa, uppskattade dem.


Ett annat fabrikat som gillar samma princip är dessvärre det annars så anrika Daystate. I tid och otid så kommer olika limited editions och nu var det dags för ytterligare en. Daystate har på sin FB-sida den senaste veckan puttat ut mängder med teasers om att de har något riktigt stort på G. En rejäl nyhet! När man sedan närmade sig lanseringsdatumet den sista juli så började man antyda att man skulle återknyta till något som man tillverkade förr i tiden men som inte längre ingick i den nuvarande produktionen.


Givetvis så gick spekulationerna vilda, något helt nytt?


Kanske en ny Huntsman i gammal god anda?


En Daystateversion av Brocock Compatto fast med trästock?


Spänningen var stor..


Så, vad blev det...


Jo, deras första helt mekaniska tävlingsvapen på sisådär 15 år.


That's it!


Man kallar modellen Griffin och berättar stolt att detta är ett helt mekaniskt tävlingsgevär för F/T-HFT och av den anledningen så betingar det hårresande £1500, eller jämnt skägg med en FX Airguns Impact (apropå nyskapande). 


Jag gillar Daystate, de är (ibland) tekniskt nydanande, de bryter ny mark med sin integrerade elektronik men vad man också gör är att man besmutsar sitt varumärke med dessa idiotvarianter av "limited edition". Nä, Daystate känns lite som i en nedåtlutande formkurva just nu. Först de apfula Wolverine C och deras bullpups Renegade/Pulsar men nu också en strid ström av udda "commemoratives", varav Griffin är den senaste i raden.


Än så länge så har vi dock modeller som Huntsman Regal, Air Wolf och Air Ranger men börjar man fasa ut dessa, som det ryktas om, då är det nog bud på att man riskerar att följa efter Theoben ner i backen. För, Daystates är inga billiga vapen - på något sätt. Ska man kunna hålla den prisbilden så gäller inte bara funktion, finish och kvalité utan även en vettig formgivning.


Samt, inga smaklösa commemoratives med högglanspolerad grå laminat och grådassig metallfinish..


Gyllene tider...

$
0
0



Billigare än någonsin..


   Air Arms S200 var bland de första riktiga lågprisvapnen, här en ovanlig Mk I med den udda förstocken.


Idag så hade jag en intressant diskussion med en annan entusiast om prisutvecklingen av vår hobby. Han hade nämligen hört att utrustningen har blivit allt billigare och var då nyfiken på min syn av det hela eftersom han själv övervägde att köpa en handpump, vilken han erinrade sig kostade ungefär lika mycket som för tio år sedan, då han senast köpte och ägde en sådan. Jag kunde emellertid bara hålla med honom om saken rent spontant. Faktum är att jag vill minnas att jag betalade strax under 2000 kr för min egen första handpump när jag köpte den 2001 och nu 15 år senare så förefaller de kosta ungefär lika mycket i absoluta pengar räknat.


Men..


Sedan så har ju lönebilden utvecklats och vi har ju överlag betydligt mer pengar i plånboken nu än för 15 år sedan och om man kollar på SCBs siffror så motsvarar 2000 kr år 2001 idag ett pris på 2493 kr och då är den ju i alla fall 5-600 kr billigare idag än på den tiden, trots att prislappen visar ungefär samma. Skillnaden stannar dock inte bara där, räknar vi mot arbetstid – alltså hur lång tid man måste arbeta för att köpa nyss nämnda pump så motsvarar 2000 kr istället hela 3066 kr!


I det perspektivet så har pumpen blivit rejält mycket billigare!


Kollar vi på vapen så köpte jag samtidigt en splitt ny FX2000DL för 5995 kr, vilket jag definitivt ansåg var ”mycket pengar” på den tiden. Idag hade det motsvarat 7473 kr bara räknat som pengar men 9192 kr jämfört med arbetstid. Nu kan man ju tycka att dessa 9200 kr är tämligen oförändrade eftersom ett motsvarande gevär idag (FX Airguns Royale 400, valnöt) kostar 9000 kr men då får man också räkna in att dagens Royale 400 rent tekniskt sett är ett bättre vapen än FX2000.


Här finns det dock en lite knorr.


   Dagens lågprisvapen är verkligen billiga..


Idag existerar det en marknad för mycket billiga PCP som inte fanns på den tiden. Ett lågpris-PCP som Snow Peak 900 kan idag köpas för 2500 kr, något som var helt omöjligt 2001. De första lågprisvapen som ramlade ut var S200 Mk I och BSA Spitfire vilka runt den här tiden betingade £249.


Kruxet var emellertid att det brittiska pundet var utstarkt just efter millennieskiftet med ett årssnitt (hos Forex) 2001 på 15.30 kr! Det kan man jämföra med dagens 11.71 efter Brexit eller lågrekordet 2011 på 10.10 kr. Dessa lågprisvapen kostade alltså i svenska pengar 249 x 15.30 = 3809 kr vilket omräknat till dagens pris blir 4748 kr vägt mot prisutvecklingen och 5840 kr jämfört med arbetstid. Det är inte vad vi kallar extremt lågpris med dagens utbud.


Ser man saken på detta sätt så är priserna verkligen i en mycket fin utveckling…


Sammanfattningsvis så skulle jag vilja påstå att vi upplever en mycket god tid i vår hobby just nu. Sortimenten är större än någonsin med ett mycket stort utbud av olika modeller samtidigt som att priserna är lägre än någonsin. Det är alltså inte så konstigt att många entusiaster har inte bara ett utan numera också flera olika PCP i sina garderober, något som var mycket ovanligt för 15 år sedan..

En storspelare...

$
0
0



En brittisk legend !


Sportsmatch berömda skenmontage var en milstolpe!  


Ett företag som de allra flesta luftskyttar - oavsett om de skjuter PCP eller andra mekaniker – har kommit i kontakt med är brittiska och numera till och med relativt anrika Sportsmatch. Överallt i hela världen så rekommenderar olika entusiaster varann att använda utrustning från Sportsmatch och tillsammans med BKL och B-Square så är man en av de riktigt stora aktörerna när det gäller fästen för kikarsikten till just luftvapen.


  Den framlidne John Ford med sin GC-2


Företaget Sportsmatch, som faktiskt heter Sportsmatch UK Ltd egentligen, grundades redan 1972 av John Ford men då under namnet J & J Ford Ltd. Affärsidén var att skapa fästen av aluminium för främst luftvapen som trots materialvalet skulle kunna klara att hålla fast ett kikarsikte stabilt på ett dåtida rekylerande fjäderluftgevär utan att skada endera vapen eller kikarsiktestuben.


Lösningen blev det så kallade skenmontaget, där man lät båda kikarsiktesringarna sitta på en och samma gemensamma bas, vilken då fick en väldigt lång anläggningsyta mot kilbasen. Dessutom så utrustade man sina fästen med rekylpinnar som gick nedåt igenom fästet för att förankra detsamma mot de hål i mekaniken hos vissa vapen, vilka på den tiden främst användes som diopterfästen.


Resultatet blev en revolution och ett stort steg framåt jämfört med vad som fanns på marknaden i övrigt vid denna tid, företrädelsevis stålfästen för krutvapen eller enkla och klena plåtfästen tänkta för gevär med kaliber 22LR. I takt med att verksamheten ökade och pengarna ramlade in så breddade man verksamheten igenom att tillverka ett helt eget vapen, den numera legendariska Sporsmatch GC-2, vilken gick i produktion 1987.


Ett närmast mytiskt vapen..  


Detta vapen, konstruerat i samarbete med Gerald Cardrew (därav GC i namnet) blev en exklusiv handbyggd produkt som allmänt betraktades som världens bästa sporting airgun och som snabbt anammades av de penningstarka tävlingsfantasterna i den då relativt nya sporten Field Target.


Geväret Sportsmatch genomgick en del detaljförändringar och nådde slutligen sin peak 1991 under en säsong då modellen vann nästan alla tävlingar som gick att vinna under fabrikatstuneringarna. Tack vare tekniska försprång så lyckades man hålla undan för konkurrenterna när PCP som vapengrupp så sakta började öka i efterfrågan och försäljning under mitten av 1990-talet men till sist så hamnade man inför ett vägskäl – modellen måste utvecklas, tillverkas mera rationellt och dessutom prishöjas för att vara ekonomiskt försvarbar.


Utfallet blev dessvärre att man avslutade produktionen 1994 efter ungefär 350 st ex tillverkade under tre Marks.


  Made in England!


Under samma period så bytte man också namn till Sportsmatch Mounts (1992) och började specialisera sig än mer på sin kärnverksamhet – kikarsiktesfästen. Idag är Sportsmatch en stor spelare på marknaden med representation i mer än 40 länder och med 70 olika modeller av kikarsiktesfästen på sitt program, oräknat dess underversioner. John himself gick i pension vid millennieskiftet och flyttade till Spanien där han dessvärre gick ur tiden 2015 men företaget drivs fortfarande av familjen med hans son Matthew i ledningen.

Med 9 liv...

$
0
0



Forumet Airgun har gått i graven - ännu en gång...



Så, då möts vi åter igen av ett besked om att forumet Airgun har stängts ner. Till skillnad ifrån de tidigare gångerna så förefaller det emellertid vara permanent denna gång. Då de faktiskt finns en hel del, i övrigt bra bevandrade, entusiaster här i Sverige som faktiskt aldrig ens har hört talas om detta forum så tänkte jag ta mig friheten att författa en kort historik runt verksamheten.


Det var en gång en filur som hette Bosse Wendelbacke. Han hade upptäckt luftvapen och kommit i kontakt med en vanlig skytteklubb utåt Långedrag i Göteborg. Full av entusiasm så ringde han mig och frågade om inte jag ville vara med o starta en skytteklubb. Jag var positiv, åkte ner till klubben och förevisade luftvapnen för de övriga medlemmarna i hopp om att vår skytteform skulle upptas i deras reportoar.


Efter detta så uppdrog han åt mig att starta ett luftvapenforum. Jag hade ju redan då (2004) blivit känd som en forumsprofil och på den tiden så var jag bannad ifrån det då enda luftvapenforumet som vi hade, saligen avsomnade Skytteforum.se. Han tänkte väl att jag var sugen på att driva ett eget forum och tanken var då att skapa ett litet lokalt forum, bara för de som skulle gå med i vår tänkta skytteklubb.


Själv kunde jag dock inget tekniskt med forumsdrift så jag beslöt mig för att lägga in en stöt på den moderator på Skytteforum som verkade mest skeptisk till de övriga ansvariga på det forumet. Detta var Leif. Förutom att han var less på de övriga i ledningen på det forumet så var han också mycket duktig på datorer - ett riktigt klipp hur mitt perspektiv. Jag bröjade genast uppvakta honom och vi stämde träff på mitt jobb och därefter åkte vi upp till en närbelägen grusgrup där jag sköt på den tiden. Han fick testa lite av mina bössor, vi snackade och han gick med på att lämna Skytteforum för att vara med och grunda WCA - West Coast Airgunners.


Leif började snickra på ett forum, han skötte allt tekniskt där, samtidigt som jag började ragga medlemmar. Snart visade det sig att väldigt många deltagare på Skytteforum var missnöjda med "sitt" forum och ramlade då över till vårt lokala klubbforum vilket växte rent explosivt. Då tog vi beslutet att satsa fullt ut och skapa ett nationellt forum, att konkurrera, o på sikt konkurrera ut, Skytteforum. Bosse hade emellertid lessnat i den här svängen så jag och Leif körde vidare själva.


Först skulle vi byta namn. West Coast Airgunners lät inget vidare då klubben aldrig blev av samtidigt som forumet drog deltagare ifrån hela landet. Jag förslog namnet "Airpang" men Leif tyckte att "Airgun" lät bättre. Egentligen hade han velat ha luftvapen.se men detta vara redan upptaget av någon som sålde hundkoppel och luftvapen någonstans nere i Småland..


Airgun blev namnet och färgen på forumet blev grönt, detta eftersom grönt är min favoritfärg samtidigt som jag ansåg att vi var tvungna att skilja oss ifrån Skytteforum som hade blå bakgrund och dessutom så hade Kitchings amerikanska forum redan blivit känt som "Det Gula Forumet". Uppenbarligen så hade forumets färg god förmåga att definera forumet som sådant.


Grönt blev det.


En annan udda sak som jag också drev igenom var arenan för Ruger 1022, en udda grej på ett luftvapenforum. De ansvariga på Skytteforum hade nämligen allt mera börjat intressera sig för krutskytte och skapade då en krutarena. Den började emellertid fort domineras av just Ruger 1022, vilket skapade irritation bland de ansvariga som hade tänkt sig en bredare arena. Ruger 1022 hade precis blivit laglig (030501) på jaktlicens och därför fanns det ett stort behov av att diskutera modellen som sådan. När vi drog igång Airgun så såg jag därför till att vi skulle ha en dedikerad arena för just Ruger 1022 och den blev direkt enormt populär, inte bara i antal inlägg utan även för att den drog dit krutskyttar som sedan fick upp ögonen för luftvapenskyttet.


Ett par år efter starten (2004), runt 07-08 så boomade Airpang och kom till sin absoluta peak. Jag drev på att vi skulle skapa Airgun Crew, en för vanliga medlemmar dold arena där särskilt inbjudna deltagare på ett friare sätt kunde diskutera svåra ämnen som jakt, ljuddämparteknik, effektförändringar och liknande. Likaså började vi marknadsföra oss med T-shirts och liknande material.


När det hela spann som fortast så hade vi över 100-150 nya fräscha inlägg varje dygn och en strid ström av nya deltagare. Tempot var stundtals nästan hysteriskt med 15-20 nya ämnen skapade och när man skulle skriva ett inlägg så var det snarare regel än undantag att man fick vänta ett ögonblick eftersom någon annan hade hunnit posta emellan. På den tiden så fanns ju inte så många andra forum och FB hade ännu inte slagit igenom på bred front här i Sverige. Den som gillade luftvapen och ville diskutera detta på svenska hade därför sin naturliga hemvist på just Airgun.


Allt har dock en livscykel och när jag lämnade Airgun för mitt eget projekt Airpang så hade Airgun redan börjat falna. Nu hade LuftvapenInfo tillkommit och börjat samla upp de deltagare som inte trivdes på Airgun. Leif ville avveckla Airgun och sålde (?) forumet till en annan deltagare men köpte sedan tillbaka det när han ångrade sig. Det var en tid där av turbulens och oro men alla turerna där känner jag inte till eftersom de inträffade efter mitt frånfälle...


Nu, i ett efterhandsperspekiv, så är jag utomordentligt nöjd att jag valde att publicera allt mitt material på Airpang istället för på Airgun eller något annat forum, där materialet helt och hållet finns i någon annans händer. Om så är fallet så försvinner ju allting - något som naturligtvis är högst uppenbart nu när hela Airgun är borta.


Att driva forum/bloggar/grupper är inte enkelt och det är inte en uppgift för alla - det är en verksamhet som kräver en utomordentlig uthållighet och ett genuint brinnande intresse. Under de snart 20 år som jag har legat online så har jag tappat räkningen på det antal forum, klubbar eller handlare etc som har anlänt till hobbyn med buller och bång bara för att sedan ledsna och försvinna efter ett fåtal år.


Det är nämligen enkelt att skapa något nytt och att slå sig för bröstet om att man ska klara av det ena och det andra men den bistra sanningen är att det är ytterst få verksamheter som i verkligheten klarar tidens prövning. Några är med 2-3 år, en del klarar 5 år där ytterst få passerar 10 års tid online med bibehållen relevans för sin verksamhet.

Att välja vapen...

$
0
0



Long range delivery !


  Här har vi skott 11-20 på 40 meter utomhus med 7.50 joule - sällan man får till det så bra..


På en av FBs alla luftvapengrupper så blev jag ombedd att råda en kommande entusiast om sitt val av första vapen. Han stod tydligen och valde mellan en helt ny Hatsan 125 Sniper, vilken han själv hade funnit tilltalande, samt en bättre begagnad Feinwerkbau 300, som han hade blivit rådd att köpa av andra luftvapenfantaster.


Så, vad skulle jag rekommendera?


Efter att ha presenterat lite öppna och neutrala frågor till honom så framkom det att det tänkta användningsändamålet var att skjuta på "mindre mål" vid 50-60 meters avstånd. När jag frågade vad som menades med "mindre mål" i centimeter räknat så var han en smula svävande men nämnde sedan någonstans mellan en tändsticksask och en mindre läskedrycksburk.


Hm...?


Nåväl. Till att börja med så är 50-60 meter ett astronomiskt långt avstånd för ett luftvapen under 10 joule och om sanningen ska fram så är det ett riktigt drygt avstånd för ett fjädervapen helt oavsett effekt. Då jag inte hade något speciellt för mig efter jobbet och då det alltid är roligt att skjuta lite så beslöt jag mig att pröva lite skytte på längre avstånd eftersom min nyvunne bekantskap hade ratat trehundran på grundval av att den hade för lite effekt, jämfört med Hatsan, som ju uppger fulla 10 joule jämfört med FWBs 7-8 joule.


  "Bara" 40 meter..


Nu har jag ju ingen FWB 300 men jag har skjutit lite med några olika exemplar och jag har sannerligen den största respekt för dess tekniska kompetens - skickliga skyttar vann riktiga stortävlingar med dessa vapen för bara några decennier sedan. Nog borde de kunna leverera bra även på en sommarstugetomt på 2010-talet?


Som ersättning för en 300 så använder jag min lilla Crosman som visserligen är ett PCP men som ligger på knappa 8 joule, vilket ju är helt jämförbart med en standard Feinwerbau 300. Tyvärr så visade det sig att de 50 meter som jag trodde att jag hade bara var 40 meter enligt min laseravståndsmätare, vilken tyvärr inte mäter längre än 40 meter. I vanliga fall så räcker ju detta utmärkt då jag sällan skjuter så långt men denna gång så kom den till korta. På grund av att jag var utomhus så vägrade den dessutom mäta på längre avstånd än 38 meter, då fick jag enbart "err" i displayen.  


  I 99% av mitt skytte så räcker 40 meter som max mätområde.


Så, avstånd är alltså otroligt svårt att uppskatta. Frågeställaren menade ju på att han hade "typ 50-60 meter" på sin tomt, något som jag ställer mig ganska tveksam till. En villatomt som kan erbjuda dessa längder är riktigt rejält stor och därmed ganska ovanlig.


  Max zoom med mobilkameran från 40 meter mot målet.


Så, äntligen en helt vindstilla sen eftermiddag som erbjuder goda möjligheter för meningsfullt skytte på lite längre avstånd, trots att regnmolnen hänger tunga på himlen och trots att temperaturen är högst måttlig. Jag ordnade ett perfekt stöd och riggade upp bössan (pistolen) med bipod för 30 skott över dessa 40 meter, i serier om 10 skott på vardera tavlan.


  Mitt mål lite mera close-up, säkert område bakåt är viktigt på långa avstånd.


Så, först körde jag 10 skott på en svart/vit "orienteringstavla" för att se lite var träffarna tog. Trots att jag klickade upp mig 28 klick så träffade redan första träffen riktigt bra, detta är precis som perfekt väder, något som händer väldigt sällan. I alla fall för mig själv. Jag sköt 10 skott nonstop och fick sedan gå fram för att skifta tavla. Med blott 9 gångers förstoring så har man svårt att se exakt var man träffar, såvida man inte helt missar den svarta zonen.


  Den första tavla med träffarna 1-10, den milda vindpusten som kom märktes tydligt på tavlan...


En liten lätt vindpust kunde jag förnimma där jag sköt men då båda sidorna av min svacka som jag sköt över ligger i vindlä tack vare bergsknallar på båda sidorna så tog jag ingen större notis om denna utan sköt ändå. Dock så påverkade denna lilla pust träffbilden på ett högst märkbart sätt, två skott gick klart av åt höger. Det första skottet gick något högt så jag klickade ner mig två snäpp inför de övriga skotten. Den här tavlan kändes lovande.


Nästa tavla blev "in the heart of the fill", alltså i effektkurvans sweetspot där bössan går som allra mest jämnt och resultatet blev strålande - betydligt bättre än vad jag hade vågat tro innan. Den tavlan kan man se högst upp i dagens inlägg.


  Skott nummer 21-30, de sista skotten droppade märkbart..


När det blev dags för den sista tavlan så kunde jag se att de fem sista skotten tog riktigt lågt. Ifrån tidigare kronograftester så vet jag ju att det finns 25 skott att hämta inom 25 fps spridning och de skott som gick efter dessa 25 skott tog alltså rejält lågt.


Sammanfattningvis så är 40 meter långt för ett licensfritt luftgevär men det är helt klart ett avstånd som går att använda, helt oavsett om vapnet ger 8 eller 10 joule. Skjuter man sedan på kortare avstånd som ut till 20-25 meter så är skillnaden i effekt överhuvudtaget inte relevant. Nu kan man tycka att 60 meter "bara" är 20 meter längre än 40 meter men tro mig - det är en helt annan värld!


Jag tror att de tavlor som jag fick till idag utan vidare hade kunnat upprepas av en duktig skytt med en Feinwerkbau 300 i välvårdat originalskick, trots "bara" 7.50 joule. Vidare så tror jag att en Hatsan 125 Sniper som är 100% original från fabriken skulle vara en betydligt svårare väg för att nå den här typen av resultat, trots att den då vore 20% kraftfullare räknat i anslagsenergi.


Vad hade ni själva valt för ändamålet?

Spring in summer..

$
0
0



Fjäderfavoriter !

 


  En Walther LGV betingar 5995 kr här i Sverige


Fjäder blir temat för dagen och anledningen är önskningen om en rekommendation på ett par bra fjädervapen. Frågeställaren tänker sig här ett kraftfullare vapen för licens och tävlingsbruk samt ett tillståndsfritt för lite precisionsskytte hemmavid på tomten.

 

Om vi börjar med de lite större kanonerna så är det två, tre vapen som står i en särställning när man väger in pris till prestanda. Dessa är Walther LGV om man föredrar brytpipa och TX200 om man föredrar underspännare. Om plånboken är större och avstånden längre då vill jag gärna också framhålla Diana 54/56 med sin semirekylfria konstruktion.

 

  Här är TX200 med valnötstock för 7395 kr

 

När det gäller valet av kaliber så är frågan om man vill tävla som 16J eller FP, vilket inte framgick av funderingen. Både LGV och TX fungerar utmärkt vid 16J och med den effekten så är kaliber 177 fortfarande ett starkt alternativ. Om man däremot ska tävla mot 45J och kanske rent av låta vapnet dubblera som jaktredskap så är kaliber 22 ett bättre val. Denna kaliber fungerar naturligtvis också med 16J men där tycker jag personligen att kaliber 177 har en edge.

 

  Den betydligt kraftfullare Diana 54 kostar 6795 kr.

 

Blir kaliber 22 aktuell så växer även Diana 54/56 som alternativ då dessa vapen är utomordentligt kraftfulla i relation till sin goda skjutbarhet och levererar både räckvidd och anslagsenergi på en nivå som varken LGV eller TX kommer i närheten utav. De stora sidospännarna är emellertid inte lika förfinade som de två andra modellerna när man jämför finish och avtryckarsystem utan de lever istället högt just på sin semirekylfrihet.

 

  Weihrauch HW30S är synnerligen prisvärd för 2195 kr

 

När det handlar om ett mindre vapen hemmavid så blir rekommendationen lika tråkig som korrekt och ni har hört den förrut, mängder med gånger. Självklart denna HW30S, marknadens kanske absolut mest prisvärda vapen totalt sett. Någon direkt konkurrent i fjäderfraktionen till Weihrauchs lilla guldägg existerar inte i en egentlig mening, allt sammanvägt så är HW30S ett ytterst kompetent vapen för mycket små pengar.

 

  Diana 72 finns bara som begagnad, räkna då med 2-3000 kr för ett fint ex.

 

Kollar man begagnat så finns det egentligen bara ett likvärdigt vapen och det är Dianas gamla pistolbaserade matchvapen med Gissystem, modell 72. Även här så är det rekylfriheten som gör dem aktuella då exempelvis avtryckarsystemet inte når upp till HWs berömda Rekord. Värdet av rekylfrihet vid effekter under 10 joule är emellertid inte lika högt som hos fjädervapen över 20 joule så därför nämner jag bara modell 72 inom parantes.

 

  Även 300 finns bara som begagnad numer och betingar även den vanligtvis 2-3000 kr..

 

En annan bra begagnad kandidat är dessutom Feinwerkbau 300 Junior, ett tekniskt sett bättre vapen än HW30S på precis alla områden, utom då längd och vikt.

 

Fler alternativ?

 

Vän av ordning kommer naturligtvis att påpeka modellerna LGU, Pro Sport liksom HWs 77/97 och även gamla 35 och visst – det är också bra vapen, med det tillkortakommandet att de saknar de inre glidbussningarna hos LGV och TX (undantaget LGU), något som gör att jag sätter dem på andra plats efter TX/LGV.

 

Den naturliga frågan blir då – varför TX före LGU?

 

  LGU är en allvarlig utmanare till TX och HW77/97 med ett pris på 5995 kr

 

Mest på grund av att TX har sålts och fungerat bra i snart 25 år där LGU är ett relativt sett oprövat kort, något bättre argument har jag inte. Walther LGU är i övrigt ett synnerligen kompetent och välbyggt vapen. Med detta urval så är jag övertygad om att frågeställaren kan hitta sin egen dynamiska duo till glädje och framgång framöver.

Att bli slagen med förvåning...

$
0
0



Luftvapen på 2010-talet och dess entusiaster...


  Vilken slags vapen är egentligen exempelvis en Diana 25 och hur fungerar den?


Idag så fick jag ett samtal ifrån en mycket trevlig luftvapenfantast ute i landet som hade en liten fundering. Detta är inte så ovanligt utan det inträffar då och då, vilket jag tycker är väldigt trivsamt. Dels får jag prata med en annan entusiast och dels så kanske man får möjlighet att hjälpa någon. Detta är sannerligen en av de största fördelarna med att driva Airpang.


Hursomhelst..


Killen i fråga hade en Royale, som han var mycket nöjd med. Han hade justerat om den lite med hjälp av sin kronograf och fått den som han önskade. Vidare så berättade han att han hade börjat med en Hatsan AT-44, som han inte var så nöjd med, utan han hade skiftat till en FX Airguns Typhoon och vidare från den till Royalen nu när han kände att luftvapen verkligen var en hobby som sysselsatte honom och som han kände sig bekväm med att satsa på.


Killen var nog någonstans i 20-30 års åldern, med en sambo och utan barn. Det fanns alltså både tid och pengar att spendera på hobbyn och han hade många intressanta och korrekta iakttagelser att dela med mig under samtalets gång. Kort sagt, en skärpt och uppenbart påläst entusiast med en hel del praktiskt luftvapenskytte bakom sig.


Nu var det emellertid en sak som han hade funderat över men inte vågat fråga någon och därav detta som vårt samtal mynnade ut till. Den stora funderingen som han hade börjat lura lite över sedan han köpte sin Typhoon och framåt ungefär. En undran som dessutom väcktes igen när han läste mitt inlägg för gårdagen;


-"Du, det där med fjädervapen som många snackar om - vad är egentligen det för något?"


Jag måste erkänna att jag blev lite överrumplad. Ibland när någon laddar för en fråga så brukar det vara något synnerligen komplext som jag inte har någon aning om, speciellt om det är en kunnig entusiast som hör av sig och har kört fast. Nu frågar den här kille mig vad ett fjäderluftgevär är för någonting?!


Hur menar han? Hur vilka fjädervapen är eller vadå? Missförstod jag något i frågan, undrade han vilket fjädervapen som var lämpligt att komplettera sitt PCP med eller vad sade han egentligen? 


Nu måste jag erkänna att ibland så är jag inte 100% skärpt när människor hör av sig till mig, ibland så är det veritabla pratmakare som levererar långa ramsor ren rappakalja men den här killen var ju absolut klarsynt, ändå missade jag vad han frågade mig. Lätt skamsen så fick jag fråga honom igen vad han undrade över.


Jo, förklarade han. Han hade aldrig haft med vapen eller luftvapen att göra förrens han köpte sin AT-44 och den köpte han eftersom folk hade sagt att PCP var bra och ifrån detta och vidare så hade han utvecklat sin kunskap. Han hade skjutit, testat, iakttagit, lyssnat och lärt av andra entusiaster på så sätt kommit framåt i hobbyn. Ett så kallat "fjäderluftgevär" hade han aldrig ägt eller ens prövat men nyfiken var han naturligtvis över detta fenomen.


Som han hade förstått saken så drevs hela vapnet av typ en gigantisk hammarfjäder och hammaren var då så stor att blott trycket ifrån densamma räckte ensamt till för att skjuta av diabolen utan att ens tillföra trycksatt luft ifrån en behållare?


Kunde det vara lite åt det hållet, undrade han och detta 100% seriöst...


Jag blev onekligen tagen lite off-guard och försökte på en gång lista ut om han skojade med mig samtidigt som jag förklarade så pedagogiskt jag kunde utan att förefalla uppenbarligen chockad eller nedlåtande på något vis. Ju mera vi diskuterade desto mer insåg jag att killen var fullkomligt allvarlig, han hade googlat lite och slutit sig till att fjädervapen borde fungera ungefär som han beskrev, vilket ju i sak är helt korrekt, bortsett möjligtvis ifrån att människor i gemen sällan beskriver fjädervapen just med PCP termer på det sätt som han själv nyss gjorde.


För min egen del så blev det hela en värdefull upplevelse, som dessa frågeställningar ofta är, om än på andra plan. Jag fick tillfälle att fundera lite på hur jag bör uttrycka mig och dessutom stämde hela situationen till eftertanke över att mycket som många anser vara absolut självklart inte alls är det för andra människor. Killen i fråga fick dessutom bekräftat att hans teorier om hur ett fjädervapen fungerade var i huvudsak helt riktiga.


Förmodligen så är jag väl en smula gammaldags, man tänker gärna att en entusiast automatiskt vandrar samma väg som jag själv och kommer in i hobbyn via enkla fjädervapen, sedan fastnar och därefter avancerar vidare till PCP, eller i värsta fall - krutvapen.


Detta behöver uppenbarligen inte alls vara ett korrekt antagande nu på 2000-talet...

Videodags!

$
0
0

FX Airguns Wildcat !


En av de nya modeller från FX Airguns som jag själv gillar mest.


Idag blir det dags för en liten video från Sydafrika med Matt Dubber, en av alla dessa entusiaster ute i världen som knåpar ihop lite egna videos med en kvalité som helt klart höjer sig över de vanliga amatörernas skara. Egentligen är Matt en ambasadör för Air Arms men som de allra flesta luftvapenfantaster så är han öppen för bra vapen, helt oavsett vilken tillverkare som skapar dem.


Självklart så har han även gjort en för Impact!


Till sist...

$
0
0


Äntligen !


  Känslan av att modifiera är alltid belönande.


Så, då har till sist min helt nya förstock av valnöt anlänt från Steve Corcoran redo att monteras på den lilla Crosman 1701p. Retfullt nog så åkte jag på 179 kr som tullavgift men ibland blir det ju så, det är nackdelen med att handla ifrån länder utanför EU, något som jag i det längsta försöker att undvika.


Känslan att montera på lite nya delar som man har spanat in är däremot oslagbar och uppväger ofta det sura i upplevelsen att åka på oväntade extrakostnader. Just glädjen att modifiera och förändra, att tillpassa och anpassa är säkert något som de allra flesta luftvapenfantaster känner igen. Detta helt oavsett om man föredrar fjädervapen, PCP eller något annat.


I övrigt så var det halv storm på västkusten här idag så det känns väldigt skönt att skjuta inomhus...

Intressant..

$
0
0


Skicklig marknadsföring ! 


  Crosman Maximus - mycket värde för pengarna!


Som de flesta vet så har nya Maximus från Crosman blivit mycket populär, inte minst i skenet av sitt låga pris på motsvarande blott lite drygt 1800 SEK. Nu när modellen börjar bli etablerad så har Crosman därför gjort den högst logiska förändringen att man har avslutat produktionen för Discovery.


Igenom att skippa trästock, duel-fuel och lite andra detaljer så har man sänkt priset mellan USD 50-100 för i grund och botten samma vapen och då finns det inget skäl att ha kvar Discovery i sortimentet.


Det intressanta med den här rockaden är själva upplägget.


Först så lanserar man Maximus med buller och bång, man pekar på vilket enastående låg pris man har och talar om värde för pengarna. När den sedan tar av och börjar sälja fint – först då så fasar man ut Discovery och reaktionen i entusiastled blir mycket sparsam.


Hade man däremot lagt ner Discon och sedan presenterat Maximus så hade det blivit ett gnäll utan dess like och poängen med Maximus, dess låga pris, hade helt försvunnit i opinionsstormen och ett allmänt beklagande över att trästocken försvinner och modellen förbilligas.


Crosman har lärt sig att man ska börja med ett positivt budskap medan åhörarna är neutralt inställda, för det är ju alltid enklare att svälja en dålig nyhet när man redan har en god nyhet i magen. Hade man vänt på saken så hade man gjort entusiasterna missnöjda och då de då är negativt inställda så har de betydligt svårare att därefter ta till sig och uppskatta en bra sak.


Detta är en skickligt genomfört sortimentsförändring.


När vi ändå talar om Maximus så ska vi samtidigt kika lite på Toms blogg där han precis har avslutat sin utvärdering av detta spännande nya vapen, och detta med ett mycket gott resultat även på fulla 50 yards.


http://www.pyramydair.com/blog/2016/08/benjamin-maximus-part-5/

Suburban hunting !

$
0
0


Råttjakt !


  Råttor är intressanta villebråd och en spännande utmaning för luftvapenjägaren.


Under den senaste tiden så har det blivit lite sporadiskt med inlägg här eftersom jag har börjat cykelpendla till och från mitt jobb. Då det handlar om 70 km totalt så blir det ungefär två timmar extra på dagen som försvinner, relativt när jag kör bil och tiden har därför blivit knapp. I takt med sämre väder på hösten så minskar emellertid cykelpendlandet och jag kan då lägga mer fokus på Airpang igen.


Idag tänkte jag ta upp ett efterfrågat men ofta känsligt ämne, nämligen jakt – denna gång efter råttor.


Just råttor har en särställning jämfört med andra skadedjur eftersom de är allmänt avskydda av allmänheten och åtnjuter då inte heller det indirekta skydd som exempelvis de flesta fåglar har, både av ornitologer och gemene man. Detta gör att jakt efter smågnagare inte ger jägaren samma skurkstämpel i många led som kan vara fallet med andra villebråd lämpliga för luftvapenjakt. I många länder så är just gnagarjakt en veritabel folksport inom vår hobby och det även om villebrådet som sådant saknar all form av egen status.


  En gammal ladugård är idealiska jaktmarker för den hängivne råttjägaren med luftgevär.


Råttjakt kan bedrivas både inomhus och utomhus och populära platser är stallar, fodersilos, hönshus eller soptippar. I dagens inlägg så ska vi främst lägga fokus på råttjakt inomhus i lantbruksnära lokaler. Att jaga inomhus har en lång rad praktiska fördelar och ger dessutom oftast en bättre utdelning än utomhusjakten. Inomhus så är avstånden fixerade, vindstilla förhållanden råder och jakten kan därför ske på ett säkrare och mera kontrollerat sätt.


Rent praktiskt så måste man börja med att hitta en lämplig lokal där man får lov att bedriva jakten och där man vet att råttor är talrika, exempelvis eftersom man har hittat spår efter dem som spillning eller skador. Precis innan skymningen är en bra tidpunkt att placera ut sig i lokalen och förbereda jakten. Råttor har den egenheten att de sällan är stilla utan de rör ständigt på sig och har hela tiden nogsam uppsikt på omgivningen. Det handlar alltså om försiktiga och reserverade djur, vilket man måste förhålla sig till för att bli framgångsrik.


Kroppen på en brun råtta kan bli 30 cm och vikten uppgå till 500 gram!


Vidare så har de därav en utpräglad torgskräck och undviker i det längsta att passera öppna ytor. Att försöka beta in dem igenom att placera ett bete mitt på golvet med stort avstånd till andra föremål är med andra ord lönlöst. Råttor rör sig alltid längs med väggar och stryker helst runt trånga föremål för att snabbt kunna retirera in i skuggorna och hitta gömslen om ett hot uppenbarar sig.


Den mest idealiska platsen för ett bete är därför på en smal väggregel, där råttan ofta passerar och känner sig trygg. Som en extra bonus så har man som regel en vägg bakom regeln vilken fångar upp projektilen, allra helst en betongvägg eller murstensvägg.


Skytten bör positionera sig minst 10 meter bort eftersom råttor har välutvecklade luktsinnen som snabbt avslöjar en människa i närheten. Var inte rädd för lite avstånd även om råttan och råttans träffzon (huvudet) är väldigt litet, tänk på att man skjuter med fullt stöd och på ett, för de flesta vapen, ändå relativt kort avstånd. Med ett modernt rekylfritt vapen inomhus utan vind och med fullt stöd så är en cirkel på 10 mm inte alls svår att träffa för de flesta entusiaster på 12-15 meters avstånd.


I praktiken så får man i många fall försöka stå så långt bort som lokalerna överhuvudtaget tillåter, då det ibland kan handla om ganska små byggnader (typ hönshus, svinstall etc). Glöm inte att om man står för nära så kanske det inte blir något skottillfälle alls då råttan förnimmer doften av människa och håller sig undan. Här är ett längre avstånd bättre och doftstarka kroppsvårdsprodukter som schampoo, deo och liknande bör självfallet också undvikas. Bäst är att ”lukta ladugård” själv, som en god vän uttryckte saken.


Nåväl...


Ett problem eller snarare själva förutsättningen för jakten är mörkret. Jakten sker bäst på kvällen när råttorna kommer i rörelser och är hungriga i sitt födosök efter dagens vila och då är mörker en naturlig del av jakten. De absolut bästa lösningen är om man kan få en naturlig belysning av betesplatsen, till exempel med hjälp av ett takfönster, en öppen lucka eller en saknad bräda i väggen etc.


  I England så är lamping populärt, att "ställa" råttor med ljus.


Finns inte detta så får man belysa själv med hjälp av en lampa, vilken företrädelsevis bör vara försedd med ett rött ljusfilter, som råttorna störs minst utav. Man bör sträva efter att det ska vara så mörkt som möjligt men ändå så pass ljust att skytten själv ser och säkert kan identifiera målet.


Tänk på att man får aldrig under några som helst omständigheter bara skjuta efter ögonreflexer eller liknande. Hela konturen på målet måste vara tydligt synligt. Det har tyvärr hänt att ivriga jägare har misstagit storvuxna gnagare med småvuxna stallkatter, vilket naturligtvis kan skapa en stor tragedi.


När plats och belysning är löst så återstår frågan om bete. När en råtta hittar något ätbart så tenderar den till att slicka eller provsmaka som hastigast och sedan helt enkelt bära med sig godbiten till en bättre plats att äta på.


Detta är naturligtvis inte önskvärt ur vårt perspektiv.


Det enklaste sättet att lösa problemet är helt enkelt att klistra fast betet! Artificiellt lim är självfallet helt uteslutet så det jag menar är att man använder något som är gott och så kladdigt att råttan är tvungen att stanna upp för att kunna förtära betet. En alternativ lösning är att man använder ett flytande bete som måste lapas och som därmed inte heller kan förflyttas. Ett populärt bete förefaller vara mosade Snickers, som både innehåller kladdig kola och kaloritäta jordnötter. En råttas våta dröm.


När målet nu är både synligt och stilla så återstår det bara att skjuta och den första frågan är naturligtvis – med vad?


  Ett mycket populärt vapen för råttjakt är Crosman 2250 - även känd som "The Ratcatcher"


De idealiska råttjägargeväret bör (liksom jaktluftvapen i allmänhet) vara rekylfritt och ha en så god teknisk egenprecision som möjligt. Det bör även vara lättskjutet och repetitivt enkelt för skytten att skjuta bra med, alltså försett med en god praktisk precision. Vidare så bör det vara kort, lätt och oömt eftersom man ibland måste transportera det till jaktplatsen på ett diskret sätt samt bära runt det och även genomföra en del andra mer gymnastiska moment, typ klättra upp för stegar till logar, och liknande.


En grov kaliber är självfallet aldrig fel, även om kaliber 177 också fungerar bra i den här jaktformen där huvudskott i allmänhet är att föredra. Till skillnad ifrån exempelvis en skadeskjuten och sprattlande fågel så kan en råtta snabbt komma undan när den är påskjuten av ett dåligt skott och då gömma sig på ett ställe som man inte hittar. Detta är ingen bra situation av två skäl - är råttan skadeskjuten så drabbas den av ett onödigt lidande och om den är dödligt träffad så kommer den att dö på en olämplig plats där den kan lukta och sprida sjukdomar.


Som vid all jakt så gäller det alltså att bara skjuta när man är så säker som man kan vara på att träffa och fälla på platsen.


  Även kraftfulla luftvapen i grov kaliber kan bli utmärkta jaktvapen för jakt efter råttor.


Med grövre kalibrar och mer anslagsenergi så är skott mot hela den främre delen av en råtta också gångbart men då bör vi helst ha kaliber 25 och uppåt 20-25 joule, något som naturligtvis inte alltid är praktiskt möjligt med tanke på omgivningen vid ett genomslag eller en miss. Skjuter man med kaliber 177 och med låg anslagsenergi så är korrekt skottplacering ett absolut måste.


Betänk även de juridiska begränsningarna som finns exempelvis här i Sverige med just kaliber 177 och luftvapenjakt i största allmänhet.


När råttan nu är skjuten så gäller det att ta hand om det döda djuret. Råttor kan sprida en rad sjukdomar, företrädelsevis igenom sin urin, och denna kan finnas överallt hos råttan, till exempel i pälsen. Berör därför aldrig en vild råtta (död eller levande) med blotta händerna, använd helst engångshandskar. Råttan ska sedan begravas eller brännas för att minska risken för sjukdomar, i synnerhet så om man hittar en som ser skabbig eller allmänt sjuk ut – det är som regel sådana individer som är enklast att beta in och minst uppmärksamma.


  Skottet ska riktas mot området mellan de röda strecken.


Överlag ska man undvika att röra råttor med händerna efter skottet då en del kan ”spela döda” och överraska med ett bett som kan gå igenom de flesta tunnare handskar. Sker så då har man direkt ett läkarbesök på schemat.


Bäst är att flytta på dem med en grep, en spade eller ett liknande lämpligt redskap. Platsen där råttan sköts är sannolikt blodig, bestänkt med urin eller även andra kroppsvätskor om träffen tog rejält och i synnerhet om ett mer potent vapen användes. Den här skottplatsen är nu kasserad för stunden. Flytta åteln till en annan plats inom lokalen istället.


Det går inte att skjuta om på samma ställe, vilket är fallet vid jakt på skator och kajor. Den råtta som hittar spår av en död kamrat är smart nog till att inse att platsen innebär fara och undviker då att sticka fram nosen.


Rätt och säkert utförd så är råttjakt en belönande och roande jaktform, i all sin anspråkslöshet. Den kanske inte gör så mycket för att hålla nere en population på samma sätt som de långsamverkande och smärtsamma gifterna men den erbjuder både rekreation för stunden och en human väg att minska beståndet på åtminstone några enskilda individer.

Ett litet kraftpaket!

$
0
0



Wicked Airguns Warp !


Den ser inte stor ut men 80 fpe med kaliber 30 är respektingivande för sitt format.


Wicked Airguns har nu ännu en spännande modell i sortimentet, vid sidan om Flex. Denna gång handlar det om en pistolkarbin som man kallar Warp och vars främsta företräden naturligtvis är sitt otroligt smidiga format. Delad som en pistol så är den största enskilda delen (block+pipa) totalt 52 cm lång och ihop med en AR-kolv så blir den funktionella längden som pistolkarbin från 74 cm.


  Här tillsammans med en P-Rod (Pistol Marauder) som storleksjämförelse.


Precis som FX Airguns Impact så är även Warp försedd med en teleskopisk shroud för att dämpa skottljudet vid användandet, en mycket praktisk lösning för att enkelt kunna dra ihop vapnets längd inför transport. Vill man inte skjuta enkelskott så finns det självindexerande 7-skotts magasin. Förutom kaliber 30 så finns även modellen med kaliber 22 och 25 där samtliga i skrivande stund betingar $1649 USD.



Den bästa ammunitionen...?

$
0
0


Dödliga diaboler ?


  Radial formgivning och dramatiska varumärkesnamn har i alla tider sålt diaboler för jaktändamål.


Med anledning av inlägget om råttjakt tidigare så har jag fått en del synpunkter på vilken ammunition som är mest lämpad för ändamålet och naturligtvis frågor om varför jag inte berörde vilka diaboler man bör använda för den här jaktformen.


Skälet till att jag utelämnade ammunitionsrekommendationer är att dessa helt enkelt inte tillför något, det spelar nämligen ingen roll vilka diaboler man använder till den här typen av skytte. 


Saken är den att på såpass korta avstånd där råttjakt inomhus är aktuellt, säg 12-15 meter som längst, så kommer man ofelbart att drabbas av genomslag och detta helt oavsett vilken kul form som diabolen har. Det väsentligaste, det enda väsentliga, som man har att tänka på och förhålla sig till är att man använder den diabol som ger den absolut bästa repetativa praktiska precision i just det unika vapnet på det här specifika avståndet.


Svårare än så är det inte. 


Stansar man två hål rakt igenom ett mål så har man tillfogat så mycket skada som det är möjligt. 


Det finns bara två sätt att öka graden av skada på målet och ingen av dessa sätt har med diabolens utforming att göra, retfullt nog för diaboltillverkarna. Det ena sättet är att öka projektilens diameter igenom att använda en grövre kaliber och det andra sättet är att minska diabolens hastighet igenom att använda en lägre utgångshastighet och därmed få en större energitransfer till målet.


Men uppsvampande diaboler då?


Visst finns det diaboler som är konstruerade för att expandera och visst så expanderar de, men mycket sällan i de fall man skjuter dem mot levande villebråd. För att en projektil ska kunna expandera så måste den möta ett visst motstånd, vilket utvecklar själva expansionen. Detta fungerar helt utmärkt när man skjuter mot tvål, lera, gelatin eller diverse andra medium. Kruxet är att dessa medium som regel är betydligt hårdare i sin struktur än det tilltänkta villebrådet.


  Ballistisk gelatin är roligt och kan visa hur bra diaboler expanderar - i just ballistisk gelatin!


Krutvapenprojektiler kan enkelt expandera eftersom bly är mjukt och anslagsenergin hos en älgstudsare är så enormt många gånger högre än hos ett luftgevär. Ett villebråd lämpligt för normala luftgevär däremot är mjukt och den ringa energin hos luftvapnet räcker helt enkelt inte till för att ge en expansion på ett tillfredställande sätt, möjligtvis undantaget om man träffar i ett ben eller liknande.


Fast jag har minsann sett uppsvampade diaboler hos skjuta djur...?


Jovisst, det ÄR ingen omöjlighet men det kräver specifika förutsättningar, som sällan uppstår. Till att börja med så måste man skilja mellan en äkta uppsvampning och en terminal ballistisk instabilitet, ett fenomen som är betydligt vanligare än äkta uppsvampning. Vid en terminal ballistisk instabilitet så "kantrar" diabolen när den slår in i offret och dess tumlande framfart i målet innebär att energiöverföringen stegras, sårkanalen fläks upp ordentligt och villebrådet faller som regel direkt på platsen. Det som har inträffat är helt enkelt att man har fått en lyckosam snedträff snarare än att projektilen på ett i förväg kalkylerat sätt har expanderat i diameter.


Men tvärsnittsytan är ju större på flatnosdiaboler och diaboler tänkta att expandera...?


Javisst, o dessa kommer att ge en bättre överföring av anslagsenergin. Den praktiska nyttan av detta är dock försumbar - ett genomslag är ett genomslag och stansar man två korrekt placerade hål rakt igenom ett villebråd så faller det, oavsett hur mycket energi man har lyckats transferera.


Var tid har helt enkelt sin typ av trendiga diaboler...


När jag började skjuta i skarven mellan 1970- och 1980-tal så var spetsdiaboler i ropet, de skulle penetrera bättre påstods det. Om de verkligen penetrerade bättre i levande vilt eller inte må fortfarande vara en smula oklart men däremot så sköt de allra flesta av dåtidens luftvapen betydligt sämre med den här typen av diaboler än de vanliga rundnosdiabolerna. Om de nu faktiskt skulle kunna penetrera bättre så var detta sannerligen ingen av de mest eftersträvansvärda egenskaperna hos diabolen.


  Dagens trendiga jaktdiaboler har en mer sofistikerad formgivning.


Idag så är expanderade diaboler populära och inte sällan tillverkade av bimaterial, som regel någon form av plast och en blylegering. Tanken är att få en strömlinjeformad design med god penetration tack vare plastspetsen och därefter så ska den cirkulära kragen av mjukt bly ge en dramatisk expansion - så långt i teorins värld..


Ett mönster som jag kan se är att diaboler som utlovas att ge högre utgångshastighet (oftast eftersom de är extremt lätta) och diaboler som utlovas ge expansion mot levande vilt som regel är betydligt dyrare och avsevärt mer marknadsförda än de vanliga klassiska rundnosdiabolerna som faktiskt träffar där skytten avser.


Sådan kan vår värld vara..

Udda bekymmer kanske..

$
0
0

En svettig Crosman!


  Många moderna Crosman läcker ut en mystisk vätska..


Titt som tätt så dyker frågan upp varför vissa Crosman läcker ut någon form av vätska i närheten av transferporten. En del har gissat på att det handlar om någon form av kondens, andra tror mera på ett läckage av smörjmedel. Jag har själv upplevt fenomenet både på min Challenger och nu också på min 1701p. 


Detta kan även drabba modeller som Discovery och Marauder, i dess olika former, liksom nu även nya Maximus.


Vad som sker är att smörjmedel från hammarhuset läcker ut av den anledningen att fabriken, liksom många andra tillverkare, överdriver smörjningen för att vapnet ska bli så underhållsfritt som möjligt, så länge som möjligt. När vapnet används flitigt och värme utvecklas så svettas helt enkelt hammarhuset ut lite överflödig smörja.


Detta är inte farligt men irriterande och problemen avtar successivt i takt med att allt överflödigt smörjmedel har försvunnit.



Monterat och klart...

$
0
0

Mera trä !


  Med lite mera valnöt..


I dessa hektiska skördetider så har jag inte haft så goda möjligheter att pyssla med skytte eller ens Airpang men idag så hittade jag trots allt en lucka för att montera förstocken som anlände tidigare i veckan. Förhoppningsvis så ska jag väl även få tag på en stund att skjuta lite nu framöver också...


Grunden till bra precision...

$
0
0

"Är Crosmans pipor till P-rod bra?"


  Crosman Marauder Pistol - här varianten "Woods Walker"


Tidigare i veckan så fick jag en fundering som dessutom fick ge rubrik till dagens inlägg. Crosman har ju fått väldigt blandad kritik för sina pipor och sanningen är den att en del pipor har haft så dålig och ojämn kvalité att man har valt att köpa in pipor ifrån utomstående tillverkare för att kunna garantera en bra teknisk egenprecision.


När det gäller kaliber 177 så har man handlat ifrån Lothar-Walther och när det gäller kaliber 25 så har inköpen skett ifrån Green Mountain. Pipor ifrån dessa tillverkare är utan tvekan utomordentligt bra! Kvarstår gör de pipor som Crosman själva producerar och när det handlar om just P-rod så är kaliber 22 det enda kalibervalet varvid man är hänvisad till Crosmans egna pipor.


Jag haft lite olika vapen igenom åren med Crosmans pipor och vissa har levererat bra precision, andra inte. Tyvärr är den bistra sanningen att det blir lite av en chansning och det har gjort att de som verkligen kräver bra precision istället har valt systermodeller med kaliber 177, där man kan få LW-pipor (typ Crosman 1720 i detta fall).


Tittar man på de vapen jag själv har ägt så har precisionen varit klart varierande på Crosmans egna pipor, ingen har dock varit direkt ursel - vill jag vara noga med att framhålla. För jakt efter mindre kråkfåglar, ekorrar och liknande så är den praktiska precisionen som regel fullt tillräcklig vid normal och ansvarsfull luftvapenjakt på rimliga avstånd.


Hade jag då själv vågat köpa en P-rod utifrån detta?


Ja, utan tvekan - om jag skulle ha den för detta ändamål. Skulle jag däremot tävla eller göra något än mer krävande när det gäller den ultimata precisionen så hade jag emellertid valt en LW-pipa i första hand, vilket jag själv gjorde med mitt inköp av 1701.

Dragracing med moppe....?

$
0
0



Jakt på 100 meter...?


  Diana 56 är en formidabel långdistansare av rang, precis som den enklare modell 54


Ibland så får man frågor som är på samma gång underhållande som väldigt udda. En frågeställare mailade och ville ha rekommendation på det fjäderluftgevär som skulle kunna tänkas vara bäst för jakt på 100 meters avstånd och kalibern var nödvändigtvis just lilla kaliber .177!?


Vad ska man säga...?


Till att börja med så är varken kaliber 177 eller fjädervapen de bästa förutsättningarna för framgångsrikt skytte på långa avstånd och i synnerhet inte för jaktbruk. Jag har själv ett PCP som ligger runt 65 joule med kaliber 25 och trots dessa goda förutsättningar så är det synnerligen svårt att träffa ett mindre mål på ett såpass gigantiskt avstånd som verkliga uppmätta 100 meter.


Visst, man kan träffa en 33 CL burk flera gånger i följd och så vidare - men rätt som det är - och det helt oväntat, så kommer ofelbart ett skott att hamna waaay off. Det finns alltså en inbyggd opålitlighet i att få flera skott att träffa på samma ställe vid skytte på extrema avstånd med luftvapen.


Man brukar säga att den repetativa praktiska precisionen saknas.


"Men jag har ju sett X skjuta jättebra på 100 meter med vapen Y och han träffar hela tiden på Youtube...?"


Helt riktigt, film är film och verklighet är verklighet. Kollar man på ett Youtubeklipp som exempelvis visar kråkjakt på 100 meter med ett luftvapen så ska man veta att de 3 fina träffar som förevisas med all sannolikhet föregås eller efterföljs av minst tre gånger så många missar och/eller skadeskjutningar.


Detta är tyvärr den bistra sanningen.


Ska man skjuta och i synnerhet bedriva jakt på ett extremt långt avstånd så måste man absolut ha alla odds som finns med sig och inte mot sig. En rekylfri och lättskjutet vapen behövs, liksom en grov kaliber - detta inte bara för att hantera vindens verkan på dryga avstånd utan för att öka storleken på det levande målets träffzoner så att en fällning verkligen äger rum då påskjutningen sker. Vidare så måste alla yttre förutsättningar vara korrekta, absolut vindstilla, helt stillastående mål och därtill så måste skytten vara 100% säker på korrekt avstånd, helst då konstaterat via en laseravståndsmätare. 


  En stor fiskmås blir ganska liten på 114 meters avstånd..


Då, med hjälp av ballistiska tabeller och en enorm erfarenhet, då kan det möjligtvis fungera rent praktiskt men det är absolut inget som jag skulle rekommendera eller själv ge mig på att försöka genomföra. Sannolikheten att lyckas är helt enkelt för liten.


Så, givet detta - nu talar vi plötsligt fjädervapen och lilla kaliber 177...!


Fjädervapen har rekyl och detta gör dem svårskjutna och i synnerhet om de har den höga effekt som krävs för att ge flackaste tänkbara projektilbana för ett avstånd över 100 meter. Lilla kaliber 177 har överlag sämre BC än övriga kalibrar och när den väl träffar målet så måste den träffa absolut exakt rätt, det finns inga marginaler med en såpass klen kaliber. Träffzonerna med kaliber 177 är alltså väldigt små, vilket ytterligare försvårar skottet.


Ska man nu öka oddsen så måste man alltså prioritera ett kraftfullt vapen med så lite rekyl som möjligt, vilken skjuter en projektil med så hög BC som möjligt för kalibern. Då gör man ett svårt uppdrag så enkelt det kan bli, relativt talat.


Mitt personliga val hade därför blivit en Diana 54 eller 56 av den enkla anledningen att de är semirekylfria och har rejält med effekt. En D54/56 kan driva iväg en diabol på drygt 10 grains med strax över 900 fps eller runt 20 fpe och detta på ett relativt lättskjutet sätt. Som ammunition så hade jag försökt använda diaboler över 10 gains av typen JSB Exact Heavy, Baracuda Match eller Premiers Heavy.


Detta hade varit mitt personliga val - bortsett ifrån att jag i grunden tycker att hela idén är fullständigt befängd.

Peter Capstick..

$
0
0



The Great White Hunter !


  Peter Capstick 1940 - 1996


Ännu en gång så blir det jakt som tema här på Airpang och jag hoppas att ni som inte gillar detta ämne ursäktar saken. Ofta blir det lite så ibland, jag snöar in på ett ämne och då sprutar plötsligt idéerna om inlägg inom respektive fält, helt oavsett om det är betydelsefulla alternativt obskyra samlarvapen från förr eller andra lite smalare ämnen.


Termen "White Hunter" syftar på en professionell jägare som mot ersättning guidar klienter på rekreativ jakt, företrädesvis då safaris efter stora trofédjur i Afrika. Företeelsen började under kolonialtiden i en period som brukar kallas "The Scramble for Africa" och varade ungefär fram till 1970-talet då den allmänna opinionen liksom det drastiskt minskande antalet stora trofédjur gjorde verksamheten omodern även oetisk.


En del av dessa figurer, som vi idag förmodligen skulle stämpla som rena rovjägarna, erhöll emellertid en närmast mytisk status med ett romantisk skimmer som faktiskt kan märkas än idag, långt in på 2000-talet. Det är män som WDM Bell (aka "Karamoja Bell"), Frederick Selous, Alan Black liksom de mer välkända Theodore Roosevelt, Bror von Blixen liksom den sistnämndas maka Karen Blixen.


Just Karen Blixten liksom Ernst Hemingway var duktiga författare och spred safariromantiken och populariserade hela drömmen om Afrika till den västerländska allmänheten igenom sina verk som "Out of Africa", "Green Hills of Africa" och inte minst "The Snows of Kilimanjaro".


En entusiast och hängiven jägare som kom in på scenen precis i dess slutskede var Peter Capstick som skrev mängder med spännande resereportage och intressanta jaktberättelser från sina äventyr i Afrika i tidskriften "Guns & Ammo" under 1960- och 1970-talet. Hans riktiga genomslag kom emellertid först 1977 med den kända boken "Death in the Long Grass". Han föddes under brinnande världskrig 1940 i New Jersey, USA, och hade en utstakad karriär framför sig som börsmäklare, vilket även var hans fars yrke. Arbetet som börsmäkare under 1960-talets rekordår var förvisso lönsamt men när han fyllde 25 år så stannade han upp och frågade sig själv vad han egentligen ville ha ut av livet?


  Safari var Peters liv och passion - oavsett vapen och villebråd.


Efter att ha funderat så sålde han allt och började resa runt i centralamerika för att leva vildmarksliv, jaga och fiska samt leva varje dag som om det vore hans sista. Efter pengarna hade sinat så begav han sig tillbaka till USA och startade en verksamhet som jaktguide till klienter som ville jaga just i latinamerika. I samband med detta så kom han i kontakt med vapentillverkaren Winchester och det hela utmynnade i att han begav sig till Afrika på jaktsafari.


Resten av sin karriär ägnade han åt livet som White Hunter i Rhodesia och sedan efter "The Bush Wars" också i Namibia, Zambia och Botswana. Tyvärr så satte hans hårda livsstil med stora mängder alkolhol och idogt kedjerökande sina spår och vid bara 56 års ålder 1996 så dog han under en bypass-operation framtvingad av en stroke.


Nåväl, vad i hela världen har detta med luftvapen att göra?


Jo, en av de viktigaste förgrundsfigurerna för vår hobby var som bekant Robert Beeman och han var en kille som verkligen behärskade marknadsföringens ädla konst. När han fick nys om att Capstick var i USA så ordnade han ett möte och satte ett luftgevär i handen på honom över en whiskey på herrklubben. Capstick var ju en sann jägare och då spelade väl varken vapen eller villebråd någon större roll, resonerade Beeman.


De både herrarna fann varann och det hela utmynnade i en berömd tidningsartikel där Peter Capstick begav sig ut på ett råttsafari (!) beväpnad med ett luftgevär (!!). Capstick tyckte att luftgevär var svinkul och skrev en mycket inspierande artikel som tillhör en av de verkliga litterära milstolparna i den tidiga luftvapenlitteraturen. Artikeln fick ett enormt genomslag inom vapenfantasternas läsekrets hos Guns & Ammo och Beemans försäljning skenade. 


Den här artikeln finns även omnämnd i Anders L Dahlmans bok "Luftgevär" från 1992.


       







En av dåtidens ess..

$
0
0



Sin epoks mästare !


  Feinwerkbau 124 Sport var mycket populära vapen både som Standard och De Luxe


I inlägget om Peter Capstick så förekom Feinwerkbau 124 Sport och detta är inte så konstigt eftersom det var sin epoks mest populära jaktgevär, både i England och USA.


Från 1965 då Air Rifle Headquarters drog igång sin import av europeiska fjäderluftgevär, företrädesvis ifrån Tyskland, så var Weihrauch HW35 allmänt ansedd som det bästa och mest begärliga jaktluftgeväret med fjädermekanism på amerikansk mark. Dess storhetstid varade fram till 1973 när Feinwerkbau Sport anlände och den i sin tur dominerade marknaden i denna nisch ända till 1980 då dess roll övertogs av Weihrauchs grova HW80. 


Så, i alla dessa reportage runt luftvapenjakt under 1970-talet, både John Darlings i England och Galan mfls i USA så förekom ofta Feinwerkbau Sport som i alla fall på amerikansk mark snabbt och smidigt tillhandahölls av Beeman himself.


Trots att HW80 var betydligt kraftfullare än 124 så höll FWB ändå upp en stark försäljning nästan ända in i slutet fram till 1988 då produktionen avslutades. Anledningen var både ett genuint gott rykte samt det faktum att en Sport är betydligt smidigare än den klunsigare HW80 trots att den ändå kunde leverera fullt acceptabla prestanda med hög skjutbarhet. En egentligt vass konkurrent till Sport kunde inte Weihrauch presentera förrens HW85 (aka Beeman R10) lanserades 1985, baserad på en BSF-konstruktion. Den kom sedan att ersättas av nutidens moderna HW95/98.


Ville man ha ett potent luftgevär med lång räckvidd och hög skjutbarhet så var alltså Sport-serien vapen i en särklass under perioden 1975-1980, då luftvapen började figurera på allvar i amerikansk vapenpress. En typisk luftvapenartikel från den tiden kunde se ut ungefär på detta sätt:


           



Capsticks arv..

$
0
0

 

Trendsättaren !



De senaste inläggen har innehållit en hel del om Peter Capstick och hans artiklar, en nostalgisk tillbakablick till det sena 1970-talets amerikanska luftvapenscen. När denne man då omnämns så kommer naturligtvis alltid en önskan upp att få ta del av hans absolut mest kända artikel, vid sida om råttsafarin. 


Få andra artiklar har helt enkelt haft ett sådant genomslag i att förändra eller påverka synen av luftvapen som denna.


Artikeln i fråga är naturligtvis "Minisniping", som många av er säkert känner till och förmodligen kanske också har läst tidigare. Dessa två artiklar och i synnerhet Minisniping berättade för amerikanerna till vilket ändamål man skulle bruka den här typen av exklusiva luftgevär, importerade från Europa. Den blev alltså en ögonöppnare och många kända entusiaster har efteråt berättat att det var just denna artikel som gjorde dem nyfikna på att ta del av just luftvapnens underbara värld.


Den här artikeln bröt ganska tydligt av mot den stigande trenden med en ökande efterfrågan om allt mer potenta luftgevär. I den här artikeln så är det nämligen inte effekt som är intressant utan tillgänglighet, precision och skjutglädje - hel och hållet utan just den här höga effekten. 


Fram till början av 1980-talet så hade ju de flesta (av fåtalet) artiklar runt luftvapen i amerikansk vapenpress först och främst handlat om luftvapenjakt där man försökte introducera konceptet av "Adult Airguns" till vanliga krutvapenskyttar och i skenet av detta så var Minisniping nytt och uppfriskande.


Här kunde alla se hur kul och anspråkslöst det är att använda luftvapen helt utan att döda diverse smådjur.


           



Viewing all 1166 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>