JSB !

Idag så kommer det en länk till ett intressant reportage om hur man tillverkar JSBs diaboler.

Länk: 

http://hardairmagazine.com/features/jsb-pellet-manufacturing/

Webley & Scott Hawk

     Webley & Scott Hawk Mk II 1975 - inte ens med den uppdaterade Mk II så blev det riktigt bra..

En lite gråtrist söndag passar väl bra för en smula brittisk nostalgi? Idag blir det dessutom lite om en modell som var ungefär lika gråtrist som vädret ute, en modell som trots sitt anrika varumärke blev en rejäl flopp som skapade både kris och kaos för företaget under en mycket besvärlig period av brittisk efterkrigshistoria.

Under slutet av 1960-talet så stod det klart att krutvapentillverkningen var på väg att avvecklas från Webley & Scott samtidigt som luftvapentillverkningen förde en sporadisk tillvaro. Fortfarande, ända sedan 1946, så tillverkade man den påkostade och eleganta men ack så åldersdigna Mk III - ett mycket vackert men dyrt och föga lönsamt vapen.

  Jaguar var ett riktigt bra och beprövat vapen, kanske för att det egentligen var en Diana 22...?

Ett steg ner på stegen så hade man haft mer juniorinriktade vapen, exempelvis Webley Junior och Webley Ranger, vilka var brittifierade varianter av Diana 22, liksom dess efterträdare Jaguar. Steget ovanför instegsmodellen Jaguar blev en modell som man kallade Falcon och som var av en helt annan konstruktion och liksom Mk III mycket påkostad.

Det problem man såg framför sig var att många kunder upplevde Mk III som för dyr att köpa och Falcon, som också var dyr att tillverka och som också hade dålig marginal var även denna på väg ut ur sortimentet av samma anledning. Utöver ett bra juniorvapen (Jaguar) så hade man alltså inte så mycket att erbjuda. Det man behövde var alltså en motsvarighet till BSAs storsäljande Meteor, en bössa som kunde tillverkas billigt och säljas för måttliga pengar men med bra lönsamhet. En modell som var accepterad även av äldre juniorer likväl som vuxna entusiaster. Man ville ha något modernt, någon nyskapande och något som kändes mera som 1970-tal snarare än dammig 1940-tal.

Efter en del skissande och lite modellarbeten med olika prototyper så kom slutligen The Hawk ut till Webley & Scotts stora stolthet.

  Webley & Scott Hawk Mk I från 1971 oskjuten i orignal kartong med två pipor, kikarsikte och manual

Visuellt sett så handlade det om ett konventionellt fjäderluftgevär med pipspännarmekanism placerat i en för sin samtid lätt futuristisk stock med avancerad linjeföring och därtill även antydan till snabel på förstocken. Den riktigt unika finessen hos modellen var inte helt uppenbar men om man studerade pipblocket noga så kunde man se spår av riktigt nytänkande - modellen hade enkelt utbytbara pipor!

  En udda syn, både då och nu -igenom att vrida skruven 180 grader så kunde pipan lossas eller låsas.

BSA hade ju varit snabba ute med kikarsikte som originaltillbehör för sin Meteor ett decennium tidigare och detta visade ju sig i efterhand vara en riktig succé. Webley & Scott ville naturligtvis inte vara sämre utan man var sugen på att upprepa idén varpå man hade listat ut att vad framtidens köpare skulle komma att förvänta sig var dubbla pipor!

Sålunda så levererades vapnet med två pipor, en för kaliber 177 och en för kaliber 22. Mot tillval så kunde man även köpa en variant med inkluderat kikarsikte. Med andra ord - en toppmodern lösning!

Vid denna tid så fanns det ingen egentlig luftvapenpress i England, Airgun World började ju inte komma ut förrens 1978, däremot så förkom luftvapen relativt regelbundet i "Shotgun News" och så även Webley & Scotts stora nyhet. Tyvärr så började det inte dröja länge innan läsare hörde av sig med klagomål på den nya modellen, konstruktionen visade sig inte låsa pipan tillräckligt pålitligt utan gevären drabbades av vandrande träffbilder. När Webley själva undersökte saken så visade det sig att man av hävd och vana utvärderade prototyperna med hjälp av öppna riktmedel, där pipans infästning inte är exakt 100% lika noga som då man använde kikarsikte, vilket majoriteten av köparna hade börjat göra. Plötsligt så började försäljningen att dala..

  Den nya MK II fick en förbättrad lösning på pipinfästningen, nu skruvades pipan fast (övre pipan)

För att lösa problemet så introducerade man en Mk II, alltså en uppdaterad variant av Hawk lagom till 1975. Detta flyttade också fokus ifrån det faktum att den uppskattade Mk III äntligen gick ur produktion under 1974, till gagn för Webley & Scott men till irritation för kunderna. Nu började man skissa på en helt ny modell, en sidospännare som också skulle lanseras 1975 under namnet Webley & Scott Osprey. Här kom för övrigt själva grundstommen till den i Sverige så vördade Webley & Scott Tracker - för 40 år sedan!

Nu tog försäljningen fart igen, tills köparna insåg att problemen inte alls hade blivit lösta. Visst, det kanske hade blivit bättre men definitivt inte BRA. När man gick in i de senare delarna av 1970-talet så ökade även köparnas efterfrågan efter hög effekt. Vid denna tid (efter 1973) så fanns Feinwerkbau Sport på marknaden och flera andra aktörer hade börjat skissa på allt kraftfullare konstruktioner som ett svar på kundernas intressen till detta. Tyvärr så visade sig Hawk inte vara ett speciellt kraftfullt vapen, det gav runt 8 fpe med kaliber 177 och något enstaka footpound mera med den grövre kaliber 22 - alltså ganska jämnt skägg med gamla Mk III och helt acceptabelt i skiftet mellan 1960/70-tal då Hawk ursprungligen designades. Åter igen så började försäljningen hamna i stå och något måste göras. Precis som vanligt så löste man det hela igenom att presentera ännu en uppdatering - Mk III.

  Med Mk III så var det slut på experimenten med lösa pipor, nu blev Hawk ett konventionellt gevär!

När man tittade sig omkring så insåg man att inga kunder egentligen efterfrågade löstagbara pipor eller möjligheten till att ha flera pipor till samma vapen. Nu var det 70-tal och de som ville ha två kalibrar köpte istället två vapen. Varför då hålla på och slita sitt hår över lossrasslade pipor när dessa höll ner effekten i en tid när kunderna ville ha mera effekt och som dessutom skapade problem med att gevären inte träffade där kunderna siktade.

Lagom till 1977 så kom alltså Mk III helt utan löstagbara pipor utan ett helt konventionellt vapen och detta gillades av kunderna. De enda problem som kvarstod var en relativt låg anslagsenergi liksom att modellen hade fått ett genuint dåligt rykte igenom allt trassel med de löstagbara piporna. Nu avsåg emellertid inte Webley & Scott att låta Hawk hänga med speciellt länge, man hade redan börjat skissa på en efterträdare och denna gång så skulle man inte trixa med några lösa pipor inte. Nu var det tunga tider för Webley & Scott, det diskuterades till och med om nedläggning för hela verksamheten och inte bara krutvapendelen lagom till 1980 om inte ledningsgruppen kunde komma fram med en bra storsäljare som kunde skapa en stabil lönsamhet långt in på det nya decenniet.

Historien visade att de kunde man minsann, lagom till 1979 kom då The Vulcan och med den så kunde Hawk-serien slutligen gå i graven, saknad och sörjd av nästan inga...

Nytt från England !

 
Skjut inte brevbäraren är budskapet här!

I England så börjar kunderna till nya Impact att surna till ordentligt eftersom leveranserna dröjer på. Importören har därför författat en lite pamflett för att förklara läget samtidigt som återförsäljare som BAR gärna använder densamma för att slippa hamna i skottgluggen för kundernas missnöje. Inga Impact innan augusti för de kunder som inte redan har tecknat sig för en order och som önskar ett vanligt vapen på 12 fpe är det bistra budskapet.

De övriga nyheterna för säsongen har man presenterat lite djupare i följande trevliga video:

Som alltid - en trevlig video från BAR

Räknas insidan?

  The Parker Hale Phantom - en mycket bra ljuddämpare!

Tidigare i veckan så fick jag ett mail där man frågade lite om utformningen hos ljuddämpare. Om syftet var att bygga en egen variant eller om det hela bara handlade om ren nyfikenhet framgick inte. Huvudfunderingen var emellertid om det verkligen var nödvändigt med att ha bafflar, ”hårrullar” eller andra former av distanser inuti själva röret – kunde det möjligtvis kanske bara räcka med ett enda tomrum istället?

Själva tanken är absolut inte fel.

Vi vet från de shrouder som exempelvis FX Airguns tillverkar att dessa kan vara helt tomma, men ändå förbluffande effektiva också till att hålla ner vapnets skottljud.

Men, om så då är fallet – varför framhärdar då ljuddämpartillverkarna med olika sorters fyllningar?

Den var nog närmast den här paradoxen som mailskrivaren huvudsakligen funderade runt. Om vi börjar med att titta lite på den allmänna funktionsprincipen hos ljuddämpare så bygger den på att dämparen bromsar upp hastigheten och trycket hos den luftvåg som överstiger den kraft som krävs för att driva fram projektilen. När exempelvis ett PCP avfyras så släpper ju - som bekant - ventilsystemet ut betydligt mera luft än vad som krävs för att skjuta projektilen och det är den här ”överflödsluften” som skapar skottljudet.

  AGM har valt sin inre design på detta sätt.

Funktionsprincipen kan ganska enkelt illustreras med en vanlig liten luftballong. Sticker man hål på den så att all luft släpps ut på en och samma gång som smäller den förhållandevis högt. Om man däremot bara öppnar lite och pyser ut luften lite långsamt så blir även ljudet vid tömningen avsevärt lägre, trots att samma mängd (volym) luft släpps ut vid båda tillfällena.

Sedan på vilket sätt man bromsar överskottsluften vid avfyrningen spelar mindre roll, huvudsaken är att det sker och ju långsammare desto bättre. För att återgå till grundfrågan så går det helt utmärkt att använda en ”tom” ljuddämpare, den måste emellertid då vara betydligt större än en lika effektiv motsvarighet fast med innehåll. Nu är ju sällan en fysiskt stor burk eller cylinder framtill på pipan en fördel i sig självt så de tillverkare som använder tomma enheter stämmer noga av dem så att de utnyttjar sitt tomma utrymme så effektivt som möjligt för att kunna vara så små som det bara går ändå.

  Även SAK kör med ett formgjutet inre..

Ett vanligt önskemål från kunden är ju annars att dämparen ska vara så lätt och liten som möjligt och då är det normalt sett enklare att ge den en fyllning som bromsar luften snarare än en överdrivet stor tomluftsvolym, vilken ”kostar” totalformat.

Sammanfattningsvis så kan man säga att det går att bygga effektiva ljuddämpare som är helt tomma, men de blir då större och därmed också (oftast) tyngre och klunsigare. För att få en så god effekt som möjligt så använder man då bara en enda "baffel", oftast i form av en specialutformad ljudriktare som "vänder" tryckvågen efter diabolen så att luften cirkulerar och tryckminskar så mycket som möjligt inuti dämparen innan luften slutligen smiter ut.

Väljer man däremot en dämpare med fyllning så kan den göras mindre eftersom fyllningen utformas på ett sådant sätt att den hjälper till att fördröja luften och därmed minska dess hastighet innan den pyser ut genom mynningen. Den vanligaste lösningen är därför att man använder ett formgjutet plastchassie inne i ett så litet rör som möjligt, då får man få delar, enkel och billig tillverkning samt låg vikt/litet format och ändå acceptabelt bra dämpning.

Bra kikarsikten !

  Många entusiaster använder onödigt stora kikarsikten.

Ett ofta återkommande men relativt sällan behandlat ämne här på Airpang är kikarsikten. Titt som tätt kommer det frågor och funderingar runt dessa och inte sällan så handlar det då om olika köpråd. Rent allmänt när det gäller kikarsikten så förefaller många entusiaster till att köpa vad de hittar, snarare än sikten som är anpassade efter deras behov.

Till att börja med – på vilket avstånd skjuter man och till vilket ändamål ska man använda sitt vapen?

Skjuter man licensfritt så brukar man i allmänhet skjuta på korta till måttliga avstånd, alltså mellan 10-30 meter. För detta ändamål så krävs det inget kikarsikte som väger 800 gram och som är en halvmeter långt med 24 gångers förstoring.

  Av många entusiaster så anses Leupold EFR 3-9/33 stå i en särklass - USD $380.

Mitt generella tips är att satsa på ett sikte med måttlig förstoring, 2-7 eller kanske 3-9 gånger. Till dessa förstoringar så får man då som regel även smidiga objektiv på 32 eller 40 mm med 1” tub. Det handlar om lätta kikarsikten som inte kommer att påverkas lika mycket av en eventuell rekylkraft samtidigt som de är enkla att passa in på de flesta vapen rent fysiskt sett. Den måttliga förstoringsgraden kommer inte heller att förstora skyttens egna skakningar, vilket är fallet hos högre förstoringar, eller ge ett alltför smalt tunnelseende.

Tyvärr så har det ju gått inflation i kikarsikten och såväl jättelika linser som extrema förstoringar anses dessa dagar som moderna, inspirerade av främst tävlingsvapen i Field Target.

  Clearidge Ultra RM 3-9/32 är ett mycket bra och prisvärt (USD $230) alternativ till EFR-serien.

Personligen så skjuter jag helst med 6 gångers förstoring på ut till 25-30 meter och går därefter upp till fulla 9 gånger på avstånd mellan 30-50 meter. Nu vet jag att många kan tycka att detta låter som väldigt låga förstoringsgrader men då får man betänka att kikarsiktet är ett riktmedel, ett föremål med vars hjälp man ska få en projektil att träffa sitt mål.

Det är alltså inte frågan om någon optik skapad för att man ska kunna detaljstudera målet.

  Barska 2-7/32 är ett betydligt billigare alternativ på USD $54

Har man sådana behov så bör man istället överväga att komplettera med en ren mål kikare. För renodlade och udda tävlingsgrenar, exempelvis då Field Target, med specifika behov som till exempel att kunna avståndberäkna distansen mellan mynning och mål så finns det också extrema kikarsikten med mycket hög förstoring och specialfinesser som sidohjulsparallax etc. Dessa är dock specialiserade tävlingsdetaljer som inte är till gagn för den vanlige entusiasten.

Brexit och dess tänkbara konsekvenser !

  -"You Maniacs! You blew it up! Ah, damn you! God damn you all to hell!"

Så, Brexit kommer att bli att faktum, UK kommer att lämna EU och detta innebär naturligtvis långtgående konsekvenser för denna nation som sådan. Jag lägger inga värderingar i UKs beslut utan konstaterar att folkets vilja har uttryckts och nu har folkets tjänare, landets politiker, till att verkställa denna.

Frågan är naturligtvis hur vi luftfantaster kommer att drabbas (eller gynnas) av saken?

I ett kortare perspektiv så kommer UKs valuta (pundet) att försvagas. Det betyder att det blir billigare för oss att köpa produkter från UK samtidigt som att våra produkter blir dyrare hos dem. Så länge som UK är med inom EU, själva utträdet tar ju ett tag, så kan vi alltså njuta av en fördelaktig växelkurs samtidigt som man har kvar tullfriheten och smidigheten av att handla ifrån ett land inom unionen.

I ett längre perspektiv däremot så kommer ett UK utanför EU att betyda ökade kostnader för att importera saker från just UK. Effekten blir densamma som när man köper saker utanför unionen redan nu, exempelvis USA eller Japan etc. Vi ska ta och räkna lite på saken och som objekt för detta ska jag använda en av de hetaste storsäljarna i England just nu, Brococks Compatto.

  Vad sägs om £589 för en budget Daystate under Brococks varumärke?

Om vi räknar med £589 som i annonsen ovan så handlar det om (160625) 589 x 12.82 (Forex) = 7551 SEK. Om vi nu antar att kursen faller med blott 10% så betyder det en besparing på drygt fraktkostnaden eller ca 750 SEK. I framtiden när UK står utanför EU så kommer samma pris att vara 589 x 0.81 (UK VAT 19%) = £477. Till detta så kommer då frakt (även här £50), summa £527. Detta belopp ska sedan beläggas med tull (fn 6.00%), summa 527 x 1.06 = £559. Detta blir i svensk valuta med samma kurs 559 x 12.82 = 7166 SEK som därefter beläggs med den svenska momsen (x1.25), vilket blir 8958 SEK.

Skillnaden blir alltså 8958 - 6801 = (ca) 2157 SEK.

Detta scenaro förutsätter dock att valutan faller 10% innan utträdet är ett faktum. Förmodligen så kommer valutan att falla ännu mera när utträdet är ett faktum och det kommer då naturligtvis att minska gapet mellan de båda priserna.

Bortsett ifrån de ekonomiska konsekvenserna så uppstår naturligtvis även problem med den fria rörligheten, eller snarare bristen på denna. De som tävlar med luftvapen och exempelvis vill flyga till en tävling i England kommer att drabbas av både ökade kostnader och ökad byråkrati. Utan ett ESS-avtal så kan ju UK ställa precis vilka villkor de än önskar på de som reser in och ut ur landet med skjutvapen. Nu vet jag att många gnäller på EUs vapenpolitik (med rätta!) men i ett historiskt perspektiv så har den ändå varit generösare (allt är relativt) än EUs egna.

Vi kan alltså befara ett minskat utbyte inte bara med varor och finanser utan även med den sociala kontakten mellan tävlingsskyttar inom och utom EU.

Nästa steg?

  FX Airguns Typhoon är en serie mycket prisvärda vapen, med (T12/17) eller utan magasin.

"Hej Johnny, jag undrar om vad som är nästa steg på pcp stegen?Jag har en fx t12 och är nöjd med den. Vad skulle du rekommendera som nästa FX inköp? Jag skjuter bara licensfritt och har tänkt fortsätta med det då jag även har krutvapen. Alltså en bra fxbössa som går bra i 10 joule? 
Tack för en superbra blogg. 
Mvh" 

Idag blir det en läsarfråga och den kan vi se här ovan. Som ni ser så är funderingen en smula luddigt formulerad, frågeställaren vill uppenbarligen ha något bättre eller mera än vad han redan har men beskriver inte så mycket om till vad detta nya vapen ska användas. Det är därför svårt att peka på vad som kan vara bättre, för den enskilda individen.

Nåväl..

Då frågeställaren äger en T12 på 10 joule så tolkar jag det som att det är en bössa med kaliber 22 och min första spontana tanke är därför att nästa vapen, som ju också ska vara på 10 joule eller mindre, bör vara med kaliber 177. Denna mindre kaliber passar normalt sett bättre för 10 joule och den blir då ett naturligt kompliment till det redan ägda vapnet istället för ytterligare en bössa med kaliber 22.

Om man vill uppåt på "pcp-stegen" så antar jag att man söker något lite bättre relativt T12 men fortfarande inom familjen FX Airguns, som man ju är nöjd med i sak. I logiskt följd uppåt så tar Royale-serien vid efter Typhoon-serien om man räknar bort den åldersdigna Cyclone-serien som sannolikt inte är långt ifrån en pensionering. 

Då frågeställaren redan har ett PCP så antar jag att man också är i besittning av en fyllstation varför ett vapen som Independence eller Indy inte är intressant. Återstår gör då den konventionella Royale-serien eller dess bullpupsvariant Bobcat, om bullpup som koncept är intressant?

Mitt spontana svar skulle därför vara en .177 Royale 400/500.

Här får man då en högre kvalitétskänsla överlag, man får en smidigare repetering med sidospännare, man får en effektiv shroud liksom en (för 10J tämligen oanvändbar) fartomställare. Som tillval kan man dessutom erhålla en laminatstock, som faktiskt är betydligt elegantare i verkligheten än på bild. Slutligen så får man också en ordentligt mycket större lufttub och i synnerhet så om man väljer modellen med 500 cc tub.

  FX Airguns Royale är en populär modell som har varit med nästan ett decennium snart..

Tyvärr så har en del entusiaster på forum såväl som FB-grupper rapporterat varierande nivå på den praktiska precisionen hos effektbegränsade vapen med Smoothtwist-pipor i just kaliber 177 så mitt råd är därför att man köper bössan hos en handlare med gott renommé så att man kan ha en öppen dialog och ett smidigt utbyte av vapnet (-s pipa) om den praktiska precisionen inte ligger på den nivå som man upplever att man kan förvänta sig.

I övrigt så handlar det om en solid modell vars enda kända tillkortakommanden är tidigare problem med fartomställare som "låste" sig. Detta fel är nu avhjälpt och om man köper ett fabriksnytt vapen så behöver man inte fundera mer över den saken. Styrkan hos modellen ligger främst i flexibiliteten, detta är ett kompetent vapen som kanske inte är bäst på allt men väldigt bra på det mesta vilket gör den populär hos stora grupper entusiaster.

Bästa budget bössan ?

  Archer Airguns är en av världens största återförsäljare för QB-serien.

QB-78 är en av de mest älskade och populära vapnen i budgetserien. Som de flesta vet så handlar det om kinatillverkade kopior på Crosmans 160/167-serie från mitten av 1960-talet. Dessa vapen säljs även här hemma i Sverige och Skyttespecialisten (www.skyttespecialisten.com) saluför dem för 1200 kr + frakt.

I USA så har den här familjen med vapen tidigare importerats av Archer Airguns (www.archerairguns.com) men där har numera Beeman börjat sälja dem också, vilket förhoppningsvis betyder att dessa modeller kommer att nå en ännu större kundkrets.

Så, vad får man då för 1000 kr mindre än en HW30S?

Ett svar på den frågan presenterar HAM i sitt senaste inlägg:

http://hardairmagazine.com/reviews/beeman-qb78-deluxe-best-worlds-part-one/

Bättre förr...?

  Galway Fieldmaster var ett av marknadens nya namn, tillsammans med Sportsmatch, Daystate och Air Arms.

Ibland så träffar man på entusiaster som med en suck brukar utbrista - "Det var bättre förr...". Man menar på att idag är allt så dyrt, tänk 10.000 kr för ett luftgevär! Ni har säkert själva träffat på en och annan sådan person, som inte sällan efteråt snabbt fyller i att denne minsann köpte sin Diana helt ny för 200 kr....

Men hur var det egentligen, på riktigt?

Låt oss idag kolla lite på marknaden för 25-30 år sedan - hur såg utbudet ut och var verkligen luftgevären billigare på "den gamla goda tiden"?

Till att börja med så ska jag redovisa hur jag räknar saken. Med hjälp av den utmärkta sidan historia.se så kan man se att den genomsnittliga växelkursen 1988 för SEK jämfört med brittiska pund var 10.92 kr per pund. På denna sida så finns det också en priskalkylator som beräknar hur mycket dåtidens summa motsvarar i dagens på två olika sätt. Antingen i ett värde för vilka varor och tjänster som summan motsvarar och dels för hur många arbetstimmar man måste arbeta för att kunna köpa den dåtida varan. Den summa som kommer fram på detta sätt har i sin tur beräknats efter en genomsnittlig industriarbetarlön för respektive tidsepok - för nutiden beräknad till 26.000 kr brutto.

  Hela marknadens sortiment av luftvapen 1988 i England!

Våren 1988 så skulle jag fylla 17 år och sköt BSA Meteor Mk III, det var det bästa gevär jag hittils hade ägt och detta mestadels eftersom det hade kaliber 22 och kändes ordentligt kraftfullt jämfört med min tidigare .177 Gamo 361. Dessa preferenser skulle senare under året komma att revideras när jag stiftade bekantskap med såväl en Sharp Innova som Webley & Scotts legendariska Tracker - en modell som verkligen var i ropet vid den här tiden.

Då och då begav jag mig ner till Göteborg med GDGs buss för att besöka Press-Stopp som då och då sålde Airgun World. Till min stora glädje så hade man fått in årskatalogen för detta år och givetvis så köpte jag den på direkten. Naturligtvis så har jag den fortfarande kvar och ur den så ska vi skaka fram lite priser att räkna med.

Något som är slående när man bläddrar i den här gamla katalogen är att PCP fullständigt lyser med sin frånvaro. Tittar man på marknadsöversikten över hela den brittiska marknaden, som ju var världsledande vid denna tid, så upptar katalogen blott 6 modeller!

Daystate hade sin Huntsman och Huntsman Midas, Air Airms sin Shamal som FT (bokstock), FTS (valnötstock) och dessutom fanns nykomlingen Galway med Fieldmaster liksom dyrgripen Sportsmatch GC-2.

I grund och botten så handlade det alltså om 4 olika vapen, sett till konstruktionerna. Billigast var Huntsman på £295 vilket var ett klipp jämfört med Shamal (från £390) och Galway (£395) för att inte tala om GC2 med £850!

Räknar vi om dessa priser till dagens penningvärde så hamnar vi på följande:

Huntsman - 3221 kr (1988) = 6068 kr i varor och tjänster, 9196 kr räknat i arbetstid

Shamal - 4259 kr (1988) = 8023 kr i varor och tjänster, 12.160 kr räknat i arbetstid

Galway - 4313 kr (1988) = 8125 kr i varor och tjänster, 12.314 kr räknat i arbetstid

Sportsmatch - 9282 kr (1988) = 17.485 i varor och tjänster, 26.501 kr räknat i arbetstid

Till detta så ska vi också räkna med att vid denna tid så var UK medlemmar i EG, vilket inte Sverige var, och därför så fick man betala momsen (då, 23.46%) i Sverige liksom tullavgift. Vid en verklig import så hade alltså priserna blivit ytterligare något högre än vad som var fallet i beräkningarna ovan.

Fjädervapen då?

Feinwerkbau 300S - £565 = 6170 kr / 11.623 kr räknat i varor och tjänster, 17.616 kr räknat i arbetstid

BSA Supersport - £75 = 819 kr / 1543 kr räknat i varor och tjänster, 2338 kr räknat i arbetstid

Webley & Scott Tracker DL - £149 = 1628 kr / 3067 kr räknat i varor och tjänster, 4648 kr räknat i arbetstid

Feinwerbau Sport 124 - £195 = 2129 kr / 4010 kr räknat i varor och tjänster, 6079 kr räknat i arbetstid

Weihrauch HW80 - £129 = 1409 kr / 2654 kr räknat i varor och tjänster, 4023 kr räknat i arbetstid

Diana 34 - £92 = 1005 kr / 1893 kr räknat i varor och tjänster, 2869 kr räknat i arbetstid

Efter att ha räknat fram och tillbaka lite så verkar priserna för arbetstid på de vapen som fortfarande tillverkas och saluförs relativt oförändrade jämfört med nutiden. Vi kan då se att ett FWB 300 som man idag kan köpa fräscht och begagnat för 2-3000 kr hade en riktigt tung prislapp på den tiden som det begav sig. Inte konstigt att dessa vapen har kanonkvalité med en dåtida försäljningspris på nästan 18.000 kr!

Tittar vi på PCP så är dessa apdyra med dagens mått mätt. Ett enkelt PCP av bra kvalité kan man idag köpa för 5000 kr vilket lätt är halva priset (relativt sett) jämfört med för 28 år sedan.

Ny teknologi kostar!

Sidospännaren !

  När man talar om sidospända fjäderluftgevär så går tankarna osökt in på den mest framgångsrika modellen..

Sidospännare är tillsammans med de vanligare pipspännarna och underspännarna den populäraste formen av anspänningsmekanism för fjäderluftgevär samt också den modernaste. Just populäraste måste man dock ta med en smula salt, sidospännare har i absoluta antal alltid varit betydligt ovanligare än både underspännare och i synnerhet pipspännare.

Faktum är att sidospännaren är en såpass ny konstruktion att det första fjäderluftgeväret byggt enligt denna princip inte lanserades förrän 1950! Ansvariga för denna modell var Dianawerke och den lilla näpna bössan fick nummer 10. Det handlar då om en mycket liten bössa som kunde skjutas endera som ett vanligt luftgevär eller förses med en tillsats, inte helt olik en modern ljuddämpare, ifrån vilken man kunde skjuta korkar!

  Diana 10 med sin korktillsats monterad längst fram på pipan.

Tyvärr så blev denna modell ingen större succé, vilket delvis kan bero på att man var tvungen att skruva loss (!) hela pipan när man ville ladda en diabol. Ett ganska bökigt förfarande. Modellen var emellertid tekniskt sett intressant och en person som noterade den var Helmit Liebman som arbetade för Anschutz. Han patenterade redan 1958 en sidospännare för Anschutzs räkning men detta patent var huvudsakligen riktat mot en helt annan del än själva anspänningen, nämligen laddmekanismen.

Resultatet av detta patent kunde man se i en färdig konstruktion 1963 då Anschutz M/220 presenterades. 

  Anschutz 250 var en uppföljare till den banbrytande 220

Unikt för denna modell var den öppna cylinderladdningen, en absolut innovation! Ungefär samtidigt så var även ärkekonkurrenten Feinwerkbau på hugget och lyckades även dessa få in ett patent daterat 31:e december 1959 som också inbegrep en öppen cylinderladdning men främst av allt ett semirekylfritt system för vapenmekaniken, något som skulle mynna ut till modell 150 som presenterades i januari 1963, några retfulla veckor före Anschutz motsvarighet. Dessa två modeller från Anschutz och Feinwerkbau kom sedan att bli top-of-the line tävlingsvapen under hela 1960-talet och tillverkades i god sämja utan konflikter trots att de egentligen ägde varsitt patent på ungefär samma sak.

På grund av dessa två formidabla vapens goda rykte så började även andra tillverkare intressera sig för sidospännaren och nästa namnkunniga tillverkare var Hammeli som presenterade sin 400-serie 1971, en på vissa sätt väldigt udda modell.

  En underspännare med sidospännararm eller vadå?

Den mest särpräglade detaljen hos några av dessa modeller var den minst sagt udda pipvikten vilken satt fast under själva pipan ungefär som en underspännararm. Det är alltså inte EN okunnig skytt som har råkat få densamma i handen i ett försök att anspänna vapnet.

  Hammerlis udda modeller hade tvärställd laddtapp, notera sidospännararmen och pipvikten under pipan..

Ett flertal modeller följde efter Hammerlis första sidospännare, modell 490, men de flesta av dessa har idag försvunnet i historiens töcken. Hammerlis vapen är emellertid intressanta av ett helt annat skäl, de kopierades raskt av ett brittiskt företag som hette Jackal och som sedan förvärvades av Sussex Armoury. Jackal hade en modell i sitt sortiment som var lindrigt uttryckt inspirerad av Hammerlis 400-serie och den modellen benämnde man Woodsman.

  Jackal Woodsman, en okänd modell vars intäkter skulle komma att skapa grunden till ett viktigt företag..

Sussex Armoury skiftade snabbt namn på Jackal Woodsman och lät namnet Woodman utgå till förmån för det gamla varumärket Jackal, modellen blev alltså Sussex Armoury Jackal. För de flesta så blev emellertid den här familjen modeller mer kända när Sussex Armoury själva bytte namn till det mer självförklarande Air Arms. Till sist så blev alltså den här bössan bekant såsom Air Arms Jackal varpå den blev den första modellen i en ganska stor serie sidospännare som Air Arms tillverkade och saluförde innan de slutligen själva blev uppköpta av NSP Engineering.

Ett fåtal exemplar kom emellertid ut på marknaden under namnet Air Arms Woodsman och förmodligen så handlade det om gamla Sussex Armoury-mekaniker som såldes under Air Arms varumärke.

  Att hålla ordning på alla Air Arms olika tidiga modeller är inte helt lätt med alla namnbyten hit och dit..

Nästa tillverkare efter Hammerli att haka på trenden med att riktiga tävlingsgevär bara måste ha sidospännare var gamla anrika Webley & Scott som lagom till 1975 lanserade sin Osprey som en ersättare till gamla Mk III Super Target. Även här kan vi se roten till en annan och mer känd storsäljare nämligen Viscount och Tracker, som alla baserar sig på den gamla Osprey från mitten av 70-talet.

  Webley & Scott Osprey fanns också med en tung oktagon pipa istället för den här taniga saken..

Till skillnad från Feinwerkbau och Anschutz som tillverkade synnerligen kompetenta tävlingsgevär så var Osprey i rättvisans namn mera av ett klubbvapen för den mer hobbybetonade tavelstansaren. Modellen kom sedermera till sin rätt som grund åt den försäljningsmässigt sett betydligt populärare Tracker och Viscount men som tävlingsvapen hade den inte mycket att sätta emot de Västtyska konkurrenterna.

När sedan 1970-talet gick över till 80-tal så började sidospännaren föra en allt mer tynande tillvaro, bortsett ifrån några kinesiska budgetbössor och Noricas Europa. Nu var underspännare i ropen och alla tillverkare började skyffla ut allt kraftfullare underspännare på marknaden där modeller som Weihrauch 77, Webley & Scott Eclipse, BSA SuperStar och slutligen TX-serien kom att dominera marknaden.

Sidospännaren skulle emellertid komma att göra en sista revansch i form av Dianas numera legendariska 48-serie med början 1987. Dessa modeller kom slutligen att bli den absolut mest kända och sålda serien sidospännare någonsin med nu snart 30 års oavbruten produktion - still going strong!

Ifrån klarhet till klarhet!

För 5000 kr - ett billigt PCP eller ett riktigt bra fjädervapen?

En smärre revision har nu kommit till Walthers fina LGV-serie och Master Pro här ovan har nu hamnat på €470 + frakt från Sportwaffen-Schneider, ett mycket intressant alternativ på marknaden. Precis som tidigare så handlar det om ett färdigtunat vapen direk ut kartongen med samma typ av inre glidbussningar av syntetmaterial som exempelvis TX-serien och en utsökt detaljfinish. 

Resultatet har naturligtvis inte låtit vänta på sig, detta är ett mycket behagligt skjutande fjädervapen med förbluffande lite traditionell fjädervapenkänsla i form av twaang och skrammel. I skenet från huvudkonkurrenterna HW95 (€295) samt HW97 (€339) och Feinwerkbau Sport (€569) så är den riktigt prisvärd när man ser till vad den ger. Ett annat populärt alternativ är naturligtvis TX-serien, vilket här i Sverige ligger på 6450 kr.

En presentation av föregående version.

Större och personligare?

  Kanske mera volym men utseendet...?

En av de mier udda vapnen som jag har sett den här veckan ramlade in idag i form av en tingest från England där skaparen hade önskat lite större luftvolym hos sin bullpup vilket hen i och för sig effektivt löste med hjälp av en tubflaska från Luxfer på imponerande 500 cc.

Utseendet däremot, tja - personligt är väl det mest objektiva som jag kan säga om den.

I morgon så blir det däremot ett vapen som garanterat fler människor tycker är mer estetiskt tilltalande. Då ska vi åter igen kolla in ett brittiskt järn från förr och då blir det naturligtvis ett åter igen ett fjädervapen. En för sin tid modern bössa med rötterna i hundraåriga traditioner och som tyvärr blev en flopp på marknaden, inte bara på grund av sitt pris..

Once upon a time there was a springer...

  En gång i tiden så var BSA God Star inte ett PCP utan en magasinvariant av Super Star..

För några veckor sedan så nämnde jag i förbifarten att BSA hade återanvänt namnet "Gold Star" på ett PCP då man tidigare hade använt samma benämning på en motorcykel från 1950-talet, BSA tillverkade ju även motorcyklar och en lång rad andra produkter under hela 1900-talet. 

En vaken läsare påpekade då snabbt att man minsann också hade använt samma modellnamn också för ett tidigare fjädergevär och detta är naturligtvis helt korrekt. Det handlar om en lite udda underspännare med magasin som vi ska ta och titta lite närmare på idag.

Under slutet av 1980-talet så hade BSA gjort ett omtag i sitt sortiment efter att Gamo förvärvade dem 1986. En av de första nya modellerna som kom ut av denna revidering var BSA Super Start lagom till säsongen 1989. BSAs tidigare underspännare, The Airsporter, hade varit nästan ända sedan kriget (bokstavligt talat!) och trots en lång rad nya underversioner ("Mks") så var detta i grund och botten en synnerligen åldersdigen konstruktion som den nya herrarna i Spanien ville ha struken ifrån sortimentet så fort som möjligt.

Under 1980-talet så var underspännare glödheta efter succén med Weihrauchs magnifika HW77 och den inhemska konkurrenten Webley & Scott hade nu en underspännare snarlik HW77 på marknaden, benämnd Eclipse. BSA fick därför i uppdrag att börja tillverka och saluföra en helt modern underspännare konstruerad för 1990-talet med inga delar gemensamma med den nuvarande Airsportern.

Ett utvecklingsteam lett av BSAs Ken White skred genast till verket och använde till denna modell även en dator i konstruktionsarbetet, något som var helt nytt för BSA. Reslutatet lät inte vänta på sig, på rekordkort tid och även under budget (!) så lyckades man få fram Super Star och detta var rent objektivt sett ett mycket bra vapen.

  BSA VS2000 var en 9-skotts fjäderbössa med sidospännarmekanism och av 10 st tillverkade så finns 6 st kvar.

Redan 1986 så hade man emellertid haft något liknande i görningen innan Gamos förvärv och den gången for man efter en sidospännare (!) med magasin varvid man tillverkade ett par prototyper benämnda VS2000. På grund av BSAs försäljning och tillika uppköp av Gamo så blev det inget med det här projektet förutom ett antal fullt fungerande prototyper som nu ovanligt nog såldes ut till allmänheten. I skrivande stund så finns faktiskt ett exemplar till salu för den facila summan av £4000. Med en sådan så blir man sannolikt ensam om modellen på träffarna..

  En intrikat konstruktion med två-delad sidospännare

Själva modellen var, på många prototypers vis, en lite udda och överarbetad konstruktion där sidospännararmen bestod av två delar, en huvuddel som anspände själva mekanismen och en kortare del som indexerade magasinet. Under 1988 så presenterades emellertid en fullt fungerande fjäderbössa med indexerande magasin från en annan brittisk tillverkare nämligen Theoben med sin Self Loading Rifle modell 1988, alltså SLR88. Detta var en synnerligen dyrbar modell som därmed inte blev någon storsäljare men som ändå skapade ett intresse för konceptet hos kunderna vilket övriga tillverkare naturligtvis också noterade. 

Efter framgångarna hos Ken Whites skapelse Super Star vilken hade en hel del tekniska nyheter som blev mycket uppskattade, exempelvis en i längdsled roterande laddtapp samt den nya gummiupphängda kilbasen Maxigrip så fick han ihop med Harold Jones i uppdrag att skapa en magasinversion av Super Star vilken också skulle bli den nya flaggskeppsmodellen i den helt nya generationen av luftvapen som Gamo visualiserade för BSA inför 90-talet.

Trots komplexiteten och den obrutna marken med magasinsystemet så lyckades teamet ledda av dessa båda herrar gå i land med uppgiften och även denna gång inom både anvisade tid- och konstnadsramar. Lagom till september 1991 så presenterades den nya modellen Gold Star och precis som sist så var detta ett tekniskt sett mycket bra vapen, om än med en del tekniska lösningar som man idag inte använder - exempelvis var magasinen nitade ihop och därmed svåra/omöjliga att serva. Moderna magasin är i allmänhet skruvade. En annan nackdel är att vapnet inte fungerar utan magasinet på plats inuti vapnet, någon enkelskottmöjlighet (förutom bara en ladda diabol i hela magasinet) fanns aldrig.

   Magasinsystemet var den mest uppenbara finessen hos Gold Star.

Bortser man ifrån dessa tillkortakommanden så är Gold Star faktiskt relativt komplex och har en listigt uttänkt mekanik. Till skillnad ifrån vad många tror så skjuter man inte diabolerna igenom magasinen, på samma sätt som man gör med vapen som har laddkassetter, typ Gamos CF-serie, utan Gold Star har faktiskt en form av sluten cylinderladdning, snarlikt den öppna cylinderladdningen hos exempelvis Dianas sidospännare och HWs 77/97 mfl. Inuti själva cylindern så finns det alltså en glidande kompressionskammare!

Funktionsprincpen än följande; Man drar tillbaka underspännararmen vid anspänningen och förutom själva pistongen så flyttar sig även den glidande kompressionskammaren runt pistongen sig bakåt tills upphaket låser pistongen. Om man säkrar vapnet nu så kan man ta ur magasinet och en anti-beartrap mekanism låser avtrycket så att vapnet inte kan avfyras i detta läge. 

När man nu skjuter fram underspännararmen så rör sig den glidande kompressionskammaren framåt, medan pistongen sitter kvar baktill i cylindern, fasthållen av avtryckets upphak. Längst fram på den glidande kompressionskammaren så finns det ett kort rör (en transferportstub) som putter en diabol igenom magasinet och in till rätt startläge i pipan. När vapnet avsäkras så kan nu avfyrningen äga rum.

När skottet har gått och man åter igen drar tillbaka underspännararmen så reser det sig en liten pinne ifrån länkaget till underspännararmen och puttar till en liten arm på magasinet som då indexeras så att en diabol finns redo i linje med pipan inför nästa gång som transferportstuben kommer framåt. Själva magasinet är fjäderbelastat för att självindexera, precis som magasinet hos ett modernt PCP, men försett med en inbyggd spärrmekanism för att inte idexera för lång.

  På sprängskissen så kan man tydligt se den glidande kompressionskammaren med dess transferportstunnel

Ett bekymmer som länge plågade modellen var emellertid att man lätt kunde tomskjuta vapnet utan en diabol. Det vanligaste skälet till detta var att inte pinnen på länkaget tryckte tillräckligt hårt på magasinarmen så att magasinet indexerade. Om detta inträffade så kom ju transferportstunneln att "ladda" samma (nu tomma) kammare igen från magasinet varvid ingen diabol lämnade vapnet vid avfyrningen. Här fick skytten vara vaksam och känna att en indexering verkligen äger rum när underspännararmen förs uppåt till dess låsläge. Likaså fanns det ingen spärr för sista diabolen så man fick också hålla ordning på antalet av lossade skott för att undvika att den elfte avfyrningen blev ett tomskott.

Om man sedan bortser från magasinsmekaniken så är Gold Star inte helt olik en Super Star, även om många delar av naturliga skäl inte är sinsemellan utbytbara. Med en vikt på 3900 gram och 108 cm totallängd så var detta ett fullstort fjäderluftvapen men med en relativt måttlig effekt för sitt format - ca 17 fpe med kaliber 22. Jämfört med jämnstora vapen som Diana 48 så tappade man alltså 4-6 fpe men i gengäld så hade man ju magasinsystemet. För den inhemska marknaden så gällde naturligtvis 12 fpe och då blev även geväret betydligt mer harmoniskt att skjuta med. Med full effekt, som den dåvarande importören Normark Scandinavia, tog hem dem så var de relativt råa och hårt rekylerande.

  BSA Gold Star var sin tids drömvapen som för de flesta bara blev en dröm - prislappen stod i vägen...

Överlag så blev dock Gold Star bra mottagen och trots en del egenheter med magasinsystemet så blev också modellen mycket uppskattad. Försäljningen bromsades emellertid hela tiden av prisbilden, detta var ett dyrt vapen med ett introduktionspris på £249! Detta kan då jämföras med en Super Sport för £85 eller Super Star på £149. Hos HW så kostade vid denna tid en HW77 £149 och en HW80 £135. Fjäderluftvapen över £200 var helt enkelt okända, undantaget Theoben, inte en enda modell hos exempelvis Webley & Scott kostade detta år över £179.

I det enda perspektiv som man kan se Gold Star som "billig" var jämfört med Theoben SLR-88 som betingade hisnande £599 men så skulle ju den också komma att utgå av precis samma skäl - utkonkurrerad av de sakta framkrypande gevären av typen PCP. 

Ett tydligt exempel på modellens ekonomiska ohållbarhet var 2002 då de allra sista exemplaren såldes nya över disk här i Sverige. Då begärde man 6900 kr som listpis och det ska man jämföra med en FX2000DL med valnötstock för 5900 kr eller blott 5495 kr med bokstock.

Man kunde alltså få en FX2000 (bok) med handpump för samma pengar som en Gold Star!

I detta läge så blev det Game Over för modellen.

En FX2000 hade förvisso bara 8 skott men magasinsystemet var ännu smartare och problemfriare med billigare lösa magasin därtill. När man sedan jämförde anslagsenergi (17 vs 30 fpe (.22)) liksom praktisk precision så var skillnaden som mellan natt och dag. Både Super Star (5600 kr år 2002) och Gold Star blev nu dinosaurier, produkter av en annan tid som plötsligt fick se sig omkörda av en helt ny kategori vapen mot vilka de inte längre förmådde att konkurrera..

På tiden nu..

  Jag har länge varit sugen på en stock från Steve Corcoran..

Under flera år så har jag beundrat Corcorans olika stockar så när jag med glädje kunde notera att han även har börjat tillverka förstockar/stocksatser till Crosman 1701p så var jag naturligtvis inte sen att beställa en sådan. För den som inte har bekantat sig med Corcorans sortiment så finns det ett stort utbud av stockar till diverse luftvapen och dessutom till humana priser - för min del så gick min försändelse på USD $73, inklusive frakt och PP-avgift. Nu återstår det bara att se om det även tillkommer en tullavgift i slutändan och ur lång tid leveransen tar.

För den som vill sondera lite i sortimentet så kommer här en länk till hemsidan:

http://www.woodsandwateroutdoors.com/

Särart med stil !

  The Imperial Double Express in action!

En av de mest magnifika och kanske också mest brittiska uddavapnen på marknaden var den imponerande Imperial Double Express som skapade av Mike Childs från SKAN i samarbete med Chris Price, Helston Airgunsmiths. Detta är i sanning ett synnerligen udda och sällsynt luftgevär!

Ifrån sidan sett så liknar det kanske mest av allt en kombibock till sin profil men om man kollar in mot mynningsröret så kan man notera att det faktiskt handlar om ett dubbelpipigt (!) gevär och därmed konstruktivt sett mera snarlikt ett side-by-side, om vi ska fortsätta med hagelvapenliknelserna.   

I verkligheten så är det nedre röret själva pumpkammaren eftersom vapnet i den här ändan är ett tämligen (nåja) konventionellt MSP (Multi Stroke Pneumatic aka "pumpgevär"), det övre grövre röret innehåller emellertid de båda piporna, sida vid sida.

När vapnet pumpades, enligt specifikationerna så ska det pumpas tio gånger för att ge 10 fpe, så fylldes två kammare samtidigt som dessutom var förbundna med en kanal för att båda dessa kammare skulle erhålla samma tryck. Denna kanal blockerades därefter när vapnet var fyllt och efter detta så agerade varje kammare separat, till och med kopplade till varsitt individuella avtryckarsystem!  

  Ett kompakt vapen vars yttre inte spontant avslöjade att det hade dubbla pipor.

Nu kunde skytten välja om han ville skjuta med höger pipa eller vänster pipa först alternativt med båda samtidigt, vilket emellertid krävde lite fingerfärdighet rent praktiskt. Tack vare samma tryck så fick de båda piporna en förbluffande god samskjutning, förutsatt att köparen hade valt samma kaliber på dem. Man kunde nämligen, ännu mer udda kanske, specificera sitt vapen med två helt olika kalibrar ifall man ville ha två vapen-i-ett snarare än ett vapen med snabbt uppföljningsskott i samma kaliber som det första. 

När vapnet lanserades i februari 1987 så betingade den emellertid hårresande £550! Detta var en kolossal summa pengar för ett luftgevär vid den här tiden och kan jämföras med £349 för den dyraste Theoben (Sirocco Grand Prix) eller £445 för den dyraste Daystate (Huntsman FTR Custom). Vanliga vapen vid denna tid var avsevärt billigare, exempelvis då nya Diana 52 för £129 eller en Webley Tracker De Luxe på £109. Nöjde man sig med en BSA Supersport så fick man hosta upp £69.

Prisutvecklingen har emellertid varit god eftersom bara 25 exemplar av The Imperial Double Express någonsin tillverkades - förra året så bytte ett exemplar i England ägare för £3000!

  På vapenauktioner så har detta vapen visat sig dra in bud på £2-3000 utan problem.

En fråga som ofta kom upp då och som även idag slår nutida samlare och entusiaster är hur pass samskjutande vapnets pipor är i verkligheten. Den enda dokumentation jag har hittat på detta är en utsaga från Tom Downs saxad ifrån Airgun World, mars 1989, då han uppmätte "a maximum of 1/4" between two pellets in calibre 22 at 50 yards" - ett enastående gott värde (för bra?) i mina egna öron.

Tittar man på vapnet i övrigt så är det det förbluffande litet och kompakt med 91 cm totallängd och en tomvikt vid 3200 gram, som sig bör hos gevär av typen MSP. Avtryckarsystemet (avtryckarsystemen till och med) är enkla enstegsavtryck och inte så mycket att lovorda, utlösningsvikten är 1500 gram. De unika piporna levererades av Steve Harper (han bakom slingshot-ventilen framöver) och kallades för "Superspin". Finessen med dessa pipor var att de hade en brantare räffelstigning vilket skulle säkerställa en god samskjutning och optimal praktisk precision.

Med en produktion av ungefär en bössa i månaden mellan 1987-1990 så blev The Imperial Double Express aldrig någon storsäljare och produktionen stannade, som sagt, vid blott 25 exemplar, vapen som dessutom aldrig ens var i närheten av att betala sig själva sett till produktionskostnaden. Den måttliga efterfrågan och den usla lönsamheten gjorde att projektet gick i graven men den lämnade ändå efter sig resterna av en mans dröm om att skapa ett unikt vapen som skulle komma att ge avtryck i luftvapenhistorien.

Detta mål kan man nog i rättvisans namn säga att han gick i land med...

En titt bakom kulisserna hos RAW !

Rapid Air Weapons USA

Kaliber mot kaliber

Nya FX Airguns Impact är ett formidabelt och synnerligen flexibelt vapen.

"Hur mycket skiljer det i kulbanan på kaliber 22 och kaliber 25 om man tänker sig att man köper ett nytt vapen av FX i fullfart? Ska köpa ett impact och vet inte om jag ska ta kaliber 22 eller 25. Ska ha det till jakt på kråkfåglar. 
Hur mycket skiljer det i höjd på kulbanan på 50 m?
Vad skulle du rekomendera?
Mvh"

Ett toppmodernt vapen men en tidlös fråga - vilken kaliber ska man välja? Just den här frågan uppskattade jag eftersom den var såpass konkret. Här fanns ett syfte med vapenanvändningen, en angiven vapenmodell och dessutom uttryck för de båda kalibrar som man väljer emellan.

Hos PCP så har pipans tvärsnyttsyta en enorm betydelse.

Detta fenomen gör att ett PCP kan ge nästan lika många skott vid ungefär samma utgångshastighet hos både kaliber 22 och 25. FX Airguns själva uppger 100 skott för kaliber 25 och 130 skott för kaliber 22 med en tub som håller 480 cc. Utgångshastigheterna är då relativt snarlika, angivna 900 hos den grövre kalibern respektive 920 fps för den klenare.

Eftersom projektilvikten skiljer dramatiskt mellan 22 och 25 så blir också skillnaden i utgångshastighet avsevärd. Kaliber 25 anges till 60 joule men kaliber 22 till bara 40 joule, vid mynningen. Downrange så kommer skillnaden att vara ännu större eftersom den tyngre kaliber 25 behåller sin anslagsenergi bättre, både i absoluta och relativa termer.

Ett mera utförligt resonemang runt detta kan man hitta på följande länk:

http://airpang.bloggplatsen.se/2010/03/12/2644746-avstand/

Här har vi en bakgrund till TKOF:

http://airpang.bloggplatsen.se/2010/02/20/2563136-thrill-of-the-kill/

Om vi sedan kollar på kortare avstånd, alltså typ 50 meter, så är skillnaden i projektilbana i praktiken försumbar. Kaliber 25 har en bättre BC vilket kompenserar för att den får något (930 mot 900 fps) lägre utgångshastighet. Ska vi slutligen sammanfatta det hela så kan man konstatera följande:

Kaliber 25 ger betydligt mer anslagsenergi både vid mynningen och downrange, trots det så är skillnaden i antalet skott på fyllningen väldigt liten, liksom skillnaden i utgångshastighet. Den grövre kalibern dödar bättre på både längre och kortare avstånd samtidigt som dess projektilbana är likvärdig eller bättre än kaliber 22.

Men om kaliber 25 är såpass mycket bättre än kaliber 22, varför inte kaliber 30 då?

En högst berättigad fråga. Kaliber 30 är naturligtvis i motsvarande grad bättre än kaliber 25 men den har ett fåtal nackdelar som kaliber 25 saknar. Den relativt sett nya kaliber 30 är både dyrare att använda och svårare att hitta ammunition till. 

Rent konkret så betingar 150 st diaboler 115 kr för kaliber 30 och 65 kr för kaliber 25, i skrivande stund hos Hurricane. Från samma handlare så kan vi också konstatera att han, som är exceptionellt välsorterad på luftvapenammunition, erbjuder 3 sorters diaboler med kaliber 30 och 25 st med kaliber 25. Tittar vi på kaliber 22 så finns det lite drygt 100 olika sorter hemma och för 55 kr så får man 250 st diaboler (alla sorter jämförda är JSB).

Skjuter man måttliga mängder och hittar en sort som går bra, vilken man har en pålitlig källa till, så är därför kaliber 30 än bättre än kaliber 25. Dock så håller jag själv kaliber 25 som den bästa kompromissen. Kaliber 22 kan ha sitt berättigande till fjädervapen, som ju ha lägre disponibel anslagsenergi, liksom att den kan vara ett bättre val i någon enstaka obsolet tävlingsform där man tillämpar en effektbegränsning.

Jag hade alltså tagit kaliber 25 helt utan tvekan och det var också det jag gjorde med min egen FX Airguns Elite.

Hur man än borstar en gris...

  Ja, bättre än sina föregångare men ändå inget bra vapen...

Idag så fick jag ännu en fråga från en läsare som var spekulant på en BSA Airsporter RB2 om huruvida detta var ett bra vapen eller inte. Som de flesta känner till så har Airsporter varit med sedan 1940-talet och sålts i en lång rad underversioner, varav denna RB2 blev den sista.

När BSAs Super Star presenterades 1989 så var den i längdriktning roterande laddtappen (rotating breech = RB) en av de stora nyheterna. Detta var en smart konstruktion i relation till den arbetskrävande och därmed dyra lösning som den ersatte, nämligen den tvärställda laddtappen - som ju hade varit i produktion sedan 1907!

I juni månad 1992 så påbörjades produktionen av RB-serien som då var den sista varianten av Airsporter och den enda som utrustades med RB-systemet, ärvt från det modernare syskonet Super Star. Att man kallade den RB2 berodde på att RB1 var den klassiska designen från 1907 som ju också var en roterande breech, om än i 90 graders annan vinkel. 

Den nya Airsporter RB2 kom då att ersätta gamla Airsporter Mk VII som utgick ur sortimentet. Ifrån föregångaren så ärvde emellertid RB avtryckarsystemet och det mesta av mekaniken, med undantag från pistonghuvudet, som var av en ny och förstärkt typ för att klara ett högre effektuttag på 15-16 fpe för USA-marknaden. På grund av detta så kom modellen även att erbjudas med kaliber 25. Nytt var även en shotgun-säkring och en antibear-trap mekanism som också detta var en eftergift för USA-marknaden.

Lustigt nog så var säkringsmekanismen patenterad av BSA redan på 1910-talet men kom aldrig i produktion förrens 1992, ibland så är britterna inte så snabba...

Förutom en vanlig modell så presenterade man även en Carbine-version med 14 tum pipa istället för 18 tum, liksom uddavarianten Stutzen, en helstocksversion nu med RB och dessutom Maxigrip. Prisläget var förhållandevis modest med £129 för basmodellen, att jämföra med £189 för Stutzen, £185 för Super Star liksom £85 för Supersport. Toppmodellen Gold Star gick lös på £249!

Nåväl, Airsporter RB2 som modernt bruksvapen då?

Nej, inte alls. Detta är ett samlarvapen. Med dagens perspektiv och jämfört med exempelvis en Weihrauch HW50S så är det ett rått rekylerande, långt och tungt samt illa balanserat vapen med ett tungt och oförutsägbart avtryckarsystem. Modellen saknar även en vettig kilbas varvid det är svårt att få kikarsiktesfästen att sitta bra utan att man använder ett specialfäste från Sportsmatch, som är både dyrt och svårt att få tag på numera.

Men om man jämför med än ännu äldre Airsporter då?

Jovars, den är naturligtvis bättre då, på ungefär samma sätt som att Volvo 343 blev en bättre bil i samband med skiftet till 360 med bättre motor och manuell låda. Det är med andra ord fortfarande inget bra vapen men i alla fall mindre uselt.

Sammanfattningsvis: Airsporters är intressanta samlarobjekt men betydligt mindre roliga att använda i praktiken. Jämfört med moderna vapen så häpnar man över hur utvecklingen har rusat framåt. Jämför man en Airsporter med en modern motsvarighet som Air Arms Pro Sport så är Airsportern hopplöst föråldrad på alla punkter.

Airsporter RB2 blev det sista Airsportern och hängde faktiskt med över millennieskiftet in till våren 2001 där flesta vapen såldes till samlare som monument över BSAs fornstora dagar som fjädervapentillverkare. 

BSA som aldrig blev...

  Ett fullt produktionsklart vapen, sånär som på behållarlocket - som aldrig tillverkades..

För några dagar sedan så fick jag frågan om BSA aldrig har tillverkat ett Co2-vapen och i så fall varför? Egentligen så är skälen till detta väldigt goda - till att börja med så avfördes Co2-vapen från FAC, motsvarande licenskrav, först 1997!

Innan dess så låg alltså alla Co2-vapen (oavsett effekt!) på licenskrav i England.

De som då tog sig mödan att ansöka om en licens för ett luftvapen tenderade emellertid till att välja ett kraftfullt vapen långt över 12 fpe snarare än ett som råkade drivas med just Co2. Nästa goda skäl var det opålitliga brittiska vädret som ofta är lindrigt varmt, varpå Co2 fungerar dåligt eller i bästa fall väldigt opålitligt.

BSA var emellertid inne lite på att göra ett Co2-gevär och uppdrog därför åt John Bowkett att designa ett sådant varpå detta gevär, som aldrig hann få ett namn, skapades och det är den bössan vi kan beskåda högst upp i detta inlägg. 

Som ni säkert ser så är det frågan om en modell som man plockade ihop av kända komponenter från lagerhyllan, något som BSA är mycket duktiga på att göra. Den enkla rena och i mina ögon vackert funktionella stocken tog man från Techstar, ett gevär som BSA tillverkade åt den dåvarande amerikanska återförsäljaren Compasseco (som sedermera blev uppköpta av Pyramid Air) men den var i sin tur baserad på Spitfire-stocken. Tittar vi sedan på stocken för Spitfire så var den skapad utifrån stocken till dåvarande Supersport och anledningen till detta släktskap är att mycket av stocken i grund och botten är samma råprodukt. BSA hade en grundmall för sin stock och sedan så fräste man ut mekaniken beroende på om man ville framställa en Supersport, en Spitfire eller en Techstar.

Mekaniskt sett så handlade det till största delen om just Techstar med vissa anpassningar för Co2-drift. En nyhet var emellertid mekanismen som penetrerar Co2-patronen, den hade en finess som gav full kraft redan vid det första skottet, något som är ovanligt för Co2-vapen som drivs med 12 grams standardpatroner. Prestandamässigt sett så handlade det om ca 30 skott på 12 fpe med kaliber 22.

I slutändan så var det emellertid oberäknerligheten hos Co2 som dödade modellen. Köparna ville ha vapen så nära 12 fpe som möjligt men om man ställde ett Co2-vapen där så skulle det ofelbart gå över gränsen om temperaturen i den miljö som vapnet användes ökade. Lösningen var att ställa bössan någonstans runt 9-10 fpe men då befarade BSA att köparna inte skulle vara intresserade av den. När allt sammanvägdes så bedömde man därtill att exportmarknaderna var för små och därmed så skulle inte projektet kunna bli en framgång varpå modellen aldrig togs in till produktion.

Synd, på en udda och spännande modell...

Gamo förvärvar Daisy

Då har ännu ett varumärke blivit uppköpt och denna gång så är det Gamo som har svalt amerikanska Daisy. I samband med förvärvet så släppte man följande presskommuniké:  

Gamo Outdoor SL, an affiliate of New York-based private equity investment firm BRS, along with its US subsidiary, Gamo Outdoor USA, announced today the acquisition of Daisy Outdoor Products.

Gamo acquires Daisy, one of the most recognized brands of airguns and accessories in the USA. Since 1886, the Company has been producing quality products and introducing generations of young shooters to the world of recreational shooting and plinking. No company has introduced more young shooters to shooting fun and shooting safety than Daisy, says the company.

“We cannot begin to express the excitement we feel with the addition of Daisy to our family of shooting and outdoor brands,” stated Keith Higginbotham, President of Gamo Outdoor USA.

He continued, “We believe this to be a great relationship with complementary brands. Gamo’s roots run deep in the outdoors, while Daisy is a part of Americana. We both share a passion for the shooting sports and are excited for the future, with a vision to grow the Daisy brand and recreational shooting for generations to come.”

“This is the beginning of the next exciting chapter in Daisy’s history,” stated Joe Murfin, Vice President of Public Relations. “We look forward to building on the equity of this well-loved brand and embracing new leadership and products which will enhance our ability to satisfy the needs of our retail customers, our Daisy consumers and our investors.”

Founded in 1886, Daisy Outdoor Products is the world’s oldest manufacturer of air guns. Daisy products include the Daisy, PowerLine, Winchester Air Rifles and AVANTI training and match competitive airguns, Precision Max ammunition and AirStrike brand soft air guns, ammo and accessories.

Gamo Outdoors designs, manufactures and markets a diverse portfolio of outdoor sporting goods products under such world class brands as GAMO, BSA Optics, Laser Genetics, Aftermath, and is the exclusive distributor of BSA Guns and Joker Knives."