Bästa bössorna - plats 5

  Luftvapenvärldens Land Rover - 100% brittisk och en både enkel och genial konstruktion!

Meteoren är sannerligen varje luftvapentillverkares våta dröm. Tänk att framställa ett vapen billigt och kunna sälja det med god vinst i år efter år, decennium efter decennium för att slutligen passera ett halvt sekel med samma vind i seglen.

Men, inte bara det...

Förutom lönsamheten så var detta faktiskt ett oerhört innovativt vapen, vilket man kanske inte lika lätt inser i dessa dagar. Här kunde BSA visa att det minsann visst gick att på ett billigt sätt tillverka en plåtbössa som trots detta ändå vann en bred acceptans även hos vuxna entusiaster. Genidraget i sammanhanget var alltså att kunna skapa en billig konstruktion som ändå kändes acceptabelt påkostad och som då kunde säljas oförändrad under lång tid med bibehållen popularitet. Genomslaget ute i användarled var dessutom monumentalt, vapnet var överkomligt att köpa, för sin tid ordentligt slagkraftigt, otroligt hållbart och slitstarkt samt försett med en för de flesta ändamål helt acceptabel praktisk precision.

Resultatet blev att generationer efter generationer av entusiaster växte upp med Meteoren och dess tillverkningsantal räknas därför numera i miljontals exemplar, vilket är ovanligt för vapen som i såpass stor utsträckning köptes av vuxna.

Tyvärr så måste man dock erkänna att numera så är Meteor bara ett varumärke, snarare än en specifik produkt. De äkta Meteorerna tillverkade man mellan 1959 till 1994 med den snarlika men klart grövre Supersport som andlig efterträdare mellan 1986 till 2010. Under femtio år så fanns alltså samma grundkonstruktion, låt vara av två storlekar, i produktion men idag så är det helt andra konstruktioner som bär de klassiska namnen Meteor och Supersport.

BSA Meteor var nydanande till sin konstruktionsmetodik jämfört med samtida och jämförbara vapen, den introducerade konceptet av kikarsikte till den breda luftvapenköpande allmänheten och den såldes i kopiösa antal. Detta i sin tur innebär att de flesta entusiaster därför har någon form av emotionell relation till den. Eftersom försäljningen var stor och lönsam under lång tid så stimulerades konkurrenterna att möta upp med liknande modeller. På detta sätt så var Meteoren marknadsbyggande och många är de av dagens fantaster som valde Meteoren som sitt första lite mer vuxna luftgevär och som idag kanske jäser med en digital Daystate i knät.

BSA Meteor är därför en av de viktigaste luftvapnen i den moderna luftvapenhistorien från 1950 och framåt. 

Länk till ett inlägg som jag skrev främst om Meteor Mk I och lite om dess förhistoria:

http://airpang.bloggplatsen.se/2016/01/09/11245693-luftgevarens-sten-gun-klassiska-bsa-del-3-av-3/

Mini Bullpups !

  En totallängd på 48 cm och en vikt utan kikarsikte på 2160 gram.

Så, om man gillar bullpups men vill ha något ännu mindre och smidigare, vad ska man köpa då? Jo, Rapid 70 från Spanien har ju gjort sig känd som tillverkare av mycket uppskattade bullpupkits för Marauder-serien och har nu även entt kit färdigt för pistolvarianten av Marauder. 

Grunden är pistolgreppet från Crosman, vilket man kan köpa för blygsamma pengar online. Detta pistolgrepp, liksom den främre delen av varbygeln, kapas med typ en Dremel. Till satsen ingår då stocken, ett länkage, railen av Weavertyp liksom avtryckarsystemet och ett främre tubband.

Förutom att man måste ha en Marauder P så betingar själva satsen USD $350.

      En intressant lösning på avtryckarproblematiken..

Precis som originalvapnet så handlar det om 13-14 fpe med kaliber 22 och uppåt 20 fpe som maximalt uppställd. Själva konceptet känns onekligen väldigt spännande och man borde ju lätt kunna tillämpa den här typen av design också på den ännu mindre 1701P. Då skillnaden i totallängd mellan Marouder P och 1701P är 3 tum så borde man kunna komma ner till en totallängd på drygt 40 cm för en bullpup baserad på 1701.

Bästa bössorna - plats 4

  Luftgeväret som gjorde Sverige till en stormakt i luftvapenvärlden och dess tillverkare till ett världsföretag

Idag så har listan räknat ner till tätplatserna och här hittar vi den mest betydelsefulla luftvapenkonstruktionen som någonsin har tillverkats här i Sverige! Utan detta vapen - eller om det hade floppat - så hade vi kanske inte haft något FX Airguns AB med det enorma inflytande som detta företag har haft över den moderna luftvapenutvecklingen sedan millennieskiftet.

Visst hade det funnits PCP innan den direkta förelöparen till FX2000, Webley Axsor, presenterades 1998 men själva genombrottet för PCP i Sverige kom först runt år 2001 med lanseringen av dess uppdaterade efterträdare. Här fanns många detaljer som då var innovativa nyheter men som idag närmast betraktas som självklarheter - manometer, quickfill för luftfyllningen och ett synnerligen genialt magasinsystem som fortfarande denna dag utgör en av de två stora funktionsprinciperna på vilka nästan alla luftvapenmagasin bygger.

Till detta så levererade man valnötstockar med exceptionell kvalité som tog andan ur de flesta av dåtidens konkurrenter. Den nya FX2000 var vacker, tekniskt avancerad och byggd med absolut förstklassiga komponenter varav inte minst matchpiporna från Lothar-Walther snabbt fick ett rykte runt sig som branschens bästa. Konkurrensen var tunn, modellen var genuint bra (bortsett ifrån lite mindre strul med manometrar och brustna hammarfjädrar), prestandan lysande för sin tid och plötsligt så började Sverige dyka upp på världskartan för tillverkare av PCP.

  Fredagen den 13:e april 2001 så tog jag leverans av en splitt ny FX2000DL, foto från kvällen den dagen.

Jag införskaffade själv en 2000 lagom till säsongen 2001 och kombinerat med en Bushnell Banner 4-12/40Ao så var detta en synnerligen kompetent rigg för sin tid. Tyvärr så sköt de flesta, liksom jag, med Accupell, vilka på den tiden var "the pellet of choice". Detta skulle dock komma att förändras med besked redan till säsongen 2002 då en helt okänd tillverkare från Tjeckien gjorde entré.

Som ni kan läsa i de tester som jag här nedan har utdrag ur så var samtidens vapenskribenter mycket imponerade av modellen och för många av dem så låter man sig lätt förstå att hela konceptet av PCP är helt nytt. Det var inte ovanligt att man vid denna tid klumpade ihop alla luftvapen med varann och i en test så sköt man en FX2000 i jämförelse med en Webley Tracker (!), säkerligen skribentens eget personliga vapen och hans enda referens från vår värld. Hur testet utföll? Tyvärr så har jag det inte inscannat men trots att 2000 sköt Accupell och inte JSB så hade den inga större svårigheter att sopa mattan med Trackern, laddad med Milbro TR, när det handlade om praktisk precision på de 30 meter som inläggsförfattaren bedömde som "långhåll".

Visst har tiden ändrat referensramarna ganska så ordentligt?

Oaktat detta och tidens gång så var FX2000 sin tids bästa vapen och kanske en av de vackraste modeller som FX Airguns någonsin har tillverkat, till dagens dato. Tekniskt sett så var modellen, trots avsaknaden av regulator, på en sådan nivå att den utan större möda kunde hålla argaste konkurrenten Theoben Rapid stången. Gamla 2000 kom att hänga med i nästan ett decennium och ersatts främst av den avsevärt modernare Cyclone-serien som faktiskt fortfarande finns med i produktion. Cyclonen kom redan 2003 så den och FX2000 hängde med sida vid sida under ganska många år där 2000 fortfarande sålde bra, inte minst på grund av dess goda rykte. 

Ännu idag så skjuts den fortfarande av en hel del entusiaster trots att den efter snart två decennier står på tröskeln till veteranvapnens skara.

Samtida tester av FX2000 då den lanserades:

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/fx1.gif

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/fx2.gif

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/fx3.gif

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_1.jpg

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_2.jpg

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_3.jpg

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_4.jpg

Bästa bössorna - plats 3

  Inget fjäderluftgevär är mera Field Target än Weihrauch HW77!

När vi kliver in på segerpallen med nummer 3 så kommer jag att lägga in än mer vikt vid historisk betydelse och inflytande över vår hobby liksom de olika aktörernas agerande i respons på respektive modell. Vi talar alltså om modeller som har haft riktigt stort inflytande på utvecklingen!

På plats nummer 3 så sätter jag därför Weihrauch HW77, en modell som alla känner till (men som få numera köper). Detta är ett vapen som inspirerade en hel trend av modeller ifrån sin egen lansering 1983 ända in till våra dagar, alltså modeller baserade på konceptet av underspännare med spännarm under pipan liksom en laddningsmetod som inte är en tvärställd laddtapp. Här har vi Webley & Scott Eclipse, BSA SuperStar, Weihrauchs egen systervariant 97, TX-serien liksom sentida efterträdare där främst Diana 430/46 och  Walther LGU är mest kända – alla är distinkt inspirerade av HWs legendariska 77.

Förutom att skapa en vapenkategori som säljer bra och som mer eller mindre tvingade mängder med tillverkare att skapa likvärdigheter så är detta även Field Target-modellen nummer 1 (sentida Steyrs får ursäkta). Modell 77s kom alltså precis rätt i tid. När Field Target skapades så kom modell 77 som ett brev på posten bara ett par säsonger efteråt. En helt ny sport och ett helt nytt vapen som närmast föreföll skräddarsytt för ändamålet.

Ett vackert och tidlöst vapen.

Under skalet så är emellertid 77 inget avancerat, fast pipa och öppen cylinderladdning var ingen nyhet, ens då för snart 35 år sedan. Avtryckarsystemet Rekord fanns naturligtvis också med och var som alltid ett säkert kort, inte minst jämfört med vad de brittiska konkurrenterna vid denna tid förmådde att erbjuda. Resten av bössan var 100% HW – tung, kanske även lite klunsig men oerhört välbyggd och solid. Med modell 77 så förändrade Weihrauch över en natt den köpande allmänhetens uppfattning om underspännare i allmänhet varvid kopplingen till tidigare generationer av samma teknik, främst handikappade av den tvärställda laddtappsladdningen, kunde förmå att prestera.

Idag är 77 inte längre någon kioskvältare utan egentligen lite mera av en levande fossil, precis som dess ännu äldre syskon modell 35. De som idag söker en högpresterande underspännare från HW tenderar att nästan undantagslöst välja den modernare modell 97, som ju dessutom är ännu mer riktad mot användning med kikarsikte.

Modellens historiska betydelse kan man dock inte bortse ifrån och där har den gjort mer intryck på marknaden än nästan alla andra modeller som har tillverkats.

Bästa bössorna - plats 2

En riktigt stor bössa - på många sätt...  

Andraplatsen på min lista kommer naturligtvis att gå till en ytterst inflytelserik modell och ett luftgevär som faktiskt har fått en hel bok dedikerad till sig. Modellen jag talar om är naturligtvis Beeman R1, här i Europa mest känd som Weihrauch HW80.

I grund och botten ett mycket konventionellt vapen, en grov och fysiskt stor pipspännare, som har haft ett enormt inflytande på luftvapenutvecklingen, inte minst eftersom den i flera decennier utgjorde Beemans allra mest pålitliga kassako.

I England så var den även här en storsäljare och det första vapen som fick britterna att på allvar ansöka om FAC för luftvapen. Med en effekt uppåt 20 fpe så utgjorde den ett märbarkt steg uppåt från 1970-talets kraftfullaste fjädervapen med som bäst runt 14-15 fpe anslagsenergi. Nu började plötsligt potentialen hos fjädervapen bli tydlig, nu var kaliber 25 ett realistiskt val för första gången samtidigt den sedvanliga kaliber 177 för första gången började närma sig en utgångshastighet av 1000 fps.

  John Darling använde en HW80 preparerad av Venom Arms under nästan hela 1980-talet..

På den amerikanska marknaden så blev modellen genast en storsäljare och den modell som på allvar startade Beemans segertåg under 1980-talet. Weihrauch HW80 blev helt enkelt den mall som alla kraftfulla fjädervapen mättes mot och även det mål som Diana tog sikte mot med sina stora sidospännare ett halv decennium senare.

Det vi såg när modell 80 presenterades 1980 var helt enkelt förelöparen till det effektkrig som kom till att dominera den senare delen av decenniet och även de första åren på 1990-talet och som till sist nådde sin kulmen med rena monsterbössor, exempelvis Webley Patriot. Mycket av styrkan med R1/80 kom framöver att bli modellens stora flexibilitet, detta var helt ett mycket bra vapen med mängder av detaljer och know-how från eftermarknaden liksom även - förutsatt man accepterade dess fysiska format - en modell som kunde duga till de flesta olika ändamål.

Till sist så blev det en hel flora varianter, samtliga fyra kalibrar, korta- såväl som långa pipor, diverse varianter på stockar och ett enormt utbud på delar från eftermarknaden, allt mellan rena prydnadsdetaljer till alternativa drivkällor av typen luftfjäder!

Idag så är HW80 fortfarande en storsäljare på många marknader, trots att den på intet sätt kan räknas om marknadens kraftfullaste vapen längre. Det är en enkel, robust och välskjutande stor bössa vars karaktär och känsla fortfarande attraherar många entusiaster som önskar ett välbyggt kvalitétsvapen som faktiskt även kan hantera kaliber 25 på ett vettigt sätt. Ett betydelsefullt vapen som säkerligen kommer att vara med oss under lång tid även framöver.

Tiden går..

  Juni 2006 och då var man nöjd med en helt splitt ny BSA Ultra..!

Tänk vad tiden går, idag är det på dagen ett decennium som bilden ovan togs och då jag fick min helt nya BSA Ultra levererad från Lloyd & Co på BAR. På den tiden (innan VCR Act 2007) så kunde man beställa ett vapen direkt från BAR och mitt exemplar var ett FAC från USA-marknaden, enbart strypt med en klenare hammarfjäder.

Med bössan på svensk mark så tog jag naturligtvis bort skenstrypningen och sökte en licens på den. Att få ut licensen var emellertid krångligare än förväntat. Handläggaren opponerade sig mot piplängden, som understeg 45 cm! Efter mycket tragglande fram och tillbaka så fick jag henne till att inse det faktum att piplängden bara har relevans för jaktlicenser och för kulvapen - inte luftvapen.

När den nöten var knäckt (problemet, inte henne personligen) så snöade hon in på att det inte fanns någon överlåtare, vapen kan ju inte uppstå från tomma intet, ansåg hon. Efter lite lirkande fram och tillbaka så blev lösningen att vapnet "såldes" till en handlare som sedan "sålde" tillbaka den till mig, varvid handlaren i kraft av sitt vapenhandlartillstånd kunde stå som överlåtare.

Så fortsatte det hela, när ett problem var löst så presenterade hon ett annat...

Lyckligtvis så hade jag ju vapnet och kunde skjuta när jag ville men för någon som väntade på en licens för att få ut sitt vapen så hade det hela naturligtvis varit betydligt mera frustrerande. Efter en lång rad av vändor fram och tillbaka så malde jag ner alla invändningar en efter en och till till slut gav hon upp - varvid jag äntligen fick ut licensen.

Min Ultra har jag kvar ännu men Mk I-stocken av bok på bilden ovan är ersatt med en Mk III av valnöt. Kikarsiktet, ett Leupold VX-1 EFR är ersatt mot ett Tasco Varmint I och fästena är numera BKL istället för Sportsmatch. Avtryckarsystemet är nu från Rowan Engineering och fyllventilen är ersatt mot en med manometer från XTX-Air.

Nuförtiden så är det inte ofta som jag skjuter med den, senast var nog för 11 månader sedan om jag tänker efter, så speciellt många skott har den inte gått efter de första årens entusiasm. Det är ändå en kul bössa att ha och numera faktiskt ganska ovanlig, i synnerhet med ett såpass lågt serienummer.

När jag letade upp fotot ovan så snubblade jag faktiskt på en hel cashe av foton från sent 1990-tal till tidigt 2000-tal med mängder av foton från dåtidens tävlingar. Det kanske kunde bli ett inlägg det också med lite av de människor och profiler som dominerade sporten för sisådär 15 år sedan?

Så mycket har ju hänt de senaste 15-20 åren inom vår hobby, människor har kommit och gått, handlare likaså - till och med arenorna har förändrats, från forum till Facebook men även till bloggar som var ytterst sällsynta för ett decennium sedan. Även den tekniska utvecklingen har ju ändrat mycket sedan 2006. Då hade väldigt få människor ens hört talas om sidor som Facebook och Youtube, ingen hade överhuvudtaget sett en Iphone och surfplattor låg vid den här tiden ganska långt in i framtiden.

Det är inte utan att man undrar hur det ser ut om ytterligare lika lång tid eller kanske bara om tre år då Airpang firar 10 år online...

CompAir - Airgun Competition Online

  Trött på Airgun World och annan tryckt media som bara publicerar annonser för att kunna överleva?

Som många vet så är jag allergisk mot idén av tryckt media när vi numera kan erhålla information online på ett mycket enklare, billigare och miljövänligare sätt. Ett exempel på hur bra detta kan bli är den utmärkta publikationen CompAir, ett gratis online magasin som täcker in allt runt Field Target och Hunter Field Target mm.

Länk:

http://digital.compair.online/compair/p/1

http://compair.online/

Det känns skönt att se entusiaster som skippar hela idén med att hugga ner träd - transportera - skapa pappersmassa - transportera - tillverka papper - transportera - trycka text - transportera - sälja tidning - transportera hem. Vi har helt utmärkta digitala medier som dessutom är mycket snabbare med kortare ledtider.

Bästa bössorna - vinnaren !

  Den klassiska Theoben Rapid 7 i sin sista Mk I version med 16 tum pipa och Evolution-dämpare.

Förstaplatsen på en lista skapar nästan alltid kontroverser. Var detta verkligen rätt val? Håller jag med, eller inte? Detta hör ju lite till listornas natur och i synnerhet när man blandar representanter för flera distinkt olika kategorier på en och samma lista.

Så, vem ska jag då hissa högst upp på tronen i just min lista?

Svaret blir ett vapen som jag på många sätt hyser en hatkärlek till och ett mycket typiskt brittiskt vapen - på gott och ont – The Theoben Rapid Seven.

När detta gevär lanserades så stannade nästan klockorna. För oss som var med redan då så innebar modellen en formlig revolution och den förändrade dramatiskt det sätt som vi såg på PCP som vapentyp. Innan dess så var PCP exklusiva och (trodde vi) synnerligen ömtåliga tävlingsvapen, som regel med kaliber 177 och måttlig effekt runt 12 fpe med fokus på Field Target. Typexempel från denna tid var tidiga Air Arms och Sportsmatch magnifika GC-2. Det enda som egentligen sträckte sig bortom den här mallen var Daystate med sin Huntsman, men det handlade också om ett konventionellt vapen med tuben integrerad i vapnet samt enkelskott.

Vad Rapiden tillförde var något absolut nytt och den innehåll också ett antal mycket spännande innovationer, exempelvis löstagbara lufttuber liksom ett löstagbart och självindexerande magasin!

Något liknande hade vi aldrig sett!

Rekylfri prestanda och skott-efter-skott med bara en repetering emellan samt möjlighet att enkelt kunna bära med fler tuber för att fylla om luft ute i fält. Fantastiskt! Något år senare så kom de första versionerna med hög effekt, även om 22 fpe var mycket måttligt i kaliber 22 med dagens mått mätt.

Rapidserien blev synnerligen framgångsrik och grenade snabbt ut sig till en rad olika underversioner, en av de mest nydanande var 12/250 som kom redan 1994! Tidsmässigt sett så var det alltså innan såväl Webley eller BSA hade tillverkat ett enda eget PCP och i en tid då nästan alla då existerande PCP låg runt 12 fpe – då kom denna dunder-Rapid med hela 40 fpe (!) och det med kaliber 25!!

  Rapid 12/250 var pionjärmodell för PCP med kaliber 25 - 40 lbs redan 1996! 

Detta var ett vapen som redan för över 20 år sedan visade potentialen hos PCP som drivkälla och som öppnade ögonen för entusiasterna om vad som var möjligt att egentligen göra – med ”bara” ett luftgevär. Slutet av 1990-talet och fram till 2003/04 ungefär var Rapidens verkliga glansdagar. Då var sortimentet störst, modellen var fortfarande modern, kvalitén ännu hög och den brittiska hemmamarknaden bångnade naturligtvis av stolthet.

Rapid-serien visade sig sedan bli osedvanligt långlivad och lever faktiskt kvar än idag, fast under två olika andra varumärken på grund av att Theoben gick i konkurs. En version saluförs i England av Impact Airguns och version tillverkas i USA under namnet Rapid Air Works (RAW). Den förstnämnda är mest trogen originalförlagan där den sistnämnda är bäst utvecklad och modernast med en del finesser som inte fanns på Theobens original.

Regulatorjustering !

En trevlig och informativ video från Airguns of Arizona.

En träff för 13 år sedan..

Idag så kommer det lite foton från en luftvapenträff som hölls i början av september 2003 inuti Dalbys stenbrott. Det var en riktigt varm och fin dag med högsommarvärme och jag vill minnas att uppslutningen var ovanligt god med de flesta profiler ifrån dåvarande luftvapensverige närvarande. 

Arrangörer var den sedan saligen avsomnade föreningen SLUG, alltså Sveriges LUftvapen Gille.

Nytt för min del till den här träffen var att jag hade fått en digitalkamera, med vilken bilderna är tagna. På den här tiden så var digitalkameror ovanlig och dyra så anledningen till att en sådan hamnade i min ägo var att jag vann den i en säljtävling på jobbet. Varuvärdet var 2995 kr och den kunde ta 16 st foto med lägsta kvalité och 4 stycken på högsta då jag utnyttjade dess 1.3 megapixlar fullt ut. För den facila summan av 799 kr så köpte jag ett löst minneskort som gav radikat förbättrad prestanda - på lägsta upplösningen så hade jag runt 50 bilder tillgängliga. Inställningarna var ganska grova, tre grader av upplösning kunde man välja mellan och någon zoom fanns inte, bara ett närbildsläge.

  Jag själv i förgrunden med en Weihrauch HW30S - ett ovanligt vapen då.

  Stilstudie på Dahlman

  Sara från SLUG med sin sambo i bakgrunden, skjutandes hennes splitt nya BSA Hornet

  Jag och några andra entusiaster, notera en FX2000 med plaststock, helt nya då..

  Kolla funktionären till höger med Kronblom-posé, en av dåtidens mest kända handlare.

  En kille som hette Mikael som sköt Career 707 men som envisades med att handpumpa!

  Mikael fick pumpa mycket och skjuta lite, "Rocky" (Sten Berg-någonting) förevisar mig sin bössa

  Splitt nya bössor från PRE-Charge AB - FX2000 med plaststock och den futuristiska Ultimate!

  Mikael pumpar vidare....o vidare....o vidare....

  Miriam skjuter Pietta Brocock med Sjöstrand i bakgrunden.

  Jag sköt Sjöstrands TX200 mot en medtävlandes Webley Tracker....TX sköt bäst (surprise!)

Symbios och konsten att slappa..

Att skjuta luftgevär är ett klassiskt sommarnöje för många..  

Nationaldagen blev en lugn dag hemmavid och grabben, som vanligtvis inte är speciellt intresserad av skytte, uttryckte intresse för att lägga några skott varvid jag dammade av hans 2240 så att han kunde tömma lite Co2 över nejden, nåväl – tomten. Ifrån Italien så fick jag prospekt från Javier ("Rapid-70") på hans bullpupkits och möjligheten att kunna konvertera en 1701 till bullpup.

Efter att ha studerat materialet och de föreslagna, likväl som nödvändiga, förändringarna så svalnade mitt intresse något. Det är helt enkelt betydligt enklare (o billigare!) att konvertera en 1720 eller MrodP till bullpup än 1701. Det främsta skälet till detta är den kortare tuben och dess dito relativt sett tillbakaskjutna positionen av manometern i förhållande till exempelvis 1720. Sedan så är nog frågan om inte en 1701 som bullpup faktiskt till och med hade blivit FÖR kort.

  Med tredimensionellt kamouflage..

Lagom är bäst med andra ord. Formatmässigt sett så har jag inga problem med min 1701 som den är nu och med dess tillhörande väska, dessutom så är den ergonomiskt sett betydligt vettigare att skjuta med än vad den förmodligen hade varit som bullpup. Jag ska dock illustrera dagens inlägg med ett par foton som jag fick och som visar snygga bullpupbyggen på MrodP-plattformen.

Här tror jag att en hel del av framtiden kommer att finnas, alla dessa små aktörer som bygger tillvalsprodukter till de befintliga vapenmodeller som tillverkas av de större aktörerna. Den tillverkare som har en stor svans av fristående eftermarknadstillverkare av tillbehör har förmodligen en bra fördel gentemot de tillverkare som bara bygger vapenmodeller som ingen annan försörjer med tillvalsdelar.

  En mer traditionell look - om man nu kan säga det om bullpups

 En del vapentillverkare har tidigare försökt stoppa den här tillvalsmarknaden med olika medel, exempelvis stämningar och liknande, med hänvisning till sitt eget produktsäkerhetsansvar osv men detta börjar nu sakta att förändras. Sanningen är nog den att i en allt bredare marknad så måste man profilera sig och flexibilitet tror jag är ett bra säljargument för den enskilda produkten, även om denna flexibilitet inte skapas av tillverkaren själv.

En symbios helt enkelt. 

Uppfriskande ärlighet !

  Pest eller kolera - fler och fler turkiska varumärke dyker upp i Europa.

En mycket uppfriskande ärlighet kan man ibland hitta på BARs hemsida när någon aktör har dragit den gode Lloyd i (vid?) näsan, så också denna gång. Ni kommer säkert ihåg några tidigare uttalande som satte fart på en hel del personer inom hobbyn som exempelvis brutalsågningen av Dianas fiasko P1000 och när Hull Cartridge (Weihrauchs importör i England) gick i taket när BAR skrev att HW57 var skräp och inte borde köpas men att man ändå var tvungen att sälja den för att komma åt tillverkarens övriga modeller.

Denna gång så är det Edgar Brothers (importör av Hatsan) som får sig en känga för långsamhet i fråga om leveranser.

Återstår nu att se hur Kral uppfattas av BAR och om dessa vapen verkligen ger bra värde för sina pengar, vilket verkar vara BARs första intryck den modell som man bekantade sig med i inlägget ovan. Personligen så tror jag att vapen i den här prisklassen kommer att få se växande marknadandelar framöver och det ska bli spännande att se hur de mer exklusiva tillverkarna kommer att förhålla sig till den här delen av marknaden i takt med att den växer.

Apropå Hull Cartridge så har ni väl inte missat att de har en del intressanta presentationer upplagda online på några av de modeller från Weihrauch som de saluför?

http://www.hullcartridge.co.uk/articles.htm

Peli-Can

      Uppfinningsrikedomen är stor - både på produktens utförande och dess marknadsföring.

En ny form av diabolhållare har kommit ut på marknaden under det fyndiga namnet "Peli-Can" och den innehåller dessutom en pellet seater, alltså en liten spets som man kan putta fast diabolerna i ett bra startläge när man laddar exempelvis ett fjäderluftgevär.

  Peli-Can rymmer ca 160 diaboler med kaliber 177

Förutom att enkelt öppnas och stängas för att fylla och hälla ut diaboler samt den fyndiga diabolplaceraren så har den också en ingjuten ögla för att man ska kunna hänga den exempelvis i en snodd runt halsen. Givetvis så är den utförd i transparent plast så att man enkelt kan se hur många diaboler som återstår. 

Inget pris för den är i skrivande stund angivet.

Mosande magasin?

  Med laddning via transferportstunnel som på min Elite minimeras risken för pelletsdeformation.

I veckan så fick jag ett mail som handlade om sämre praktisk precision när man skjuter diaboler ur ett gevär med magasin än när man skjuter likadana diaboler ur samma vapen men utan magasin, alltså handladdat ett-och-ett.

Entusiasten i fråga hade också prövat med olika kraftfull förspänning på de fjäderdrivna och automatindexerande magasinen utan resultat. Det var först då han skiftade till ett annat fabrikat av diaboler som problemen upphörde. Funderingen är nu vad detta fenomen berodde på.

Faktum är att jag har själv upplevt motsvarigheten då och då under åren och oftast så förefaller det i min erfarenhet som att väldigt lätta diaboler och i synnerhet flatnosdiaboler är mer känsliga än exempelvis tyngre och längre rundnosdiaboler. Detta då frånsett de fall då magasinet de facto är den orsakande boven, exempelvis igenom en felaktig förspänning eller komponenter som inte är korrekt monterade alternativt behäftade med gjutskägg etc.

  Automatindexerande magasin kräver hög precision för att fungera bra och inte skada diabolerna

Magasin har tyvärr den egenheten att de tenderar till att understundom deformera diabolerna, även om magasinen som sådana rent objektivt sett är helt felfria.

Processen under vilken en diabol matas in till pipan är faktiskt inte alls speciellt skonsam; först så kommer matarpinnen med kraft och slår in i bakdelen på diabolens tunna kjol, därefter pressas diabolen ut ur magasinet (över en skrav) och in i pipan där den ibland också passerar ytterligare en förträngning i form av en O-ring. Då ska man också betänka att även mycket marginella förändringar av diabolens struktur kan ge avsevärda konsekvenser långt borta vid målet.

  Axsor-magasinen minskar riskerna för diabolskador och är IMHO den bästa magasintypen

Detta sagt så ÄR det faktiskt teoretiskt sett bättre att singelmata diabolerna än att köra dem igenom ett magasinsystem. En del konstruktioner har dessutom förfinat matningsprocessen ytterligare igenom att använda en transferportstunnel istället för en vanlig matarpinne - allt för att uppnå en så skonsam laddningsprocess som möjligt. Själv så är jag skeptisk till magasinvapen överlag och har förnärvarande inte ett enda luftvapen med magasin, vilket är ett högst medvetet val. Magasinen fördyrar och komplicerar vapnet samtidigt som jag sällan har behov av att skjuta två skott (eller fler) efter varann i snabb följd.

Hade jag emellertid valt ett magasinvapen så hade min preferens definitivt varit Axsor-typen, de är billigare, driftsäkrare, skonsammare för diabolerna och de tar dessutom mindre plats att förvara/transportera.

Enkel dumhet eller dubbel dumhet...?

  Grå ekorrar har ett rykte om sig att vara hårskjuta men kan även fällas med 10 joule

Ibland får jag frågan om det inte är en smula repetitivt att blogga om ett såpass "smalt" ämne som luftvapen. Många frågor måste så att säga av sakens natur komma upp på både en, två och ännu fler gånger. Jo, visst är det på detta sätt. Men - jag har inget problem med det i sak, det väsentliga är ju att det leder till någonting bra, exempelvis ett ökat intresse eller en ökad kunskap om luftvapen. 

En sak som ofta kommer upp och som utan tvekan är det mest populära ämnet är jakt och effekt, inte sällan i kombination med varann. Alltså - X vill jaga någonting och önskar då få en högre effekt ur sitt vapen varpå jag får frågan om ett lämpligt tillvägagångssätt. De flesta som har besökt ett luftvapenforum eller någon intressegrupp på Facebook känner säkert till fenomenet. Ibland så brukar jag då berätta om en god vän och hans erfarenhet.

Min vän är bilentusiast, han lever på den eviga drömmen om fyndet med stort F och visionen om att restaurera ett gammalt vrak till en riktigt vacker och proper veteranbil. Naturligtvis inget fel på detta, förutom att hans tålamod är obefintligt och hans uthållighet likaså. Vanligtvis så brukar det hela alltså innebära att ett lämpligt bilvrak spåras upp och släpas hem varpå engagemanget tryter och nyss nämnda skrothög säljs av i befintligt skick varpå processen upprepar sig i ett evigt kretslopp, år efter år.

  En biltransportkärra kräver ofta BE-behörighet

I samband med en av alla dessa resor land och rike runt så behövdes det en biltransportvagn då det aktuella objektet inte ens kunde rulla för egen maskin och därmed inte bogseras på sedvanligt sätt. En uthyrare av diverse vagnar uppsöktes och han hade två vagnar att erbjuda, en som inte klarade den förväntade lasten utan en smula övervikt och dels en betydligt större som klarade lasten med råge - vilket inte var så konstigt då den krävde BE-behörighet, vilket min vän naturligtvis saknade.

Mig ovetandes om detta sakförhållande så valdes den sistnämnda vagnen och färden anträddes.

Ni kan säkert lista ut vad som hände, långt ute i ödemarken så stod det plötsligt en poliskontroll som efterfrågade den sedvanliga proceduren om bilbälte, körkort och nykterhet. Kruxet var denna gång att den jättelika vagnen bakom bilen inte ens kunde förbigå dessa uttråkade och småsömniga konstaplar varpå sanningen uppdagades - min vän hade gjort sig skyldig till olovlig körning eftersom han hade framfört en fordonskombination till vilken han saknade behörighet. Istället för (måttliga) böter för övervikt, om han hade valt den mindre kärran, så blev nu efterräkningarna betydligt mer kännbara. 

Vad har då detta med våra luftvapen att göra?

Jo, saken är den att om man nu önskar ta skator, kajor eller whatever av daga, vilket är en inte helt ovanlig beskrivning på frågeställarens "problem", så behöver man för den sakens skull inte nödvändigtvis också per automatik göra sig skyldig till ett olaga vapeninnehav, det räcker ju utmärkt väl med konsekvenserna av olaga jakt.

  På fågelmataren vi det mittersta trädet satt ekorren ovan, avståndet var ca 18 meter.

Min personliga åsikt är (numera, jag vet) att man inte ska skjuta diverse irriterande smådjur i sin omgivning. Att höja med pekfingret är emellertid inget som får den typiske frågeställaren med detta bekymmer att ändra sina planer. Den avskjutningen lär hända oavsett och då är min sekundara uppfattning att om man ändå avser att begå ett brott så räcker det gott med ett och inte två (eller flera) åtalspunkter för den händelse att man åker fast.

Rent tekniskt så räcker 10 joule med råge för att fälla alla de viltarter som kan vara aktuella att skjuta av med luftvapen på svensk mark.

Det finns dock förutsättningar och den absolut viktigaste - som allt hänger på - är att man träffar absolut rätt. Korrekt träffpunkt är ett absolut krav! Träffar man optimalt så kan man med rätta förbluffas över hur stora vilt som ett typiskt 10J/.177 kan fälla helt saklöst direkt på platsen. Tyvärr gäller även det omvända, jag har själv sett skyttar som har misslyckats med att fälla en vanlig kaja på 15 meter trots att de förfogade över ett .25 PCP med nära 70 joule.

Accuracy is everything !

Det finns alltså inget vettigt skäl att tjuvjaga med ett vapen över 10 joule och därmed göra sig skyldig till även ett vapenbrott om man blir ertappad. Behöver man räckvidden hos ett vapen med högre effekt så får man helt enkelt röra sig närmare eller lösa problemet på ett annat sätt.

  Vid trädet på det bortre hörnet av huset stod skytten som fällde ekorren, fotat vid fågelmataren.

Så, till alla nya och gröna - köp inte myten om att luftvapenjakt kräver massor med hög effekt eller att den här typen av jakt sker över astronomiskt långa avstånd som i Youtube-filmerna om amerikansk präriehundsjakt. Vanligtvis så skjuter man i verkligheten och i Sverige på förbluffande korta avstånd, oftast 10-25 meter och ytterst sällan längre avstånd än så, även om undantag finns. Dessa undantag är dock överhuvudtaget inte aktulla för nybörjare oavsett beväpning.

Sammanfattningsvis: Bedriv inte illegal jakt men om du ändå gör det - minimera mängden åtalspunkter både för din egen och hobbyns skull inför den händelse att du åker fast.

En tidig pistolkarbin

  Mekaniken i den här modellen är tämligen omisskännelig..

Som de flesta vet så är jag väldigt förtjust i pistolkarbiner eftersom de erbjuder en del intressanta mervärden som man inte hittar hos konventionella vapen, företrädesvis då portabilitet och möjlighet till största tänkbara diskretion. Konceptet passar dessutom utomordentligt bra in i de flesta moderna och urbana människors livsstil vars förutsättningar kännetecknas av tidsbrist, utrymmesbrist och därmed ett stort behov av att transportera sitt vapen under publik beskådan till olika improviserade skjutplatser.

Som vi kan se av bilden högst upp på dagens inlägg så är vapentypen som sådan inget helt ny uppfinning även om behovet till den här typen av lösningar har ökat i takt med samhällets utveckling. Jag betraktar mig med viss rätta som inte speciellt gammal men jag kommer ändå ihåg hur vi för drygt 30 år sedan utan problem cyklade igenom hela centrala Kungälv, jag och min syssling samt hans kamrat, med varsitt luftgevär på pakethållaren i riktning mot den då öppna soptippen uppe i Munkegärde där mängder av såväl måsar, kajor som råttor fick stryka med. Något gevär hängde över axeln i en rem, något låg i ett enkelt tygfodral och ytterligare ett transporterades parallellt med styret enbart fasthållet av sin ägare. Trots att vi var mellan 10-14 år gamla så reagerade ingen och gubbarna som kom med sopbilarna till tippen då o då för att tömma hejade glatt. Någon gång så ville de till och med provskjuta några skott.

Idag, hade situationen förmodligen var helt annorlunda - samhället förändras.

  På 2010-talet så får man cykla beväpnad på ett mer diskret sätt..

Nuförtiden så går trenden mot allt mindre vapen och i synnerhet bullpups har varit osedvanligt populära de senaste åren. Pistolkarbiner, möjligtvis undantaget FX Airguns Verminator, har inte slagit igenom lika tydligt, i alla fall här i Sverige. I England så har saken varit en annan, delvis naturligtvis på grund av att kraftfullare vapen är ovanligare där än här, men också för att man har en luftvapenkultur som till stor del är baserad på luftvapenjakt. Likaså är man där betydligt mera tätboende än här och det finns helt enkelt inte lika mycket utrymme per person. TIll detta kommer att man i högre grad än här färdas kollektivt eller via cykel snarare än bil och då blir naturligtvis portabiliteten en viktig fråga att beakta vid vapenvalet.

  Delbara vapen ger små och kompakta vapenväskor som är mer diskreta

Själv så färdas jag med förtjusning med just cykel, hade jag bar levt i ett land med mindre regn och kyla samt haft hanterbara avstånd till arbtetet och staden så hade jag gärna levt helt utan bil. Ett problem är dock att denna preferens för fortskaffningsmedel tydligt kolliderar med min primära hobby - luftvapen. Ett luftgevär måste ju kunna transporteras och ett kolli som blir 120 x 30 x 15 cm är minst sagt en smula otympligt att transportera på två hjul. Nästa bekymmer är att det formligen skriker ut - VAPEN, något som inte är någon direkt fördel i dagens samhällsklimat. Ska man färdas kollektivt med tåg, buss eller spårvagn etc så känner man direkt omgivningens ögon på sig om man baxar runt med ett normalt vapenfodral.

I skenet av ovanstående så är det märkligt att så få tillverkare har intresserat sig för pistolkarbinerna som vapenform, de har ju en formfaktor som torde ha framtiden för sig i takt med hur utvecklingen förefaller fara fram. Deras främsta nackdelar, med ofta små tuber och korta pipor, är ju sällan praktiska problem för de som önskar använda licensfria vapen där korta pipor ändå räcker för 10 joule och där även blygsamma tuber kan ge tillräckligt många tillgängliga skott på fyllningen. Det ska bli mycket spännande att se hur segementet pistolkarbiner kommer att utveckla sig framöver.

Compatto på amerikansk mark!

  Nu lanseras modellen i USA med $999 på prislappen

Efter att ha legat nedbäddad hemma från jobbet under ett par dagar på grund av obehagligt mycket gräspollen i luften så har jag nu börjat andas och röra på mig igen, så känns det i alla fall. Den extremt långa perioden utan regn, fem veckor nu på lördag, har dessvärre sammanfallit med en ovanligt tidig gräspollenblomning, vilken brukar ha sin topp vid midsommar, vilket effektivt har immobiliserat mig, trots en myriad av medikamenter.

Av den anledningen så har jag inte kunnat pyssla så mycket med bloggen och även dagens inlägg kommer att vara av det mer kortfattade slaget, nämligen en länkad recension av det första test jag har sett på amerikansk mark av Brococks Compatto.

http://hardairmagazine.com/reviews/brocock-compatto-pcp-air-rifle-test-review-22-caliber/

BSA Ultra XL

  En extra stor BSA Ultra?

Brittisk industri har ofta varit ganska oförutsägbar med en mix av genialitet och rena tokerier. Likaså har man varit skickliga på att till nyttja, återanvända och överutnyttja de varumärken som man har i sin besittning. Ett paradexempel på detta är BSA och dess användande av sin Ultra-serie. När BSA Ultra lanserades 2005 så var den tänkt som en PCP-variant av den uppskattade men saligen avsomnade Webley & Scott Tracker, alltså ett litet specialiserat jaktluftgevär för den inhemska marknaden och främst riktad mot jägare som bedrev sin jakt ifrån gömslen eller bilar.

      Den ursprungliga Mk I Ultran med kort avstånd mellan pipa och tub samt sin udda ljuddämpare

Konceptet kombinerat med ett synnerligen attraktivt pris (£249!) gjorde att Ultran direkt blev en storsäljare, inte minst då just i England. Modellen var ju som klippt och skuren för behoven i brittisk jakt. Resultatet blev dock att den första modellen i serien (den mer komplicerade och regulerade BSA Hornet) efter ett par år blev utkonkurrerad och då istället ersatt av en lite större Ultra med konventionell repetering istället för Ultrans MMC-system, en modell som man benämnde Scorpion (en återanvändning av namnet för en tidigare luftpistol).

  Till USA-marknaden försåg man Ultra med en lång shroud och det korta geväret var inte längre så kort..

Stärkt av den goda försäljningen så beslutade man sig för att sälja Ultran även i USA och då försåg man den med en shroudad pipa då man där inte kunde använda korta separata ljuddämpare, som i England. Tyvärr så tog inte försäljningen fart där på samma sätt som i England då Ultran bara gav runt 18-19 fpe som bäst och dessutom inte längre var speciellt smidig med den långa shrouden monterad. Till råga på allt så gav den lilla lufttuben bara 25-30 användbara skott trots 235 Bars systemtryck.

Åren gick och Ultran reviderades ytterligare, en magasinmodell tillkom som krävde ett annat och högre block för att magasinen skulle få plats. Av rationella skäl så ersatte man då det låga blocket från singelskottsmodellen med samma höga block för att bara behöva ha en typ av block i produktion. Likaså ändrade man stockarna och en del komponenter inne i mekanismen. 

  BSA Gold Star med stockvalet benämnt "Union Jack" - brittiskt så det förslår..

Den näst senaste revisionen man gjorde presenterade en flaggskeppsmodell i Ultra-serien som lustigt nog inte ens heter Ultra utan där dammade man av ett motorcykelnamn (!) som man hade i sin portfölj sedan flera decennier tillbaka nämligen Gold Star. Trots bristen på Ultra i namnet så är nog Gold Star den modell som är mest lik den ursprungliga Ultran men så är den ju också skapad som ett rent tävlingsvapen till Hunter Field Target.

Nu har man dock ännu en helt ny modell på G och denna heter passande nog Ultra XL.

Egentligen så ser den mest ut som en Buccaner/Scorpion med sin långa tub och udda stock, vars mest iögonfallande särdrag är den justerbara bakkappan av plast. Som man kan se så har Ultran gått en lång väg nu ifrån konceptet av ett litet kort gevär till dagens Ultra XL. Återstår att se blir huruvida XL kommer att bli en storsäljare eller mera av en parantes i det numera ganska urtvättade Ultra-serien.

Något som däremot är riktigt säkert det är att BSA borde skaffa sig en publicitetsfotograf som ser till att torka av vapnen ordentligt innan fotograferingen. Alla feta fingeravtryck på exempelvis tuben hos vapnet på reklambilden överst i dagens inlägg borde naturligtvis aldrig förekomma på en reklambild - sunt förnuft, någon?

Månglarnas marknad?

Blir förbjuden i framtiden?

Var och varannan dag så får jag frågor om hur det går med EUs nya vapenlagstiftning. Självklart så finns det en hel del oro över vad denna kan föra med sig men samtidigt så är det tämligen meningslöst att spekulera om den kommande lagstiftningens praktiska konsekvenser när inte ens själva lagtexten är färdig.

Idag så fick jag ett exempel på en propagandaskrift via bloggens frågelåda:

http://gunlex.cz/de/2349-how-the-european-parliament-was-deceived-about-semi-auto-weaponsSvara

Här uttrycker man oro för att lagstiftningen kan bli för tänjbar och därmed också godtycklig i en situation där myndigheternas representanter automatiskt får ett tolkningsföreträde. Samtidigt så är det ju ingen hemlighet att många myndighetsrepresentanter (typ RPS här i Sverige) gärna vill se just den här typen av lagstiftning, alltså enligt samma princip som den svenska knivlagen.

Här är tanken att tänjbarheten tillåter den beslutsfattande myndigheten att se mellan fingrarna för ansvarsfullt utnyttjande samtidigt som man enkelt kan lagföra stollar och kriminella. En annan praktisk fördel för myndigheterna är att praxisen, alltså exakt hur lagen ska tillämpas, kan förändras (läs, skärpas) i takt med samhällets förändring. Detta utan att man måste gå omvägen runt krångliga och tidskrävande lagstiftningsdirektiv, vilka normalt krävs om man ska skärpa eller på annat sätt förändra lagstiftningens bokstav.

Denna brist på respekt för det demokratiska samhällets grundläggande principer finner jag själv synnerligen motbjudande.

Att RPS vill bli av med licensfria Airsoft och dito krutvapenimiterande konventionella luftvapen (typ Sig här ovan) kan jag i sak förstå, här finns en konkret förväxlingsrisk med krutvapen samtidigt som krutvapenimiterande luftvapen ofta drar till sig den sämsta typen av luftvapenentusiaster - de som har luftvapen blott som surrogat för det krutvapen som man egentligen helst av allt hade velat äga i sina våtaste drömmar. Att man vill förbjuda den här typen av vapen kan jag till och med acceptera men om man ska göra detta så ska det ske med en väl definierad och konkret lagstiftning och inte bara med hjälp av ett impulsivt gottfinnande.

För - om dessa fritolkningsbara lagprinciper fungerar och accepteras inom detta område, vilket annat område kan mer bli nästa offer för detta i framtiden?

En för en !

   Weihrauch HW30S - en modell som passar perfekt inom denna tumregel.

Ibland så hör jag funderingar ifrån läsare och andra entusiaster över vad som är lagom med effekt hos en fjäderbössa. Det man har insett, och vilket som för många är helt uppenbart, är det faktum att ju mera effekt man tar ur en konventionell fjäderbössa – desto mer svårskjuten blir den. Frågan är således om det helt enkelt finns en magisk gräns någonstans, alltså någon form av tumregel eller liknande som kan berätta detta?

Vi har ju en del tumregler inom vår hobby, alltså enkla principer eller förhållanden som är lätta att komma ihåg och illustrera men som ändå är allmängiltigt sanna, oavsett olika omständigheter. En bekant tumregel är till exempel att ett luftgevär på 10J/.177 har en effektiv räckvidd på 30 meter men visst, man kan skjuta bra på längre avstånd i det enskilda fallet osv men jag tror ni alla hänger med på principen. Ett annat exempel är ”lika-regeln” om att en bra fjäderbössa ska kunna skjuta 5 skott inom samma antal millimeter center till center som antalet meter till målet, under goda förhållanden.

En sådan tumregel som brukar användas för just fjädervapen för att ringa in skjutbarhet i relation till effekt är principen om ”en för en”. Detta är en grundidé som har cirkulerat redan sedan 1960-talet och exakt var den uppstod är höljt i historiens dunkel. Jag vet att Robert Law använde den några av sina skrifter från Airgun Headquarters men denna princip fångades aldrig upp och spreds vidare av Robert Beeman och är av detta skäl inte lika känd numera. Beeman var ju, som bekant, en aktör som gärna talade sig varm för hög utgångshastighet och hade ju då av naturliga skäl inte så stor lust att sprida tumregler som talade emot detta.

Hursomhelst...

Den här tumregeln säger i alla fall att för att fjädervapen ska skjuta med optimal precision så ska dess vikt i lbs (pounds) inte understiga dess effekt i fpe (foot pound energy).

Alltså, om ett vapen väger 6 lbs så bör det inte ge mer än 6 fpe eftersom det då lämnar denna sweetspot. Ett exempel på en modell som prickar rakt på här är bland annat Weihrauch HW30S med just 6 lbs och 6 fpe, varvid den då är en synnerligen harmonisk modell att skjuta, även för ovana skyttar.

Ju mera man sedan avviker ifrån det idealiska ett till ett-förhållandet, desto sprattigare riskerar vapnet att bli och därmed proportionellt sett mera svårskjutet.

Rätt eller fel?

Tja, som med alla andra tumregler så finns det naturligtvis små korn av sanning men man måste ändå alltid ta dem med en nypa salt. När det gäller just den här tumregeln så spelar ju också en mängd andra faktorer in, till exempel avtryckarsystem, kvalité på pipan osv. Kort sagt, alla vapen skjuter inte automatiskt bra bara för att de uppfyller tumregeln om "ett till ett".

På samma sätt så har modern teknik de senaste fem decennierna också förändrat spelplanen en hel del, idag så finns det ju vapen runt typ 12 fpe som skjuter precis lika bra som ett vapen inom ”ett till ett” trots att de bara väger 7 lbs osv.