En riktig rökare !

  En gång i tiden (här 1958) ansågs den allmänt som världens kraftfullaste luftvapen!

I kategorin udda luftvapen så måste man bara omnämna den närmast mytiska Weihrauch Barakudan, en gång i tiden rankad som världens kraftfullaste luftgevär med "över 900 fps" i kaliber 22 - redan på 1950-talet. Många är de som har hört talas om denna udda skapelse, få har emellertid skjutit med en och ännu färre har ägt ett eget exemplar.

I korta ordalag så kan man säga att när vi talar om en Weihrauch Barakuda så tänker vi på en HW35 med ett tillsatsrör som fylls med eter varvid det uppstår en kontrollerad (nåja) detonation av etern i kompressionsrummet varvid projektilen får en extra skjuts med en för sin tid exceptionellt hög utgångshastighet. Modellen var faktiskt i produktion under en förvånansvärt lång tid, ända fram till 1981 (om med mycket sporadisk försäljning).

  Notera de små lufthålen ovanpå cylindern.

Modellen har sitt ursprung i själva tillsatsröret och det är den prylen som egentligen bär namnet "Barakuda". Detta tillsatsrör lanserades 1954 av företaget Barakuda-Gasselschaft i Hamburg och man valde att anpassa det till Weihrauchs då toppmoderna jättebössa modell 35. Det fanns flera goda anledningar till att man valde just modell 35, bortsett ifrån att den var ny för tidpunkten. Modell 35 var (och ÄR) ett synnerligen solitt byggt vapen. Jag har själv ägt några varianter av modellen från 1950-talet och kan personligen intyga att de besitter en nästan absurt överdimensionerad soliditet. Som en del av detta så har modell 35 dessutom ett aktivt piplås som säkrar pipan ordentligt när vapnet är skjutklart. Det är helt enkelt fjäderluftvapnens motsvarighet till krutgeväret Ruger 1. Man kunde därför med fog anta att modellen var väl lämpad för den extra påfrestningen som en överladdning med eter skulle medföra.

Själva Barakuda-röret är en ståltub som sitter fäst på vapencylinderns högra sida. Den främre delen kan skruvas av så att man kan hälla in lite eter. Därefter så gäller det att stänga fort innan etern dunstar ut. En fyllning av Barakuda-röret räcker till ca 20 skott. När geväret slagfjäder är spänd och en diabol laddad så drar man reglaget på Barakuda-röret bakåt varpå en ventil öppnar en passage in till kompressionskammaren i cylindern. När man släpper reglaget så fjädrar detta framåt varpå en pyts eter fyller kompressionskammaren. Själva röret saknar backventil så man tjänar inget på att repetera processen i hopp om att öka kompressionskammarens fyllnadsgrad med etern.

  Det beryktade (berökta?) Barakuda-röret i alla dess delar..

När avfyrningen äger rum så fungerar allt ungefär som hos ett vanligt fjäderluftgevär med den skillnaden att då pistongen komprimerar eter/luft-blandningen så stiger temperaturen till etermixens flampunkt varvid det sker en snabb förbrännings om mångfalt ökar trycket bakom diabolen och därmed även höjer projektilens utgångshastighet. 

Ifrån början, på 1950-talet, så rekommenderade man användningen av rundkulor eftersom dåtidens diaboler hade svårt att klara trycket ifrån drivkällan. Om detta är sant eller inte tror jag kan vara högst tveksamt men ett otvivelaktigt faktum är att de flesta 22-diaboler ifrån den här epoken var relativt lätta, med dagens mått mätt. För att utnyttja drivkällans potential så krävs emellertid tunga diaboler som tillåter en större tryckstegring. På detta sätt så är alltså Barakuda-systemet inte helt olikt ett PCP och har sådelse också nytta av HW35s förhållandevis långa pipa.

Rundkulor är emellertid långt ifrån optimala som luftvapenprojektiler och den praktiska precisionen blev därefter, sannolikt också parat med etersystemets vitt spridda utgånghastigheter beroende på hur den individuella förbränningen fortskred vid varje avfyrning.

  Kaliber 5.6 mm är inte så vanligt på gamla luftgevär ifrån Tyskland...

Som vi kan se i annonsen högst upp så var precisionen "förvånande" och den praktiska precisionen "överraskande". Detta är nog något som en nutida ägare också kan konstatera, uppgivna inom en enkrona på 12 meter förmår knappast att imponera på dagens skyttar. Låt oss bara konstatera att praktisk precision under verkliga förhållanden med eterladdningen i funktion knappast är något att sätta på pedistal..

Kraften då?

I en del samtida tester så talade man om "more then 900 fps!", vilket naturligtvis känns imponerande, ja - rent av enastående för kaliber 22 på 1950-talet. Sanningen är nog emellertid den att i skenet av att kronografer var synnerligen ovanliga (o därmed möjligheten att motbevisa/styrka påståendena) liksom att man troligtvis (då liksom nu) använde lätta diaboler liksom bortsåg ifrån anspråk på precision vid fastställandet av utgångshastigheter och anslagsenergier.

  Nyckeln till kraften hos Barakudan fanns i ampullerna med eter, som räckte till ca 100 skott

Under modern tid (2000-talet) så har man under bättre förhållanden testat fräscha exemplar av Barakuda-vapen och då kunnat påvisa hastigheter runt 730-750 fps med 15 gn diaboler, vilket iofs är fina värden för 60 år gamla vapen, om än rätt långt ifrån de dåtida angivelserna. Utan eterblandningen så hamnade man dock i samma tester runt 400 fps så det kan därför inte uteslutas att packningarna i det aktuella testvapnet var lite sisådär.

Idag (sedan länge) så är Barakudan ett kul samlarvapen och en intressant konstruktion, ett charmigt stickspår på fjädervapnens utvecklingsträd och en egentligen både farlig och vansinnig design som man med all sannolikhet aldrig skulle kunna komma på idén att lansera eller relansera idag på 2010-talet.

Ovanliga men viktiga!

  Crosman 179B

En udda men viktig applikation av luft och/eller Co2-vapen är icke-dödlig djurkontroll, det som vi i vardagslag brukar kalla för "bedövningsvapen". Det handlar alltså om vapen med grov kaliber som skjuter en form av pilar som är avsedda för att söva det påskjutna, levande, målet på ett säkert och humant sätt med syfte att målet efter en tid ska kunna återuppväckas i oskadat och levande skick.

Principen att fälla mål med hjälp av drogbärande projektiler är tusentals år gammal, då i form av blåsrör eller pilbågar som avlossar dessa pilar där spetsarna är försedda med någon form av gift. 

En av pionjärerna för att tillämpa den här tekniken då det gäller att söva djur för att sedan kunna återuppväcka dem, alltså inte för att döda dem som villebråd, var en kille från Nya Zeeland vid namn Colin Murdoch. Han var egentligen veterinär till professionen men även en duktig uppfinnare med inte mindre än 46 patent registrerad i sitt eget namn, där den mest kända kanske var engångsversionen i plast av den tidigare dominerande injektionssprutan av glas.

Ett av de första problemen att lösa för att kunna söva djur på distans var själva projektilen och dess utformning.

Att bara stryka på ett preparat, som urinvånare gör när de förgiftar sina pilar på traditionellt sätt, fungerar inget vidare om man vill administrera en kontrollerad mängd substans till målet, risken att över- och underdosera blir betydande. Med sitt patent för den vanliga injektionssprutan som bas så utvecklade han istället världens första mekaniska projektilautoinjektor.

  Dagens projektilautoinjektorer är betydligt smidigare och tåligare än sina föregångare.   

Grundprincipen var en vanlig injektionsspruta men bakom dess pistong så placerades en enkel fjädermekanism med avtryckaren riktad bakåt i röret. Längst baktill i röret fanns sedan en tyngd, som satt förankrad mot botten av projektilen med hjälp av en slags dubbelhäftande tejp.

När projektilen träffade målet och nålen stack in i detsamma så bromsades projektilen upp varvid kulan längst bak släppte ifrån sin tejp och fortsatte framåt i sprutan av sin levande kraft. Den träffade då den i röret inbyggda avtryckarplattan som frigjorde en fjäder som sköt pistongen framåt varpå vätskan i ampullen pressades rakt igenom nålen och in i målet.

När hårdvaran nu var ordnad så återstod den kanske svåraste delen - att hitta ett lämpligt kemiskt preparat som kunde söva effektivt men som ändå tillät en säker och alltid fungerande återupplivning efter en förutbestämd tid. Detta var något som inte skulle bli lika enkelt att lösa.

  Etorfin var det första riktigt effektiva sövningsmedlet för storvilt.

Till att börja med så använde man rena gifter som curare och nikotin. Dessa preparat fungerade väldigt bra i sådan mening att målen föll effektivt men återupplivningsgraden var inte direkt imponerande, många av målen gick helt enkelt inte att väcka upp utan hade dött. Problematiken komplicerades ytterligare av det faktum att djur med ungefär samma storlek ändå hade vitt skilda toleranser mot olika preparat. Man fick alltså använda mycket måttliga mängder för att målen inte skulle avlida men detta hade också en del problem, fast åt andra hållet.

En noshörning och en afrikansk buffel hade med andra ord dessutom helt vitt skilda möjligheter att motstå en given mängd sövningsmedel, något som definitivt inte var självklar kunskap och som innebar att de första köparna av systemet kom tillbaka med grava klagomål. Som Murdoch själv formulerade saken: -"Den som har smugit sig nära inpå en jättelik noshörningtjur och skjutit den i baken med en svidande pil varvid ingenting händer kan lätt hålla sig för skratt."

Ett flertal missnöjda kunder rapporterade att oförväntade språngmarscher med frustande afrikanskt storvilt efter sig inte direkt lockade till upprepning och man krävde därför en betydligt bättre funktionssäkerhet.

Efter en intensiv forskning så hade man 1962 lyckats patentera Etorfin, vilket var ett enormt kemiskt genombrott. Detta dirivat från opiander blev en gamechanger och innebar att avståndssövning av vilt nu kunde ske på ett säkert och pålitligt sätt. Då Etorfin är ca 1000-3000 gånger mer potent än vanligt opium så lät inte effekten vänta på sig. Även mycket måttliga doser kunde omedelbart fälla storvilt som elefanter på 4-5 ton direkt i steget och samtidigt nästan lika snabbt väcka upp dem igen med hjälp av det likaledes nya och effektiva motmedlet Revivon.

Den enda tekniska nackdelen med just Etorfin var att det, på grund av sin enorma potens, också var direkt livsfarligt för mindre mål och så även människor. Under decennierna som passerade så kom man sedermera att utveckla ett stort antal familjer av diverse preparat som idag gör samma arbete ännu bättre och med mindre risker.

  Moderna vapen med PCP som drivkälla kan få effektiva räckvidder på ut till 75 yards!

Om vi då lämnar kemin och återgår till hårdvaran så använde man redan ifrån begynnelsen konverterade luftvapen, företrädesvis av typerna MSP eller Co2, fram till slutet av 1970-talet då aktörer som Daystate blev pionjärer på att använda PCP som drivkraftsprincip. 

De första vapnen för dessa ändamål hade förbluffande måttliga utgångshastigheter, med luftvapenmätt mätt, bara mellan 70-100 fps. Detta gav en effektiv räckvidd på maximalt 30 yards och man var därför tvungen att komma sitt mål ganska nära. När man då försökte söva större afrikanskt vilt som vanligtvis påträffades på stora öppna ytor så blev de måttliga räckvidderna ett påtagligt problem.

En vit noshörning exempelvis kan väga mer än 3 ton och är förbluffande smidig, fullt kapabel att rusa fram likt ett expresståg med över 40 km/h! Att springa ifrån dessa djur är med andra ord svårt även om de kan vara förbluffande enkla att smyga sig tätt inpå eftersom dessa giganter är relativt orädda - ett vuxet friskt exemplar har ju inga som helst naturliga fiender, inte ens en flock med lejon. Den läderliknande huden kan dessutom på vissa ställen vara upp till 5 cm tjock så förutom att kunna nå fram så måste projektilen också kunna penetrera målet för att kunna söva.

Som en konsekvens av detta så började man successivt utveckla PCP som drivkälla till den här vapentypen. Med hjälp av denna så kunde man slutligen nå längre (säkrare) räckvidder eftersom man ökade utgångshastigheten. En kraftfullare drivkälla tillät även användningen av tyngre projektiler som lättare kunde penetrera sega mål.

För oss skyttefantaster så är naturligtvis den här typen av vapen en smula off men visst är det spännande att vi med vår projektilteknologi kan bidra till den aktiva viltvården på ett sätt som inte krutvapen förmår lika bra?

Oldtimer still going strong!

BSA R10 Mk II

BSA har sedan en lång rad av år erbjudit sin toppmodell R10, vilket har sin grund i gamla BSA Hornet som kom ut redan 2003. Det rör sig alltså om en mycket gammal modell i grund och botten vilken emellertid stadigt har förbättrats och finputsats igenom åren. 

Tack vare aktörer som XXL, som har sidoimporterat modellen, så har R10 dykt upp här och där i Sverige och jag har själv skjutit en hel del med detta vapen, till full belåtenhet. Ett bra och riktigt klassiskt engelskt luftgevär som dock hade en del barnsjukdomar i början av sin produktion. Finns numera även med kaliber 25 och diverse olika utformingar på stockarna.

Air Arms Galahad !

   Air Arms Galahad - den första bullpup som fabriksbyggs av Air Arms!

Idag så har man slutligen släppt Galahad, en bullpup från Air Arms som sannolikt faktiskt har lyckats med konststycket att peta ner Daystate Pulsar ifrån tronen som marknadens absolut fulaste bullpup. Ibland undrar man om britterna är rent pårökta när de designar vapen numera.

Galahad är ju den noblaste, elegantaste och ädlaste av riddarna runt det runda bordet i Arthur-sagan så att använda hans namn på en sådan skapelse måste väl närmast jämnställas med en grav skymf - eller är det kanske en brittisk svart humor..?

Något skönhetspris lär modellen i alla fall inte vinna, den saken är säker...

Nyheterna hittills !

  Nya Crosman Maximus !

Så, nu efter några timmar så har då chocken lagt sig efter den brutalt fula nya bullpup som Air Arms har presenterat under namnet Galahad. Utvecklingen går sannerligen i en rasande fart numera och för bara något år sedan så var det fullständigt osannolikt med tanken på att någon någonsin skulle kunna tillverka än ännu fulare bullpup än då nya Daystate Pulsar. Vad är det egentligen med de brittiska luftvapentillverkarna numera? En gång i tiden så var brittisk vapenformgivning synonymt med god stil och smak snarare än förryckta haschdimmor…

Air Arms har ju de senaste åren haft den goda smaken att stå utanför bullpup-träsket och istället satsat på den mer inhemskt präglade TDR410. Min misstanke är därför att modellen i första hand kommer att marknadsföras mot USA-marknaden. Till den nya modellens försvar så måste man emellertid påpeka att man har en del intressanta och självklara konstruktionslösningar som ännu idag saknas på en del konkurrerande bullpups, exempelvis repetering i mitten av vapnet snarare än vid skyttens öra. Det tidigaste mottagandet under dagen har i de flesta kanaler har dock präglats av en uttalad och väl spridd aversion mot modellens formgivning där begreppet ”pig ugly” inte sällan har förekommit…

  Umarex Throttle - ser ut som plastbössa 1A men under skalet så...

Umarex Throttle är däremot en diskret men mycket spännande nyhet och det första fjädervapen på mycket lång tid som är designad runt en drivkälla med en flytande upphängd mekanik, dessutom den första som därtill har en gasfjäder. Det ska bli väldigt intressant att se om den här modellen verkligen ÄR bra och i så fall hur den kommer att slå på marknaden.

Crosman har även lanserat Maximus, den senaste inkarnationen av budgetbössan Discovery. Kan vi här leda oss till misstanken att man har maximerat budgetkonceptet fullt ut tro? Säkert en grindvakt mot importerade kinesiska lågpris PCP som man befarar kommer att rasa in på även den amerikanska marknaden framöver. Priset på Maximus är i alla fall satt till $199 (ca 1800 SEK) och nytt från Discoveryn är främst en syntetstock istället för de tidigare trästockarna av amerikansk valnöt och hardwood liksom en kortare lufttub, en klar fördel för alla de som har haft problem med att montera en ljuddämpare på just Discon. Plaststocken har dessutom också rembyglar som standard – trevligt. Nu återstår det att se hur acceptansen blir för den nya modellen sin nya skrud.

  Åter i produktion 1077, Crosmans Ruger 1022 kopia för Co2 - nu med trästock! 

Teds Review !

Äntligen Teds review till sist...

NXWerks nyheter !

  Med en axelstock till så hade det kunnat bli ett riktigt trevligt karbingevär.

NxWerks är en spännande aktör med en rad olika modeller i sitt sortiment, tillverkade i Tyskland och utrustade med hammarsmidda pipor in house. Hurricane har i dagarna börjat saluföra pistolmodellen Fierra med 5495 kr på prislappen. En klubbmatchpistol med 600 fps deklarerad hastighet och tvåstegs avtryckarsystem. 

  Pre-produktion NxWerks QR - fabrikatets första bullpup

Mera Galahad !

En video precis lika vacker och meningsfull som dess produkt..

Nuförtiden så kan ju knappast ett nytt vapen presenteras utan att backas upp med en bra lanseringsvideo och detta har naturligtvis Air Arms tagit till sig med besked. Med bakgrund av detta så kom igår deras första video av den helt nya och omtalade Galahad.

Alla vi som är nyfikna på en ny modell brukar i lanseringsvideon få en bra överblick över vapnet och dess främsta features, ofta kombinerat med linjesvepande panoreringar som belyser formgivningen hos vapnet och understryker dess finish och design.

Videon brukar alltså iscensätta en stämning som skapar en aura av hur tillverkaren vill att vi ska betrakta produkten och naturligtvis också skapa ett köpsug varför vi i dessa sekvenser ofta blir matade av subtila försäljningsargument som indirekt beskriver modellens förträfflighet.

Den självklara frågan är ju nu vad som hände i fallet Galahad?

Min gissning är nog att pengarna helt enkelt tog slut när man skulle skapa modellens formgivning och lanseringsmaterial, någon annan rimlig förklaring kan jag inte hitta - annat än att möjligtvis en konkurrent var ansvarig för just dessa delar i fallet Galahad.

En sak har Air Arms i alla fall helt rätt i - modellen kommer inte att bli bortglömd och den är redan nu en milstolpe i luftvapenhistorien, kanske därför anknytningen till brittisk historia i videon?

Utan tvekan vår hobbys motsvarighet till de första Volvo 343 som ramlade ut på marknaden - teoretiskt sett rätt produkt men lite för sent och med en komplett och total avsaknad av estetik...

Udda nyheter från Shot Show 2016!

  Höger, vänster eller mitt emellan?

Idag ska vi se lite på de udda nyheterna som har presenterats under den pågående Shot Show i USA. Intressant nog så står Hatsan för två riktiga oddballs, dels deras fjäderbössa med kaliber 30 (!) och dels en ny breech där kunden själv väljer repeterhandtagets placering.

Till denna nya breech så ska två repeterhandtag ingå och kunden väljer sedan själv vilket han vill skruva fast och vilken typ av repetering som därmed föredras. Udda!

  En regulator ifrån Hatsan?

Mer användbart är en lös regulator till Hatsans olika PCP. Denna regulator är dessutom retrofit och kan därmed också monteras i befintliga PCP från Hatsan som är av äldre årsmodell. Pris och tillgänglighet är ännu okänt men sannolikt så handlar det om relativt blygsamma summor.

  En maskerad Diana 460!

Tillbaka till det udda. Military Trainers är ofta luftgevär maskerade till krutvapen-lookalikes för att träna upp vapenovana rekryter till dugliga soldater och skänka dem grunderna i exempelvis säkervapenhantering på ett relativt ofarligt sätt. I luftvapenhistorien så finns det åtskilliga exempel men det är mera ovanligt att se nya varianter på samma tema och definitivt med mer potenta drivkällor.

En av de mest tydliga undantagen är Dianas nya Mauser 98k-variant som presenterades i dagarna. Lustigt nog så kommer den till och med att saluföras under Mausers varumärke. Låt oss bara hoppas att ingen tar fel på tankarna och tror att modellen är baserad på en vanlig Airsoft med tanke på att vanliga 460 effektmässigt sätt ligger på ungefär samma nivå som Diana 48/52 och då duger inga vanliga kulfång till Airsoft.

The Spitfire !

Ett spännande koncept som egentligen förtjänade ett bättre öde...  

Sleepers är en underhållande företeelse, en av mina favoriter på temat med fyra hjul är en anspråkslös Opel, en Omega typ 104. Idag så är modellen 25 år gammal och det handlar om en stor femsitsig fyradörras sedan på 1600 kg som utseendemässigt inte är helt olik en samtida SAAB 9000 CD. Omegona var inte helt ovanliga i början på 1990-talet så mycket få personer reagerade över just en typ 104. En mycket diskret uppenbarelse med andra ord.

Saken är dock den att modell 104, som mera blev känd under benämingen Lotus Omega, är en riktig best under den försynta kostymen. Med dubbla turboaggregat så klarade den 3600 cc stora sexan av att pumpa ur sig över 380 hkr med 560 Nm vridmoment. Tack vare en sexväxlad låda som lånades ifrån koncernsyskonet Chevrolet Corvette ZR-1 så kunde denna vardagsvagn hålla jämnt tempo med en dåtida Ferrari Testarossa, både i fråga om acceleration och toppfart. Ska sanningen fram så höll modellen epitetet världens snabbaste femsitsiga bil en antal år därefter med obereonde tester som påvisade 285-290 km/h i verklig fart.

Så - vad har detta med luftvapen att göra?

Jo, faktum är att luftvapenmarknaden har en gång för länge sedan också innehållit en riktigt sleeper. Alltså en modell som såg ut som en sak men som var en helt annan och som också hade en enastående prestanda jämfört med den modell som de flesta betraktare tog den för att vara.

En av de mest udda och roliga PCP som har kommit ut på marknaden lanserades alltså i slutet av förra seklet av BSA när de 1999 presenterade en av JBs riktigt annorlunda modeller, ett vapen som kom att gå under den klassiska benämningen The Spitfire.

Jag kom själv i kontakt med modellen första gången hos JGs Jakt & Fiske i Sävedalen på en jippodag när den dåvarande importören av BSA i Sverige, Normark Scandinavia, var medverkande. Man hade helt enkelt gjort en liten skjutbana och den då helt nya och relativt okända Spitfire var vapnet som användes. Christian visste att jag var luftvapenfantast så han var naturligtvis snabb att sticka bössan i handen på mig och uppmana till ett provskott.

Jag blev lite överrumplad av det hastiga erbjudandet och trodde spontant att han ville att jag skulle visa någon slags framstående skicklighet i att skjuta en erkänt sprattig fjäderbössa offhand, självklart så tog jag den rent instinktivt för en Supersport men jag minns att jag reagerade över att den kändes oväntat tung, jämfört med de Supersports som jag själv hade ägt och använt tidigare. 

Så, med en lätt anläggning så kunde jag naturligtvis med stor förvåning konstatera att bössan var helt död vid avfyrningen - som sig bör för PCP - men det grova kulfånget tio meter bort fick sig en smäll så att plåten bångnade. Självklart så hade jag fått en ostrypt 22 att pröva och kontrasten mot en dito Supersport var därför monumental.

  Ett tidlöst vackert vapen som HF och Carbine

Visst, jag hade läst någon notis i en brittisk luftvapenblaska om modellen, men att få bekanta sig med den i praktiken såpass snabbt efter lanseringen i England var jag inte riktigt beredd på. Det hela blev en mycket trevlig bekantskap och dagen förflöt med en hel del skjutande.

Precis som med många andra ovanliga och roliga saker så är Spitfire skapad av en entusiasts dröm snarare än av en företagstuktad ekonoms beräknade kalkyler.

Vad vi hade var helt enkelt ett PCP som byggdes runt den intressanta frågan - "Vad händer om man bygger in ett PCP i ett fjädervapen?" JB svarade på saken igenom att presentera ännu en BSA Supersport, men denna gång med en miniatyrmekanik ifrån ett PCP under skalet. Visuellt sett så var nya Spitfire förbluffande identisk med en samtida Supersport, men dock något tyngre. Det enda som avslöjade den var ett litet rött plastlock under förstocken liksom en udda utformad rekylklack framtill på kilbasen.

Vapnet var egentligen tänkt att fyllas ifrån en buddybottle och när luften fylldes på igenom ventilen under det röda locket undertill så reste sig en stång framtill på kilbasen, en detalj som många misstog för ett rekylstopp. Därefter så var det bara till att börja skjuta, vapnet laddades igenom att man bröt pipan precis som på ett brutvapen men bara i blott 15 graders vinkel. Detta räckte för att spänna hammarfjädern, via en underliggande spännarm, identisk med den som sitter på fjädervapen. När man sedan hade skjutit ett antal skott så sjönk markörpelaren framtill på kilbasen ända tills den låg jämns med kilbasen varpå vapnet var redo att fyllas om med luft igen.

Grundkonstruktionen var emellertid tänkt för England och Spitfire var tänkt att bara använda en ytterst liten del av en naturliga kruvan hos ett PCP. Detta i kombination med en mycket liten inbyggd lufttub gjorde att man fick ett fåtal skott på fyllningen varför ständiga överfyllningar till vapnet var nödvändiga. Det är av den anledningen som buddybottlen kom in i bilden. Det var alltså tänkt att ägaren skulle bära med sig en buddybottle i fickan och regelbundet toppa upp sitt vapen med ständiga och små fyllningar. En annorlunda approach till konceptet PCP. 

  Spitfire hade en udda och delvis ganska komplicerad konstruktion med en hel del barnsjukdomar därtill..

I England så funkade idén hyfsat men utomlands så blev modellen till en början svalt mottagen. Den lilla tuben och det smala intervallet av systemtryck gjorde att modellen inte fungerade bra med högre effekt, luften tog helt enkelt slut förfärande snabbt samtidigt som PCP-köpare generellt sett inte gillade tankarna på att bära med en buddybottle och ständigt fylla över.

Lösningen blev en systermodell som man benämnde HF (High-Fill), varvid ursprungsmodellen, som fick vara kvar i tillverkning för exempelvis effektbegränsade marknader, benämndes SF (Standard Fill). Maximalt systemtryck angavs till 2900 Psi för SF och 3300 Psi för HF.

Nya HF vitaliserade modellen ordentligt, även om man frångick den ursprungliga tanken bakom konceptet. Nu ersattes det röda plastlocket med en vridbar bricka av mässning under vilken man satte in en fyllningsnippel och därefter så var det bara att fylla på, precis som med vilket annat PCP som helst. Max systemtryck ökades som sagt till ordentliga 232 Bar och detta tripplade ungefär antalet tillgängliga skott på en fyllning vid 12 fpe. Den intressanta lösningen med en stång som rörde sig upp och ner beroende på systemtrycket slopades.

HF fyllde på konventionellt sätt.

Med detta så öppnade sig också modellen för en högre effekt och antalet skott på fyllningen blev vettigt även om man tog ut hög effekt. Max effekt på kaliber 22 landade vid ungefär 21 fpe, vilket är betydligt mer än vad fjäderkusinen Supersport mäktade med. På den här effekten så kunde man räkna med ca 10-15 bra skott. Sänkte man effekten till runt 16 fpe så ökade antalet skott upp runt 30 skott där UK-varianten klarade 60 skott på sina 12 fpe. Om inte detta räckte så fanns modellen även med kaliber 25 där runt 24-25 fpe var möjligt. Man kunde välja mellan kort karbinpipa på 14 tum (OAL=97 cm) eller långpipa på 18 tum (OAL=103 cm), vilkten låg på 3200-3300 gram naken, beroende på pipa och ev pipvikt/dämpare.

Tyvärr så hade Spitfire-serien också några ökända tillkortakommanden - de var kroniskt benägna till att läcka, de var dessutom förhållandevis svårskruvade och nivån på maximal effekt förmådde inte att imponera på köparna hos viktiga exportmarknader som exempelvis USA. Till råka på allt så såldes Spitfire billigt, ofta i ett så kallat Spitkit som bestod av vapnet, ett enkelt kikarsikte och lite andra tillbehör för den redan då facila summan av £249. Trots det så hade den svårt att klara av konkurransen mot den samtidigt lanserade S200-serien ifrån Air Arms, som kostade precis lika mycket.

Den underbara lilla 200-serien lever som bekant än idag och är fortfarande en riktig storsäljare i budgetklassen där Spitfire bara fick hänga med fram till 2002 och den avlöstes sedermera av BSA Hornet och dess utveckling den enormt populära Ultra-serien. Fyra år är inte lång tid och visst borde denna udda skapelse ha fått vara med ytterligare några år och inte bara bli en udda parentes i luftvapenhistorien...?

Plötsligt så blev det en rejäl vinter..

  Vackert men ohyggligt kallt - det är ytterst sällan som vi får temperaturer på -20 grader här omkring

Under den gångna veckan så har skyttet varit en smula sporadiskt, totalt sett så blev det bara en session på min externa skjutplats och en gång här hemmavid. Jag tänkte dessutom skjuta utomhus en gång bara för att uppleva lite vinterkänsla och testa vapnet i en extremt låg temperatur, något som jag snabbt ställde in när jag fick uppleva saken i verkligheten snarare än igenom bilfönstret.

  För första gången någonsin så registrerade bilen över en halv liter bensin per mil, kylan slår igenom..

Förutom lite praktiskt skytte så har jag mestadels bevakat Shotshow i USA som detta år visade sig vara väldigt tunnt på riktiga nyheter. Det känns som att allt fler aktörer sparar på krutet till IWA snarare än till Shotten så vi får väl se nu i början på mars vad Nuremberg har att bjuda. Den enda riktigt spännande nyheten som blev omtalad var Air Arms superfula Galahad, dock mycket sällan i positiv dager. En joker kan möjligtvis vara Umarex Throttle, vars konstruktion säkert kommer att recenseras på olika entusiastsidor. Har man verkligen en nyskapande konstruktion så hade detta varit riktigt roligt då rejäla nyheter på fjäderfronten numera är mycket sällsynta.

  Här så fick vi runt 40 cm snö överlag när det låg som djupast..

En sak som jag också har pysslat med i veckan var att borra ett hål i min metallförstock så att jag där kunde fästa en remdubb från Hurricane, Vittsjö. Med hjälp av denna så kan jag montera min gamla Outers Rockmount, en Harrisklon från Kina som nu har följt med mig i drygt tiotalet år på diverse olika vapen. Av någon outgrundlig anledning så visade sig undersidan av min förstock vara exakt på millimetern precis lika bred som basen på bipoden - en helt perfekt passning!

  Bipoden i uppfällt läge!

Efter att ha gjort monteringen och prövat i praktiken med lite skjutande fram och tillbaka så var jag utomordentligt nöjd. Det problem som då uppstod var att jag nu naturligtvis också vill ha med bipoden i min väska, vilket fick föranleda en hel del ommöblering i densamma. Efter en hel del funderande och trixande hit och dit så kunde jag till sist göra om inredningen på ett vettigt sätt för att kunna få med bipoden också. Min pelletpouch fick sådeles utgå för att bipoden skulle få plats och diabollogistiken sköts istället med en liten tub som ryms i röret till kolven, kombinerat med magnetremsan på sidan av tuben som håller 10 diaboler nära till hands.

  Skytte hemmavid, varmt o skönt.

Som läget ligger nu så får jag med vapen, kolv, div verktyg, tavelhållare, måltavlor, laseravståndsmätare, buddybottle, diaboler, pipvikt - ja, allt som jag kan tänka mig att behöva ha med ut på en skyttesession för ett par hundra skott utan problem. Inte dumt för en liten låsbar väska med bara 44 x 31 x 12 cm som lätt kan tas med överallt utan att omgivningen reagerar, ett mycket diskret sätt att frakta allt man behöver på ett ställe och i synnerhet när man åker kollektivt, färdas med cykel/motorcykel eller likande.

Rekommenderas varmt!

Snaran dras åt..

Som de flest förmodligen har noterat nu så har det kommit ut förslag till en ny FAP: 

file:///home/chronos/u-54b4ab3798a2a3b58234117a71d60b7524a88910/Downloads/Remiss%20FAP%20551-3%20FAP%2020160121.pdf

Lite kortfattat så kan man säga att man i denna FAP mer noga definerar vad som är ett aktivt deltagande i en skytteförening och här beskriver man konkret vad ett minimumengagemang innebär. Man ska då vara medlem i föreningen och i genomsnitt ha tävlat/tränat i klubben minst två gånger per månad under minst 9 månaders tid. 

Så långt enhandsvapen - men vad berör då detta våra luftgevär?

Jag tror att om den här fappen går igenom så kommer man förmodligen inte att behålla praxis med 6 månaders klubbmedlemskap för en typ av tävlingsvapen och 9 månader för andra typer. Sannolikt så kommer tillståndsenheten att arbeta för att 9 månader kommer att gälla överlag. Det finns ju inget skäl att ha två tidsgränser egentligen, utifrån tillståndsenhetens perspektiv. 

Likaså tror jag att engagemangskravet (2 gånger per månad under minst 9 månader) förmodligen också kommer att bli praxis för alla målskyttelicenser framöver. Åter igen - vad skulle tillståndsenheten tjäna på att INTE göra detta?

För att förvärra saken ytterligare så kommer självfallet också alla dessa krav att gälla även för förnyelser av enhandsvapen och en inte alltför avancerad gissning är att man på sikt strävar efter att lägga alla vapen inom målskyttelicenser på femårslicenser - helt i linje med ambitionen av att avveckla civilt ägande av skjutvapen i landet.

Så allt är alltså nattsvart?

Så behöver det naturligtvis inte alls vara. Många hängivna skyttar ruttnar på byråkratin men har fortfarande ett levande skytteintresse vilket gör dem till givna måltavlor för oss som vill få luftvapenhobbyn att växa. Vill man skjuta krångelfritt och under radarn för tillståndsenheten så är luftvapen en mycket bra väg att välja.

Här kan vi nå en riktigt bra tillväxt framöver. 

I en liten förpackning

  Väskan med en penna som storleksreferens

När vintern ligger tung med mörker, kyla, regn eller snö samt en hel del blåst då är det smidigt att kunna skjuta inomhus och då är en möjlighet att diskret kunna transportera sin utrustning mycket värdefull, inte minst om man färdas med kollektiva färdmedel eller/eller till fots.

  Första våningen, när man lyfter på locket..

Ska man färdas igenom en storstad med mängder av människor runtomkring eller färdas via ett tvåhjuligt fortskaffningsmedel så är ett vanligt 120 x 40 x 15 cm både iögonfallande och otympliga.

  Andra våningen som innehåller den största delen av kringutrustningen.

Nu ska jag pröva ut inredningen och kompositionen av vad jag behöver eller inte innan jag beställer nästa inredning. Lärdomen är att veta säkert vad man önskar ha med för saker innan man beställer en inredning, det blir dyrt annars.

  Ska man få med mycket så får man förvara saker i saker, här diabolrör och pipvikt inuti kolvröret..

Slutligen så har jag landat i vad jag tror att jag behöver. Här finns vapnet, måltavlor, hållare för måltavlor, laseravståndsmätare, diabolrör, diverse verktyg, manometer/överfyllningsnippel mellan buddybottle och dykartub, själva vapnet och buddybottlen, axelkolven och en bipod.

  Innehållet i sin helhet..

Diana 56 TH

  Är det världens mest lättskjutna fjäderbössa i relation till sin anslagsenergi?

Så, då har Diana äntligen låtit sin gasfjäderteknologi från N-TEC-serien hamna hos sidospännarmodellerna i 48-serien och mest intressant är naturligtvis då denna drivkälla används i det semirekylfria chassiet från 54/56-serien. Inte oväntat kanske så blir det toppmodellen som får den här tekniken först och modellen kommer då att benämnas 56 TH.

Nu återstår bara lite mer finslipningar av avtryckarsystemet, lägre vikt samt en Weaverskena för kikarsiktesmonteringen så är nog snart Diana hemma med uppgiften att ha tillverkat en av de bästa fjädervapnen någonsin i relation till sin anslagsenergi.

Den här modellen kommer att bli mycket spännande att följa och visst är det roligt att det äntligen börjar komma ut lite nya fjädervapen på marknanden?

Brittiskt och bisarrt...

  Air Arms TDR har en konstruktion som gör att modellen bara ger 6 fpe när axelkolven är avtagen.

I Sverige så fungerar vår luftvapenlagstiftning egentligen ganska enkelt. Vi har en tydlig effektgräns på 10.00 joule E4 och denna gräns gäller numera för samtliga luftvapentyper, oavsett funktionssätt och kaliber. Mycket enkelt och mycket konsekvent.

I England däremot så har man två gränser, antingen 12.00 fpe E0 eller 6.00 fpe E0.

När man har två såpass olika effektgränser så måste man därför på något bra sätt definera vilket vapen som hör hemma inom vilken effektbegränsning. Detta kan man tycka verka vara ganska enkelt och vanligtvis så brukar man enkelt säga att luftpistoler har den lägre gränsen och luftgevär den högre. 

Kruxet är bara att lagen där inte är skriven på det sättet och det skapar i sin tur en del fallgropar, som kan vara förbluffande djupa om man råkar ha maximal otur. Något förenklat så har ett luftvapen (oavsett typ) en gräns på 12 fpe förutsatt att dess pipa är längre än 12 tum och att vapnet i sitt kortaste utförande är minst 24 tum långt.

Uppfylls inte båda dessa krav så ligger gränsen automatiskt vid 6 fpe och vapnet räknas då som en luftpistol, rent juridiskt sett - även om det i övrigt ser ut som ett gevär i dess fysiska form.

Här finns alltså ett tänkbart problem för den som exempelvis har ett tävlingsgevär med en pipa på 10 tum omsluten av en 18 tum lång shroud. Är vapnet konfigurerat på det sättet så gäller sålunda 6 fpe och inte 12 fpe.

Inhemska tillverkare har löst detta udda problem med diverse tekniska klurigheter. Mest känt exempel på detta är förmodligen Air Arms TDR, som har en axelkolvskoppling som släpper av på hammarfjäderns anspänning när kolven är är avtagen. När kolven däremot är påmonterad så trycker ett par pinnar in ett bleck som ökar hammarförspänningen till vapnets avsedda 11+ fpe när kolven är monterad och vapnets totallängd därmed överstiger de stipulerade 24 tummens längd.

Vidare så är konsekvensen av saken den att ett luftgevär kan erhållas på vapenlicens över 12 fpe då ägaren skaffar ett så kallat Fire Arms Certificate, populärt förkortat FAC. Med ett sådant så kan luftgeväret ha hur hög effekt som helst, fullständigt lagligt. En luftpistol däremot får aldrig - under några som helst omständigheter - överstiga 6 fpe. Det finns alltså inget motsvarande FAC för en luftpistol över 6 fpe. Dessa klassificeras som prohibited weapon och hamnar därmed i samma kategori som kulsprutor och maskingevär! 

Per logik så är skillnaden i straffvärde monumental, eller rättare sagt - kan vara. Har man ett 12 fpe-vapen över 12 fpe så kan man få 5 år bakom galler, har man däremot ett prohibited weapon (oavsett slag) så bör man få minst 5 år. I praktiken så brukar oavsiktligt innehav av ett 12 fpe-vapen på mer än 12 fpe ge dryga böter samt konfiskation av vapnet och motsv skyddstillsyn/samhällstjänst där innehav av ett prohibited weapon i praktiken alltid ger fängelse, även om det sker oavsiktligen och av i övrigt sedan tidigare ostraffade förövare.

Gränsen är med andra ord mycket skarp och det kan därför vara klokt att betänka detta innan man tar med sig vapen till England för exempelvis tävlingar etc.

Nytt från Snow Peak !

  Snow Peak 700

Snow Peak har ju här i Sverige haft en fin försäljning på sin Co2-pistol importerad av Fondprodukter i Karlstad, en modell som man har kallat CP-1. Nu i dagarna så har en motsvarande lågprispistol från samma fabrikat kommit ut som PCP med benämningen 700W.

Pistolen är en enkelskottare med rejäl fjutt så den klarar våra 10 joule i båda kalibrarna och den är dessutom utrustad med en shroud. Oberoende tester har visat att denna modell utan vidare även också klarar 16 joule med kaliber 22. Kanske en riktigt trevlig modell att konvertera till ultrakarbin eller pistolkarbin?

Förväntat pris i handeln här i Sverige kommer sannolikt att bli under 3000 kr, vilket känns som ett bra pris med tanke på utrustning, finish och effekt. Vill man läsa mera om modellen så finns det en bra tråd om modellen på följande länk: http://www.luchtbuks.net/index.php?showtopic=100468&st=0

Här finns också en test av modellen från Air Gun World:

Mera P700W

En video som inte hann med i gårdagens inlägg..

Idag så kom en fundering runt avsaknaden av öppna riktmedel, typ korn och skåra, för P700W. Själv så har jag faktiskt inte ens reflekterat över saken men nog verkar det så att man får skjuta den enbart på sedvanligt sätt med rödpunktsikte eller kikarsikte. Dåliga nyheter för nostalgiker med andra ord men ett tillkortakommande som förmodligen de flesta entusiaster inte har något problem med.

För precis som med andra typer av PCP så kommer förmodligen ägaren ändå att plocka av de öppna riktmedlen av typen korn och skåra mot bättre optiska riktmedel ändå - sannolikt per omgående dessutom.

Den nya tidens samlarvapen?

  Ett modernt samlarvapen!

Idag så fick jag ett mail från en entusiast som frågade om jag hade hört talas om ett udda och mycket gammalt luftgevär. Ibland så får jag sådana frågor och oftast rör det sig då om traditionella fjäderluftgevär ifrån 1940 till 1960-talet som egentligen inte är speciellt okända alls, i alla fall inte bland entusiaster. Sådana frågor är ofta enkla att besvara och svaren är i regel till stor glädje för frågeställaren.

Dagens fundering var emellertid lite ovanligare..

-"Har du hört talas om ett gammalt PCP som heter FX Ultimata eller liknande, man drar handtaget fram och tillbaka för att ladda det?"

Frågeställaren berättade vidare att flera bekanta, som också sköt luftgevär, hade aldrig hört talas om modellen och att den troligtvis var väldigt gammal. Man spekulerade i om den kanske hade blivit förbjuden att sälja eftersom den kan skjuta väldigt fort eller varför skulle den annans försvinna ifrån marknanden? Den verkade i alla fall vara ett bra vapen och FX Airguns som företag kände man väl igen, dock bara inte den här modellen. Kunde den rent av vara ifrån 1900-talet?

Tja, vad ska man säga...?

Plötsligt så kände jag mig i varje fall väldigt gammal. För mig så kändes det lite som om någon hade frågat om en gammal Volvobil som kallades 240 ungefär. En FX Ultimate är väl inte så ovanlig, den känner väl alla till?

Tydligen inte.

När jag sedan betänker saken så ÄR det kanske inte så egendomligt. Bara att hitta ett foto på den med Google bildsök visade sig inte vara det enklaste och jag kan snabbt konstatera att det finns ett flertal nutida entusiaster som faktiskt aldrig har hört talas om modellen. Så, därför blir det en veteranvapenguide idag för ett modernt, men bortglömt, vapen.

Inför 2003 års säsong så gjorde FX Airguns ett avstamp mot framtiden igenom att presentera en hel serie modeller som i grund och botten var baserade på en enda gemensam plattform. Modellerna var ändå förbluffande olika varann och tanken var att de flesta fantaster här skulle kunna hitta precis rätt modell för sina unika önskemål. Ett plattformstänkande helt enkelt, om än ett mer avancerat sådan än vad någon annan luftvapentillverkare fram tills dess någonsin hade tillämpat. 

Visst, Theoben mfl, hade ju en del varianter på samma block, alltså modeller som var särskilda på olika stockar, piplängder och liknande men de var ändå i grund och botten vapen som fungerade principiellt likvärdigt. Så var inte fallet med FXs nya familj av vapen. Det var visserligen fortfarande samma plattform men skillnaderna mellan de olika modellerna var betydligt större och genomgående än vad någon annan aktör tidigare hade presenterat.

Grundmodellen kallade man Cyclone och det var ett modernt men ändå det mest konventionella vapnet, detta vapen finns för övrigt fortfarande i produktion - snart 15 år efter lanseringen! Systermodellen till denna var Cutlas, med en lite mer futuristisk design och en (rackig) automatretur på repeterhandtaget. Efter dessa två modeller så blev det även två (eller tre, eller fyra - beroende på hur man räknar) varianter som skilde sig åt ännu mera. Dels hade man Gladiatorn som fick en flasktub baktill, förutom den vanliga smaltuben framtill, och därmed en för sin tid enorm luftvolym. Kort efter lanseringen så kom en subversion med kort pipa och kort framtub som blev Verminatorn, i början kallad Xterminator. Den korta tuben utvecklades sedermera till en förlängningsenhet för de vanliga smaltuberna och den korta pipan dubblerade som pipa till Ranchero, som dock först kom några år senare. 

Bland de mer udda varianterna var en pump-action variant av Gladiatorn som internt fick den fyndiga och inofficiella benämingen Masturbator eftersom man repeterade vapnet med en distinkt fram och tillbaka rörelse. På den här tiden så såldes nästan alla modeller under Loguns eller RWS varumärke (beroende på marknad) och Logun hade av någon outgrundlig anledning fått för sig att deras vapen skulle ha siffran 8 med i beteckningarna, troligtvis eftersom magasinen alltid rymde just 8 skott och magasin på PCP ansågs vid denna tid fortfarande som ett hyfsat hett försäljningsargument. 

Som en konvekvens av detta så blev alltså Gladiatorn ombenämnd som Gladi8or (Masturb8or etc). Cutlas kallade man Domin8tor och dagens efterfrågade modell Ultimate kallades för Dict8or. För att förvirra saken ytterligare så hade Webley det första året fortfarande återförsäljarskap på den nya familjen vapen på den brittiska marknaden, innan Logun tog över, och det innebar att Cyclone även kallades för Webley Spectre och Ultimate blev Webley Hellfire. RWS däremot kallade Ultimate för Scimitar och i USA så sålde man också Cutlas under namnet SuperSwift..

Namnkaos med andra ord..

  Närbilden på repeterfunktionen, notera inläggen på pistolgreppet av samma typ som hos Cyclone...

Den sista varianten i familjen blev den kanske mest radikala varianten på grundtemat och den modell som är mest känd just som FX Airguns Ultimate. Här så hade man en pistolgreppsomladdning istället för en konventionellt repeterhandtag vid sidan eller baktill på lådan, vilket var vanligast bland konkurrenterna. Pistolgreppsomladdningen innebar att man kunde ladda om vapnet ruskigt fort, med lite träning, alternativt fylla pipan med diaboler ungefär lika fort, med lite mindre träning. Korrekt hanterad så kunde den dumpa 8 skott på 3 sekunder eller 8 siktade (nåja, riktade) skott på 5 sekunder! Detta var något helt nytt och ansågs som riktigt fantastiskt för sin tid. Precis som övriga modeller så hade man en 3-stegs repetativ fartomställare och modellen angavs till 12, 20 repsektive 27 fpe på de olika effektstegen.

Då den första äkta semiautomaten (Revolution) ännu inte var skapad då blev Ultimate den mest snabbskjutande modellen på marknaden och den var därtill, kortast/lättast (Xterminator/Verminator oräknad) och oslagbart smidig. På grund av ett lägre effektuttag så blev denna modell mest populär i England och Skandinavien men någon direkt storsäljare var det aldrig. Modellen hängde med några år, från 2003 fram till 2007 (om jag inte missminnner mig) varpå den utgick av en rätt udda anledning - ett verktyg som krävdes för att tillverka den havererade!

  FX Airguns Storm ersatte Ultimate och fick en helt annan kolvutformning...

Istället för att köpa ett nytt (o dyrt) verktyg så omskapade man modellen med en annan stock till den kortlivade och nu också utgångna varianten FX Airguns Storm (2007-2009), som också är mycket ovanlig numera. Här fick man en magasinhållare för två magasin (typ som Cutlas) men ett klunsigare (och mindre estetiskt tilltalande) utseende.

Idag kan man dock med all rätt påstå att en Ultimate (o Storm med för den delen) faktiskt är samlarvapen, om än moderna sådana. De är emellertid tacksamma samlarvapen då många av delarna ännu går att köpa fabriksnya vilket kan vara ovanligt på luftgevär som har varit borta ifrån nyproduktion i bortåt tiotalet år. Funktionellt sett så är detta fortfarande mycket bra vapen, tekniskt sett, och detta är något som inte minst bevisas tydligt igenom att basmodellen Cyclone ännu fortfarande är i full produktion.

Bra köp då?

Ja, varför inte. Det är högst funktionella modeller för att vara samlarvapen och de skjuter precis lika bra som dagens modeller. Det man bör betänka är att Ultimate är ett litet vapen och passar därmed inte alla skyttar rent ergonomiskt. Precis som med Gladiator så bör man nog pröva ett innan man köper, såvida det inte bara ska hamstras som ett rent samlarvapen. 

Något som under alla omständigheter är viktigt är dock att man sakta lär in hur man repeterar dessa modeller innan man ger sig på att börja snabbskjuta (tokskjuta) med dem. Det är synnerligen lätt hänt att man dubbelmatar dem och därmed skapar onödiga problem. Det är alltså modeller som kräver en viss inskjutning av skytten innan de verkligen kan komma till sin rätt. 

I övrigt så finns det inte mycket att orda om, det är solitt byggda vapen av sedvanligt hög kvalité från FX Airguns. Tuber och liknande förslitningsdetaljer finns att köpa fabriksnya och modellerna är enkla att hålla skjutande utan att man behöver tillverka komponenter själv och liknande. Udda, roliga och fullt funktionella vapen, visst finns det betydligt sämre val att göra på veteranvapenmarknanden, helt klart..

Den bortglömde

  Kompakt, rekylfri PCP-prestanda och fullständigt självförsörjande - Indyn är speciell på många sätt..

Tittar man runt på forum anno 2016 så kan man inte undgå att notera ett stort intresse för just bullpups. Ofta detaljerade diskussioner som vänder fram och tillbaka på de flesta olika fabrikat och modeller som marknaden erbjuder. Det finns emellertid ett undantag som av någon besynnerlig anledning ofta hamnar lite på undantag, vilket är synd då det är en unik modell med många goda egenskaper – FX Airguns Indy.

Indyn har ju sina rötter i sitt fullstora syskon Independence men den är naturligtvis ytterligare utvecklad samt har en konfiguration som är ännu bättre lämpad för just dessa modellers särdrag – den inbyggda luftpumpen. Vi som har varit med ett tag kommer säkert ihåg diskussionerna och prototyperna runt ett SSP-vapen som ofta fördes i de brittiska luftvapenblaskorna på 1980/1990-talet. På den tiden så var tanken på 12 fpe som SSP närmast en utopisk dröm men det är just detta som Indy och Independence erbjuder, tyvärr numera i skuggan av vår tids totalt dominerande konstruktioner av typen PCP.

En kort presentation av US-versionen med dess längre pipa/shorud.

Tyvärr så köper många dessa båda modeller med full effekt som målsättning och den gamla sanningen om att ju högre effekt desto mera får man pumpa är dessvärre evig. Om man däremot funderar lite på 10 eller 16 joule så kommer saken i en helt annan dager. Då får man en mycket bättre balans mellan att det antal skott som man kan skjuta i relation till det fysiska arbete som krävs för att magasinera kraften för just dessa.

Som ni säkert känner till så kan dessa vapen generera luft för ca 11-12 fpe vid varje pumptag så ett pump per skott är vad man når vid 16 joule. Skjuter man däremot 10 joule så kan man räkna med åtminstone två skott på varje pumptag. Lägg därtill också möjligheten att förvara luft för i alla fall 6-7 skott hos 16 joule och kanske för ett helt magasin vid 10 joule så börjar man snabbt se hur praktisk den här konstruktionen kan vara. Egentligen så är det alltså ganska lite fysiskt arbete som man måste lägga ner för att kunna skjuta en hel del.

Prismässigt sett så ligger Indyn i skrivande stund på 10.700 kr, att jämföra med Wildcat 9800 kr och Bobcat 2 som betingar 10.500 kr. I ett sådant perspektiv så är Indyn närmast billig då en fyllstation med handpump kostar åtminstonde 1700 kr eller 2800 kr för en mindre dykarflaska med fyllkit.

Fler spännande nyheter!

  Ataman AP-16

Ryska Ataman är en tillverkare som så sakta börjar skapa ett namn och intresse för sig även hos entusiasterna här i västvärlden. En av de modeller som man ser en hel del intresse för är deras PCP-pistol modell AP-16 som står på tröskeln till produktion i dagarna.

  Vänsterrepetering

Något aktuellt pris eller leveranstider är inte kända i nuläget men jag har i alla fall blivit tipsad om en Youtube-film som förhoppningsvis kan visa lite fler detaljer om modellen som sådan. Vad gäller specifikationerna så uppges det 900 gram totalvikt, 7-skotts magasin, pipa från Lothar-Walther samt 20-25 skott på en fyllning.

En lite kort film ifrån en vapenmässa.