Quantcast
Channel: Airpang
Viewing all 1166 articles
Browse latest View live

Det svarta fåret?

$
0
0



Orättvist vanryktad - del 1..



Allting talade för att den här modellen skulle bli en riktig storsäljare!  



Efter lanseringen av HW77 under hösten 1983 så stod det strax klart att Weihrauch åter igen hade värpt ett guldägg. Den nya modellen blev mycket populär och fick god drivkraft av att Field Target utvecklades som tävlingsform i England liksom att vapnet också ansågs som dugligt och modernt även för andra användningsändamål, exempelvis luftvapenjakt.


Först efter ett decennium så blev det aktuellt att revidera modellen men det hela slutade med att man istället utvecklade en systermodell som redan ifrån början utrustades med många av de detaljer som köparen av en HW77 vanligtvis ändå utrustade sitt vapen med efter egen hand och gottfinnande.


De populäraste modifikationerna var att ersätta kornsiktet med en ljuddämpare eller en kort shorud, både för dess skottljudsreducerande verkan såväl som av rent estetiska skäl. Inte sällan så passade man dessutom på att kapa ner pipan och dito underspännararmen för att få ett mer kompakt vapen. Förutom detta så var det också ganska vanligt att man ersatte hela stocken mot en med modernare formgivning, för att fungera bättre ihop med optiska riktmedel.


Weirauch var därför snabba på att notera dessa modifieringar och nu erbjöd man dem därför hos en helt ny systermodell, benämnd HW97k, där den sistnämnda bokstaven vanligtvis tolkas som "karbiner" eller "kurtz". Också nya HW97k blev en dundersuccé och överskuggande snabbt den åldrande HW77 i popularitet, även om också 77 sedemera kom i ett kortare utförande som HW77k.


Några år senare så funderade Weirauch åter igen i samma banor, skulle man kunna upprepa den här prestationen ytterligare en tredje gång?


Runt milleniumsiftet så började då plötsligt de första rapporterna om en helt ny underspännare ifrån Weirauch dyka upp på forum samt i annan luftvapenmedia och till året därpå så presenterade man slutligen Weihrauchs helt nya och dessutom lätta lilla lätta underspännare - HW57!


  Rekord-avtryckarsystem, HWs fina pipor, hål för kikarsiktesfästet, HWs goda rykte - allt talade för den..


Till sist så fanns det alltså en underspännare ifrån Weihrauch som rakt på adresserade de två invändningar som många kunder hade mot både HW77 och HW97 - nämligen hög vikt och en lite högre prislapp. Med blott 3200 gram så var nya 57 sannerligen en flugviktare jämfört med en 97 på 4300 gram, en skillnad på grovt räknat ett stort kikarsikte med dito skenmontage! 


Om man jämförde med en hyfsat smidig pipspännare (HW50S) så var skillnaden bara 100 gram till underspännarens nackdel.


Prismässigt sett så handlade det om en skillnad på mellan 30-40% på slutpriset ut till kund och då ska man ändå veta att HW77/97 trots sin högre prisbild ändå ansågs som synnerligen prisvärda. Den argaste konkurrenten till HW97k på de flesta och viktigaste marknaderna var då (som nu) TX-serien där prisskillnaden lätt kunde överstiga 100% jämfört med den billigare HW57.


Man kan utan tvekan lätt inse att Weihrauch hade gott hopp för sin nya modell...


Riktigt bra pris, både jämfört med egna och konkurrerande modeller, påtagligt lägre vikt, Weihrauchs goda namn och rykte bakom sig gällande kvalité, passning och finish samt slutligen - Rekordavtrycket som standard!


Nu, nu kunde väl ändå absolut ingenting gå fel - eller hur?




Luftvapen i världen...

$
0
0



På ett annat sätt..


  En hel rad med handtillverkade gevär..


När vi tänker på luftgevär så går ofta tankarna till den västerländska produktionen, alltså vapen tillverkade av stora, fräscha och moderna tillverkare av varumärken som vi alla i hobbyn känner väl till sedan decennier tillbaka.


Verkligheten är dock den att alla de vapen som vi känner till är bara en liten, liten bråkdel av den globala produktionen och den största delen av de luftvapen som tillverkas skapas i våra populationstäta U-länder.


  Här finns en lång rad olika modeller att välja mellan och om man så önskar så kan mycket specialtillverkas..


En stor del av tillverkningen sker helt för hand med enkla handverktyg i små skjul och bodar i många av de små gränder och rena getton som utgör de inofficiella förstäderna till många av dagens stora megastäder i tredje världen.


En stockmakare låter lite av produktionen torka utomhus..


På grund av en repressiv lagstiftning i många asiatiska länder, där normala krutvapen inte är lagliga eller mycket svåra att legalt inneha utan udda, dyra och sällsynta vapentillstånd så blomstrar istället en stor industri runt just luftvapen.


  Det mesta av arbetet sker för hand..


Fattiga men skickliga hantverkare tillverkar hela vapnen komponent för komponent i tidskrävande individuell produktion för en timlön av bara några kronor och under arbetsförhållanden som skulle få ett svenskt skyddombud att hoppa jämnfota.


  Lokalerna håller inte direkt västerländsk fabriksstandard


I exempelvis Indonesien, där bilderna i dagens inlägg är tagna, så kan man bara få ut en vapenlicens om man har ett yrke som ingår i en kategori som anses ha behov av ett skjutvapen. Om man inte tillhör rätt yrkeskategori så kan man ibland komma över en licens ändå, förutsatt att man betalar en "bonus" till den lokala polischefen...


  Piporna tillverkas också för hand och justeras med smideshammare..


Precis som många andra luftvapentillverkare i vår del av världen så tillverkar även de asiatiska luftvapentillverkarna sina egna pipor - kanske dock inte på exakt samma sätt som FX Airguns, BSA etc..


  Här förfinas avtryckarhusen för korrekt passning mot trycktuben..


Vän av ordning (och självbevarelsedrift!) frågar sig naturligtvis sponant hur det ser ut med säkerheten för de likaledes lokalt tillverkade tryckkärlen. Här är det inte fråga om någon direkt provtryckning utan om vapensmeden anser att tuben har rätt "klang" (!) när man slår den mot ett städ (!!) så har den tillräcklig styrka för att "hålla länge"...


Slutresultatet - en "Sniper Marauder" 


Då krutvapen är svåra att äga legalt och då påföljden av olaga vapeninnehav exempelvis innefattar ett omfattande spöstraff (!) så väljer i regel den fattige bonden med vapenbehov att köpa ett lokalt tillverkat luftgevär. Om det sedan råkar vara ett villebråd av typen vattenbuffel som ska jagas så spelar detta ingen praktisk roll - man väljer bara ett luftgevär dimensionerat därefter... 



Teori och praktik...

$
0
0



Orättvist vanryktad - del 2..


 

Weihrauchs laddsystem var starkt inspirerat av såväl Gamo CF-serien som BSAs Merlin


När den nya lilla Weihrauch slutligen gjorde entré på marknaden så mottogs den naturligtvis med sedvanligt jubel, inte minst ifrån de samtida testerna i diverse olika brittiska luftvapenmagasin. Ganska snart så började emellertid modellen också dyka upp hos vanliga entusiaster och snabbt började dåtidens luftvapenforum att fyllas med kritik för usla eller i bästa fall mediokra precisionsrapporter?!


En Weihrauch som skjuter dåligt?


Detta hade sannerligen inte marknaden förväntat sig, det är lite som en bristfällig driftsäkerhet hos en Toyota eller ett falerat krocktest hos en Volvo - tveksam precision var ICKE något som entusiaster i allmänhet förknippade med varumärket Weihrauch.


De kan alltså vara tunga, de kan ha en tunn och lätt ojämn blånering, det kan alltså finnas ett visst mått av kritik som är helt rättfärdig mot HWs tidigare underspännare, modellerna 77 & 97 - men ingen hade någonsin, någonsin haft problem med den tekniska egenprecisionen hos några endaste varianter av endera 77 eller 97!


Vad hade hänt?


Ska man vara elak så kan man lätt avfärda det hela med att Weihrauch hade fått hjärnsläpp! Ja, det kanske låter lite bryskt men vi som redan då hade varit med ett tag nickade igenkännande. Den tekniska lösningen som Weihrauch hade valt för laddningen, med en sladdrig popuppkassett, hade tidigare prövats på 1960-talet i ett juniorgevär som BSA tillverkade och sedan dessutom hos konventionella gevär tillverkade av Gamo.


  Roten till HW57s precisionsproblem - dess laddkassettladdning!


När nyheten om laddkassetterna som konstruktion hos Weihrauch ramlade ut så var vi faktiskt ganska många som var ärligt nyfikna och faktiskt även förväntansfulla på resultatet. Vi visste visserligen att konstruktionsprincipen var fel men det var ändå Weihrauch vi talade om - så stort var HWs anseende.


Att Gamo kunde göra en rova det var liksom inget konstigt men Weihrauch....knappast.


Problemet med laddkassettsladdningen som laddprincip var att man inte längre laddade projektilen direkt i pipan. Den laddades istället i laddkassetten, precis som man gjorde på tvärställda laddtappar i antika luftvapen. Väljer man den vägen så har man direkt ett stort problem att förhålla sig till - projektilen kommer vid avfyrningen att skjutas rakt igenom laddkassetten/laddtappen och sedan in i pipan, den ska alltså passera en skarv på vägen in i pipan.

I början av 1900-talet så körde såväl BSA och Webley & Scott med tvärställda laddtappar med samma problemrisk, de löste svårigheten igenom att tillämpa en tidskrävande och därmed dyr individuell och hantverksmässig inpassning mellan laddtapp och vapencylinder på varje enskilt vapen. Det i kombination med dåtidens usla diaboler och allmänt lågt ställda förväntningar på vad ett luftgevär kunde tänkas prestera gjorde att konstruktionen fungerade tillfredsställande för tidsperioden. Under slutet av 1990-talet så blev dock den tvärställda laddtappen som sådan obsolet och utkonkurrerad av modernare och bättre konstruktioner, företrädelsevis med öppen cylinderladdning.


En del brittiska tillverkare använde tvärställda laddtappar på sina vapen långt in till 1990-talet!


Passningen av laddenheten i själva vapenchassiet är alltså synnerligen väsentlig för att en laddprincip där projektilen ska hoppa ifrån en laddenhet och in i en pipa ska fungera i praktiken.


Tyvärr så hade Weihrauch slarvat på den punkten, det räckte inte bara att göra själva laddkassetten i metall jämfört med Gamos plastvarianter för att per automatik lösa de inbyggda precisionsproblemen i konstruktionen. Den första produktionen blev tyvärr ganska ojämn, vilket är vanligt vi storskalig luftvapenproduktion, men detta är extremt riskfyllt när man tillverkar en såpass känslig vapenkonstruktion som en modell med laddkassettsladdning. En del ex sköt förvisso bra, även om till och med vissa tidningstester lät påvisa att precisionen inte alls låg på förväntad nivå eller ens lika högt som HWs billigare pipspännare. Problemet var emellertid att de som var sämre rent utsagt sköt urselt och med detta så kan man säga att Weihrauch sköt sig själva i foten..


Kunderna som fick usla vapen blev helt enkelt fly förbannade. De hade höga förväntningar på just precisionen hos en toppmodern Weihrauch med underspännarmekanik, vana vid 77 och 97 som referensvapen. Höjden av besvikelse var närmast på den nivån som hade uppstått om en Walther LGU idag hade levererat usla resultat. Köparna fick med andra ord en ordentlig knäpp på näsan. De som talade om att tävla på hög nivå i Field Target med HW57 precis som med HW77 ett decennium tidigare fick hastigt revidera sina planer och förhoppningar.


Beeman i USA som sålde betydande mängder HW konstaterade kort: -"Ta inte hit skiten" och antalet HW57 på USA-marknaden är därför försvinnande få, där flertalet som existerar har tillkommit faktiskt på senare år under Weihrauch egen logga..


Hur är det då med HW57 idag...?


Weihrauch låter hälsa att precisionen är tillfredsställande och att justeringar under produktionen har löst de stora problem som drabbade de första serierna. Många HW57 skjuter hyfsat bra men generellt sett så ska det nog till en hel del tur om man ska hitta en HW57 som skjuter lika bra som exempelvis en jämndyr HW50S. Visst kan man köpa en HW57 om man promt måste ha en underspännare i lättviktsformat och inte har jättehöga krav på den tekniska egenprecisionen men som alltid så måste man veta vad man köper och ha rimliga förväntningar därefter.


Med detta årets inlägg nummer 348 så ber jag därför att få tacka för mig och då tillönska alla entusiaster:


 

Gott nytt 2016 !

Hur var 2015?

$
0
0



Det avslutade året


  Statistiken för Airpang under 2015 jämfört med 2016.


Ännu ett år har nu passerat och åter igen så finns det tillfälle att se tillbaka på det gångna året. Airpang har ju funnits online under en hel del år nu - 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015 och med detta inlägg även under 2016. Tack till alla ni entusiaster som entusiasmerar mig att driva Airpang vidare, förhoppningsvis till glädje och gagn för vår gemensamma hobby. 


Som synes så har intresset för bloggen vuxit och den finns numera representerad på tre (eg. två) alternativa kanaler dessutom, såväl på Instagram och på Facebook. Antalet besökare har under det gångna året varit större än någonsin och inte en enda månad under 2015 har vi kunnat notera färre besökare än en enskild månad 2015, det handlar alltså om en stabil och allt jämnare besöksfrekvens jämfört med tidigare år.


När det gäller den än väsentligare delen av vår hobby, alltså själva skyttet, så är min subjektiva känsla att också detta ligger i tillväxt. Vi har ett allt större antal aktiva skytteklubbar runt om i landet och dessa har mer eller mindre helhjärtat valt att fokusera sig på just Field Target. Det tidigare engagemanget för övriga tävlingsformer inom luftvapenskyttet som Silhouette, Bench Rest och Hunting Field Target förefaller ha gått i dvala för ögonblicket.


Ett problem för Field Target som tävlingsform är emellertid det sporadiska antalet deltagare på tävlingarna, ett bekymmer som envist har bitit sig fast sedan man gick in i Svenska Skyttesportförbundets ledband för ett par år sedan och då förankringen med gräsrotsskyttarna i hobbyn dessvärre kapades. Jag har själv bevistat stora nationella mästerskap som under perfekta förhållanden lockade knappt två dussin deltagare - i samtliga klasser tillsammans, likväl som jag har gått på en enskild klubbs fria skyttedag och mött precis lika många deltagare.


Sådant stämmer onekligen till eftertanke runt tävlingarnas framtid...


I frågan om våra vapen och dess utveckling så blev 2015 det år då bullpup entrade vår nationella scen med eftertryck eftersom FX Airguns då lanserade sina två första "riktiga" bullpups - Wildcat och den nydanande Impact. Visst har bullpups varit en stark internationell trend tidigare också med flera olika tillverkare med på banan men det är först när en så stor lokal aktör som FX Airguns intervenerar som man verkligen kan tala om en ny riktning på vapenutbudet här hemma i Sverige.


Rent juridiskt sett så har vi upplevt en hel del turbulens inom vapenvärlden på grund av föreslagna förändringar på EU nivå av den övergripande vapenlagstiftningen för hela Europa. Detta har naturligtvis skapat en hel del oro men nationellt sett så har vi ändå gynnats av en höjning för maximal anslagsenergi på luftdrivna automatgevär ifrån 3.0 ända upp till dryga 10.00 joule - vem hade trott det innan?


Nu står emellertid ett helt nytt år inför dörren och låt oss alla hoppas att vår gemensamma hobby kommer att växa och frodas i skenet från en ännu mer positiv vapenlagstiftning liksom en mindre rigid syn på våra tävlingsformer.


Let's roll !



En fråga från läsekretsen..

$
0
0

 

Weihrauch HW95

 

 

Kort, lätt och kraftfull - HW95 är ett synnerligen bra köp!


"Hej tänker köpa en hw 95 och undrar i vilken kaliber som den har bäst precision och skjuter "mjukast" med? Är intresserad av både 10 j och med licensbelagd prestanda om det är skillnad."

 

En av marknadens absolut mest prisvärda och lagom fjädervapen är Weihrauchs synnerligen populära lätta tungviktare modell HW95. Modellen har varit med ända sedan 1995 och har sina rötter i föregångaren Weihrauch HW85 av den tidiga versionen. Just modell 85 har samma egenhet som modell 50 att man har återanvänt samma modellbeteckning till två olika modeller vilket naturligtvis kan skapa en del förvirring. 

 

De tidiga HW85 är egentligen euroversionen av Beeman R10, som i sin tur togs fram för att skapa en billigare och lättare variant av den dåtida fixstjärnan i sortimentet - Beeman R1 (aka HW80). Den första varianten körde man 1986 till 1995 och kan enkelt identifieras igenom att den har en separat kilbas påsvetsad på cylindern. Det påstås att den här skenan tillkom eftersom man använde ett osedvanligt tunt gods i cylindern, vilket gjorde det svårt att få till en konventionell kilbas. Det tunna godset ska också ha ställt till bekymmer baktill på cylindern eftersom dessa modeller också har skruvat bakstycke, precis som HW80.

 

  Beeman R10, tidig version med separat kilbas liknande BSAs Maxigrip - notera ett Blue Ribbon kikarsikte!   

 

Hursomhelst..

 

Modell 95 var direkt en hit och här hade man fått nästan alla detaljer rätt direkt, utan konstigheter eller barnsjukdomar. Man kan alltså säga att en HW95 blev vad föregångaren HW85 egentligen var avsedd till att bli men inte blev helt ut. Modell 95 var billigare att tillverka, man gick exempelvis ifrån gängat bakstycke till fördel för en modernare lösning, den var också betydligt lättare men ändå lagom i formatet utan att kännas förkrympt. Prestandamässigt så föll den in bakom HW80 men hade ändå respektabla prestanda, runt 14-15 fpe jämfört med den mindre HW50S med 10-11 fpe och den större HW80 med 19-20 fpe. En HW95 blev därför väldigt lagom - ett riktigt vapen steget över familjegevären utan att för den sakens skull vara ett full size magnumvapen med fokus mot jakt.

 

Att sedan priset hamnade helt rätt var naturligtvis ingen nackdel..

 

Än idag så är en Weihrauch HW95 ett synnerligen kompetent och fruktansvärt prisvärt vapen med mängder av goda allroundegenskaper utan direkt svaga sidor eller kända tillkortakommanden. Ett mycket solitt köp som aldrig är fel och en optimal allround endabössa.

 

Frågan om kaliber är dock mer komplicerad...

 

Om man vill ha ett strypt vapen på 10 joule eller ett vapen på 16 joule så är kaliber 177 normalt sett det optimala vapnet, såvida man inte ska pyssla med legal skyddsjakt varvid kaliber 22 blir det enda gångbara valet. Hos vissa Weihrauch emellertid - och modell 95 hör till dessa - så är kaliber 20 förbluffande populära val eftersom dessa vapen skjuter osedvanligt bra och harmoniskt med denna oddball-kaliber. Kan man hitta och är villig att betala lite mer för den här kaliberns ammunition så kan detta vara ett spännande och intressant val som är mycket bra fungerande hos HW95 oavsett effektnivå.

 

Kaliber 22 är, som tidigare nämnts, valet för skyddsjakt men kan också vara ett bra val för den som har ett helt ostrypt vapen på licens och vill komma upp runt 20 joule för skytte på längre avstånd. Mitt personliga val, allt sammanvägt hade nog emellertid varit kaliber 177, endera 10J eller full effekt.

 

Anledningen till detta är att 177 är lätt att hitta, billig att skjuta och ger en flack projektilbana. Dess nackdel mot de större kalibrarna i form av sämre BC kan delvis kompenseras med hjälp av för kalibern ovanligt tunga diaboler som trots en hög vikt ändå kommer att få en hög utgångshastighet, som ostrypt vapen.

 

 

En räddande ängel...

$
0
0



Vändpunkten !


  Webley & Scott Vulcan Mk I - brittisk innovation ifrån ett krisande 1970-tal..


En gång i tiden så satt Webley & Scott riktigt illa till. Kanske inte riktigt lika rejält som i när man kursade och blev uppköpta, men faktiskt inte heller speciellt långt därifrån. Hela 1970-talet var en turbulent tid i England och allt blev i princip sämre eller mycket sämre inom bara loppet av ett fåtal år. Man drabbades hårt av oljekrisen i början av 1973, man började ransonera elektriciteten, arbetslösheten tredubblades på bara några få år och de sociala skyddsnäten utsattes för en stor prövning samtidigt som inflationen skenade.


Webley & Scott hade kört sin urgamla Mk III under 28 års produktionstid och konkurrenter med såväl billigare som modernare konstruktioner började äta marknadsandelar på ett allt mer påtagligt sätt. Man hade sina pistoler, som man nu förenklade och förbilligade för att hålla uppe efterfrågan, och man hade sitt juniorgevär Jaguar som tyvärr hade svårt att hålla sin ställning mot såväl BSA som Dianas motsvarigheter. 


När Mk III gick i graven 1975 så lanserade man istället modellen Hawk som egentligen var en ersättare till Falcon som tackade för sig 1971 efter nästan tio års produktion. Hawk var med under tre Mks och detta eftersom modellen drabbades av en lång rad tekniska bekymmer. Sida vid sida med Hawk så körde man Osprey och dess syskon Osprey Supertarget som var sidospännare med måttlig effekt och en allt mer tveksam praktisk precision ju längre som produktionen förlöpte. 


Lineupen var alltså baserad på en strulande Hawk-serie och en tung såväl som klen Osprey-serie med tveksam praktisk precision - inget bra läge för att klara ekonomin med mitt under en krisande lågkonjunktur precis..


Föga förvånande så började det gå allt sämre för företaget och något måste därför göras.


  När nykomligen lanserades så körde man naturligvis en påkostad reklamkampanj!


Snabbt så beslutade man för att skrota Hawk-serien och istället satsa allt på en riktigt bra efterträdare. Ett modernt gevär för den vuxne entusiasten men som ändå var modulärt nog för att kunna utvecklas vidare till andra mer specifika användningsändamål vartefter. Det skulle vara ett kraftfullt, lätt och modernt vapen bestående av så få delar som möjligt men med högsta tänkbara kvalité för sin prisnivå. Det var dags för Webley & Scott att lyfta sig i håret eftersom denna modell skulle komma att vara vinna eller försvinna inför 1980-talet.


Harold Resugglan och hans team fick till uppgift att tänka nytt och deras helt nya skapelse var på många sätt en mycket innovativ konstruktion för att tillhöra brittiskt 1970-tal. 


En sak som hade utvecklats intensivt under 1970-talet och som var direkt avgörande för effektpotentialen hos fjäderluftgevär är pistongens packning. Fram till 1970-talet så hade det gängse packningsmaterialet varit läder, vilket faktiskt är ett både bra och ändamålsenligt materialval för ändamålet. Nackdelarna var dock två, dels så var man tvungen att noga hona cylindern för bästa tätning och dels så klarade sällan läderpackningarna höga effektuttag i långa loppet. 


Läderpackningarna är fuktigare av sitt smörjmedel är de efterkommande syntetpackningarna och dessutom mjukare i sin struktur. När pistongen komprimerar luften i slutet av rörelsen framåt så stiger temperaturen ordentligt framför pistongpackningen, ibland så högt att packningens smörjmedel värmeantänder - vapnet dieslar. Detta är naturligtvis inte bra för någon packning men synnerligen inte för läderpackningen och den bär dessutom med sig mer "bränsle" på grund av sin mer absorbenta karaktär. 


Nästa problem är att trycket hos luften stiger i slutet av kompressionen, detta skapar då också ett riktat tryck mot packningen "bakåt" vilket sliter på packningen då den tenderar till att vilja "vränga" sig bakåt runt dess kanter av detta.


Ville man få upp utgångshastigheten ordentligt, då var man tvungen att prioritera adresseringen av pistongpackningen och detta var precis vad man insåg hos Webley & Scott. Ett helt nytt packningssystem måste vara prioritet nummer ett. Under början och mitten av 1970-talet så började de första syntetpackningarna dyka upp på marknaden, med varierande framgång. Ofta var de skapade från diverse former av nylon och det skulle komma att ta några år innan den moderna syntetpackningen i sina olika former hade hittat sina slutgiltiga recept på de optimala materialvalen.


  Enkelt byggd av få delar med hög kvalité och utsökt brittisk känsla - Vulcan blev en milstolpe!


Den väg som Webley slutligen valde byggde på en syntetpackning med en typ av O-ring strax bakom. Tanken var att när kompressionen äger rum i slutet av pistongslaget så uppstår en luftkudde framför pistongen. Tack vare den relativt löst monterade kompressionspackningen så kunde densamma svikta bakåt eftersom O-ringen tillät ett visst flex. Den här bakåtrörelsen hos packningssystemet tillät då att man absorberade en del av luftkuddens motstånd varvid man vann en mjukare avfyrning med mindre kännbara rekylkrafter i slutet av pistongslaget. 


Själva kompressionspackningen tillverkades av Polytetrafloureten, mera känt som PTFE. Detta material har en lång rad intressanta egenskaper:


  • Det mest kemikaliebeständiga av alla kända plastmaterial.
  • Kan användas inom ett brett temperaturområde, (-200 - +260 °C).
  • Har extremt låg friktionskoefficient.
  • Har de bästa elektriska isolationsegenskaperna av alla plastmaterial.
  • Har en vaxliknande yta som praktiskt taget ingenting häftar vid.
  • Är självsmörjande, vilket innebär att lager och dynamiska tätningar kan arbeta fullständigt torrt.
  • Är vävnadsvänligt och påverkar ej människokroppen.
  • Dielektricitetskonstanten är låg och oberoende av temperatur och frekvens.
  • Absorberar inte vatten.
  • Bryts till skillnad från andra termoplaster inte ner av UV-ljus, ozon eller syre.
  • Åldras inte.


En del av dessa egenskaper var naturligvis inte intressanta just för luftvapenbruk men just halheten och tåligheten, liksom det faktum att den inte åldrar eller absorberar vatten gjorde den i vissa aspekter överlägsen de tidigare så dominerande läderpackningarna. 


Man hade i mitten av 1970-talet lärt sig att använda PTFE-plast av olika grader av "halhet". Man börjar då med att göra ytan ojämn, och genom att tillföra vissa ämnen i plasten kan man få det lite klibbigare. Man sprayar på en sådan klibbig variant som grund, sedan följer ett mellanlager av något mindre klibbigt PTFE, och slutligen en yta bestående av riktigt PTFE-plast, oftast med iblandade korn av ett keramiskt material som ger det en mera tålig yta. Denna konstruktionen möjliggörs av att PTFE sitter bra ihop med PTFE, om de bara smälts samman korrekt.

 

Resultatet blev att man kunde skräddarsy ett packningsmaterial för just de belastningar som materialet förväntades konfronteras med i sin aktuella applikation och idag så tillverkas de flesta pistongpackningar på ett snarlikt sätt, även om formgivningen oftast kan variera. 

 

I ett historiskt perspektiv så kom man nästan ända fram. Materialvalet var korrekt och synnerligen innovativt, utformningen av packningen var kanske inte helt optimal och tanken bakom att köra dubbla packningar där den bakre O-ringen agerade flexdämpare visade sig vara överarbetad med tveksam funktionalitet i praktiken.

 

Det skulle på sista raden bara ta några få år innan Webley skippade den helt och körde sedan bara med en enkel konventionell packning - utan att speciellt många nackdelar uppstod av detta, jämfört med ursprungstanken.

 

Det man slutligen fick fram vid presentationen 1979 var ett lätt, kompakt och riktigt slagkraftigt vapen.

 

  En udda detalj var att man konade början av pipan kraftigt och den delen fick en udda men karaktäristisk utseende

 

Idag är det inte så märkvärdiga prestanda men att skicka av en diabol på runt 14 grains med kaliber 22 till drygt 190 mps var riktigt respektingivande på 1970-talet. Tyvärr så kom Vulcan lite i skuggan av Weihrauchs HW80 året därpå men om man betänkte det näpna formatet mot HW80s jättedimensioner så framstod Vulcan snabbt som riktigt potent till sitt smidiga format. 


Modellen visade sig sedan vara välbyggd av hög kvalité med enastående passning och finish. Avtryckarsystemet var förvisso primitivt med dagens mått mätt och klart underlägset Weihrauchs Rekord men i skenet av sin samtid så ansågs det ändå som klart acceptabelt, ja till och med riktigt bra enligt en del oberoende tester ifrån den här tiden. Vapnet hade naturligtvis kilbas men utan hål för rekylpinnar, något som få kännare påpekade någonting emot då förbluffande många entusiaster ännu huvudsakligen enbart sköt med öppna riktmedel!


I allt väsentligt så kan man nästan säga att Vulcan var motsvarande en modern Weihrauch HW95, minus avtryckarsystemet men i gengäld med en helt annan finish och även en del vackra valnötsstockar, kompletta med attribut som rembyglar och riktigt nätskärning. 


Naturligtvis så sålde Vulcan riktigt bra, den var vettigt prissatt och inspirerade BSA att fasa bort sin äldre Mercury-serie till förmån för Supersport, som var distinkt inspirerad av just Webley & Scott Vulcan. När åren gick så började Vulcan knoppas av till en lång rad undermodeller, baserade på samma mekanik. Först ut blev Victor, som sedan delvis ersattes av Excel - Victor var en budget/juniorversion av Vulcan där Excel blev en mer renodlad budgetmodell. Beeman i USA köpte en karbinvariant som blev Beeman C1, vilken med annan stock ersattes av Beeman Bearcub.


  Tidlöst eleganta vapen med en underbar blånering för sin prisklass - här en Mk III


Totalt så tillverkade man tre successivt förbättrade Mks innan Vulcan gick i graven 1995, där nya exemplar faktiskt fanns till salu ända fram till 1997. Tre år senare lagom till millennieskiftet så kom dess andlige efterföljare Stingray, som faktiskt till stor del bygger på just 1970-talets Vulcan. Den modellen var med i sortimentet fram till 2005 men budgetvarianten av Stingray - Xocet - levde vidare till 2009 och nya exemplar fanns att köpa när Webley slutligen gick i konkurs 2011.


Det är ett ganska bra betyg på ett äkta brittiskt vapen som konstruerades i all hast i en mycket turbulent tid..



Skorpionen från Skottland

$
0
0

 

En ovanlig storsäljare!


  Milbro Cougar som 100% oanvänt originalskick, komplett med alla tillbehör!


Ända sedan 1973 så hade BSA med framgång tillverkat och salufört sin megapistol Scorpion med god framgång. Inför 1977 så började det dessutom ryktas i branschen att BSA skulle ta ett steg ännu längre och börja tillverka en karbinvariant av densamma, ett vapen som sedermera skulle bli känt som Buccaneer.


Detta noterades av Millard Brothers i Motherwell, Lanarkshire, mer kända som Milbro, som naturligtvis ansåg att det vore synd om BSA helt ensamma skulle få bearbeta en såpass stor tänkbar marknad.


När man började arbeta med diverse prototyper så insåg man också att fjäderdrivna luftpistoler som tangerade den legala effektgränsen i England, alltså 6 fpe, blir till sin natur tämligen svårskjutna skapelser. Det var därför än mer logiskt att försöka dubblera sin skapelse som just ett karbingevär. Om man gjorde detta så hade man inte bara de kunder som önskade en maximalt kraftfull luftpistol säkrade utan även de kunder som ville ha ett litet smidigt luftgevär med måttlig effekt, typ yngre skyttar och liknande. Den nya skapelsen skulle alltså vara en pistolkarbin.


Den slutgiltiga skapelsen blev en relativt kraftfull (ca 5 fpe) pistol med förbluffande bra teknisk egenprecision vilken dock solkades något på grund av ett trögt och diffust avtryckarsystem. Som tiden förespråkade så valde man liksom BSA med Buccaneer att satsa på pistolgrepp och förstock av plast. 


Precis som hos många andra kraftfulla fjäderdrivna luftpistoler så hade man även här en förlängning av pipan som underlättade anspänningen. Som regel så såldes pistolen i ett kit, komplett med en axelkolv av grov ståltråd, ett Milbro-märkt lågpriskikarsikte med 3 gångers förstoring samt lite annat smått och gott. Då produkten hade vunnit direktionens gillande visade det sig att priset kunde sättas attraktivt och konkurrenskraftigt varpå det enda som återstod var en bra reklamkampanj och att ge skapelsen ett coolt namn - som blev Milbro Cougar!


  Den här affischen blev lite för mycket och redigerades sedermera..


En reklambyrå lejdes in för uppgiften att skapa en bra poster som skulle ansätta tonen i marknadsföringen och positionera den nya pistolen i entusiasternas medvetande. Medarbetarna på reklambyrån hade ingen direkt koll på varken luftpistoler eller skytte i allmänhet men såpass mycket förstod de att den tänkta kundgruppen rimligtvis borde till stor del bestå av unga killar och vad gillar då dessa förutom vapen - jo brudar...


Snabbt och lätt så började man med en affisch där en ung kvinna, en flickvän till en av de anställda på reklambyrån,  poserade med brett leende och med den nya pistolen i handen. Förutom jeans så hade hon också en tight topp där man till och med ganska tydligt kunde skönja hennes styva bröstvårtor. Det hela kryddades med uppfordrande floskler; -"If looks could kill, you woulden't need to load up!" respektive -"If you wanna join the cool cats you better get your claws on the new Cougar!" samt -"If you're going to be a marksman you got to have gear you trust".


Det här med reklam kan vara ganska svårt. Under 1970-talet så var reklamen på många sätt liberalare än idag och sexism betraktades sällan som något större problem ur marknadsföringsynpunkt men detta gällde framförallt i länder på kontinenten och i Skandinavien.


Så var inte fallet i samtida England...


Nu föll det sig emellertid så illa att av någon outgrundlig och oklar anledning så kom aldrig korrekturet själva direktionen till handa utan någon yngre kille på kontoret gjorde hastigt tummen upp istället (o bad om en egen kopia på bilden) varvid annonsen gick i tryck.


När ledningsgruppen några dagar senare såg annonsen för första gången så....ja, nöjda blev de INTE.


Det visade sig att flera av herrarna här var engagerade med olika enklare förtroendeuppdrag inom den Angelikanska kyrkan och de ansåg att skyttet - som ju var navet i deras affärsverksamhet - är något som de betraktade som karaktärsdanande och moraliskt fostrande samt rötterna till ett gräsrotsförsvar om forsterlandet åter igen skulle komma att hotas i framtiden.


Att skyttet skulle förknippas med lust och lättja samt porträtteras med något som man närmast betraktade som en glädjeflicka fick dem att nästan bokstavligen gå i taket.


Snabbt så fick man retuschera alla annonser och affischer (för hand) varpå den andra utgåvan av annonsen (på bilden ovan) har vita fläckar på de två ställen som var mest iögonfallande hos den unga kvinnan. Snopna blev säkert många av de unga grabbar som beställde en storformatsaffisch på annonsen ("Free Poster") bara för att få den retuscherade varianten i verkligheten..


  Kompakt och slagkraftig men plastdetaljerna hade en förmåga att spricka med tiden


När allt hade lugnat sig och Cougar hade kommit ut på marknaden våren 1978 så steg humöret hos Milbro eftersom den nya skapelsen visade sig vara en riktig dundersuccé och man fick på kort tid iväg 20.000 exemplar! Det handlade ju om en ganska vettig konstruktion till bra pris och den var dessutom för sin tid modern med lite paramilitärt stuk i framtidsmaterialet plast. Gamo hade en fin försäljning på sin modell 68, Norica sålde en motsvarande modell som man kallade "Commando" sedan 1973 och även om dessa egentligen var korta gevär med pistolgrepp och/eller vajerstock så tilltalade de ungefär samma kategorier köpare som Milbro Cougar, liksom då även BSA med sin Buccaneer.


  Bra och storsäljande konstruktioner går ofta på export - så även Milbro Cougar - här som Barnett Hellfire!


Att Cougar sålde fint var en nyhet som uppmärksammades både här och där. Plötsligt så kom det en förfrågan ifrån Barnett (de med armborsten, ni vet) i USA som hade börjat pyssla lite med luftvapen. De åtog sig på stående fot att köpa en rejäl batch mot ensamrätten på sin inhemska marknad och Milbro kunde bara tacka och ta emot. Deras önskemål var emellertid att vapnet skulle vara svart istället för brunt och dessutom ha en lite annan vajerkolv eftersom de ansåg att originalets var lite väl klen och svajig. En korrekt analys eftersom det visade sig att de flesta kunder klagade på just detta och ytterst få sköt sin Cougar som bara pistol. Vidare så gjorde man om lite i den sats som vapnet levererades med - kikarsiktet utgick och istället så inkluderade man en vapenrem.


   Även på amerikansk mark så gick försäljningen riktigt bra..


Den nya skapelsen fick namnet Barnett Hellfire, som Barnett ansåg lät representativt. Då tog det åter igen hus i helsike (om uttycket tillåts), Milbros ledningsgrupp ville definitivt inte att någon av deras produkter skulle heta "helveteseld" varvid en glödande (!) diskussion om detta vidtog. Man ville absolut inte förnippas mera med helvetet än vad man ville förknippas med lättjefullt sex och därmed basta!


Kruxet var bara att Barnett hade inte insett att namnvalet kunde vara så känsligt så man hade redan tryckt upp olika publikationer och släppt namnet halvofficiellt så det var med andra ord inte hur enkelt som helst att bara byta namn, även om en del frontfigurer hos Milbro ångade av ilska.


Efter mycket tjafs och förmodligen en hel del vånda så fick Barnett till slut använda namnet när själva affären som sådan hängde på gärdsgården vid sista raden. Barnett fick en hyfsad försäljning av sitt nytillskott och Milbro behövde nu få in varje peng som gick till företaget, hela Milbro hade nämligen börjat knaka i fogarna.


Ekonomiska problem hopade sig - England var i lågkonjunktur; strejkerna stod som spön i backen och försäljningen gick allt sämre. Till slut så landade det hela överstyr och 1983 gick det ursprungliga Milbro i konkurs, bara några få år innan sitt hundraårsjubileum. Modellen Cougar fick vara med ända till slutet även om den verkliga produktionen avslutades 1982 på grund av att en del underleverantörer inte ville leverera komponenter när företaget svajade och framtiden såg osäker ut.


Med facit i hand så var Cougar en bra och modern produkt som såldes av ett konservativt företag som fick kämpa hårt i motvinden under slutet av sin existens. I Sverige så är Cougar/Hellfire ovanliga men i England så förekommer de ganska så talrikt i priser mellan £30-200, beroende på skick. Många entusiaster började sina dagar med en dylik tingest och modellen har därför ett visst nostalgiskt samlarvärde för de berörda. 


En intressant modell, inte minst på grund av en rad anekdoter runt sin tillkomst och paradoxen i att ett så pass anrikt och ålderdomligt företag lyckades få ut något så populärt och innovativt vapen med god förtjänst. Ett vapen som kanske inte räddade Milbro men som definitivt köpte tid åt verksamheten inför det ofrånkomliga slutet. En modell som egentligen förtjänar att vara mer en än bortglömd udda tingest i luftvapenhistoriens dunkel.











Bra att ha...

$
0
0


Billiga Måltavlor !


Idag så fick jag följande tips:


Hej!
Jag vill bara tipsa om att just nu säljer XXL Sport luftvapentavlor till REAPRIS för endast 15:/50 styck. Gäller även 5-pricks modellen, den finns dock ej med på deras hemsida. Har själv köpt och provat och kvaliteten är extremt bra och papperskvalieten är tjock och stabil. Mvh Peter

 

Det kanske är något som kan vara till gagn även för andra entusiaster?


BSAs pipor...

$
0
0


 

Piptillverkning !



BSAs hemsida är nu uppdaterad med en video som visar hur de tillverkar sina pipor.


Länk: http://bsaguns.co.uk/

Solid som få...(Klassiska BSA del 1 av 3)

$
0
0



En genuin skapelse!


  The BSA Airsporter Mk I


De byggs inte längre på samma sätt som förr, brukar det heta och i synnerhet så hos vår hobbys entusiaster. Många menar på att luftgevären ifrån förr var mycket bättre än idag. Då var det stål och trä, ett riktigt handarbete och inte bara plast, aluminium och vitmetall.


Känns tongångarna igen?


Men ska sanningen fram så kunde man göra skäligen enkla skapelser även förr i tiden och en modell som blev en riktig vattendelare var BSAs kanske mest klassiska modell, Airsporter får ursäkta, nämligen den formidabla budgetbössan Meteor. För att se bakgrunden till Meteors udda konstruktion så är det två andra modeller som också måste studeras i skenet av sin samtidshistoria, nämligen Meteorens direkta föregångare Cadet och den magnifikt tillverkade Airsportern.


The Airsporter - en ny branschstandard!


Som ni säkert känner till så hade BSA tillverkat en rad olika luftgevär under nästan ett halvt sekel när andra världskriget tog slut. Dessa vapen hade ett genuint gott rykte för solid kvalité men var visuellt sett tämligen gammalmodiga med en spretig design som inte hade förändrats märkbart under flera decennier.


Under 1930-talet så hade emellertid strömlinjeformen slagit igenom stort inom industriell formgivning när Art Deco blev designskolan på modet och spåren av detta kunde ses överallt. Studerar man exempelvis en personbil ifrån 1930 med en ifrån 1940 så ser man lätt en enorm skillnad just i strömlinjeform. Slanka, långa och strömlinjeformade linjer var ledordet inom den samtida formgivningen.


Efter kriget och med en hel del pengar i kassakistan därav så beslöt sig BSA för att uppdatera sitt luftvapensortiment och man arbetade då utifrån två linjer, en billigare brytbössa för yngre skyttar och en fullsize modell för vuxna som gärna skulle föra tankarna till ett rimfirevapen, där man hade hoppats kunna stjäla lite försäljning.


När Airsporter så presenterades 1947 så var det ett oerhört välbyggt vapen där pipan och mekaniken var smidd i ett enda sömlöst stycke! Den traditionella tvärställda laddtappen passades in för hand och hela vapen försågs med en finish och blånering som inte stod den dyrare Webley & Scotts toppmodell långt efter.


  En mycket effektiv och elegant utformad underspännarmekanik med utsökt precision i detaljerna


Under skalet så hade man en ny geometri på den i förstocken infällda och dolda spännarmen vars sluga utväxling gjorde vapnet mycket lätt och bekvämt att anspänna. Små lustiga detaljer är för övrigt att laddtappen öppnade sig automatiskt när vapnet anspändes och att pistongen drogs, snarare än pressades, till startläget av underspännarens länkage. Stocken som sådan var naturligtvis tillverkad i prima valnöt, något annat var helt otänkbart, samtidigt som den tillverkades av två delar som laminerades ihop för att ge den relativt godstunna förstocken en ypperlig slitstyrka och hållbarhet. På samma sätt så säkrades kolvhalsen med en grov bult som gick igenom densamma för att reducera risken för kolvhalsbrott.


Inuti drivkällan så utrustades modellen med The Power Piston, vilket var marknadsföringssvada för ett koniskt pistonghuvud med en extra läderpackning samt en motsvarande konvex form på själva kompressionskammaren vilken dessutom försågs med en centralt placerad transferport. Det är inte för inte som att många fjäderfantaster i England ser Air Arms Pro Sport som Airsporterns andlige efterträdare, vilket också var tanken från Air Arms sida. Det som blev slutresultatet av denna BSAs nya toppmodell var en strålande modern, potent och utomordentligt vackert vapen som väckte såväl åtrå från kunderna som respekt ifrån konkurrenterna och en stor stolthet från BSA själva.


  Mycket av skönheten sitter i detaljerna..


Det var alltså inte utan anledning som modellen levde vidare under mer än fem decennier och skapade ett odödligt modellvarumärke i branschen. Naturligtvis så var Airsportern inget billigt vapen, tvärtom – den ansågs i vissa led till och med oförskämt dyr för att ”bara” vara ett BSA – men handlarna hade här en solid konstruktion där man direkt kunde peka på flera konkreta företräden som direkt kunde motivera prisbilden. Det kostade, ja – men det smakade också, om detta var alla förbluffande överens. Slutresultatet lät inte vänta på sig, Airsportern började direkt att generera bra med pengar och även BSAs ekonomer kunde sträcka på sig.

En stor liten bössa (Klassiska BSA del 2 av 3)

$
0
0



Ett litet ess med dålig lönsamhet!


  Ungdomsvapen från 1940-talet byggdes definitivt på ett annat sätt än idag!


Då Airsportern dröjde på med sin lansering så kom den andra stora efterkrigsnyheten ut två år tidigare, till vintern 1945. Det var då ett litet vapen med brytpipa som man benämde Cadet. Detta var också ett välbyggt litet vapen, med betoning på litet så redan året därpå så kom en fysiskt större Cadet Major.

 

Just det här med formatet är faktiskt ganska intressant. Den vanliga Cadet var blott 95 cm långt, vilket ju är ganska kort. Den större modell Major däremot var hela 106 cm lång och det är mer en decimeter längre. Den längden uppfattade nog många som märklig med tanke på att båda dessa vapen normalt sett aldrig gav mer än 4-5 fpe som bäst. Speciellt Major var alltså ett rejält stort vapen med mycket låg effekt.

 

  Det är sällan som tillverkarna numera anger maximal skottvidd hos sina produkter...

 

Båda modellerna var synnerligen välbyggda, precis som den större, kraftfullare och betydligt dyrare Airsporter. Även hos Cadet-serien så gällde valnötsstockar och en genuin mekanik helt uppbyggd av smidda delar. Det var alltså riktigt välbyggda och påkostade vapen vilket kan te sig lite märkligt med tanke på prisbilden och den tänkta kundgruppen. I skenet av den låga effekten så hade BSA dessutom låst sig mot ungdomsmarknaden, trots att kronografer var tämligen okända så insåg de flesta vuxna att dessa båda vapen var väldigt effektsvaga och ingenting som man köpte för jaktbruk precis.

 

  Valnöt ger en annan känsla än hårdplast!

 

De två syskonmodellerna utgjorde BSAs sortiment av luftvapen riktat till yngre skyttar under den största delen av 1950-talet. Försäljningssiffrorna var förvisso goda men marginalerna inte likaså och den totala lönsamheten blev med andra ord inte imponerande. Illa nog för BSA var dessutom att Diana hade börjat äta marknadsandelar i ett alarmerande tempo och inte minst igenom Milbros distribution. I takt med att Tyskland sakta hämtade sig efter kriget så stod det snart klart att Diana under sina diverse varumärken och generalagenturer minsann skulle vara en kraft att räkna med även i framtiden.

 

Under mitten av 1950-talet så slogs därför näven i bordet hos BSAs ledningsgrupp och ett allmänt beslut fattades att en ny modell måste fram. Ett helt nytt luftgevär som ska fungera både för tonåringar och vuxna skyttar, ett vapen som ska kunna säljas riktigt billigt för att konkurrera med andra aktörer men som ändå måste ge en bättre lönsamhet än Cadet-serien.  

 

Nu var tärningen rullad…

Mera video!

$
0
0


Ännu en videoreview av Wildcat!


Kanske ett av FX Airguns mest intressanta vapen för den svenska marknaden..

När den hänger..

$
0
0

Barreldroop!


  Att bota barreldroop på rätt sätt...


Barreldroop är ett fenomen som drabbar en del vapen och idag ska vi lite kort titta på detta. Det man vanligen avser när man talar om barreldroop är att pipan har en annan vinkel, vanligtvis mellan 4 till 14 grader nedåt, i relation till vapnets cylinder eller block. Teoretiskt sett så kan emellertid vinkeln vara både större och ett annat håll så i strikt mening som åsyftar barreldroop även andra avvikelser av pipans riktning i relation till huvuddelen av mekaniken.

 

Anledningen till fenomenet kan vara många, vanligtvis så bottnar dock de flesta i de avvikelser som finns vid dagens rationella serieproduktion. Hos äldre vapen där man också har dessa problem så kan även anledningarna vara slitage eller de sämre metallegeringar som man ibland använde tidigare. Många tror att barreldroop enbart förekommer på fjädervapen med brytpipa men det kan även finnas på vapen med fast monterad pipa och olika PCP, vilket trots allt är ovanligare.

 

Förr i tiden så fäste man sällan någon vikt vid att pipan hade en annan vinkel än den övriga mekaniken eftersom man då vanligtvis sköt med öppna riktmedel där både kornet och själva siktet satt monterade på samma enhet – pipan. I det läget så spelar barreldroop ingen roll. När sedan kikarsikte blev vanligare och man därmed placerade riktmedlet på en annan komponent än pipan, då blev problemet mer påtagligt och därmed allmänt bekant.

 

Generellt sett så finns det två sätt att lösa problemet; endera så justerar man om pipans vinkel (där detta är praktiskt möjligt) eller så gillar man läget och anpassar sig igenom att använda speciella kikarsiktesfästen som har en inbyggd kompensation för (oftast) nedåtvinklade pipor.

 

Det man INTE bör göra är att shimsa kikarsiktets ringar på ett vanligt kikarsiktesfäste. Gör man detta så är risken stor att man skadar kikarsiktet och/eller fästet. Att justera om en pipa är ett delikat arbete som oftast fungerar bäst om man har en speciell jigg för ändamålet eller om man har stor känsla för arbetet och ett vapen med förhållandevis tunn pipa. Jag har själv exempelvis justerat om en Diana 23, som blev helt perfekt efter genomfört arbete med endast en snickarbänk i trä som hjälpmedel.

Kylan har anlänt..

$
0
0

 

Långt håll i bister vinter..


  Utanför yr snön!


Idag så passade jag på att ägna kvällen till lite skytte, denna gång över (nästan) 30 meter. Till sist så hade vintern anlänt även hos oss på västkusten och på morgonen kunde jag notera -12 grader vilket är den kallaste temperaturen här på två års tid! Framåt eftermiddagens så mildrades temperaturen, i alla fall på termometern, eftersom ett snöfallsområde drog in men i gengäld så kom också en bister vind på 7-8 m/s vilket gjorde det ohyggligt kallt att vara utomhus.

  En laseravståndsmätare ingår i min lilla skytteväska..


Med ett sådant väder så blev det helt enkelt till att skjuta inomhus. Efter jobbet så tog jag därför en sväng förbi min lilla lånade industrilokal och kunde där avnjuta en stunds skytte på 30 meter inomhus fri från kyla, vind och mörker. Jag satte upp tavelhållaren på ett oljefat och några kartonger nära 30 meter bort fick tjänstgöra som ett improviserat skjutstöd.


Man brukar ju säga att 7.50 joule räcker till max 30 meter och att det krävs 50% högre effekt (eg Vo) för att få samma resultat på 40 meter med ytterligare 50% (ca 16J) för att upprepa processen på fulla 50 meter och det ligger nog inte allt för långt ifrån sanningen..


  Utfallet denna gång..


Efter en halvtimmas pysslande så hade det hela resulterat i en tavla med 25 små hål och så mycket mera tillät inte tiden denna gång eftersom jag hade övriga sociala åtaganden att sköta i familjen. Även om det inte är lång tid eller jättelångt avstånd så känns det ändå skönt att göra den här typen av utflykt åtminstonde en gång i veckan för att kunna komma åt att skjuta lite i lugn och ro helt själv.


Resultatet blev 14, 19, 12, 18, 17 mm - alltså ett genomsnitt på 16.00 mm vilket är klart över "halva-lika-regeln" som jag helst vill se med ett modernt PCP (antal meter/2 som CTC). Då omständigheterna var goda i övrigt, möjligtvis förutom mitt improviserade skjutstöd, så får jag väl "skylla" på en viss ringrostighet, då jag inte har skjutet på ett sådant avstånd sedan julhelgen. 


Även om knappt 7.50 joule inte är en jättehög effekt i mångas ögon så räcker det i alla fall till vettigt skytte inomhus på ut till 30 meter i alla fall..


(I morgon - världens mest betydelsefulla brittiska luftgevär!)

Luftgevärens STEN-gun....(Klassiska BSA del 3 av 3)

$
0
0



BSAs mest fantastiska vapen!


  Den ser liten ut med 104 cm men även de första versionerna gav lätt 7 fpe!


Lagom till 1959 så lanserade BSA slutligen sitt nya budgetvapen, ett allroundgevär som skulle komma att tilltala en bred skara tänkbara köpare. Här fanns svaret för luftvapenjägaren som behövde ett billigt och tåligt vapen såväl som för junioren som hade ungefär samma kriterier högst upp på önskelistan.

 

Denna nya modell var emellertid en synnerligen enkelt för att inte rent utsagt säga simpelt vapen nästan helt tillverkat av pressad plåt med tanke på låg produktionskostnad.

 

Därmed så var det dock inte sagt att vapnet var billigt, trots att det inte kostade så mycket. För precis som med Ford Model T så låg storheten hos det nya vapnet i just enkelheten och inte minst det faktum att konstruktionen var både genialiskt utformad och dessutom tillverkad av riktigt bra material. Lågt pris, hög kvalité, lätt att meka med själv – vad mer kunde man önska?

 

  Vilken logotype!


 Jo, precision var ju ett absolut krav och tack vare BSAs berömda hammarsmidda pipor så kunde den nya modellen ställa sig själv i en särställning. Trots ett lågt pris så kunde den nämligen mycket väl mäta sig mot nästan vilken annan konkurrent som helst när det gällde just teknisk egenprecision.

 

Men, trots detta, en stor nyhet måste också manifestera sig som just en nyhet och för att klara detta så hade man två saker i bakfickan – dels ett klatschigt namn och dels en ny teknisk innovation som verkligen kunde förmå att ta andan ur både köparna och konkurrenterna!

 

Detta var BSA Meteor!

 

Rymden var hetare än någonsin och en tydligare antydan om framtiden kunde man inte tänka sig just nu när rymdkapplöpningen stod inför dörren. Meteoren är rykande het, den är snabb och den är spännande – precis som BSA ville se sitt helt nya stjärnskott.

 

  Ett luftgevär med kikarsikte!


Något annat som var minst lika mycket science fiction var – ett kikarsikte! Ett kikarsikte på ett luftgevär! Världen häpnade! Vid denna tid så var kikarsikten inte ens vanliga på krutvapen, de hade i praktiken bara varit allmängods i ordets vidaste bemärkelse sedan kriget, alltså bara ett drygt decennium. Men, på ett luftgevär. Enastående!

 

Själva kikarsiktet som fångade de flesta spekulanters uppmärksamhet är med dagens mått närmast ett skämt, en tunn historia tillverkad åt BSA av Elliott Optics Birmingham. Rent tekniskt sett så hade det en fast förstoring på 2-3 gånger samt en sugrörsstor diameter på 15 mm. 

 

Förutom det historiska steget att förse ett serieproducerat luftgevär i lågprisklassen med kikarsikte så var själva konstruktionen av Meteor lika revolutionerande som själva konceptet bakom modellen.

 

De brittiska luftvapnen var av hävd och tradition solitt byggda av hög kvalité där stort avseende fästes vid finish, passning och materialval. I takt med en ökad konkurrans så var man emellertid tvungna att endera sänka priserna eller förlora försäljningsvolymer. Ville man inte göra detta så fanns det bara en utväg - att förbilliga produktionen.

 

Om man under kriget kunde tillverka 4.50 miljoner K-pistar för £2.30/st - nog borde det finnas bättre sätt att tillverka luftgevär på ett lönsammare sätt än att arbeta med smidda komponenter, handpassade detaljer och stockar av utvald valnöt? Kunde man kanske se och lära av krigsproduktionen, ta ut de bästa tillverkningsprinciperna ifrån denna och tillämpa även på luftvapen för civilt fredsbruk? 

 

Varför skulle man inte kunna göra detta?

 

Den här typen av radikala idéer kan verka enkla utifrån vårt perspektiv men de var förbluffande tröga att få igenom direktionen. Invändningar av typen -"Vi tillverkar brittisk kvalité!", var inte helt ovanliga. Detta kontrades då med den radikala motfrågan - "Vad är kvalité och vem bestämmer vilken nivå av kvalité som kunden ska betala för, tillverkaren eller kunden själv?".

 

Till slut så började ekonomernas argumentation också nöta på ledningen, man kunde lätt se på Cadet att det tillverkades mängder med enheter samtidigt som lönsamheten sjönk. Det är ingen utveckling som kan bära en hållbar framtid. Ska man överleva konkurransen så måste man anpassa sig och vara snabbt ute med radikala och lönsamma idéer.

     Kikarsiktet och talet om precision betonades noga i de första annonserna..

 

Till sist så fick ingenjörerna (nästan) fria händer att bygga den nya Meteoren på ett radikalt annorlunda sätt än den tidigare produktionen luftvapen. Inspirerade av tankarna runt produktionen av den berömda K-pisten Sten-gun så skred man raskt till verket.

 

Cylindern tillverkade man av en rektangulär plåt som böjdes 360 grader och som punktsvetsades på undersidan, även pistongen tillverkades i grunden på samma sätt (mer om denna senare). Korgen för avtrycket bestod också den av två rektangulära men mindre plåtar som även dessa punktsvetsades på plats. En press klämde in fyra klackar på cylinderns ovansida, vilka agerade kilbas för den nya kikarsiktesmonteringen. 

 

Pistongen försågs med en nyckehålsliknande springa som pressades ur i ändan av den nedvikna (stukade) delen av pistongens framsida. I denna del så hakade man in ett löst pistonghuvud som därmed kunde röra sig fritt i längdled och flyta med den lindrigt raka insidan av cylindern varpå den skapade en slags automatisk centrering för densamma. Slagfjädern var helt konventionell men guiden tillverkades av ännu en rörbockad plåtbit som försågs med en "kjol" nedtill som höll fast den grova bricka som utgjorde guidens fot. Konturen av brickan och röret dubblerade därefter som centrerande låsning för den lösa bult som höll ihop hela drivkällan inuti cylindern. De få lösa delarna som utgjorde själva avtrycket tillverkades även dessa av enkla stansade plåtbitar. För enkelhetens skull så hade vapnet inget centralt upphak (som Airsporter mfl) utan upphaket låste direkt på pistongens utsida undertill. Längst bak så täcktes bakdelen av cylindern av en påpressad hatt av konstharts. Anspänningsarmen tillverkades av en i längsled dubbelvikt plåtbit som pressades till rätt form.

 

Det enda som egentligen var solitt och konventionellt var pipan och dess pipblock, liksom ytfinishen som på dessa vapen var en blånering. Den numera så legendariska emaljlacken kom inte förrens senare i produktionen, under Mk II och framåt. Skälet till detta var att man redan hade blåneringen i gång och att det inte  blev mycket dyrare att även doppa delarna till Meteor precis som till andra delar. Dessutom så var man rädd att en udda ytfinish skulle skrämma tänkbara kunder eftersom man vid denna tid tillmätte blånering och finish ett mycket större värde än vad som är fallet numera. 

 

  En stock av Scandinavian hardwood..

 

När mekaniken var färdig så sänktes den ner i en maskinfräst stock av bok, eller "Scandinavian hardwood" som BSA själva föredrog att benämna materialvalet. Det bleka trät lackerades sedan i en brungul nyans med en krämigt tjock lack enligt en princip som påstås vara utvecklad av möbelindustrin för användning till skolbänkar! För att ge en lite modernare look så fräste man ut tre spår på varje sida om förstocken men all annan utsmyckning som bakkappa eller nätskärning lyste helt med sin frånvaro.

 

Som ni säkert förstår så blev Meteoren en tämligen skramlig plåtbössa tillverkad av löst ihopfogade stansade och pressade plåtar. Att det blev billig att tillverka är därför lätt att förstå. Ett minimum av manuellt arbete lades in vid tillverkningen jämfört med BSAs övriga produktion och geväret blev sådeles också mycket enkel, snabb och billig att tillverka. Finishen och formgivningen gjorde emellertid sitt bästa för att dölja den enkla konstruktionen vilket man också lyckades med så många i synnerhet moderna ägare av modellen har aldrig reflekterat och än mindre stört sig på hur simpel och enkel som konstruktionen egentligen är under skalet.

 

Samtidigt så var det ett vackert, strömlinjeformat och attraktivt vapen som mycket väl smälte in i BSAs övriga samtida lineup. Den hade en modern och spännande formgivning - den var lätt, slagkraftigt och den hade en enorm slitstyrka både för användning och mot ren misshandel. Precisionen fanns där naturligtvis och kikarsiktet, just kikarsiktet var något strålande modernt och effektivt tillbehör som utan tvekan kom att visa vägen in i framtiden och det inte bara för BSA.

 

  "Be a Meteor Marksman!"

 

Till en början så tillverkade man faktiskt bara Meteor med kaliber 177, ett i efterhand obegripligt beslut. Tanken var att man i första hand skulle attrahera yngre entusiaster. Sanningen var dock den att många vuxna fantaster snabbt insåg modellens kvalitéer och då dröjde det inte länge innan även kaliber 22 erbjöds. Det många noterade redan då och som är än mer påtagligt i dagens tidevarv med våra kronografer är skillnaden i effekt mellan kalibrarna. Med den klenare kalibern så hamnade man runt 7 fpe med de flesta diaboler. Om man däremot valde kaliber 22 så hamnade man inte sällan ända uppe på 10 fpe vilket var helt klart jämförtbart med en samtida Airsporter!

 

Meteoren har nämligen den udda egenheten att den levererar oproportionellt hög effekt med just kaliber 22. Förmodligen så är det vapnets geometriska setup som gör att den här avvikelsen uppstår. Samma fenomen finns för övrigt också hos Webleys Tracker men då omvänt. De efterkommande generationen av Meteorer, fram till den sista Mk V, hade också succesivt ökande effekt - de sista gav vanligtvis 8 fpe för kaliber 177 och närmare 11 fpe med kaliber 22. En riktigt bra effekt i relation till vapnets format och skjutbarhet. 

 

En hel del vuxna entusiaster valde alltså den billiga, tåliga, välskjutande och kraftfulla modellen för renodlat jaktbruk före den dyrare, tyngre och ömtåligare Airsportern. BSAs Meteor blev med all rätt en enorm storsäljare och det viktigaste civila vapnet som BSA någonsin har tillverkat, i lönsamhetshänseende. Med mindre modifieringar så fortsatte modellen att tillverkas ända till 1994 då den ersattes av Mk VI, vilket var den första Gamo-baserade Meteoren. 

 

Arvet från de klassiska Meteorerna levde emellertid vidare i en förstorad och mer påkostad variant benämnd Supersport vilket började tillverkas 1986 och som sedan hängde med långt in på 2000-talet där den först på de senaste åren har fått en förändrad konstruktion. 

 

Med över 3 miljoner tillverkade klassiska Meteorer och därtill en stor produktion riktiga Supersports så visade sig grundkonstruktionen ända ifrån 1959 vara BSAs riktiga guldägg och kanske därmed också ett av de betydelsefullaste luftvapen som någonsin har ramlat ut ifrån BSAs fabriker.


Till sist...

$
0
0

 

Brocock Compatto !


En rejäl, lång och detaljerad review från England.

En udda legend...

$
0
0

 

"Gamo CF-20 gone mad - in a smoking !"


  Man tillverkade exakt 103 exemplar - någonsin, sedan försvann modellen för alltid...


På detta passande men udda sätt uttryckte sig en samtida recensent om den mycket ovanliga och synnerligen udda skapelsen från Theoben - deras Dual Magnum. Urprungligen så var detta en testbedd för Bens experimentlusta med att utveckla Theobens luftfjädersystem ytterligare ett steg men ivrigt uppmuntrad och påhejad av de som fick ta del av prototyperna så gjorde man ändå en liten batch som serietillverkade vapen.


Totalt så handlade det om 103 exemplar varav 53 st var avsedda för USA-marknaden. Alla dessa vapen tillverkades mellan mars 2001 och juli 2002, alltså drygt ett års produktion, därefter så försvann modellen för alltid. Modellen tillverkades enbart med kaliber 22 och ingen annan.


Unikt med Theoben DM och anledningen till dess modellbeteckning Dual Magnum var att modellen kunde anspännas i två steg, ett för vanlig effekt och sedan ytterligare en anspänning för att få rejält med effekt. Samtida tidningstester med maximalt luftfyllda fjädrar visar på att om man laddar på med då helt nya 16.00 gn JSB Jumbo Exact så kunde man räkna med ca 255 mps på det lägsta effektläget.


Om detta inte räckte så kunde man spänna luftfjädern en gång till och då avlossades nyss nämnda diabol med över 300 mps! Räknar man i anslagsenergi så handlar det om att vapnet maxar ut på 48 joule med kaliber 22!


Just den groteska effekten var lite av idén bakom The Dual Magnum, det kraftfullaste självförsörjande fjädervapnet i kaliber 22 som någonsin har tillverkats, i relation till sin vikt. Att snudda uppe vid 50 joule med kaliber 22 utan att använda ett PCP är en storartad bedrift och det enda vapen jag vet som klarar av motsvarande är Wiscombe JW-80 men den väger minst ett kilo mer än de redan mastiga 4100 gram som kännertecknar Theoben DM.


Tyvärr så har jag aldrig haft förmånen att skjuta med en Theoben DM men redan de 275 mps med 16.00 som jag har prövat med en Gamo 1250 (inga liknelser mellan dessa modeller i övrigt) var en ansenlig effekt. En Theoben Rapid som jag lånade för några år sedan gjorde 55 joule med kaliber 22 och jag kan mycket väl förstå att det är svårt för diabolerna att rent fysiskt hålla ihop, ett problem som har drabbat en och annan Theoben DM-ägare på grund av den våldsamma accelerationen som känneteckar luftfjädervapen.


  En laddkassettladdning på en Theoben !!


Förutom en formidabel monstereffekt och ett svårskjutet vapen men med en hög teknisk egenprecision så finns det en annan udda detalj som kännetecknar den väldiga Theoben DM - den använder en laddkassettladdning!


Som de flesta vet så har detta laddsystem inte direkt imponerat på entusiasterna varken hos BSAs, Gamos eller ens Weihrauchs kunder. Nu, en apdyr Theoben med samma system? Hur tänkte man där? 


En bra fråga, faktiskt. Ska sanningen fram så var dock Theobens laddkassettssystem det i särklass mest påkostade med en laddkassett som inpassades med laser och belades med Titanium Nitrid (TiN). Vidare så hade kassetten även dubbla tätningsringar ovanför och under pipan/transferporten för att säkerställa optimal tätning mot det enorma trycket från den här drivkällan. 


I övrigt så var mycket annat ifrån modellen typiskt ifrån samtida Theobens sortiment, matchpipa från Anschutz, Evolution tvåstegs avtryckarsystem, Dampamount påsvetsade kikarsiktesfästen och en stock av Hyedua. Totallängden var 111 cm och luftfjädern kunde naturligtvis också justeras nedåt till från 20 fpe (steg 1) och från 30 fpe (steg 2), beroende på hur mycket luft man fyllde i luftfjädern.


Theoben DM blev bara en kort men kul parantes i luftvapenhistorien, en värdig haloprodukt för Theobens luftfjäderkunnande och ett krävade vapen som dock kunde prestera riktigt respektabelt, sitt laddsystem till trots, i händerna på en skicklig och van skytt. Idag är dessa vapen rena samlarobjekt snarare än field guns för jakt över långa distanser i händerna på den skytt som önskade effekten hos ett PCP men utan att behöva fylla sin drivkälla ifrån en extern fyllkälla.


Luftvapenvärldens Aston Martin V8 Vantage!

Bästa valet av spännande nya modeller...?

$
0
0



Wildcat vs Compatto?

 

 

Brocock Compatto


Idag så fick jag en fråga om vilken av dessa två vapen som är att föredra. Själv så har jag emellertid inte skjutit med någondera utav dessa så i grund och botten så har jag inget egentligt att tillföra. Jag kan dock notera vissa skillnader mellan de båda modellerna.


I grund och botten så betingar en Compatto £589 i England, något svenskt pris har jag inte sett ännu. Råöversätter vi priset från England så handlar det om 7900 kr.


En Wildcat i England kostar £899 vilket blir 12.000 SEK!


Vi kan alltså konstatera att Wildcat har ett mycket bra pris i Sverige, relativt sett, med 9800 kr.


Kollar vi däremot mellan BAR och Hurricane så ligger Brocock Concept Elite på £539 vilket i Sverige har blivit 6600 kr. Priset på Compatto är därför oklart men som jag ser saken så verkar priserna stämma ganska bra mellan Sverige och England på Brocock men där Wildcat är betydligt dyrare i England än i Sverige.


Min gissning är att Compatto kommer att landa runt 8000-9000 kr, vilket lägger den runt en tusenlapp billigare än Wildcat.


  FX Airguns Wildcat


För de extra pengarna så får man hos Wildcat en regulator och en stock med SoftTouch. Det Compatto har att erbjuda i gengäld är slingshot-ventilen och en steglös fartomställare. Om finesserna hos Wildcat är värda en tusenlapp mera är därför lite av en individuell fråga. Bland de icke-materiella aspekterna så finns ju supporten hos FX Airguns, som är lokaliserad här i Sverige. Rent praktiskt sett så handlar det dessutom om en riktigt bullpup mot en bullpuphybrid/karbingevär och om man prompt vill ha endera konfigurationen så är naturligtvis den andra inget intressant val.


Oavsett vilket så är det roligt att kategorin PCP fortfarande visar på en såpass stark utveckling. Aktörer som företrädelsevis FX Airguns och Daystate fortsätter att utveckla vapentypen och allt fler storsäljande modeller får formen av Modern Sporting Rifles (MSR), alltså den typen av vapen som vi tidigare kallade för Tactical.


  Crosman Armada Magpul Edition


Gillar man sedan inte bullpup eller semibullpups (där vi även också måste nämna den synnerligen innovativa Impact från FX Airguns) så kan vi också se andra tillverkare som går in för en mer klassisk MSR-look, exempelvis Crosman Armada, som ju är en populär modell inte minst i USA. Att man ska kunna skifta pistolgreppet mot ett annat valfritt motsvarande ur AR-sortimentet liksom att man använder AR-systemets olika kolvar är mer regel än undantag.


  FLEX från Wicked Airguns USA


Naturligtvis så är den här typen av luftvapen populärast i USA som är själva moderlandet för AR-systemet som sin helhet. Där finns också det största utbudet av AR-komponenter med de absolut bästa priserna för desamma. Här finns det alltså möjligheten att enkelt och modulärt kunna bygga och byta dessa komponenter mot andra varianter efter behov och lust.


  TalonP med MicroLite Bullpup kit


Något som också är praktiskt med den här typen av vapen är att de förutom ett blygsamt format som sammansatta också ofta på ett enkelt sätt kan demonteras för att kunna transporteras på ett diskret sätt. Vapen av typen takedown är ju annars inte jättevanliga hos traditionella luftvapen, undantaget vissa Steyr som kan grovdelas.


Mycket talar nog för att vi kommer att få se en ytterligare expansion hos just den här typen av vapen framöver, både vad det gäller takedown konfiguration och modulsystem kompatibelt med AR-serien.

Style

$
0
0



Oddball !


  The Theoben Elan


Något som jag alltid har gillat skarpt med just Theoben är att de - under den tiden verksamheten drevs under Ben Taylors ledning - alltid skapade en och annan helt udda modell. Vapen som kanske inte i första hand var tänkta till att bli storsäljare utan snarare modeller som man formade främst för att man helt enkelt tyckte om dem.


Detta är ofta en god egenskap som skiljer entusiastdrivna små verksamheter ifrån profitfokuserade storverksamheter.


Vi har tidigare i bloggen läst om den vidunderliga Dual Magnum och en annan offspring ifrån volymsäljarna men på PCP-sidan var en stilfullt elegant men väldigt udda skapelse som fick namnet Theoben Elan, passande då "elan" just betyder stilfull.


Under en lång rad av år så hade Theoben sålt sin Rapid och utvecklat en liten serie runt dessa med olika stockar, piplängder och liknande. I grund och botten så var det emellertid ungefär samma vapen. Den första variationen på Rapidtemat (det skulle bli fler) som man vågade sig på var nyss nämnda Elan, vilket man lite löst tänkte skulle kunna bli en lite exklusivare modell i första hand tänkt för finsmakare med jaktintresse på den inhemska marknaden.


Runt 1996-97 så hade det dessutom inträffat en scenförändring på marknaden där andra aktörer som Air Arms och Webley & Scott hade lanserat nya PCP med mera konventionellt utseende vilket polariserade entusiasterna i de som föredrog en slankare och mera krutvapenlik design respektive de som gillade flasktubsvapen som Rapiden, List och SuperTen mfl. I detta läge så hade Theoben målat in sig i ett hörne med sin Rapid, det kanske mest uppenbart flasktubsliknande vapnet på marknaden överhuvudtaget. Ett alternativ här skulle kanske kunna vara intressant?


Ben hade dessutom, precis som JB på BSA, intresserat sig en del för vapen med extremt små tuber - alltså storlekar på gott och väl under 100 cc.


Vapen med väldigt små tuber har en del intressanta fördelar varav dess lilla yttre fysiska format kanske är det mest uppenbara. En lite tub ger en stor frihet för vapenskaparen att formge sin produkt på ett sådant sätt att tuben visuellt sett försvinner och därmed inte sticker i ögonen på dem som inte gillar utseendet av dessa. 


En annan intressant egenskap är att små tuber som regel blir utrymmeseffektivare, de kan alltså räcka till förbluffande många skott i relation till dess blygsamma inre volymer. Den första frågan som man ställde sig på Theoben var därför - hur många skott behöver man egentligen på en fyllning?


Det egenframfunderade svaret blev femtio stycken. 


För att lyckas med detta så valde man två premisser som båda var gynnsamma för att få ut så många skott som möjligt ur en liten tub. Man valde en effekt på 12 fpe eftersom modellen främst var tänkt för hemmamarknanden och man valde dessutom kaliber 22, som är mera lufteffektiv än kaliber 177. Vid den här tiden, det är ju 15-20 år sedan nu, så var kaliber 22 fortfarande helt förhärskande i England när jakt kom på tal och att jaga med kaliber 177 betraktades som, om inte direkt udda, så i alla fall en smula ovanligt.


  En spännande design och här ser man tydligt hur liten den tuben är, infälld i förstocken.


Efter en del räknande och trixande så landade man slutligen på en tub med en volym av 64 cc, något som var exceptionellt liten volym på den här tiden. En annan innovation som också var nytt för Theoben var en snabbkoppling för lyftfyllningen, Quickfill. På Rapiderna så måste man ju normalt sett skruva loss tubflaskan, fylla den med hjälp av en adapter som skruvas av/på innan man slutligen kan skruva på tubflaskan igen. Här fungerade plötsligt luftfyllningen som på ett modernt vapen, vilket som helst.


Frånsett den unikt lilla tuben så var Elan annars ett tämligen konventionellt vapen, 98 cm långt och blott 2800 gram tungt. En nyhet som kom hos Theoben vid denna tid var emellertid Dual Concept ljuddämpare och Elan blev en av de modeller som fick detta först och även som standard. Den här nya typen av ljuddämpare kombinerade då en konventionell dämpare framåt med en reflexdämpare som gick bakåt, över pipan, för bästa tänkbara ljuddämpning. Själva stocken tillverkades som höger- eller vänsterstock, båda i amerikansk valnöt. Slutligen så finslipades även ventilsystemet så att drivkällan optimerades för just 12 fpe och så snål luftförbrukning som möjligt med minsta möjliga spridning ifrån skott till skott.


I februari 1999 så kom då slutligen Theoben Elan ut och man hade beställt 50 stycken stockar för den kommande produktionen. Modellen fick bra kritik i samtida inhemska tidningstester, som sig bör, men ansågs en smula dyr varvid entusiasterna höll sig en överraskande kallsinniga. Att betala mera pengar för en modell med färre antal skott på fyllningen och som bara fanns valbar i en enda kaliber kändes inte lika självklart som att istället välja den mer välkända konventionella Rapiden.


Efterfrågan uteblev med andra ord och då en rejäl batch med stockar krävdes för att få beställa nästa leverans så lät man modellen utgå istället varvid produktionen stannade vid ett drygt femtiotal exemplar. Till dessa så kommer även ett antal exemplar med stockar ifrån en annan leverantör (Custom Stocks, UK?), totalt uppskattar man runt 10-15 st (osäker siffra). Trist på det hela taget för en trevlig modell som gott hade kunnat få vara med lite längre.

Men..


När Ben Taylor slutligen lämnade Theoben 2003 så återuppstod Elan åter igen men nu som BTAS Elan - fast det är en helt annan historia..




 

Ett kärt ämne...

$
0
0



Perfekta pipor !


 

  FX Ranchero Carbine Mk II


Pipor till PCP är ofta ett kärt samtalsämne entusiaster emellan och en aspekt runt dessa som det finns mycket åsikter runt är pipornas längd. Många vill ha korta pipor av både estetiska och praktiska skäl samtidigt som man inser att korta pipor tyvärr också innebär konkreta tekniska tillkortakommanden hos just PCP.

 

Som alla vet så förändras egenskaperna hos ett PCP väldigt påtagligt beroende på pipornas längd. En kort pipa ger alltid lägre effekt och en högre ljudnivå men tvärtemot vad många tror så drar inte ett PCP mera luft bara för att pipan är kort. Däremot så kan en tillverkare välja att låta drivkällan flöda mera för att få upp effekten hos vapnet med den korta pipan varför luftförbrukningen ökar av den anledningen. En indirekt ökning av förbrukningen med andra ord.

 

Med dessa insikter i bakhuvudet så är det inte sällan som en spekulant frågar sig hur kort pipa man egentligen vågar välja innan nackdelarna börjar överskugga fördelarna. En av lösningarna på paradoxen av korta vapen med långa pipor har ju varit bullpups men många köpare gillar inte bullpups eller föredrar så korta bullpups som möjligt varpå frågeställningen ändå kvarstår.


Då frågan om optimal piplängd är så intimt förknippad med vapnets effekt så ska man nästan börja med att vända på frågeställningen, alltså vilken effekt är det som eftersträvas?


Själv så har jag ett PCP med en extremt kort pipa, bara 10 tum. Den pipan fungerar bra på 7.50 joule med kaliber 177 och rimligt vettigt även på 10.00 joule, däremot så ökar skottljudet och luftförbrukningen vid den högre effekten så jag har ändå behållit den på 7.50 joule. Med kaliber 22 så har jag också ett vapen med kort pipa, denna gång 12 tum. Här tar jag ut ungefär 22-23 joule men den klarar lätt 25-28 joule utan problem (åter igen, bortsett ifrån luftförbrukning och ljudnivå).


  En del tillverkare erbjuder olika piplängder till sina vapen, här Talon.


Har man med andra ord ett vapen som bara ska skjutas med upp till 16 joule så räcker 12 tum helt utmärkt. På effektbegränsade marknader, som exempelvis England, så kör man ofta 16 tum men det gör man som regel eftersom man då kan snålställa drivkällorna ytterligare och få ut fler skott över fyllningen. Dessutom så har man där lagstiftningen att ta hänsyn till, rättsläget om huruvida man får ha 12 fpe hos ett vapen med mindre än 12 tum pipa är inte riktigt klarlagt så exempelvis BSAs Ultra fick 12 tum i serieproduktion istället för 10 tum som var fallet på de första exemplaren. Vapen med för kort totallängd och/eller för kort pipa är ju begränsade till bara 6 fpe då de räknas som luftpistoler i England.


Hursomhelst.


Om man däremot vill ha ut högre effekt så blir piplängden mera kritisk. Jag har själv haft ett vapen med 16 tum pipa som ändå gav nära 45 joule med kaliber 22, så det fungerar bra även med en så pass kort pipa också hos ett ”fulleffektsvapen”. Generellt sett så föredrar emellertid de flesta att köra 18 tum på vapen som går bortom 40 joule och uppåt. Vill man sedan komma upp till riktigt höga effekter, ofta med kaliber 25, så är 24 tums pipor inte alls ovanliga. En av anledningarna till att piplängden har blivit så pass intressant är att man ofta numera använder shrouds till pipan för att kontrollera ljudnivån. En shroud kommer ofelbart att addera ytterligare längd till vapnet varvid den totala längden kan raka iväg betydligt.


  En lång pipa är ett bra recept för hög effekt!


Man bör räkna med att en vettig shroud bygger åtminstone 4-6 tum ytterligare till pipans längd. Som vi har sett så är det kanske inte alls så kritiskt med att ha en längre pipa just bara för att man skjuter PCP. Den som väljer ett vapen på max 16 joule behöver inte alls vara rädd för att gå mot en kortare pipa på 12-16 tum utan kan istället glädja sig åt ett kompakt vapen även med shroud.

Viewing all 1166 articles
Browse latest View live