Quantcast
Channel: Airpang
Viewing all 1166 articles
Browse latest View live

Tja....läsvärt men man måste tänka på bakgrunden..

$
0
0



Handlartester !


  Väldigt amerikanskt men ändå..


Många handlare står bakom mindre artiklar och tester på produkter som de saluför. En del av dem är tämligen usla med den uppenbara prioriteten att sälja en av handlaren utsedd modell snarare än att vägleda kunden till att göra ett bra vapenval baserat på ett användbart beslutsunderlag.


Mest känd i branschen och mest genomarbetad är nog Gaylords artiklar för Pyramid Air men även andra aktörer står bakom bloggar och enklare presentationstester. Ibland de mindre kända så har vi exempelvis AoA och Airgun Depot.


http://www.airgundepot.com/head-to-head-airarms-tx200-vs-walther-lgu-master-article.html


http://www.airgunsofarizona.com/blog/


Just AoA är intressanta eftersom de dessutom har en separat avdelning som är specifikt dedikerad till just luftvapenjakt, vilket är ganska ovanligt för en handlare.


http://www.airgunsofarizona.com/hunting/


Fördelen med allt detta material är att det är lättillgängligt och gratis, nackdelarna är att de också kan vara hårt vinklade till huvudmannens fördel (som ju betalar kalaset) och att de är på engelska samt avsedda för en företrädelsevis amerikansk marknad. Det betyder att effektutförande, utrustningsalternativ och tillgänglighet är beskriven med huvudmarknaden i fokus och därför inte alls behöver överensstämma med vad som är fallet här hemma i Sverige.


Trots allt så är det ändå intressant gratisläsning som, om det är skrivet av en kunnig skribent, också kan tillföra en hel del ny information samt nya infallsvinklar för den som är intresserad av eller spekulant på en speciell modell.


Mera Compatto...

$
0
0

En ny video ute nu !


Det ska bli spännande att se hur marknaden tar emot Compatto..

Lite skytte

$
0
0



En vinter utan vinter...


  På detta vapen så passar diabolhållaren helt perfekt..


Äntligen så kom jag ut och kunde skjuta utomhus, vilket var första gången på mycket, mycket länge. Egentligen så är jag inget fan av att skjuta utomhus, i alla fall inte på våra breddgrader. Alltid är det ju något, regn, blåst eller bara helt enkelt kallt. Den bistra sanningen är tyvärr sådan att det ytterst sällan är bra och ännu mer sällan helt perfekta förhållanden för utomhusskytte här i Sverige.


  På bakgården så har jag 20 meter att skjuta över..


Däremot så måste jag erkänna att de gånger som det faktiskt är acceptabelt bra väder ute så är det en väldig känsla att skjuta utomhus. Den klara rena luften och det oslagbara ljuset ger en känsla av frihet som man sällan kan uppleva inomhus och i synnerhet inte i vanliga lagerlokaler. Idag så prövade jag att skjuta sittande på rumpkudden för att känna in min nya förstock och dessutom pröva den liksom sittställningen med min diabolhållare monterad på vapnet.


Som den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg så fick jag den av ProGunner för ett antal år sedan och min första bekantskap med den kan man läsa här: http://airpang.bloggplatsen.se/2011/11/07/6600556-nytt-fran-progunner/


Jag har tidigare använt den på diverse vapen men det är inget annat vapen som den har passat lika bra på som just den lilla 1701. På Challengern så använde jag den också men då fick den sitta framför förstocken eftersom den helt enkelt inte fick plats mellan överkanten på förstocken och själva pipan, höjden däremellan var inte tillräcklig. Visst hade jag nytta av den även framför förstocken men det blev liksom inte helt perfekt då man fick sträcka sig efter en diabol varje gång man skulle skjuta om man ville behålla sin anläggning samtidigt. Detta bekymmer finns inte med 1701 eftersom dess avsaknad av gevärsstock för att den får gott om plats vid sidan av vapnet, där den finns nära till hands.


  Yours truly...


Något som jag faktiskt gillar skarpt och som jag inte hade trott mig uppskatta är vänsterrepeteringen. Den fungerar helt kanon och det passar perfekt till ett vapen med pistolgrepp. Jag håller ju vapnet med höger hand och sedan så kan jag anspänna vapnet, ta loss en diabol och mata in in den med vänster hand. Efter lite vana så känns det helt ypperligt.


I övrigt så har vintern hittills inte varit så mycket till just vinter. På västkusten så har det vanligtvis handlat om runt 7-10 grader dagtid och 3-4 grader nattetid med mängder av blåst och regn - bara mörker och höstaktigt tråkväder. Räddningen har då varit inomhusskytte och detta är verkligen något att rekommendera då många istället väljer alternativet att inte skjuta alls överhuvudtaget.


  De fria vidderna - inomhus


Som tidigare nämnts så är inte ljuset, luften och känslan densamma som en fin dag utomhus men vid en vanlig dag med regn och blåst så är inomhusskyttet en välsignelse. Om man bara besvärar sig med att höra runt lite så kan ganska många faktiskt hitta en möjlighet någonstans att komma åt till att skjuta inomhus. Har man ingen lämplig arbetsplats att nyttja kvällstid så kanske någon granne, vän eller bekant en möjlighet att erbjuda. Kanske en korridor under en idrottshall? En öde vind högst upp i hyreshuset? Det gäller att ha fantasi och försöka lirka lite vänligt med rätt människor så kan de mest fantastiska möjligheter öppna upp sig.


  Över 100 meter vindstilla, varmt, ljust och regnfritt...


För hur man än vrider och vänder på saken så är en torr, ljus och varm lokal en dröm för oss entusiaster under vintertiden, vilket ju i praktiken är närmare halva kalenderåret. Skulle det sedan smälla till och bli -20 grader, alltså en riktig bister vinter som 2010 så är en bra inomhuslokal snarare ett måste än en extra lyx.

På bättringsvägen...

$
0
0


Goda nyheter!


En interjuv med Ted Doe som gjordes för ett par år sedan..


Idag så kommer det äntligen goda nyheter ifrån England och den kände luftvapenprofilen Terry Doe som nu förefaller vara på tillfriskningsvägen efter ett tufft halvår med ständiga sjukhusbesök. Han har nu avslutat en omfattande strålningsbehandling efter sin canceroperation och mycket talar i nuläget för att han kommer att överleva sjukdomen. 


"Bit of a landmark week for me, actually. After six weeks of radiotherapy had wrecked my throat, to the point that I lived on specially formulated milkshakes and water for over a month, losing another 25lbs in the process (five stones in all). Cancer is an absolute bastard, and anything we can do to help beat it is a fine, fine thing. People have been incredibly supportive and I am truly humbled by the amount of kind messages I've received, on here and elsewhere. I'm so fortunate that my illness was caught in its early stages, which allowed the magnificent NHS to work its wonders at every level. Others are not as lucky as I have been and please keep those who are battling that awful disease in your thoughts." 

 

För de som inte känner till så mycket om Terry Doe så är han ansvarig för diverse luftvapenpublikationer i England liksom en av förgrundsfigurerna på AirgunBBS. Därtill så är han en hängiven sportfiskare.


Här är några interjuver med honom, som luftvapenentusiast och som sportfiskare:


http://www.countrymans-diary.co.uk/index.php/en/terry-doe-interview


http://www.anglersnet.co.uk/authors/introterry.htm

Go hunting!

$
0
0

 

Skator !


  De är skräniga, talrika och ömtåliga - perfekta mål för luftvapenjägaren!


Tidigare under veckan så fick jag en fråga ifrån en entusiast om hur man bäst jagar skator. Detta är naturligtvis ett intressant ämne i sig självt då skator ofta är det mest intressanta och vanliga målet för luftvapenjägare på våra breddgrader. Vi har ju under ett flertal tillfällen i Airpang gått igenom de juridiska förutsättningar som gäller för att få bedriva den här typen av jakt lagligt så den aspekten ska vi därför helt lämna därhän den här gången. Den som är intresserad av detta kan med fördel söka i Airpangs artikelarkiv eller förhöra sig om situationen på vårt eminenta luftvapenforum.


En skata är en relativt stor fågel med en längd av upp till 45 cm, varav hälften är stjärt. Vingspannet är ca 50-55 cm och vikten kan uppgå till 200-250 gram. Medellivslängden i naturen är ungefär tre och ett halvt år men i skyddad fångenskap kan de bli upptill 20 år gamla. Ungefär 22% av alla skator som kläcks överlever sin ettårsdag. Sannolikheten att överleva ifrån år till år som vuxen uppgår till 65%, vilket är högt och troligtvis ett bevis på skatans stora intelligens och opportunistiska natur. 


Just intelligensen hos skatan är en faktor som den som jagar dessa fåglar måste beakta - och den är avsevärd med djurmått mätt. Skator kan använda verktyg på ett konstruktivt sätt, de känner igen sig själva och andra individer i spegeltest och kan även uppleva komplexa känslor som sorg och saknad. Det är även fastslaget att de genomför en form av begravningsritualer över närstående döda artfränder! Skator besitter dessutom ett synnerligen välutvecklat episodiskt minne, alltså de minnesprocesser som gör att vi kan bevara och återkalla vad vi varit med om kopplat till händelser i tid och rum, mer eller mindre generella och återkommande. 

 

En skata kan alltså betrakta en ny situation och utifrån minne samt erfarenhet förutsäga vilka troliga utfall som kan tänkas bli resultatet av en kommande händelseutveckling. För att vara ett djur så är detta enastående och en faktor som skatjägare noga måste beakta för att kunna nå framgång.

 

  I landningstillfället så är koncentrationen total för att kunna landa på avsett sätt...

 

Hur ska man då gå tillväga?

 

Det enklaste sättet är att åtla in skatan, alltså bereda den en inbjudande matplats och därefter vänta in ett bra tillfälle att skjuta den. För att lyckas med detta så finns det ett antal faktorer som man måste beakta och känna till. Fåglar är normalt flygande och har därför sina sinnen anpassade efter just detta, de har god sikt nedåt och i sitt eget horisontalplan, vilket är naturligt då de förflyttar sig eller sitter på en gren etc.

 

Uppsikten uppåt och bakåt är inte lika bra och detta är därför en av skatans svaga punkter.

 

Åtelplatsen


Vidare så trivs fåglar inte alls bra på marken där de är i ett distinkt underläge mot olika predatorer. Detta är de synnerligen medvetna om och de är därför extra vaksamma när de rör sig på marken. Det är nämligen avsevärt svårare och det går dessutom långsammare att lyfta ifrån marken än att bara kasta sig ifrån en gren om något närmar sig hastigt, därtill så förbrukar en start ifrån marken mer energi än en start ifrån ett högt föremål, då flykten lätt kan gå snett nedåt - snabbt, enkelt och energieffektivt.

 

Ska man locka ner en skata så krävs alltså en plats som en skata bedömmer som säker och laddad med något som lockar ordentligt. En bra plats ur en skatas perspektiv är en öppen yta där det inte finns något i närheten av lockmedlet som kan tänkas gömma ett rovdjur. En öppen yta med en diameter av fyra till fem meter eller mera är alltså helt utmärkt. Med ett sådant utrymme så kan skatan känna sig trygg över att den hinner reagera och lyfta om ett rovdjur närmar sig. Lockmedlet kan också med fördel befinna sig en bit upp, någon meter eller två, varvid skatan också invaggas i samma trygghet vad gäller risken för rovdjur. 

 

  Ägg är ett ypperligt lockmedel..

 

Lockmedlet 

 

Det en fågel söker när den landar är helt enkelt en energikälla. Fåglar är beroende av energi för att både kunna hålla värmen och för att kunna flyga. Speciellt det sistnämnda är oerhört energikrävande och det är därför viktigt för skatan att få en bra utväxlling på sitt beslut att landa och lyfta. Ett energitätt lockmedel är av den anledningen att föredra och det lockar sålunda mer än något som inte innehåller lika mycket energi. Ett mycket populärt lockmedel är ett vanligt hönsägg, som har flera fördelar. Ägg är något som fåglar känner till och som de vet innehåller hyfsat med energi (ca 75 kalorier) samtidigt som det är ordentligt laddat med protein (14 %). Nu kan man tycka att 14 procent protein inte låter så mycket men med tanke på att ett ägg bara väger runt 50-60 gram och att 75% av ett ägg är vatten så blir vinsten av att äta ägg betydande.

 

  Down to business!

 

Metodik

 

Placera alltså ett rått ägg på en öppen plats, endera direkt på marken eller ännu hellre en bit upp på ett fågelbord/skiva eller liknande. Tänk på att fåglar i allmänhet är mycket aktiva tidigt på morgonen och föredrar att göra sitt födosök då. Att vara morgonpigg ger vanligtvis god utdelning. På grund av skatornas perceptionsförmågor så är det en fördel att skjuta ifrån ovan och nedåt, helst ifrån en ännu högre plats än åteln som exempelvis en balkong eller ett högt beläget fönster etc. När själva skottet bör gå finns det två grundläggande tankar runt.

 

Snabbt skott.

 

Man skjuter alltså direkt när skatan landar. Tanken här är att vid landningen så är skatan koncentrerad på just att landa och därmed inte så uppmärksam på omgivningen eftersom landningen kräver koordination och precision.  Skytten i sin tur måste vara vaken och allert. En del påstår att detta är den bästa strategin för att skjuta årsgamla ungar som ännu inte behärskar flygning till 100% och som är mera rastlösa än de äldre och snabbt lämnar en åtel.

 

Avvaktat skott.

 

Här låter man skatan landa, smaka på lockmedlet och samla sig lite efter landningen innan man skjuter. Fördelen är att det som regel blir ett enklare skott och att fler skator (främst äldre) skator kan ansluta sig om åteln uppfattas som säker. Det är ibland så att äldre och större skator låter de yngre och mer oerfarna pröva åtelplatsen och om den känns bra så ansluter de sedan för att jaga bort sina mindre och mer våghalsiga artfränder. Här kan man då skjuta av svårskjutna äldre skator och låta de yngre klara sig eftersom de är enklare att få skottläge på en annan dag.

 

Skottplacering..

 

Förutsätter vi nu ett optimalt läge, alltså att skjutplatsen befinner sig ovanför åteln och man får en bra skottmöjlighet så bör diabolen placeras mitt i kroppen eller, om omtändigheterna är goda, i huvudet. Skator är överlag klent byggda relativt duvor och liknande så det är därmed ganska enkla att fälla. När en skata har stupat så kan den med fördel ligga kvar för inte sällan så kan den därmed locka fram sina övriga nyfikna artfränder så att man hastigt får möjligheten att skjuta ett flertal på kort tid. Generellt sett så fungerar detta bäst på yngre skator då de äldre är sluga nog att låta bli att undersöka något som kan verka vara farligt.

 

  I England så är kaliber 177 ett mycket populärt val för jakt efter skator..

 

Kalibervalet

 

Som alltid, ju grövre kaliber desto lättare är det att fälla sitt mål även vid ett dåligt skott. Eller omvänt, med ett korrekt placerat skott och en optimal träff så faller en skata för en förbluffande låg anslagsenergi även med kaliber 177. Notera dock de juridiska omständigheterna runt kaliberval och minsta legala anslagsenergi etc. Viktigt är att man provskjuter åteln innan man riktar vapnet mot ett levande mål, allt för att optimera möjligheten till att lyckas med ett korrekt och snabbt dödande skott. 

Äntligen på svensk mark!

$
0
0



Snowpeak Airguns PR900W kan nu köpas över disk i Sverige!


  Precis som förväntat så hamnade priset på under 2500 kr!


För några månader sedan så hade Airpang ett inlägg om Snowpeak Airguns ifrån Shaoxing i Kina. Idag har Hurricane börjat med försäljningen med kaliber 177 eller 22 och priset blir oavsett kaliber 2495 kr.


Länk: http://airpang.bloggplatsen.se/2015/08/04/11153357-snotoppen/


Hurricane har följande att berätta om sitt nya erbjudande:


Prisvärt PCP-gevär med egenskaper och omladdningmanöver som liknar ett skarpt kulgevär. Ett perfekt vapen för jaktträning! PR900W PCP använder förkomprimerad luft som drivmedel och omladdas med en slutstycksmanöver. PCP-tekniken erbjuder snabba skott, hög effekt och mycket bra praktisk precision. Samma teknik används i de flesta luftvapen för tävlingsbruk.

  • Magasinet rymmer 9 st diaboler (7 st i 5,5 mm)
  • Inbyggd manometer som visar aktuellt tryck
  • Räfflad pipa
  • Låda i metall
  • Kolv i Europeisk bok. Den svenska versionen har ett mörkare träslag än vad som är standard
  • Pipshroud i metall för bättre balans och precision
  • Justerbart avtryck
  • Manuell säkring

För att fylla den inbyggda tuben med luft behöver man en fx pump eller luftflaska. Vapnet får maximalt fyllas med 200 Bars tryck och en fyllning räcker till ca 80 skott i följd. Vapnet är utrustat med en manometer som visar när det är dags att fylla på luft och fylladapter medföljer.


Totallängd: 990 mm

Vikt: 2259 gram

Piplängd: 460 mm



Visst är det en spännande tid som vi entusiaster kan avnjuta just nu. Aldrig har vi haft ett lika stort utbud av olika PCP och aldrig har de heller varit så billiga som de är nu. Ett gyllene tillfälle för den som vill sadla om och lämna fjädervapnen bakom sig.


Länk: http://luftvapen.e-butiken.se/luftgevar/ovriga/artemis-pr900w-pcp-

Mera nytt från Hurricane

$
0
0



JSB Express Premium !


Förutom vanliga 8.44 grains Exact Premium som har funnits med ett drygt halvår så kommer nu även den lättare 7.90 grains Express i en premiumutgåva med samma höga toleranser på +/- 0.001


Diabolen kommmer att hålla 4.42 mm och vikten är angiven till 7.87 grains.


Prislappen är 110 kr för 200 st i en sorterad plastburk precis som Exact Premium.

Livsfarligt skräp eller bara skräp - kanske ett klipp?

$
0
0



Vågar man köpa?


  BAM-50, det senaste kinesiska PCP som prövade den svenska marknaden..


Med anledning av Snowpeaks lansering i Sverige så har det ramlat in en och annan fråga om huruvida man vågar köpa ett kinesiskt PCP i den extrema budgetklassen eller inte? 


Till att börja med så har vi redan gjort det. För några år sedan så sålde bland annat Commander ett PCP med betäckningen BAM-50 ifrån en kinesisk tillverkare. Detta var då en tämligen oblyg kopia av en tidig Daystate Huntsman och modellen betingade på den tiden knappt 3000 kr. Importören lyckades emellertid inte få fram så många exemplar och lade sedan ner verksamheten varvid modellen försvann ifrån marknaden utan att göra något större väsen av sig.


Förutom en sporadisk tillgång så hade emellertid vapnet två bekymmer att stångas mot på den svenska marknaden, dels den då relativt nya modellen Typhoon från välrenommerade FX Airguns och dels den precis introducerade AT-44 ifrån turkiska Hatsan. Båda dessa vapen var då blott en dryg femhundring dyrare.


Idag är läget helt annat.


Till att börja med så har ekonomin växt under de senaste åren, 3000 kr är mindre pengar nu än för 5 år sedan och 2500 kr är alltid 500 kr mindre därtill. Sedan så har konkurrenternas prislapp växt betänkligt, en Typhoon kostar nu 4200 kr och ytterligare en tusenlapp om man vill ha en trästock. Hatsans gamla AT-44 har också följt med och även den ligger nu på samma nivå med likaledes 4200 kr. 


Vi talar alltså numera om en skillnad på 1700 kr istället för en femhundring sist som det begav sig.


Prismässigt sett så har alltså vår nya Snowpeak ingen egentlig konkurrent, prismässigt sätt och i synnerhet inte om man känner att man bara måste ha ett vapen med trästock. Då är de billigaste konkurrenterna i praktiken nästan precis dubbelt så dyra (AA S200/Typhoon) på runt 5000 kr. Skillnaden på 2500 kr motsvarar lätt värdet av vettig optik med matchande fästen, såpass stor är kostnadsskillnaden.


Ja, ja, vi har fattat att den är billig - men får man något för pengarna då?


Bra fråga!


Låt oss börja med vad man inte får, eller rättare sagt vad man inte kan förvänta sig att få för 2500 kr när 2016 står framför dörren. Det som ofta är tveksamt på billiga vapen är finish, passform och materialval. Ytbehandlingarnar är ofta tunna, något som är tydligt på billigare Crosman, passformen kan vara lite sisådär (läs gärna om min erfarenhet av Crosman Discovery exempelvis) och stockarna kan komma ifrån träslag som vi knappt kan uttala och som vanligtvis förekommer vid tillverkningen av lastpallar...


Build to a price point..


Man kan alltså inte få allt, på dessa tre områden så lär vi inte kunna matcha en Snowpeak mot ett modernt PCP för tre gånger pengarna. Funktionellt sett så ska det däremot inte vara några problem, vilket vi exempelvis kan se på vapen som den kinesiska QB-serien. Det är superbilliga Co2-vapen (runt tusenlappen) som trots detta har acceptabel driftsäkerhet, en solid konstruktion och inte sällan en förbluffande kompetent teknisk egenprecision - sett till sitt pris.


  Ingen vill ju ha en rostig tub..


Vi kommer troligtvis inte att se ett vapen som rent tekniskt sett kan matcha en S200 när det gäller finish, passning och praktisk precision. Likaså kommer ventilsystemet troligtvis att vara mindre sofistikerat vilket innebär ett färre antal skott på fyllningen sett till vapentubens volym. Vi kan också komma att mötas av ett diffust och primitivt avtryckarsystem liksom ett råare mekanism. Här ligger i alla fall mina personliga förväntningar, allt utöver detta skulle komma att överraska mig positivt. 


Vad jag däremot förväntar mig är en kompromisslös säkerhet!


Här får absolut inga som helst tveksamheter förekomma och jag utgår ifrån att Snowpeak som tillverkare och Fondprodukter som importör har in insiktsfull avsvarsyn på de risker som 200 Bar kan innebära för användaren om konstuktioner visar sig ha några egendomliga tillkortakommanden eller besparingar på den här fronten.


Hade jag stått bakom ett sådant vapen, exempelvis som importör, så hade jag noga synat konstruktionen innan den ramlar ut på marknaden. Det får inte handla om en nödförstärkt kolsyrekonstruktion utan allt måste redan ifrån ritbordet vara dimensionerat för att fungera som PCP med fulla säkerhetsmarginaler. 


Vad gäller tryckkärlet så är detta troligtvis ett vanligt enkelt hydraulrör, precis som hos Air Arms etc. Detta är inte den optimala konstruktionen men man kan leva med den om man förhåller sig till den på ett sunt sätt. Till att börja med så ska man försöka undvika vätskeångande handpumpar i möjligaste mån.


Stål, i synnerhet om det saknar en bra ytbehandling, i kombination med fukt och vilt växlande temperaturer är ingen bra kombination överhuvudtaget. Använder man vapen med ståltub (jag gör det själv) så ska man försöka hålla luften så torr som möjligt och då utgår handpumpen i mina ögon, även om man väljer de bästa på marknaden från FX Airguns. Likaså ska man försöka bereda sig möjligheten att åtminstonde visuellt kunna inspektera insidan av tuben på egen hand för att tidigt upptäcka tecken på korrosion och dessa inspektioner bör ske med jämna mellanrum. Till detta hör också att vapen äldre än 10 år inte får användas i tävlingar och att byta tuben på ett tio år gammalt vapen för 2500 kr är nog knappast ekonomiskt försvarbart.


Det finns alltså ett antal reservationer mot Snowpeak i Sverige men jag är ändå hittills nöjd över att modellen finns på marknaden hos oss.


Billiga PCP har goda förutsättningar att öka mängden entusiaster i våra led och då popularisera luftskyttet, åter igen förutsatt att de är säkra att använda och av meningsfullt hög kvalité. Sedan så får man naturligtvis inte allt för såpass blygsamma pengar, detta måste man ha i åtanke när man öppnar plånboken. Bortsett ifrån rollen som första PCP så tror jag att Snowpeak kan vara ett spännande val som andra- och tredjevapen för den redan intresserade entusiasten som sedan innan äger ett bra PCP och som har en fungerade infrastruktur för att fylla densamma.


En 22 Snowpeak kan säkert vara ett trevligt kompliment för den som exempelvis har en S200 eller något annat vapen med kaliber 177 som kanske används mera som huvudvapen. Det ska onekligen bli spännande att följa Snowpeaks utveckling på den svenska marknaden, eller hur?






Där ser man...

$
0
0


Populärt tema med luftvapenjakt...


  Inlägget om luftvapenjakt slog alla rekord?


För ett par dagar sedan så körde jag ett inlägg om ett kontroversiellt ämne men resultatet lät inte vänta på sig. Inget annat inlägg på 6 år har någonsin haft så många views, delningar och gilla som just detta. Tecken på ett uppdämt behov/intresse måntro?


  Jaktinlägget räckte faktiskt för en topp tio-plats på Bloggplatsen den dagen..


Nu kan man naturligtvis tycka vad man vill om luftvapenjakt i sak men intresse runt ämnet som sådant finns det uppenbarligen och lustigt nog så har det även renderat en del kommentarer via mail och FB där jag noterar att vissa inte ens hör till luftvapenfantasternas egen krets, med synpunkter på företeelsen åt båda håll.

Ballistik...

$
0
0

 

En ganska vanlig typ av fråga..


 Diabolen är en fantastisk uppfinning i alla sina olika former..


För ett par dagar sedan så kom det en fråga som är ganska representativ för ganska så många frågor av snarlik art som kommer då och då. Ett alltid populärt ämne är ju ballistik och den här frågan berör mycket riktigt just detta:


Hallå, undrar om kulbanan för en 1 grams 22 diabol är lika rak över 50 m som för en 1/2 grams 177 diabol om de skjuts med samma hastighet? Sjunker den tyngre kulan mer än den lättare? Har avståndet någon inverkan?

 

Här har man tänkt i termer av projektilvikt och troligtvis också tvärsnittsyta hos de olika kalibrarna. Det som dock spelar absolut mest roll i sammanhanget är den ballistiska koefficienten (BC). Det korta svaret på frågan är att vid lika hastighet så kommer den projektilen som har högst BC att sjunka minst, den kommer alltså att ha den rakaste (flackaste) projektilbanan och den kortaste bantiden. 


I det allra flesta fall så kommer en diabol i en grövre kaliber också att ha en högre BC och därmed vara den vinnande diabolen i jämförelsen ovan.


Detta är dock inte en universal sanning. Har vi en lätt 22-diabol med dålig formfaktor som exempelvis en flatnosdiabol och jämför den mot en tung 177-diabol med utmärkt formfaktor så kan utfallet mycket väl vara det omvända med en flackare projektilbana för kaliber 177.


BC är helt enkelt otroligt viktig att beakta och för att komplicera saken ytterligare så är BC inte statiskt utan den kan variera med två faktorer; projektilens utgångshastighet och diabolens accelerationstid. 


De värden för BC som man kan läsa i en test eller i en diabolspecifikation är alltid en schablon som är tänkt för jämförelser under lika omständigheter i övrigt mot andra diaboler eller som ett ungefärligt värde för att kunna ge den intresserade ett hum om i vilken härad som den aktuella projektilen kan tänkas ligga.


Vill man ha fram exakt BC så måste man testa med två kronografer och med det vapen man avser att använda.


Även på vilket sätt som diabolen accelereras spelar en stor roll för diabolens BC. Sker accelerationen förhållandevis lugnt och stilla som i ett PCP så kan BC bli helt annat än om diabolen accelereras våldsamt fort i exempelvis ett kraftfullt gasfjädervapen. Det gäller alltså att läsa noga vilka omständigheter som har varit aktulla när man ska återanvända ett BC-värde ifrån någon annans källa.

Mer Brocock..

$
0
0


En presentation av Compatto av Lloyd på BAR


Han ser visserligen ut som en uteliggare men videon är intressant..

Blandade frågor...

$
0
0

Luftförbrukningen?


  Fartomställaren - använd av få men krånglande för en del..


Idag så blir det ännu en fråga som kan ha lite allmän karaktär så därför blir även denna ett eget inlägg.


Tjena Johnny!

Några frågor igen:

Drar ett japan-kit avsevärt mycket mer luft i min Fx Royal 300 förhållande till standard?
(Licensfritt utförande)

Hur påverkas mitt gevär om jag skruvar in hammarfjädern i bott?

Vart sitter transferporten på Royalen? Behöver blocket klyvas för att nå strypning?

Om strypning tas väck, hur påverkar det luftkonsumeringen?

Trevlig dag!

 

Om vi börjar med luftförbrukningen så brukar man som en gammal tumregel säga att skillnaden är ungefär tre gånger, allt annat lika och förutsatt kaliber 22. Får man 100 skott på 10J så bör man få ca 30 skott på full effekt. Vill man beräkna antalet mer noga så krävs det en kronograf. 

 

Det man gör då är att man adderar ihop den totala mängden anslagsenergi som vapnet presterar inom önskad spridning vid den aktuella effekten och sedan dividerar man resultatet med den effekt man önskar omjustera mot. Utfallet då blir det förväntade antalet skott.

 

Exempel: Mitt vapen ger 8 joule och jag får 30 skott inom den önskade maximala spridningen. Vapnets samlade effekt blir sålunda 240 joule. Hade jag nu valt att justera upp till 10 joule så hade mina 30 skott istället blivit 240/10=24 skott. Hade jag däremot justerat ner till 5 joule så hade jag på motsvarande sätt fått 240/5=48 skott.

 

Detta är inte helt exakt men i de flesta fall så stämmer det förbluffande bra med verkligheten. Vissa variabler måste man emellertid betänka, exempelvis att om man ändrar piplängd eller någon annan viktig parameter så faller kalkylen.

 

Om man avlägsnar en strypning så får man betydligt högre anslagsenergi, vanligtvis ca 4 gånger så hög (vilket dock kan variera beroende på kaliber, piplängd etc). Luftförbrukningen ökar som tidigare har nämnts ca 3 gånger men ljudnivån kommer också att skena dramatiskt, vilket jag dock inte har några konkreta övergripande siffror över.

 

Om man ökar förspänningen på hammarfjädern så händer det en hel del saker eftersom detta är en viktig variabel i vapnets hela setup. Ökas förspänningen så öppnar ventilen tidigare i kurvan och den sista delen av kurvan blir obrukbar. En högre förspänning på ett självregulerande vapen fungerar alltså bäst med ett högre systemtryck då dessa två variabler balanserar ut varann. 

 

De mindre uppenbara sakerna som händer är att rekylen blir skarpare eftersom man ger hammaren en högre levande kraft när den frigörs, även avtrycket kan på en del konstruktioner förändras så att det måste justeras om. Risken för återstuds av ventilen ökar också, vilket leder till ett större slöseri med luften.

 

Generellt sett så försöker tillverkarna undvika hög hammarfjäderförspänning eftersom det tenderar till att ge mer nackdelar än fördelar. Vapnen ifrån FX Airguns har exempelvis en väldigt låg förspänning vid anspänningen och ingen alls när vapnet inte är anspänt. Detta kan man påtagligt notera om man vänder vapnet fram och tillbaka då hammarfjädern ligger helt lös inuti vapnet och "skramlar" runt. Daystate kör med sin Harper-ventil för att minska bieffekterna av hög hammarfjäderförspänning och Crosman har på sina tävlingvapen en utifrån justerbar längd på själva hammaren för att man ska kunna nå fördelarna av högre hammarfjäderförspänning utan att faktiskt behöva förspänna hammarfjädern hårdare.

 

  Lösa transferportar kan finnas i massor av olika storlekar

 

Systemtryck, hammarförspänning och flöde (=transferportens storlek etc) är de tre viktigaste variablerna för vapnets setup. Det är inställningen av dessa tre faktorer som helt avgör vapnets uppträdande, dess effektutveckling, luftförbrukning, ljudnivå, spridning ifrån skott till skott mm.

 

Det är därför viktigt att man inte justerar om en enda av dessa utan att vara uppmärksam på om de andra två också kanske måste förändras för att vapnet ska fungera harmoniskt igen och vara i balans. Eftersom man har tre detaljer att påverka så är det därför också lätt hänt att man "skruvar bort sig" så man bör vara uppmärksam och notera alla inställningar innan man justerar om något. En krongraf är också ett oundgängligt hjälpmedel, utan en sådan så skruvar man helt i blindo och arbetet blir fullkomligt meningslöst.

 

Transferporten på Royale-baserade vapen sitter inuti själva blocket, det är alltså inte någon lös dysa som hos en del andra konstruktioner (typ FX2000). Det kan dock finnas stryphylsor inuti transferporten (som på gamla Cyclone) för vissa varianter av Royale (de utan fartomställare), dessa kan vara i plast eller härdat stål, beroende på marknad.

 

Med lösa dysor så kan man enkelt experimentera igenom att skifta storlek och därefter kunna återställa vapnet. Man kan köpa olika strypta dysor och sedan borra fram dimensioner som egentligen inte existerar om man verkligen tycker det är roligt att finlira, såsom jag gjorde på min egen Crosman 1701 o Challengern. 

 

Att däremot sätta borren i själva blocket på en Royale kräver emellertid att man tänker efter mycket noga innan. Gör man fel så sitter man där och lösa block är både dyra och en smula krånliga att komma över. Generellt sett så bör man inte ge sig på att borra block själv utan gedigen kunskap om vad man vill uppnå och erfarenhet/utrustning för att verkställa arbetet korrekt.

Framtiden?

$
0
0



Mindre och mindre..

 

  

En gång i tiden så var det vapen av den här typen som entusiasterna suktade efter..


Något som har blivit tydligt de senaste ett-två åren är det faktum att bullpups har blivit mer och mer populära. Själv så har jag alltid varit en hängiven vän av korta och lätta vapen men nu har detta idékoncept även populariserats i bredare lager av entusiaster. En gång i tiden så var jag tämligen ensam om att låta mig roas av vapen som HW30S och S200 men vapen av dessa dimensioner har nu snarare blivit norm än undantag och idag är det sällan som dessa vapen föraktfullt avfärdas bara som "juniorvapen".


Länge så var man emellertid hänvisad till långa och i vissa fall även tunga vapen om man vill ha ut hög effekt och det är detta som bullpups nu har förändrat. Den långa pipan, som är essensiell för att få ut hög effekt, kan igenom bullpumpkonfigurationen nu kombineras med ett kort och smidigt vapenchassie för att slutprodukten till sist får ungefär samma dimensioner som HW30S/S200.


Även på fjädervapensidan så kan man skönja lite av samma utveckling fast över längre tid. När jag började skjuta med lite kraftfullare luftvapen i slutet av 1980-talet så var de stora underspännarna den riktigt heta vapenkategorin. Själv köpte jag en BSA Superstar men även modeller som HW77, Airsporters och sedermera modeller som HW97 och TX200 var heta innevapen under fjädervapnens sista stora dominansperiod mellan 1990-1995.


  En av mina HW30S, när jag köpte min första så var det inte många som en hade sett en sådan..


Några år senare så kom PCP och de som önskade högre effekt skiftade över till den nya typen av drivkälla varvid en del av marknaden för kraftfulla fjädervapen sakta började erodera bort. Istället så började man märka ett allt större intresse för lättare och smidigare fjädervapen med måttligare effekt. Gamla modeller som Trackern hängde med men fick snabbt dela marknaden med nyare modeller som Meteor Mk VI, HW30/50S/57 och liknande.


Under 2000-talet så har marknaden till stor del legat vid kraftfullare PCP, lite mindre fjädervapen med starka fjädervapen företrädesvis av lågprisutföranden mer riktade till nybörjare (!). Påkostade kraftfulla fjädervapen som W&S Patriot och Theobens stora gasfjädervapen försvann allt eftersom.


När vi bröt in till 2010-talet så kunde man skönja två starka trender, dels påkostade "riktiga" vapen till Field Target och dels då den nyss nämnda trenden med bullpupskonfiguration för de allra mest kraftfulla vapnen. På fjäderfronten så har vi sett ett par nykonstruerade påkostade modeller (LGV/LGU, nya FWB Sport), vilka dock förefaller mest vara riktade mot 16 joule. 


Dagens dinosaurier på PCP-fronten är snarare de fysiskt långa och stora PCP som för ett halvt decennium sedan dominerade marknaden för effektstarka PCP, modeller som Royale/Airwolf etc.


  För tiotalet år sedan så var den här vapenkonfigurationen het..


Självfallet så följer många av trenderna på det nationella planet yttre omständigheter som exempelvis lagstiftningen och den tekniska utvecklingen, snarare än enkom kundernas tycken och smak. Att stora, tunga och effektstarka fjädervapen började tappa greppet om marknaden under tidigt 1990-tal beror givetvis till stor del på lagändringen 1992 som bromsade försäljningen av starka vapen i kaliber 22 och 25 då de hamnade under licensplikt. När vi i början av 2010-talet fick en betydligt mer formaliserad tävlingsstruktur på våra fallmålstävlingar så skapade detta ett intresse för FT-vapen samtidigt som klassiska HP-vapen till FT förlorade popularitet.


Framtiden då?


Där tror jag på två kommande trender, dels allt mer prisbilliga PCP och dels en marknad för ännu mindre PCP riktade till effektbegränsade behov, kanske även här som bullpups ungefär i samma anda som FX Airguns Wildcat och Collibrin. Full power PCP tror jag kommer att ligga kvar starka som just bullpups. Ett exempel där vi förresten tydligt ser en vakans på marknaden är ett 10J bullpup PCP med semiautomatisk repetering. Här finns ju ett nytt svängrum på marknaden igenom en positivt förändrad nationell lagstiftning som inte en enda aktör ännu har gjort anspråk mot, bortsett ifrån prototypen till Microburst för några år sedan, om någon kommer ihåg den.


  Collibri (aka Hummingbird) tillhör en ny generation PCP


Det är nämligen så att i takt med att vi ser billiga PCP ramla in på marknaden i prisklassen 2500 kr och där tror jag att vi kanske till och med kommer att hitta nya vapen framöver med prislappar som är ännu lägre, så kommer de andra aktörerna som har specialiserat sig på mer påkostade vapen att behöva särskilja sig ytterligare för att även i fortsättningen kunna motivera sitt ännu högre pris.


  På vår nationella scen så har mer kompromisslösa F/T-vapen blivit allt populärare


Kommer man utifrån och in i hobbyn så tror jag att vapen runt 5-6000 kr som Cyclone eller BT-65 kan få svårt att värja sig mot exempelvis den nya Snowpeak och i synnerhet om kunden är traditionalist med smak för vapen av stål och trä snarare än aluminium och plast. 


En lösning för ögonblicket är bullpups där kunden är tvungen att köpa betydligt dyrare konstruktioner ifrån etablerade varumärken för att komma över den här typen av konfigurationer. Av den anledningen så tror jag att många importörer kommer att tänka till en extra gång innan man tar in bullpups med låga prislappar, exempelvis Snowpeaks.


Vad man måste göra är helt enkelt att locka med saker som inte går att få hos lågprisvapnen. 


  Näpet format och lågt pris - Snowpeak har sannolikt framtiden för sig (om kvalitén är vettig)


Förutom bullpuplayout så kan semiautomatik, regulatorer, exklusivare materialval (typ kolfibertuber) och liknande vara gångbara lockmedel till dyrare inköp, helst då kombinerat med större immateriella värden som bra garantier och ypperlig support etc.


En annan lösning att möta lågprisvapnen är att vara mera modulär. Kollar man på exempelvis en S200 så får man ett skäligen billigt men prisvärt vapen som har en hel del enkla och billiga plastkomponenter som håller ner priset. Den som vill kan däremot spendera åtskilliga summor på prylar ifrån eftermarknaden för att skapa ett mer solitt och exklusivt vapen. Den marknaden är såpass stor så att den kan sysselsätta ett flertal tredjepartsaktörer utan problem.


Den marknaden borde tillverkaren istället försöka muta in och bevaka hårt.


Om man gör det så kan man alltså lansera ett billigt basvapen som prismässigt sett kan konkurrera med exempelvis kinesiska lågprisvapen. Sedan så kan kunden successivt efter behov och växande spenderlust bygga på eller om sitt vapen efter tycke och smak. Bilbranschen använder redan samma koncept och inget säker att det också kan fungera lika bra på vapen. 


Oavsett vilket så ska det bli mycket spännande att möta framtiden i vår hobby...




Om storlekens roll...

$
0
0



My size is full size !

 

       
  Vad sägs om 1000 cc?

 

Är verkligen större bättre? Ibland, alltid eller aldrig? Idag ska vi kolla lite på något som alla PCP har gemensamt - sin tryckbehållare! Normalt sett refererar man till densamma som tub eller tubflaska, lite beroende på dess form. Det förekommer också att man benämner dem flaska vilket dock kan vara förvirrande då flaska i allmänhet åsyftar dykar-/dykflaskan. Även åt andra hållet kan det också bli fel när man kallar dyk-/dykarflaskan för "(dykar)tub". För enkelhetens skull så är här "flaska" själva dykflaskan och "tub" blir vapnets tryckbehållare.


Tuberna kan ha vitt skilda volymer med allt från 45 cc och upp till 500 cc per styck. Vidare så kan flera tuber sammankopplas i ett och samma vapen varvid man kan få totala vapenvolymer på upp till 1000 cc.


Varför då så stora skillnader?


I grund och botten så beror skillnaderna huvudsakligen på två faktorer, dels vapnets önskade fysiska format och dels den mängd luft som vapnet förbrukar för varje skott. Det är lite som med bilar, en törstig bil behöver ha en större bränsletank för annars måste man fylla stup i kvarten.


Själv så har jag faktiskt två ytterligheter, min Crosman rymmer 45 cc och det är exceptionellt litet, eftersom det i grund och botten är en luftpistol och där är vikt och yttre format viktigt att hålla inom vissa ramar samtidigt som den relativt låga effekten gör att man ändå får ut ett acceptabelt antal skott trots den lilla luftvolymen. Samtidigt så har jag min FX Elite som rymmer 500 cc med den stora tuben och där är det fysiska formatet inte så viktigt, vapnet är jättestort oavsett vilket, på samma gång som att bössan på grund av sina 65-70 joule drar rätt så mycket luft.


Detta för oss då in på vad som egentligen är stort och vad som är litet?


Jag skulle nog definiera en tub på mellan 150-400 cc som normalstor, en tub mellan 100-150 cc som liten där allt under 100 cc är mycket litet. Går vi över 400 cc så talar vi om stora tuber. Större volymer än 500 cc och mindre än 50 cc är vanligtvis mycket ovanliga.


Kan det då bli knas någongång?


Ja, man kan drabbas av en missmatch. Själv så hade jag en BSA Lonestar en gång för några år sedan. Den pumpade ut runt 65 joule men hade bara en förhållandevis liten tub på 154 cc. Resultatet blev max 15 skott på en fyllning och ett evigt fyllande, trots att max systemtryck var relativt höga 230 Bar. På samma sätt så finns det ibland också rapporter om folk som har köpt vapen som exempelvis FX Airguns Gladiator på bortåt 700 cc med vapen som ger 10J. Där lär man kunna skjuta lääääänge innan luften tar slut.


Generellt sett så är det dock bättre om man har en för stor volym än en för liten, förutsatt att det fungerar rent fysiskt/praktiskt. Att ha en för liten tub kan vara rätt frustrerande i längden.


För- och nackdelar..


Förutom den uppenbara fördelen av att en stor tub rymmer mera luft och därmed också räcker för fler skott så har den stora volymen även en nackdel - det kräver mer för att återfyllas. Om man kör med dykarflaska så är detta egentligen inget större problem men för den som handpumpar så kan det här bekymret bli betydande. 


  USFT - en av världens förnämsta F/T-gevär är ett lågtrycksvapen och då är en stor tub inget bekymmer..


Många människor upplever handpumpning som betungande, vilket det också är i de flesta fall. En del av problemen finns vanligtvis i fel pumpteknik men även om man pumpar på rätt sätt så är olika tuber avsevärt olika i hur arbetsamma de är att fylla. Graden av ansträngning beror på två faktorer, dels vilket tryck man ska nå och dels hur stor behållare som ska fyllas.


Något som en del misstar sig över är att stora tuber skulle vara tyngre att handpumpa än små, så är INTE fallet. Hur tungt det är att pumpa beror enkom på hur högt tryck man ska uppnå. Däremot så måste man pumpa fler pumptag om man fyller en större behållare än en mindre och detta påverkar naturligtvis den totala pumpansträngningen ifrån början till slutet.


Generellt sett så klarar de flesta människor av att pumpa till 180-190 Bar utan problem, att pumpa till 235 Bar kanske på pappret ser ut att vara en mindre ökning proportionellt sett men den som tror det kommer att bedra sig. Att fylla 235 Bar är betydligt tyngre än att pumpa till 190 Bar. En del vapen med regulator kan fyllas till 250 Bar och detta är ingen bra uppgift för handpumpning, varken för den som pumpar eller för själva pumpen.


Om man med andra ord har ett vapen med 235 Bars tryck så måste man vara väldigt uppmärksam på hur stor tuben är då skillnaden i arbetsinsats är enorm beroende på om man har 65 cc (typ BSA Ultra) eller 154 cc (BSA Lonestar etc). Vänder man på saken så är arbetsinsatsen inte speciellt mycket värre om man pumpar ett 135 Bars lågtrycksvapen med 125 eller 250 cc, det tar bara längre tid i anspråk.


En viss eftertänksamhet är alltså på sin plats när man bestämmer fyllmetod till respektive vapen beroende på dess tubvolym och maximala systemtryck.







En legend...

$
0
0



Det bästa valet..


 

För många så är The Eliminator själva sinnebilden för kategorin!


Även denna dag ramlade det in en fråga ifrån någon i läsekretsen som kanske kan ha ett allmänt intresse med bakgrund av att jag faktiskt författar ganska få inlägg om just fjädervapen.


"Hej!


Jag vill ha ett riktigt bra starkt fjädergevär med brytpipa. Viket är det det bästa som har tillverkats. Tack för en bra blogg"


Här finns det ju två aspekter att fundera lite över, vad är "starkt" i sammanhanget och vilka egenskaper tänker frågeställaren som "bra"?


Ofta är det så med frågor ifrån läsekretsen, man får gissa lite utifrån ibland ganska vaga funderingar. 


Mitt spontana svar när bästa fjädervapen kommer upp brukar pendla mellan Feinwerkbau Sport eller Weihrauch HW30S men ingen av dem, inte ens Sport, kan med bästa välvilja kallas för starka med dagens referensramar. Om vi börjar med att ringa in vad som är starkt så skulle jag nog vilja påstå att ett fjädervapen över 20 fpe är starkt i ordets mer universella betydelse när det handlar om fjädervapen.


  Webley & Scott Patriot - ett vackert vapen som alla Webleys men vilken åra!


Om vi då börjar vid den nivån så finns det ett antal synnerligen potenta jättebössor med brytpipa som kan vara aktuella. Vi har välkända Webley & Scott Patriot (aka Beeman Kodiak), vi har Theoben Eliminator (aka Beeman Crow Magnum), vi har Weihrauch HW90 (aka Beeman RX), det finns Weihrauch HW80 (aka Beeman R1) samt ett knippe modernare konstruktioner under blandade varumärken med mindre gott renommé. 


  Visst är den kraftfull men skjutbar...?


Detta för oss då in på "bra". Som bra tolkar jag ett vapen med en för vapentypen och effektnivån acceptabelt bra skjutbarhet (exit: Gamo 1250). Alla potenta fjädervapen är krävande att skjuta, man måste alltså vara rätt skytt för att kunna bemästra dem. Detta är inga bössor som man bara lyfter upp och sedan skjuter bra med på typ 30 meter rätt upp och ner utan en ibland ganska så omfattande övning. En del modeller (ex Eliminator) kräver också en ganska ansenlig fysisk muskelstyrka för överhuvudtaget kunna anspännas. Denna naturliga svårskjutenhet ska inte förväxlas med att de har låg skjutbarhet, vilket ofta är fallet med nydesignade överstarka budgetvapen.


Jag vet att definitionsskillnaden här inte är speciellt glasklar så därför ska jag ägna några rader åt just denna.


På en träff där jag var så förekom det en Theoben Eliminator. Dess ägare sköt regelbundet träffbilder runt en enkrona på 30 meter men ingen av oss andra som var närvarande och prövade kunde träffa fem skott i rad på själva måltavlan, 14 x 14 cm.


Den bössan var svårskjuten men hade en acceptabel skjutbarhet, dess tekniska egenprecision var bevisligen bra men dess praktiska precision lämnade överlag mycket övrigt att önska i händerna på de flesta skyttar.


  RWS/Diana 350 har också ett solitt rykte för tveksam skjutbarhet..


Jag var också på en annan träff där en ägare till ett Gamo 1250 beklagade sig över att han inte träffade någonting med sin bössa. Vi var ett tiotal entusiaster samlade och hade säkert ett dussin olika sorters diaboler sammantaget som vi prövade med och ingen av oss kunde få fem träffar i rad på en 14 x 14 måltavla på 20 meters avstånd! 


Den bössan hade usel skjutbarhet och var svårskjuten, den tekniska egenprecisionen saknades och så även den praktiska precisionen som en konsekvens därav.


  Weihrauch HW90 kan bli hyfsat skjutbar men då kostar det också en del effekt..


Ska vi nu kolla på fjäderbössor med brytpipa över 20 fpe (ca 27 joule) som har acceptabelt bra skjutbarhet och god teknisk egenprecision för sitt effektuttag så tunnar vi ut leden en hel del. Själv så har jag aldrig skjutit bra med en Eliminator men jag har faktiskt sett skyttar live som har presterat imponerande resultat med dessa åror, den får därför vara med i sällskapet. Patriot faller bort, den har alla nackdelarna hos Eliminator och fler därtill. Gamla tidlösa Weihrauch HW80 kan få riktigt fint skjutbarhet vid en bra tuning och dessutom få upp effekten över gränsen på 20 fpe så den kvalicierar sig, om än på gränsen. Sin broder HW90 kan också få bra skjutbarhet, om man sänker trycket i gasfjädern ner mot 20 Bar men då faller den under 20 lbs och blir inte längre lika kraftfull.


När jag till sist har vägt olika modeller mot varann så är det egentligen bara två vapen som kvarstår, dels Webley & Scott Tomahawk och dels ett ännu mer spännande alternativ.


  En helt ny oskjuten Webley & Scott Tomahawk (UK-made) är inte lätt att hitta idag..


The Tomahawk var en av de sista konstruktionerna som anrika Webley & Scott fick fram innan konkursen med god support från Hanock o Co på Venom Arms, sedemera V-Mach. Här fanns ett riktigt vasst avtryck, för de flesta skyttar ett fullgott alternativ till CD och Rekord, riktligt med effekt parat med en ovanligt harmonisk setup. Detta kombinerat med Webleys legendariska finish, passning och övergripande kvalité skapade en värdig grande finale för detta anrika fabrikat. Många hyllar myterna Eclipse, Tracker och Patriot men den bistra sanningen är att detta var inga bra vapen, ens som nya, till skillnad från klassiker som Vulcan/Stingray och Omegan. Ytterligare ett steg upp på stegen som till himmelen bär var Longbow och nyss nämnda Tomahawk. Hade de bara kommit lite tidigare och fått en mer välskött agentur/marknadsföring så hade de mycket väl kunnat rädda Webley - så bra är de.


Mitt personliga val är dock ett ännu mer ovanligt vapen som ganska få entusiaster har skjutit eller ens sett i verkliga livet.


Ifrån East Sussex så kommer det en lång rad fjädervapen som har ett outstanding gott rykte hos fjäderentusiaster i hela världen. Med förbluffande få modeller i sortimentet, noga räknat två stycken, så har man ändå positionerat sig som absolut världsledande i sin nisch. Under varumärket Sussex Armory så saluförde man på 1980-talet en förvirrande flora välbyggda fjädervapen med en udda sidospänningsmekanism och tungvrickande benämningar. Allt förändrades när Ken Turner uppenbarade sig med prototypen till ett vapen som skulle komma att bli en institution i fjädervapnens led.


Själv så är jag ingen vän av varken TX200-serien eller dess mer förfinade och krutvapenliknande sortimentsbrodern Pro Sport men ingen kan snacka bort det faktum att detta är (tillsammans med LGV/LGU) några av världens absolut mest kompetenta fjädervapen. Detta är storsäljande och uppskattade vapen som egentligen bara har haft en enda nackdel emot sig (tja, förutom vikten då), nämligen bristen på effekt - något som är synnerligen viktigt på den betydelsefulla USA-marknaden.


En gång för nästan två decennier sedan så beslöt man sig för att göra något åt saken..


  En ovanlig bössa som förvånansvärt många ändå känner till...


-"Bygg en brittisk HW80", löd direktiven ovanifrån. En konventionell stor brytbössa som ger rejält med effekt. Trots det så ska den emellertid behålla den höga skjutbarhet som övriga modeller är kända för att leverera och samma ypperliga avtryckarsystem. Målet var helt enkelt att skapa en värdig syskonmodell till Pro Sport fast med en effekt som till och med kunde skapa respekt hos en prestandaglad amerikan och då förmå denne att öppna plånboken på vid gavel.


Om vi börjar med pipan så startade processen med att Air Arms köpte in blanks ifrån Lothar-Walther vilka sedan inspekterades med fiberoptik och testsköts i bänk innan de monterades inuti en shroud vilken benämndes SRS - Sound Reduction System, alltså en baffelförsedd anordning av ljuddämpande karaktär. Själva pipan var 14 tum lång och shroudröret blev 16 tum vilket innebar en bättre hävstångseffekt för anspänning samtidigt som två tum kunde användas till den inbyggda dämparen.


  The business end!


Anordningen monterades i ett synnerligen solitt pipblock vars hävarm till pistongen mätte imponerande 6 mm i bredd. Pipblocket hade sedan en "krok" utformad i själva pipblocket vilken låg som ett överfall över låsbulten och under denna fanns en duktigt grov kilformad och fjäderbelastad låskil. En rejäl dask längst ut på pipans spets krävdes alltså med andra ord för att få pipan att öppna sig.


  En grov cylinder garanterade möjligheter till rykande prestanda..


Cylindern var både grov och lång och dessutom utrustad med en pistong som hade en Zephyr-liknande packning formgiven för bästa tänkbara luftevakuering när vapnet avfyrades. Resultatet blev bra med effekt och dessutom effekt som var förhållandevis enkel att utnyttja med god skjutbarhet. Air Arms uppgav själva 24 ft/lbs för kaliber 22 och 21 ft/lbs för kaliber 177, siffror vilket skulle visa sig vara tilltagna lite i underkant. Normalt så kunde man räkna med ca 255 mps med 16 grains JSB och runt 295-300 mps med Crosman Premiers Heavy på 10.50 grains.


  En slank profil trots en jättelik prestanda..


På ovansidan av cylindern så fanns de gängsle hålen mellan kilspåren för att spärra kikarsiktesfästet mot rekylen.


Avtrycket var det kända CD (Computer Designed), inspirerat av Rekord ifrån Weihrauch och samma som TX-serien och ProSport. Till avtrycket så fanns även en automatsäkring som säkrade vapnet direkt vid anspänning. Stocken var tillverkad av bok och noga utvald med rätt fiberriktning för bästa tänkbara hållbarhet. Vidare så var den utrustad med nätskärning både för pistolgreppet och förstocken samt hade en rejält tilltagen roll-over kam på kolven.


  Notera dimensionerna på block och infästningar - built like a tank!


Under lite drygt 5 år löpte produktionen (1997-2003) och totalt blev det 1435 exemplar tillverkade, ett fåtal prototyper oräknade. Runt fördelningen mellan kalibrarna är uppgifterna lite mer motsägelsefulla men konsensus ibland samlarna är ca 1000 stycken med kaliber 22 och resten som 177. Det heta samlarobjektet är därför en 177 med öppna riktmedel eftersom de flesta exemplar saknade sådana.


  Notera det udda bakre riktmedlet som monterade på kilspåret och inte pipblocket.


Att hitta en Pro Elite är inte enkelt, ett fåtal nysåldes i Sverige, och om man väl hittar en så ligger de oftast på licens. Just att den största delen ligger på licens även i England gör dem knepigare att exportera över till Sverige. Priserna är dessutom höga, en 177 gick nyligen för £500 vilket anses häftigt i England där vapen på FAC normalt sett har uselt andrahandsvärde på grund av utbudet och krånglet med licenserna.


Skulle man väl hitta en så gäller det att hålla fast vid den, det är en ovanlig kombination av samlarobjekt och fullt skjutbart vapen som står i en speciell särställning igenom sin kombination av rykande hög effekt samtidigt som den faktiskt har en suverän skjutbarhet för sin effekt och det faktum att det handlar om ett fullt rekylerande fjädervapen.


Okänd men betydelsefull..

$
0
0

 

Den heta vinden..


  Det var med den här annonsen som hela historien började..


I maj månads nummer av Airgun World 1982 så fanns det med en liten annons i ett hörne på annonssidorna där ett helt nyskapat företag erbjöd ett mycket udda vapen. Annonsen, som ni ser här ovan, var inte speciellt talande för sig självt men det som stod i den fångade snabbt entusiasternas intresse. Det hela såg ut som ett helt vanligt fjäderluftvapen av en typ som de flesta vid den här tiden mycket väl kände igen, men den tekniska beskrivningen skapade en hel del frågetecken.


Vapnet drevs av en "pneumatic powered piston", vars innebörd inte direkt förklarades speciellt tydligt. Vidare så hade man kikarsiktesfästen som var fastsvetsade på själva cylindern, något som skulle lösa de förhatliga problemen med zeroshifts som var vanliga problem på 1970-talet när kikarsiktesfästen överlag var usla och kikarsikten om möjligt ännu värre.


Företaget bakom konstruktionen kallade sig lite pompöst för Theoben Engineering men bestod bara av två personer, Dave Theobald och Ben Taylor. De hade för övrigt precis skrivit kontrakt på att hyra en lokal i adressen på Burrel Road som angavs i annonsen ovan. Själva tillträdet ägde dock inte rum förrens i juli månad så de som snabbt nappade på annonsen och begav sig till adressen möttes av....ingen verksamhet alls.


Själva lokalen var bara på 150 kvm men någonstans så måste man ju börja..


Det vi bevittnade där är naturligtvis, precis som ni säkert har förstått, födseln av Theoben och lanseringen av deras allra första produkt och man tog nu steget ifrån ett hobbyprojekt till att bli ett riktigt företag. Hela berättelsen började faktiskt redan runt 1978 när Ben Taylor började experimentera med diverse olika prototyper till luftfjädrar, inspirerad av stötdämparna på sin motorcykel. Själva idén mognade under ett par år och 1980 så patenterade man en produktionsduglig konstruktion (GB 2173287, EP 0460961, US 4709686). Därefter så tog det ytterligare knappt två år att ordna finansiering, insourca komponenter ifrån andra tillverkare osv.


  Det första avtrycket var primitivt och inspirerat av dåtida W & S


I slutet av juli 1982 så drog det dock igång, i sortimentet så hade man en (1) modell och en skäligen enkel konstruktion. Stocken var grovt tillyxad av bok, avtrycket var ett tämligen primitivt hemmasmide, pipan kom ifrån Webley & Scott (detta var innan man hade råd att köpa dyra matchpipor ifrån kontinenten) och man erböjd bara kaliber 22 till en början. Tvärtemot gängse trend i Storbritanniens industrikrisande 1980-tal så satsade Theoben redan ifrån början på en superb finish och detta var något som uppskattades högt av kunderna som inte sällan jämförde den nya modellen Sirocco med saligen avsomnade Webley & Scott Mk III.


Theoben började så sakta röra på sig..


Sirocco blev alltså ganska så direkt populär och inte minst eftersom det var en relativt kraftfull bössa. Den här tidiga gasfjäderskonstruktionen hade en effektpotential på 14-18 fpe och klarade utan vidare fulla 12 fpe med kaliber 177, något som inte alls var givet hos fjädervapen i början av 1980-talet. De tilltänkta kunderna såg alltså tre goda argument för den nya modellen; den hade svetsade kikarsiktesfästen, den var kraftfull och sedan så hade den en ny typ av drivkälla som man egentligen inte visste speciellt mycket om men som säkert också var bra.


   Theoben Sirocco snr 773 med Webley-pipa och valnötsstock från Custom Stock


Då beställningarna började ramla in så insåg man fort att en enda universalmodell troligtvis inte kunde tillfredsställa alla olika typer av kunders önskemål och att man därför borde diversifiera sitt sortiment ytterligare för att attrahera fler tänkbara köpare. Då man bara hade en enda grundkonstruktion så fick den naturligtvis breddas så mycket som möjligt.


Den första åtgärden var att kunna erbjuda valnötsstockar och därför kontaktade man Customs Stock i Sheffield, ett anrikt företag som för övrigt fortfarande är i full sving, och de hade inga problem att börja leverera. Ifrån mars månad 1983 så fanns valnöt som ett (populärt) tillval. 

 

Med valnöt som tillval och möjlighet att erbjuda kaliber 177 så tog beställningarna fart ordentligt och man insåg att det gick inte att möta efterfrågan under nuvarande förutsättningar. Resultatet blev en flytt till Stephenson Road, Cambridgeshire i februari 1984 där man fick 300 kvm fabriksyta - en fördubbling. Större försäljning gav mer pengar in och nu började man också utvecka sin produkt ytterligare. Ett avtal slöts med Anschutz som började leverera pipor med kaliber 177 och även om man inte ska säga något ont om Webleys pipor så....ja...

 

Nåväl..

 

I maj 84 kom till sist den första nya produkten, Sirocco Field Target. Med Anschutz pipor, CS-stock från Custom Stock och all den omsorg som Theoben förmådde uppbringa så blev detta verksamhetens nya stjärna. Skillnaden låg emellertid inte bara i detaljerna utan Sirocco Field Target var faktiskt ett helt nytt vapen, vilket inte alla insåg.

 

  Om man var van vid BSA AIrsporter och Webley Vucan så var detta något helt nytt - på alla sätt....

 

Här fanns en grövre och tyngre cylinder, en lättare ny luftfjäderkonstruktion och en betydligt kortare slaglängd vilket gav en ännu snabbare locktime, faktiskt den snabbaste som någonsin hade tillverkats! Avtrycket, modellens akilleshäl, filade man på så gott man kunde. Resultatet blev ett något mer framtungt vapen med en närmast explosiv locktime. Detta i kombination med en högre vikt och Anschutz-pipor gjorde samtida testare lyriska och modellen drog snabbt stor publicitet varpå orderböckerna växte.

 

Den ökade efterfrågan innebar direkt rent praktiska problem, de nyinförskaffade lokalerna blev för trånga och den utomstående leverentören som skötte blånering och metalbearbetning hann inte med. Man försökte hyra grannfastigheten men den affären gick i långbänk och då började man bygga på en övervåning för att få mer yta. Till sist så fick man emellertid hyra lokalen brevid. Resultatet blev nästan 1000 kvm yta och den nyhyrda lokalen fick inhysa en helt egen metallverkstad för ytbehandling och finish. Under senhösten 1984 så blev allt klart.

 

Allt arbete runt den praktiska företagsdriften och den initiala framgången hade emellertid inneburit att produktutvecklingen hade halkat efter. Ben började därför skissa på lite nyheter inför 1985. Av rent praktiska skäl så hann man inte få färdigt alla tankar och idéer så 1985 blev lite av ett mellanår för att komma ikapp sig själva. En sak som emellertid efterfrågades ganska ofta var högre effekt, kunderna ville köpa vapen på FAC och detta hade Theoben löst igenom att pumpa upp befintliga Sirocco (inte Sirocco Field Target) till 14-16 fpe. Självfallet så ville en del kunder ha ännu mer effekt och som en första lösning på detta problem så patenterade Theoben sin Zephyr-packning, eg pistonghuvud, (GB 8508427, EP 91351330, US 4771758). Med hjälp av detta så kunde man få ut angivna 20 fpe vilket var en ansenlig anslagsenergi under mitten av 1980-talet.

 

  Theoben Sirocco De Luxe och en Sirocco Classic

 

När så 1986 kom så var Theoben redo och hade ett flertal spännande nyheter att möta konkurrenterna med. Detta blev på många sätt Theobens genombrottsår på marknaden. Sirocco knoppades av till en rad olika modeller:

 

Sirocco Classic

 

Basmodellen, en enkel instegsmodell som hade bokstock som standard. En enkel ljuddämpare i stål ingick i England, liksom kikarsiktesfästen som svetsades fast ovanpå cylindern. Här fanns både höger- och vänsterkolv som tillval.

 

Sirocco Field Target Mk II

 

En finpusad modell av den första Field Target-modellen. Justerbar bakkappa hade tillkommit. Modellen avlöstes av De Luxe under året som fick Classics mekanik men Field Targets stock. Kortare pipa på drygt 15 tum. Anledningen till Field Targets frånfälle vara nya Grand Prix, se nedan.

 

Sirocco Countryman

 

En Standard med ambidextriös stock, endera bok eller valnöt. Modellen kom framöver att ersätta Standard som ett kompliment till Classic. Även här en enkel dämpare av stål eller en pipvikt för de marknader som inte tillät detta.

 

Sirocco Grand Prix

 

Årets egentliga nyhet. En Field Target utrustad med tung tumhålsstock från Custom Stocks vilket rederade en totalvikt på över 5000 gram utan kikarsikte. Imponerande 120 cm lång och laddad med alla finesser som Theoben då kunde uppbringa. 

 

Som synes så hade man nu fått ihop en fin om än lite virrig familj av modeller som kunde locka de flesta tänkbara spekulanter på ett luftfjädervapen. Modellerna fanns i ett brett spektra av prisklasser och många tillval kunde dessutom göras tvärs över de egentliga variationsgränserna vilket kan göra det vanskligt för en nutida samlare att hålla ordning på vilken modell som var vilken. 

 

En dag på vårvintern 1986 så fick man emellertid besök av en representant ifrån Royal Air Force vars division hade haft ett par Siroccos i drift under 1985 för att hålla efter antalet duvor i hangarerna på ett närbeläget flygfält. Man var överlag mycket nöjda med sina nya vapen som hade ersatt ett antal urgamla BSA och i synnerhet så var man nöjd med en FAC-variant som nu emellertid behövde en smärre översyn, vilket föranledde besöket.

 

I samband med detta så började man snacka lite och frågan dryftades om hur bra räckvidd, eller hur mycket kraft man egentligen kunde få ur dessa moderna och bevisligen synnerligen potenta luftvapenkonstruktioner.

 

En Sirocco FAC låg ju på runt 20 fpe men nog borde det gå att få ut ytterligare lite, om man bara expanderade grundkonstruktionen lite grann...?

 

Resultatet av detta kom att bli ett begrepp i luftvapenvärlden under slutet av 1980-talet och även under en lång tid framöver efter detta - en helt ny typ av luftvapenkoncept som kom att spränga gränserna för vad många trodde var möjligt för luftvapen och detta långt innan PCP hade etablerat sig på marknaden..

 

Det hela blev en Sirocco på steroider som sedermera blev känd under benämningen The Eliminator !

 

 

 

 

Myten och legenden...

$
0
0

 

The Eliminator!


De första Eliminators gjorde ett stort intryck på den samtida marknaden..  


Om det finns någon enskild modell som verkligen definerar Theoben så är det tveklöst The Eliminator, alla fans av Rapid får ursäkta. Mycket av själva essensen, Theobens DNA, finns i The Eliminator - något så unikt som en monsterbössa med själ. En god vän dristade sig en gång att spontant etikettera den som "The Bentley of Airguns" och liknade den med en flygande rockokomöbel för sina lika delar brittisk överklasselegans och rent brutala prestanda. En nätt överdrift, javisst, men inte helt utan poäng. En Eliminator är (var) välbyggd och hade (för sin tid) enastående prestanda.


I mitten av 1980-talet, säg runt 1985, så hade en stor stark fjäderbössa ungefär 20 fpe anslagsenergi. Weihrauch hade under ett halvt decennium suttit stabilt på tronen medan övriga konkurrenter laddade om för det sena 1980-talets effektrace. Det ryktades i branschen om att Diana hade en riktig rökare i kulisserna och den nyheten skulle framöver att bli känd som Diana 48 med angivna 1100 fps utgångshastighet - 100 fps över Weihrauch HW80.


Till saken hör emellertid att HW80s uppgivna 1000 fps i verkligheten var 30-50 fps mer än vad en köpare erhöll i verkligheten, till och med då med lätta diaboler. Beeman, som sålde originalversionen av HW80 under benämningen Beeman R1, ville av försäljningspolitiska skäl kunna ange 1000 fps utgångshastighet - en utsökt hög och jämn summa så därför så blev Beeman R1 ett "1000 fps-vapen" helt oavsett om den hade teckning för detta eller inte.


Dianas stora sidospännare däremot kan man aldrig skoja bort, inte ens när de var helt nya. Detta ÄR mustigt kraftfulla vapen och de hade dessutom egenheten att leverera oproportionellt sett mycket kraft med den än kraftfullare kaliber 22, vilket naturligtvis inte var helt fel för den som ville ha rejält med terminal effekt downrange. För kaliber 177 så klarade lätta diaboler runt 1050 fps och med normaltunga så sniffade man inte långt ifrån verkliga 1000 fps.


Effektutvecklingen hade alltså gått rejält fort på bara några år. Under de sista åren på 1970-talet så var 800 fps med kaliber 177 en magnumbössa med marginal men 6-7 år senare så levererade man över 1000 fps ifrån samma fabrikat.


Generellt sett så kan man säga att en HW80/R1 har en potential på runt 20 fpe och Dianas sidospännare ytterligare lite till, uppåt 22-23 fpe med kaliber 22. Man kunde alltså skjuta lika fort med en Diana 48 i kaliber 22 som med dess andlige föregångare Diana 45 klarade med kaliber 177 ett halvt decennium tidigare - 800 fps räknat med normaltunga diaboler för respektive kaliber.


  Med hjälp av en extern pump så justerar man trycket i Theobens luftfjädrar.


Resultatet lät inte vänta på sig, indikationerna ifrån den viktiga och stadigt tillväxande USA-marknaden var glasklara, ju mer effekt ett vapen kunde påvisa, desto bättre sålde det. Här fanns alltså ett mycket gott incitament för att skapa en riktig killer, en dunderbössa som verkligen kunde visa konkurrenterna var skåpet skulle stå och som man dessutom kunde begära rejält med betalt för...


Theoben hade noterat marknadsläget och detta i kombination med att man hade funderat lite var gränsen låg för Sirocco FAC. Efter en del initiala tester så kunde man konstatera att grundkonstruktionen var sund och att rätt väg vore att gå vidare med en systermodell snarare än att försöka trimma det befintliga vapnet. Det man skapade var ett gevär synbarligen identiskt med Siroccon men med längre cylinder och dito slaglängd, givetvis kombinerat med ett Zephyr pistonghuvud.


De första utvärderingarna av preproduktionsvapnen började under våren 1986 med målsättning att få ut produktsvapen till juli månad, vilket man också gick i land med. Man satte målet svindlande högt, vid 30 fpe (!), vilket man också lyckades få ut men till priset av en enormt tung anspänning och störande påtaglig rekyl. För att inte dra på sig onödig kritik och sticka ut med ett alltför krävande vapen att skjuta så beslöt man sig för att ta ner effekten något och landade istället på 23-25 fpe, beroende på kaliber. Nu visste man att det fanns marginaler att ta av, förutsatt att man på något sätt kunde tämja rekylkrafterna och där hade Ben en lösning i bakfickan men den krävde ytterligare utveckling för att bli praktiskt användbar i verkligheten och inte minst i serieproduktion.

Theoben HE system


Precis som vapenmodellerna i allmänhet så utvecklades också själva luftfjädrarna och blev allt mer sofistikerade. Grundprincipen var att man hade två huvudsakliga funktionssystem. Antingen en gasfjäder, som var sluten och "evighetsfylld" med en gas, eller en luftfjäder som var fylld med luft och vars tryck kan justeras upp eller ner med hjälp av en separat handpump. Det var den sistnämnda varianten som Theoben huvudsakligen pysslade med och som satt inbyggda som drivkällor i deras fjädervapen. De slutna gasfjädrarna köpte man in via AWT och sedan saluförde man dessa som eftermonteringskit till diverse andra vapen, huvudsakligen avsedda för konventionella stålspiralslagfjädrar. Efter några år då Theoben hade etablerat sig ordentligt och då deras vapen hade vunnit gott anseende så blev de eftermonterade slutna gasfjädrarna en luckerativ sidoverksamhet.


Luftfjädrarna var på många sätt en ganska bra lösning som drivkälla till ett fjäderluftgevär. Vapnen var enkla att montera/demontera jämfört med en stark fjäderbössa och dess enorma förspänning på stålspiralslagfjädern och de hade dessutom en kusligt snabb locktime. Självfallet så slapp man också alla vanliga fjädervibrationer och allt twaang vid avfyrningen. Var de bara täta så mattades de heller aldrig.


Tyvärr så fanns det även nackdelar.


  Theobens HE-system höjde ribban ytterligare!


Ett problem var att när luftfjädern dekomprimerades (i detta sammanhang, "fjädrade ut") så minskade trycket bakom pistongen eftersom luften expanderade. Detta innebar att pistongen accelererades snabbare i början av slaget och långsammare i slutet. Resultatet blev en pistongstuds (rekyl) när pistongen nådde sitt ändläge i cylindern. Visst kunde man minska trycket i luftfjädern så att skillnaden i tryck mellan anspänt och avlossat vapen blev mindre men då minskade man ju samtidigt effekten, vilket man inte önskade.


Lösningen på detta blev vad man kom att kalla "HE-systemet", High Efficency.


Nu gjorde man så att man inuti pistongen placerade en floating interia, vilket helt enkelt är ett kul namn för en rörlig vikt. När luftfjädern dekomprimerades så accelererade pistongen som vanligt men när den långsamt började bromsas upp på grund av luftkudden framför sig då all komprimerad luft inte hann evakueras ut ur transferporten så började den rörliga vikten att förskjutas framåt. Ju mer pistongen bromsades ju fortare hann vikten upp pistongens främre insida och resultatet blev ett "hammarslag" - en slags eftersläng i slutskedet av pistongens inbromsning som utbalanserade rekylkraften i samband med att pistongstudsen började uppstå under avfyrningen. Rekylen försvann och skottet fick en extra snärt. Allt krävde dock att alla komponenter var bra kalibrerade mot varann och i idealläget så skulle pistongen accelerera jämnfort i hela slaget samtidigt som den lösa vikten skulle ge en extra peak precis i slagets absoluta slutläge.


Tack vare att man med HE-systemet fick rekylkrafterna under kontroll så kunde man då pumpa upp effekten ytterligare med ett längre slag och effekten steg till den "magiska" gränsen vid 30 fpe, med kaliber 22.


  The Eliminator!


Den nya Eliminator Mk II som försågs med HE-systemet ramlade ut på marknaden under senhösten 1990. Då hade redan en annan konstruktion, med måttligare effekt, lanseras - den tekniskt avancerade SLR-88 (Self Loading Rifle 1988). Som namnet antyder så kom den 1988 och förutom Sirocco-serien, Eliminator Mk I och nya SLR så fanns även fabrikskonverterade gevär av andra fabrikat, ifrån Weihrauch HW77 till BSA Superstar, alla försedda med drivlina i form av en luftfjäder från Theoben. En av dem visade sig ha framtiden för sig och det blev en HW80 helt optimerad för luftfjäder men då under betäckningen HW90.


Framtiden - och till viss del hotet mot Eliminator - låg dock inte i diverse olika luftfjädervapen utan i något helt nytt.


Under hela 1990 så arbetade Theoben frenetiskt med att kombinera det automatindexerande magasinet ifrån SLR med en helt ny drivlina för det unga företaget, ett PCP. Med ett 7 skott automatindexerande magasin, ett för sin tid smidigt repetersystem, en rejäl lufttub och Theobens sedvanligt höga kvalité så vädrade man att det fanns en hit på gång - och där hade man helt rätt!


Lagom till julen 1990 - vi talar om ett kvarts sekel sedan nu i skrivande stund - så kom Theoben Rapid Seven.


  Theoben Rapid stal en hel del köpare ifrån Eliminatorn - här en MFR, den ultimata slutgiltiga Rapiden!


Visst, det skulle ta några år innan Rapid blev känt överallt och då dess egen familj hade vuxit till en flora modeller som kunde tillfredställa de mest udda önskemålen ifrån de hängivna entusiasterna men en sak stod direkt klar - framtiden tillhörde PCP. Detta i alla fall om man talade hög utgångshastighet, brutal anslagsenergi och därtill en enorm skjutbarhet på en helt annan nivå än vad något typ av fjädervapen - luftfjäder eller inte - någonsin skulle kunna generera.


The Eliminator sköt bra, i händerna på en skicklig skytt med god vana och som dessutom orkade spänna upp dem.


Problemet var att en Rapid Seven kunde vem som helst hantera och utan ansträngning kunna skjuta skott efter skott med kirurgisk precision på längre avstånd och sedermera dessutom med avsevärt högre anslagsenergi. Till råga på allt så gav den nya tekniken ett vapen som var kortare, lättare och som kunde avlossa 7 skott under samma tid som en skytt med Eliminator kunde få av två - i bästa fall.


I detta perspektiv så levde Eliminator på lånad tid, den blomstrade i det fönster av tid mellan 1986 och ungefär femton år framåt. Visst hängde Eliminator med även ett decennium ytterligare, slutligen som en ännu mer förbättrad Mk III, men hela tiden med en dalande popularitet i takt med att billigare och ännu mer kraftfulla fjädervapen, på slutet även med egna luftfjädrar, ploppade upp på en allt bredare marknad. 


Det största hotet var emellertid den nya tidens vapen i form av bekväma, kraftfulla och lättskjutna PCP i en växande flora av modeller. På slutet så var Eliminator närmast ett prioriterat beslut snarare än ett luftvapenval i allmänhet för den som önskade ett vapen med kraft och räckvidd i största allmänhet.


I det perspektivet så var Eliminator en jättelik dinosaurie som levde kvar långt efter att den egentligen fyllde en praktiskt funktion på marknaden. Den blev konnässörernas val, ungefär som mekaniskt armbandsur av känt fabrikat och hög kvalité. En slags onödig guldkant på tillvaron som valdes för den som visste vad man ville ha och som därtill var beredd att betala ordentligt för det.


Hurdan var då en Eliminator?


Stor! Det är nog en lämplig kort sammanfattning. Drygt 120 cm lång (trots blott 16 tum pipa), gruvligt tung, en del varianter över 5000 gram och ett monster att anspänna, om man hade laddat på max i luftfjädern. En Eliminator på max tryck kunde kräva 60 lbs kraft för att anspännas, dubbelt upp mot en HW80 och tre gånger kraften för att spänna en HW30S. Här fanns förmodligen den största praktiska nackdelen hos just Eliminatorn. Mot slutet av sin livstid så kom Eliminatorn till sist att få ett mindre syskon, The Crusader, som bara krävde 35-38 lbs för anspänning trots att den ändå kunde ge drygt 20 fpe.


  En typisk tidig Eliminator, dropp-down safety, litet kikarsikte och tumhålsstock av valnöt.


Förutom att upplevelsen av ett vapen alltid är individuell ifrån skytt till skytt beroende på dennes preferenser och erfarenheter så är det också viktigt att betänka det faktum att Eliminatorn är inte bara ett vapen utan finns i ett flertal Mks, vilket ganska dramatiskt kan påverka upplevelsen. De olika subversionerna förändrar alltså känslan av modellen högst påtagligt beroende på vilken variant man prövar.


Den riktiga brytpunkten kan man säga går mellan Mk II och Mk III, vilket inträffade i november 1994.


Mk II som gick mellan oktober 1990 och fyra år framåt hade HE-systemet med mindre (allt är relativt) rekyl men fortfarande valnötsstockar och ett primitivt enstegs avtryckarsystem. Inuti så hade man en Zephyr-packning på pistonghuvudet.


Mk III som kom 1994 bar med sig en rad förändingar, stocken började tillverkas av Hyedua, vilket är handelsnamnet på trädet Guibourtia ehie, som faktiskt är en ärtväxt (!). Träslaget, som är populärt bland annat för gitarrbyggare, har en hög densitet och är mycket tåligt - men tungt. Med detta så kom man ifrån risken för kolvhalsbrott som då och då drabbade Eliminatorägare med valnötsstock eftersom vapnet är såpass tunga att anspänna. Faktum är att under slutet av Mk II så gick Theoben faktiskt ut med en speciell pamflett för att instruera Eliminatorägare exakt hur de skulle anspänna sina vapen. Metoden som man förespråkade var inte den enklaste varianten, vilket man annars hade kunnat tro, utan den metoden som gav stocken längst livslängd och bäst möjligheter att överleva sitt förväntade slitage om den var tillverkad av valnöt. Att valnöt som material inte var helt optimalt försökte man förebygga hos de första vapnen igenom att erbjuda dem med tumhålsstockar eftersom dessa blir starkare för den här typen av belastning. Att låta kunderna välja den för ändamålet mer tåliga och därmed praktiska varianten med en stock av bok var aldrig aktuellt så därav detta udda trästocksval.

 

Nästa väsentliga skillnad var ett helt nytt äkta tvåstegs avtryckarystem som man benämnde Evolution.

 

Eliminator hade fått mycket kritik för sitt avtryckarsystem och detta med all rätta. Till Theobens försvar så måste man emellertid också framhålla att det är tekniskt sett utomordentligt svårt att konstruera ett avtryckarsystem som kan hålla den enorma stressen av Eliminatorns mäktiga drivkälla och samtidigt kunna leverera en mjuk fingertoppskänsla för själva avfyrningen. Ben Taylor menade i efterhand på att just Evolutions avtryckarsystem var en av hans karriärs största tekniska utmaningar och lösningen blev en typ av falling block mekanism för det andra steget. 

 

Slutligen så försågs Mk III med ett helt nytt pistonghuvud där man helt saknade en konventionell packning. 

 

I den här varianten av drivkälla så lät man instället dubbla O-ringar runt pistonghuvudet, tillsammans med en finjustering av HE-systemet, utgöra kompressionstätning för pistongen. En av fördelarna blev en något längre slaglängd och därmed ytterligare höjd effekt.

 

  I USA så såldes Eliminatorn under namnet Beeman Crow Magnum med ambistock.

 

Då Eliminatorn var i produktion under mycket lång tid, ända till slutet för Theoben, så hann man med ytterligare en del mindre förändringar på olika detaljer (säkringsutförande etc) under resans gång. Tyvärr så drabbades man också av den hel del problem mot slutet av produktionen så kvalitén på hantverket sjönk men detta var inget som den precisionskrävande konstruktionen av Eliminatorn accepterade. Mest känt är att en del exemplar drabbades av slarv med honingen av cylinderns insida, något som är absolut kritiskt om man väljer att använda en sidoställd O-ringstätning för pistongen.

 

Den stora Eliminatorn tuffade alltså på igenom decennierna allt mer och mer som en kuriositet och ständigt handikappad av det faktum att många ägare kände sig utvalda till att äga en men betydligt färre visade sig i praktiken vara utvalda för att kunna njuta fullt ut av konstruktionens egenheter.

 

En Eliminator kräver mycket av sin ägare och användare. Det måste vara någon som är införsedd av dess nackdelar eller rättare sagt egenheter och därmed också beredd att acceptera dessa.

 

En god vän och tillika stor luftentusiast sade en gång följande;

 

-"En Eliminator är en fjäderbössa all-in, tänk dig alla för- och nackdelar hos en vanligt fjäderluftgevär och förstora dem gånger tio, då är man nästan där. En Eliminator är däremot alltid rättvis, den är lika delar frustererande och hopplös som den är belönande och utvecklande för den som har rätt sinnelag och ett stort tålamod."

 

Ord av sanning och tro mig, jag har själv sett en Eliminator leverera i händerna på en hängiven och skicklig skytt och det är sannerligen imponerande om man själv har försökt skjuta Eliminator ifrån scratch. Jag antar att det är lite som att ge sig på att skjuta en kraftfull långbåge själv för första gången och sedan se en tävlingsskytt hantera densamma. 

 

Lägg sedan till detta en passning, en konstruktionskvalité och en blånering vars like man med svårighet kan hitta ens hos moderna krutvapen med synnerligen tunga prislappar - då förstår man lätt att Eliminatorn har blivit vad den är och att den ännu har en närmast magisk förmåga att förhäxa entusiaster i alla läger..

Julhelgen..

$
0
0


God Jul alla entusiaster !


  Hade tomten med sig något roligt det här året?

När julmaten börjar sjunka undan...

$
0
0

 

Julmix !

 

 

  The Airking är ett synnerligen kompetent vapen med stor karisma!



Idag så kommer det lite blandade frågor ifrån läsekretsen.


Det finns många effektstarka fjäderbössor med stor rekyl och usel precision har vi sett. Men varför inte orda lite om Diana 54 airking? En fjäderbössa med skaplig effekt och rekyldämpning. De som har en verkar mycket nöjda med precisionen trots kraften.

 

The Airking är ett riktigt bra fjäderluftgevär med sin speciella edge på två fronter; den har riktigt hög effekt och den är dessutom semirekylfri. Den har emellertid också två tillkortakommanden; stort format och ett avtryckarsystem som inte är på samma nivå som konkurrenterna ifrån Walther/Air Arms och Weihrauch.

 

Till skillnad ifrån Air Arms och Walther så saknar Dianan, liksom HW, de inre glidbussningarna av syntetmaterial som så många fjäderentusiaster idag har vant sig vid och lärt sig att uppskatta. Likaså saknar Dianas sidospännare hål på sin kilbas som säkrar kikarsiktesfästet på samma sätt som AA/HW.

 

Anledningen till detta är att dessa Dianor i grund och botten är väldigt gamla vapen, föregångaren till 54/56 kom faktiskt redan 1987, för snart 30 år sedan och då som stumma och fullt rekylerande vapen. Till deras fördel så var de emellertid också långt före sin tid igenom ett enormt effektuttag i ett relativt kompakt (nåja) format liksom en centralt placerad transferport kombinerat med en öppen cylinderladdning. Dessa Dianor var byggda för rejäl effekt och var faktiskt de starkaste luftvapen som fanns på marknaden när de lanserades.

 

Trots ett rejält effektuttag så är de dessutom, igenom geometrin hos sin sidospännarmekanism förhållandevis enkla, men långslagiga, att anspänna. Den angivna anspänningskraften är högst måttliga 39 lbs att jämföra med 36 lbs för HW80 som är en klart klenare pipspännare som dessutom är något längre.

 

Diana sålde bra av sin grundkonstruktion och 1994 så utökades familjen med den semirekylfria modellen 54, vilken helt enkelt var en 48 med mekanismen upphängd i en släde (typ som FWB-300) i en ännu större (och tyngre!) oversize bokstock. Just den semirekylfria konstruktionen är oftast (ihop med dundereffekten) det främsta skälet till att en köpare väljer just modellerna 54 eller 56. 

 

Som de flesta känner till så isolerar den semirekylfria mekanismen bara själva skytten ifrån vapnets rekyl, inte exempelvis vapnets optik, så bra (läs, rekyltåliga) kikarsikten med dito bra kikarsiktesfästen är en absolut nödvändighet. Detta sagt så är semirekylfriheten en riktigt STOR fördel - i princip vem som helst som orkar lyfta och anspänna dessa vapen kan direkt skjuta riktigt bra träffbilder rakt ur kartongen!

 

Det är inte PCP bra precision men det är hästlängder bättre träffbilder än vad samma otränade skytt skulle kunna leverera med i princip vilket rekylerande fjädervapen som helst av samma effektnivå.

 

Är då dessa Dianor (54/56) bra köp?

 

Tveklöst JA - förutsatt att man vet vad man köper och att man verkligen vill ha en fjäderbössa av den här typen. Den kommer att vara dyr att köpa, den kommer att vara tung att bära, den är kraftkrävande att anspänna och den kommer dessutom att vara skoningslös mot sin optik. Avtrycket kommer inte att vara på samma nivå som AA/HW.

 

Men..

 

Den fungerar med en bipod, vilket är unikt för ett fjädervapen med dess effekt, och dess räckvidd är på grund av den höga utgångshastigheten minst sagt imponerande. Med rätt skytt och optimala diaboler så är detta en av få fjädervapen som med full effekt faktiskt fungerar bra för meningsfullt skytte även så långt bort som 100 meter!

 

Jämfört med ett PCP på samma effekt så är den dessutom vettigt tystlåten utomhus helt utan tillsatta dämpningsanordningar och den utgör på många sätt en form av hybrid mellan fördelarna hos ett PCP och känslan hos ett fjädervapen. 

 

Mitt val hade varit kaliber 22 där man kan räkna med en verklig utgångshastighet av 250-255 mps (!) hos en diabol på 14-15 grains. Detta ger en ordentlig anslagsenergi bibehållen down range och god stabilitet för yttre påverkan. Alternativet kan vara kaliber 177 men då får man märkbart mindre anslagsenergi och man får hålla sig till tyngre diaboler för att inte drabbas av transsoniska fenomen. På kortare avstånd, säg ut till 50 meter, och om man bara skjuter papptavlor så är 177 ett realistiskt alternativ med riktigt flack projektilbana. Den enda kaliber man bör vara försiktig med är kaliber 25, som dock är ganska ovanlig hos dessa vapen. Den kalibern fungerar helt enkelt inte speciellt bra i dessa vapen och ger märkligt nog vanligtvis mindre effekt än till och med lilla kaliber 177.

 

Sammanfattningsvis..

 

Ett bra och genomtänkt vapen med en hel del år på nacken. Riktigt hög effekt och kanske det bästa fjädervapenet på marknaden i sin effektnivå. Inte bäst val för alla men ändå lätt att gilla för de flesta och synnerligen förlåtande att använda även för oss som inte är så vana vid överstarka fjädervapen.

 

Hej igen. Har tidigare ställt frågan om kikarsikte. Jag har försökt läsa på men hittar bara folk som skriver om sikten från ca 3000- och uppåt. Har också sett att ett och samma märke kan ha samma spann i prisklass. Jag tävlar inte men vill ändå ha en bra lägsta nivå. Köpte ett begagnat fwb300 som ju har kanonprecision och har sett att man kan ha det på uppåt 50m. Har sett en del sikten från walther och gamo och bushnell för runt 1500-1800:-, är det fortfarande för billigt eller är det prisvärt på hobbynivå?

Mvh


Visst kan man hitta ett bra kikarsikte även för små pengar. Optik har haft den goda egenskapen att det under de senaste deciennerna har blivit både billigare och bättre i takt med att åren har gått. Jag har själv ett Tasco Varmint I 2.5-10/40 Ao på min BSA Ultra och det har jag använt till belåtenhet där under snart ett helt decennium. Jag vill minnas att jag betalade £89 för det på den tiden. Det är mycket optik för lite pengar!  


Sedan, visst - jämför jag med mitt Leupold så är skillnaden milsvid om man tittar på dem sida vid sida men det skiljer också runt 4000 kr som inköpspris.


Faktum är att just detta kikarsikte ännu finns till salu och priset har dessutom fallit till blott £79 (!) trots att 8-10 år har gått sedan jag köpte mitt eget. 


Länk:  http://opticswarehouse.co.uk/product/tasco-varmint-2-5-10x42-ao-mildot/

Weihrauch HW30S

$
0
0


En mycket trevlig liten film..


Airgun Exploration & Advancement Channel på Youtube har lagt ut en trevlig video om HW30S

Viewing all 1166 articles
Browse latest View live