Lagom är bäst!

  Mästare i lätt tungvikt

En av de allra populäraste vapnen i Weihrauchs sortiment vid sidan om HW30S och HW97k är den lilla tungviktaren HW95. Detta är ett vapen som inte är bäst på något men som istället är fruktansvärt bra på det mesta. En prisvärd allrounder som kan leverera mycket mer än vad man först tror.

HWs vapen har ju sedan länge ett genuint gott rykte för att vara välbyggda, med fin passning, finish och övergripande kvalité liksom ett riktigt bra avtryckarsystem - Rekord. Till skillnad ifrån övriga lite kraftfullare HW så har modell 95 dessutom bra hanterbarhet och en låg egenvikt, många HW är ju overbuilt och tämligen klunsiga. Prismässigt sett så är dessutom HW95 ett riktigt klipp - för 3195 kr (Hurricane, 150725) så får man mer kraftfullt och skjutbart fjädervapen för pengarna än någon annan svensksåld konkurrent.

Vid ett första påseende så ser HW95 tämligen alldaglig, för att inte säga, anonym ut. Den oinsatte kan lätt förväxla HW95 med den mindre HW50S (aka HW99) och detta är i sak lätt gjort. En HW50S är 103 cm lång och 3100 gram tung där den betydligt kraftfullare HW95 har snarlika dimensioner på 107 cm och 3400 gram. Tittar vi på effekten så är HW50S ett vapen för 16J men brukar normalt sett leverera 13-15 joule ungefär. Ett helt perfekt vapen för exempelvis England och övriga länder med 16J-gräns, där modellen också är en populär storsäljare.

En HW95 är något helt annat...

Den HW95 som jag själv prövade levererade 236 mps med 10.34 gn JSBH och det betyder nära 19 joule! Med kaliber 22 så kan man räkna med mellan 21-22 joule och dit når ingen HW50S (HW30S är ljusår ifrån detta!). Den HW50S som jag själv sålde och mätte gav som ostrypt 203 mps med JSBH och det innebär 13.50 joule. Tyvärr så har jag inte personligen mätt en HW50S med kaliber 22 men jag skulle vara ganska förvånad om den klarade verkliga 16 joule.

Snarlik övriga HW men 95 är potentare än vad många utomstående tror...  

Många menar på att det är jämnt skägg mellan HW50S och HW95 och det är definitivt inte min erfarenhet. HW50S är ett midsize allroundgevär med hög skjutbarhet, en HW95 är en lätt magnumbössa - ett potent fjädervapen som är mer krävande, men ändå förhållandevis enkelt, att skjuta bra med. 

Tittar man på anspänningskraften så är skillnaden tydlig även här, en HW30S har 18 lbs, en HW50S bara måttligt mera med 24 lbs och en HW95 kräver hela 40 lbs! Man skjuter alltså inte en HW95 nonstop en hel eftermiddag på samma sätt som man kan göra med en HW50S eller i synnerhet HW30S. Weihrauch HW95 ÄR ett magnumvapen, om ett ett hyfsat smidigt sådant.

I övrigt så finns det egentligen inte så mycket att orda om, en HW95 är helt enkelt snarlik alla andra HW på alla tänkbara sätt, vilket är ett gott betyg. Den särskiljande styrkan hos HW95 är just att den är såpass lagom för att leverera effekt på den nivån som den också klarar. Jämför vi mot nästa steg upp så har vi HW80, en traditionell fullsize magnumbössa, så är skillnaden i anslagsenergi inte speciell stor i relation till skillnaden i vikt och pris.

När vi däremot ska skjuta med vapnet och inte bara bära runt det så märker man de 600 gram som saknas mellan en HW80 och en HW95. Den skillnaden är nästan lika kännbar som den tusenlapp i plånboken som skiljer de båda modellerna åt.

Även Paul Capello har HW95 aka Beeman R9 som en av sina favoriter..

Sammanfattningsvis så är alltså HW95 ett riktigt bra, men ofta anonymt, vapen som sällan omnämns på olika sociala medier. Detta är kanske ett bra tecken trots allt eftersom vapnet förefaller vara krångelfritt och leverera just det som ägarna förväntar sig och dessutom till ett riktigt bra pris.

Några nackdelar då?

Nä, egentligen inte och här ligger ju modellens styrka. Visst, den kan vara en smula svårskjuten men det är alla fjädervapen i magnumklassen. Jämför vi med dessa så skulle jag dock snarare säga att HW95 är lättskjuten, om vi betänker dess förhållandevis ringa vikt. Den har inte heller någon dundereffekt typ HW90 men detta är också på många sätt också modellens styrka, den är kraftfull men inte ohanterbart kraftig. För att vara så kraftfull som den är så är den ändå relativt lätt att bära, rimlig att anspänna och klart skjutbar - något som inte är givet hos många av dagens magnumvapen.

Tyvärr så finns den inte med kaliber 25, bara 177, 20 (?) samt 22. I vanliga fall så är jag absolut ingen vän av kaliber 20 men många HW och i synnerhet 95 och 97 mfl presterar ofta riktigt bra i den kalibern, inte sällan bättre än de andra kalibrarna. Nu kan man kanske tycka att kaliber 25 skulle vara för tung för HW95 men om BSA Supersport kan hantera den rimligt väl så borde också HW95 klara det utan större problem. Om man önskar kaliber 177 eller 22 må vara en smaksak beroende på till vilket ändamål man vill använda sitt vapen. För skyddsjakt så är valet enkelt men för allroundbruk så hade jag nog kanske i första hand valt kaliber 177 - även för skytte på lite längre avstånd. Det exemplar jag sköt levererade otroligt fina resultat med tunga JSBH.

  En konventionell konstruktion på många sätt men notera de små fyrkanterna vid bakstycket..

En detalj för finsmakaren är att HW95 saknar det solida gängade bakstycket som finns på bland annat HW80, jag vet att en del uppfattar det som en nackdel och att HW95s lösning känns som ett förbilligande. Så är emellertid inte fallet, anledningen till att man valde 95s variant med fyra små fyrkanter var att man ville vinna utrymme i cylindern till gagn för en större svepyta.

Med detta så finns det inte mycket mer att säga om HW95 i en kort presentation, detta är helt enkelt en modell som passar de flesta med behov av ett lite kraftfullare fjädervapen utan att på något sätt vara extremt. Modellen är dessutom synnerligen prisvärd och rimligt trevlig att skjuta med. 

Vad mer kan man egentligen önska?

Oförtjänt storsäljare !

  Mellanbarnet som föll offer för sina bättre syskon..

Dagens inlägg kommer att handla om motsatsen till föregående inlägg, denna gång ett vapen som säljer bra utan att jag egentligen kan förstå varför. Lagom säger en del, men i så fall lagom för vad? Precis som att kaliber 20 ibland anses vara den perfekta kompromissen mellan 177 och 22 där jag själv ser den som menlös med snarare de sämsta sidorna ifrån närmaste större och mindre kaliber så är HW50S lite likadan - den är ingen HW30S men den är inte heller någon HW95.

Dimensionsmässigt sett så är HW50S totalt 103 cm lång och 3100 gram tung, det är + 4 cm och 600 gram upp mot HW30S. En HW95 håller 107 cm och 3400 gram. Vi kan alltså se att HW50S är klart större än HW30S men marginellt mindre än HW95.

Jämför vi med HW30S så är HW50S större, tyngre och dyrare men gör samma jobb - levererar en diabol med 10 joule.

Skaffar man sedan en licens så kanske man i första hand inte vill ha en HW50S utan då finns det en hel familj HW ifrån 95 och uppåt ända till den mäktiga HW90 som levererar effekt på helt andra nivåer. Mer sannolikt är dock att man kanske snarare går mot en HW97k med sin nya licens i handen. Gör man sig omaket och tar kostnaden för en licens då vill man ju som regel ha en substansiell skillnad mot de licensfria vapnen och det erbjuder helt enkelt inte en ostrypt HW50S.

Så vad är då en Weihrauch HW50S?

Tja, säg det. Vill man av någon anledning ha ett fysiskt sett större licensfritt vapen än HW30S så är möjligtvis HW50S ett alternativ men där funkar ju en HW95 nästan lika bra. Annars är det i grunden inget direkt fel på HW50S, tvärom. Det är på många sätt en helt utmärkt modell, precis som alla andra Weihrauch.

  Oavsett Weihrauch så är Rekord en stor tillgång !

Passning, finish och övergripande kvalité är bra i relation till sitt måttliga pris. Avtryckarsystemet är enastående och den praktiska precisionen som regel mycket bra. Så långt allt väl - om man bortser ifrån kannibalismen ifrån en hel hord andra lika utmärkta HW. Det handlar alltså om ett utmärkt vapen men en helt överflödig modell i sortimentet. Utan att misskreditera HW50S så är det min fasta övertygelse om att den som endera (efter behov) väljer en HW30S eller en HW95 tveklöst kommer att göra ett ännu bättre val.

Ser vi sedan till effekten, en av skälen för många att välja HW50S före HW30S (storleken som skäl har vi ju redan berört) så är skillnaden inte himmelsvid. En fräsch HW50S ger normalt 12-13 joule i kaliber 177 och 14-15 joule med kaliber 22. Visst, det är mer än HW30S med 9 respektive 11 joule i motsvarande kalibrar. Detta är peanuts jämfört med en HW95 som lätt kan leverera mer än dubbelt upp mot HW30S och inte bara 20-50% mera som HW50S mäktar med.

När slutligen prislappen studeras så finner vi 2695 kr mot 3195 kr på HW95. Det innebär att HW50S positionerar sig på 500 kr under HW95 och likaledes 500 kr över HW30S. Det känns mera som en dyr HW30S än en billig HW95...

Behövs fler nya skyttar i hobbyn?

Ibland så är det faktiskt uppfriskande att läsa forum och i synnerhet när man läser ett inlägg där någon tänker i andra banor än alla andra. På forumet så diskuterade man under de senaste dagarna hur man ska få in fler nya skyttar i hobbyn, detta eftersom intresset för tävlingarna i Field Target har minskat och så även antalet tävlanden i dessa.

Inläggen följde på varann med mängder av bättre och sämre förslag, där en stor del naturligtvis talade sig varma för den instinktivt sett mest tilltalande lösningen, att fler ungdomar plötsligt borde engagera sig i föreningslivet och fostras till hängivna entusiaster för just vår tävlingsform. 

Men - som i reklamen - plötsligt händer det!

Någon når en insikt och tänker annorlunda! Försiktigt undrar denne, vi kanske inte alls behöver fler skyttar? Vi kanske redan har tillräckligt med entusiaster i landet som gillar att skjuta luftgevär? Vi kanske inte alls ska lägga fokus på att försöka ragga in fler fantaster till våra led?

Självklart så bladdrar nästan alla andra vidare i sina inkörda hjulspår, vissa klagar på hur sociala medier stjäl ungdomens fritid, någon inflikar att denne minsann har lyckats få med just sina egna barn i hobbyn vilket nästan får hen att bli tårögd av lycka - härligt! Kvar vid stationen står dock den inläggsförfattaren som faktiskt vågade utmana tråden med ett kreativt tänkande.

Vissa spår lämnar dock dennes inlägg efter sig, man åberopar snabbt att man minsann har gjort vad man har kunnat för att få in nya ungdomar till tävlingarna, man har skjutsat några, man har ordnat lånevapen osv. Så långt gott och väl. Andra fortsätter att beklaga sig över myndigheternas påbud och medias svartmålning av en helt legitim och trevlig sporskytteform osv.

Låt oss nu koncentrera oss på vår nytänkande entusiast nyktra notering - det säljs ju fler luftvapen i Sverige än någonsin, då bör det finnas fler entusiaster eller en större entusiasm i landet än tidigare. Enkelt och självklart.

Frågan ska alltså inte vara - hur får vi fler skyttar (främst ungdomar) utan snarare hur får vi föreningarna (o förbundet) att engagera sig för att motivera fler redan befintliga entusiaster att ta del i tävlingarna?

Ska man få ut rätt svar så måste man helt enkelt våga ställa rätt fråga.

Personligen så delar jag helt inläggsförfattarens en smula kontroversiella tankebanor. Vi HAR redan gott om entusiaster ute i stugorna, redo att tävla med fina vapen, gott humör och förträfflig skjutskicklighet. Visst är det trevligt med fler ungdomar men låt dem komma när de själv önskar, kanske som återfallande 40-åringar precis som alla andra. De kommer när tiden är deras. Låt oss istället fokusera på alla de som sitter därute och bara väntar på att få komma ut och tävla.

Vad hindrar dem?

Detta blir naturligtvis en repetition eftersom jag har tjatat om detta i åratal men - here we go again!

Om något är krångligt, dyrt och obekvämt, då väljer människor att göra något annat. Om något däremot är enkelt, billigt och roligt, då hänger de med. Svårare än så är inte hela grundproblemet.

Vi måste sänka trösklarna!

Klubbmedlemskap, Skyttekort, Tävlingslicens - allt uppfattar dessa tänkbara tävlanden som hinder. Dessa saker är problem som innebär krångel, kostnader och omak. Se ovan för de som har svårt att inse innebörden av detta i praktiken.

Nu ska jag snabbt inflika att jag personligen absolut inte har något emot den formella Field Target med all dess byråkrati, dess söta sittkuddar och överflödiga tidtagarur - tvärtom!  Precis som med Int 10M tävlingar så är det bra att man tävlar med luftvapen - absolut. Field Target är emellertid inget för min egen del.

Viktigt är alltså att det inte ska finnas något motsatsförhållande mellan Field Target och övriga tävlingsformer för luftvapen. Vad vi däremot kan göra är att nå synergieffekter mellan Field Target och andra tävlingsformer. Entusiasterna för Field Target sitter nu och kliar sig i huvudet varför tävlingarna sakta möter sotdöden samtidigt som det finns mänger av människor där ute som bara väntar på en tävling.

En enkel lösning är naturligtvis att samköra aktiviteterna, kör en tävling Field Target och låt sedan banan stå kvar, efter avslutad tävling, för exempelvis HFT eller någon annan tävlingsform utanför förbundet. På detta sätt så får man trafik även till Field Target och alltid fastnar någon, samtidigt som vi får fler människor som engagerar sig i luftvapentävlingar överlag.

Har man sedan gått på några tävlingar och gillat upplevelsen - DÅ, (först då) så kan man börja ställa krav på motprestationer i form av diverse byråkrati för de som är intresserade av just Field Target. Det man gör igenom detta tillvägagångssätt med fler grenar och lättillgängligare klasser är att man bereddar erbjudandet och ett förstärkt erbjudande har ju naturligtvis alltid lättare att vinna gehör och uppskattning.

Vem vill åka X antal mil för att få tävla en eller två gånger i någon enda stympad form av nybörjarklass? Betydligt roligare att direkt hamna i en etablerad tävlingsform och tävla på riktigt, så ofta man önskar utan de prestationskrav som all byråkrati ofelbart medför. Vill man sedan delta i en enklare och billigare tävlingsform med mer normala vapen och inte minst kikarsikten och där fokus ligger mer på gemenskap än på kvalficieringsresultat till EM så finns det ju då redan ett färdigt alternativ, i relation till att sitta hemma. En utveckling av det slaget är något som vi alla skulle tjäna på, inte bara tävlingsgrenarna. Fler människor på tävlingarna ger alltid ett större utbyte av idéer, kunskap och inte minst inspiration till gagn för oss alla.

Sv Jägareförbundets Jaktstigsskytte

Igår så fick jag lite frågor om hur Sv Jägareförbundets Jaktsskytte fungerar och vilka regler som gäller. Här kommer därför hela reglementet för den som så önskar studera detta. 

9 Luftgevärsskytte i Svenska Jägareförbundet

9.1 Inledning

Skyttet sker mot viltfigurer som fallmål och/eller skidskyttemål med en eller flera prickar. Skyttet genomförs med luftgevär med valfri kaliber och arrangeras som jaktstig med olika antal stationer beroende på arrangemang.

Fallmålskyttet kan ha två olika inriktningar, dels ett prova på skytte, dels ett tävlingsskytte. Prova på skyttet är ett introduktionsskytte oftast för ungdomar vid olika arrangemang med skolor eller på fritiden med jaktskytteklubbar/ jaktvårdskretsar.

Tävlingskyttet genomförs med klassindelning på person och vapen.

9.2 Prova på skyttet

Inga krav på hur det arrangeras.

9.3 Tävling

Klassindelning, vapen: Brytvapen/sidspännare och övriga vapen ( kolsyregevär eller sådant vapen som drivs med annat liknande utskjutningsmedel ).

Klassindelning, person: Jägareförbundets ordinarie klassindelning förutom juniorklassen. Denna startar året man fyller 15 år. Yngre skjuter i åldersklasser med ett års intervall upptill året man fyller 15 år. Klasserna under 15 år får skjuta med stöd.

Tävlingarna genomföres som en jaktstig med stationer. Jaktstigen ska omfatta 40 mål i en hel stig eller 20 mål i en halvstig. På varje station ska 2-4 mål beskjutas. Skjutavstånd ska variera mellan 10 till 25 meter.

Att tänka på

Arrangera fallmålskyttet så att det blir roligt och skjutvänligt!

Thats it!  Mer regelverk är det inte att hålla reda på egentligen. Sedan finns det en del övergripande regler som är gemensamma för alla jaktstigsskytteformer inom SvJF, exempelvis att tävlandens kläder ska vara "jägarmässig", alltså inte innefatta kulörta skyttejackor med artificiellt stöd och liknande (§2.8.4). 

Som synes så är inte det luftriktade tävlingsreglemetet speciellt detaljerat och av den anledningen så tillämpade vi det brittiska HFT-reglementet mer eller mindre rakt av.

Vill man starta en klubb så finns det en utmärkt guide på forumet: 

http://www.luftvapen.info/viewtopic.php?f=61&t=4281

Våra kalibrar

  Kanske inte så överraskande i sak men intressant att se proportionerna

Idag hittade jag lite statistik över diabolförsäljningen i USA. Tydligen så måste blydiaboler där registreras som fabrikat/modell när de saluförs till allmänheten och ur detta så kan man då hitta statistik över i vilken kaliber respektive sort kan återfinnas.

Förekommer en sort i flera kalibrar så är den upptagen här i flera kolumner, förekommer den i flera olika förpackningsvolymer så är den bara medtagen som en sort. Blyfria projektiler, oavsett kaliber, är inte upptagna här.

Notera också att statistiken här inte speglar den faktiska försäljningen utan bara det antal modeller av diaboler som saluförs på just den nordamerikanska marknaden.

Som vi kan se så är föga överraskande kaliber 177 totalt dominerande med nästan dubbelt så många sorter som andraplatstagaren, kaliber 22. Denna är i sin tur nästan tre gånger större än kaliber 25, som slutligen också är ca tre gånger större än udda kaliber 20. Skulle vi sedan se på antal sålda diaboler så hade förmodligen staplarna haft ännu tydligare skillnader.

Massiv tillväxt!

  En tillväxt utan dess like!

Idag så fick jag statistiken ifrån Bloggplatsen och en mycket glädjande sådan. Utav Bloggplatsens ca 320.000 bloggar så ligger Airpang på månadsbasis stadigt med plats 15-20 någonstans men denna månaden så har vi ryckt in på plats 14 och första gången under 15. Resultatet kan tydligt ses på grafen ovan - Airpang är nu större än någonsin och ingen månad har någonsin haft fler unika besökare under de 6 år som jag hittills har drivit bloggen. Utslaget på enskild dag så har Airpang normalt 3-400 st unika besökare och nära 1000 hits.

Normalt så har Airpang legat stadigt över året med en trogen och stabil läsekrets men mars månad varje år har alltid inneburit en liten boom, som sedan har planat ut lite. Så inte 2015, här har det bara ökat och ökat. Notera också att grafen ovan saknar lite drygt en dag (150731 + lite av 150730) så de verkliga sifforna är ännu något högre.

Jag tyckte inte det var länge sedan jag förnöjt kunde notera 1000 unika besökare på en månad och nu spränger vi strax 6000-vallen. Lite intressant är också när man läser trafikkällor att många kommer via Google Translate och liknande program, alltså läsare ifrån utlandet.

Detta aktualiserar också lite frågan om framtiden - hur ska Airpang utvecklas?

Hittills så har planen alltid varit ett inlägg om dagen som jag själv ska tycka är roligt att skriva i första hand och med läsarnas intressen för ögonen i andra hand. Allt har nästan alltid varit helt på svenska, trots att en del har stött på för att få en engelsk eller tvåspråkig version och allt har alltid varit gratis och fritt att distribuera vidare, om nu någon har önskat göra detta. Lite Grönköpings veckoblad med andra ord, jag har aldrig haft något intresse av att göra business på bloggen, även om jag säkert hade kunnat göra det.

Frågan är om detta är rätt väg och om det är så läsarna önskar se bloggen?

En stor del av tillväxten finns också i att Airpang har blivit korslänkad mera och då främst ifrån sociala medier som Facebook och Instagram. Läsar har igenom de kanalerna hittat hit och sedan fastnat som återkommande läsare. Ser man på statistiken så verkar köpguider för diverse modeller liksom mina åsikter om Field Target och skytteklubbar i Sverige vara de populäraste ämnena, sett till views. En viktig skillnad finns dock, köpguider återkommer folk till, ibland i åratal, medan mina synpunkter är mera av dagsländor.

Om vi ser till den kritiken som jag har fått så uppfattas Airpang som rörig, det är svårt att hitta på grund av bristen på kategorier liksom att sökfunktionen genererar för många träffar så det tar en god stund att manuellt söka igenom även sökresultaten innan man hittar vad man letar efter.

Anledningen till detta är att jag 2009 när jag skapade Airpang aldrig trodde att folk skulle ha intresse av att följa bloggen så länge så att den skulle vara meningsfull att göra mer än bara några månader. I det perspektivet, kombinerat med att jag inte riktigt visste hur alla funktioner på Bloggplatsen fungerade, så blev det aldrig att jag skapade kategorier. Nu, med tusentals inlägg så är det helt enkelt ett för stort arbete att sitta och sortera upp massan.

Jag har dock funderat på att skapa någon slags hall-of-fame, en kategori med de mest tidlösa och påkostade inläggen som en slags mer lättnavigerat kunskapsbibliotek. Problemet är att varje gång jag sätter mig ner för att ta mig för det så slutar det med att jag har skrivit ett helt nytt inlägg istället...

Det är ju så kul bara att skriva....

( Imorgon så blir det för övrigt luftvapenjakt som tema, något många har efterlyst...)

Robert Hamilton

En av de kända figurerna inom den amerikanska luftvapenvärlden är Robert Hamilton, en karaktär som mest har gjort sig känd igenom sina luftvapenjaktsreportage. Jag kom i kontakt med honom första gången i slutet av 1990-talet på forumet The Airgun Letter och kunde då konstatera att han lovordade ett lite udda gevär som ingen inom hobbyn här i Sverige hade endera hört talas om eller tagit någon notis om. Det var ett fysiskt litet gevär med en i dåtidens ögon extremt låg anslagsenergi - bara 6 fpe, alltså dryga 8 joule. Modellen hette Beeman R7 och var tydligen ett specialvapen för USA-marknaden.

Trots denna patetiska effekt så jagade Robert hängivet med modellen och fällde levande mål ända bort på 60 yards med den. Själv så begrep jag ingenting, men lade naturligtvis både vapen och person på minnet för framtiden. Några år passerade och precis efter milleniumskiftet så var jag nere i Lund en sväng hos en på den tiden stor och välkänd handlare. Ibland dennes jättelika sortiment, som man uppfattade det på den tiden, så fanns det ett oansenligt litet gevär som jag noterade enbart för att det hade kaliber 22. Det kändes ovant att hitta fysiskt små vapen i kaliber 22 här i Sverige på den tiden och denna bössa var till och med mindre än min dåvarande 22 BSA Supersport.

Nyfiken som jag är så frågade jag om saken och blev i förbifarten upplyst om att denna HW30S var en Europaversion av Beeman R7 och då ringde genast en klocka - med den frasen så blev det affär. Själv så valde jag kaliber 22 mest eftersom jag hade det på min BSA och visste att den slog riktigt hårt och fint. I efterhand så var detta naturligtvis inte det smartaste kalibervalet men då insåg jag nog inte riktigt hur stor skillnaden var mellan 205 och 150 mps, man var ju inte så van vid vapen under 16J ens. Sedan så sköt man ju aldrig så långt heller, kanske max 20-25 meter, eftersom det var ungefär dit som BSA:t räckte med hyfsat rimlig träffsäkerhet.

Självfallet så blev jag otroligt nöjd med min nya HW och den hade praktisk precision på en nivå som var ljusår ifrån en Supersport på full effekt. Året därpå, det borde ha varit 2001 så ställde jag upp på fallmålstävling i Hova och vann fjäderklassen trots hård konkurrens, på den tiden så var ju antalet deltagare i fjäderklassen betydande. Trots ett av startfältets klenaste vapen, detta var före att FWB 300-serien hade blivit aktuell i våra tävlingar, så lyckades jag erövra förstapriset som passande nog var en fjäderkomprimator.

Ännu roligare var att mängder med andra entusiaster samlades runt och intresserade sig för detta lilla men otroligt lättanspända, lättskjutna och trivsamma vapen. Därefter förflöt ytterligare några år under tiden som jag ständigt propaganderade för HW30S förträfflighet, till stor del för döva öron. Det skulle ta ytterligare ett par säsonger innan jag hittade ännu en HW30S på tävling men därefter var bollen i rullning och nu är HW30S närmast ett begrepp även i Sverige.

Åter dock till Robert Hamilton. Självklart så bemöttes hans jaktkrönikor med stor skepsis och inte minst i USA där det närmast var legio att använda synnerligen potenta luftvapen till jaktbruk. Många av hans berättelser om otroliga skottvidder möttes av även med ett direkt ogillande just eftersom han sköt levande mål och ofta på långa avstånd med vapen som har synnerligen måttliga anslagsenergi och dito klen kaliber. Förutom nämnda Beeman R7 så sköt han också Feinwerkbau 124 Sport men inte ens detta formidabla fjädervapen är något som många alla luftvapenjägare skulle anse som tillräckligt.

Jag vill naturligtvis inte försvara hans agerande på något sätt och det uppmanar definitivt inte till efterföljd i mina ögon men Robert ÄR de facto en synnerligen skicklig fjäderskytt, en av de bästa som jag känner till noga räknat. Många av oss som har varit på den senaste säsongens tävlingar har ju exempelvis sett en viss HW97-skytt som lekande lätt presterade resultat många gånger bättre än PCP skyttar på full effekt i våra tävlingar och det finns ett fåtal sådana entusiaster, människor som har en närmast savant förmåga att hantera ett fjädervapen på ett intutivt sätt och som vanemässigt skjuter precis lika bra med dessa som vi vanliga dödliga för med PCP.

Här kommer en länk på en av hans senaste (sista?) artiklar där både hans Sport och R7 förekommer:

http://78.108.103.11/MIRROR/ftp/airguns/airgunhunt.pdf

Ett svårfunnet klipp?

  Diana Modell 340 N-Tec Luxus Professional Compact (DI340LUXPROCO) - €499

Okej! Du vill ha en fjäderbössa med lite fjutt i utan att vara extrem. Du har alltid gillat Theobens underbara gasfjädervapen med valnötstockar och smäckra pipvikter. Du har dock en begränsad budget så drömmen om en Evolution eller en Eliminator blev just bara drömmar. Det finns helt enkelt inte ett femsiffrigt belopp att lägga.

Enter Dianas lite udda variant på 340 N-Tec - Luxus Professional Compact.

Prislappen säger 5000 SEK men här finns ändå valnötstocken, gasfjädermekanismen samt en lång rad andra godsaker som T06-avtrycket helt i metall, glasblästrad finish, en elegant pipvikt och en modernt smäcker design.

Jag ska erkänna det direkt, jag är inget fan av Diana och har heller aldrig varit det. Visst, jag äger en Diana 25 ifrån 1964 som håller absolut nyskick men det är mest ett samlarföremål och naturligtvis så har de gigantiska sidospännarna en given plats i mitt hjärta liksom hos alla andra luftvapenfantaster men i övrigt så har det alltid varit tunt med entusiasmen för detta anrika varumärke.

Nu kanske det är dags att tänka om, Diana har numer en rad både eleganta och tekniskt intressanta vapen med rimliga prislappar och god prestanda. Kanske vi anar en renässans för Diana framöver? s

"Ska jag gå med i en skytteklubb, tycker du?"

Ibland så kan man få lite oväntade frågor och frågor som ovanstående brukar i regel frågeställaren reda ut själv efter en stunds fundering. Först så tänkte jag bara helt kort svara något i stil med "om du behöver" men därefter tänkte jag till lite mera och kom fram till att det är ju kanske inte alls så självklart varför man ska vara med i en skytteklubb - om man nu ska vara det. Därav dagens inläggstema - varför ska man vara med i en skytteklubb?

Generellt sett så finns det fyra vettiga (sakliga) skäl:

1. Behov av licens

Man har eller tänker skaffa ett licenspliktigt vapen och ska man få ut en vapenlicens så krävs det numera att man är medlem i en skytteklubb som regelmässigt ägnar sig åt tävlingsskytte i en sådan form där det vapen man söker licens för hör hemma. För att få ut ett intyg ifrån klubben där klubben står bakom licensen så kräver klubben normalt sett att man har varit medlem i minst 6 månader liksom att man har varit aktiv. Just vad aktiv innebär kan vara högst varierande men överlag så förefaller de flesta klubbar ha tagit mera fasta på aktivitetskravet de senaste åren. Generellt sett så ska man ha tagit aktiv del i alla de aspekter som ingår i ett klubbliv och därmed hjälpt till att utveckla klubben för framtiden. Det kan handla om allt ifrån att köra gräsklippare och reparera byggnader till att sköta olika former av administration etc.

Numera så har emellertid allt fler etablerade fantaster börjat skjuta 10J och önskemålet om licenser har av den anledningen minskat. För ett drygt decennium sedan så såg man få kända entusiaser som sköt licensfritt men numera är detta allt vanligare. Dels så har insikten om att skjutglädje per automatik inte är kopplat till hög effekt spridit sig och dels så är det helt enkelt för mycket krångel och ansvar med licensvapnen. Man behöver helt enkelt inte alltid ha 45 joule för att skjuta max 30 meter. Till detta kommer också böket och värdefallet om man ska sälja ett licenspliktigt vapen. Slutligen så är det naturligtvis horder med människor som skjuter licenspliktiga vapen utan licens och som helt enkelt inte bryr sig om lagkraven.

2. Man har ett tävlingsintresse

I Sverige så är det i nuläget bara Field Target som har ordentlig geografisk spridning och förekomst, i alla fall i de södra delarna. Sporter som BR, Silhouette och HFT förekommer endast sporadiskt. Har man ett intresse av att tävla i Field Target så är klubbmedlemskap ett automatiskt måste - är man inte medlem i en klubb så får man helt enkelt inte vara med och tävla, förutom en pröva-på klass någon enstaka gång som debutant.

Alla tävlar emellertid inte och många som tidigare tävlade har slutat när man inte har känt sig lika bekväm med det allt mer renodlade tävlingsfokus som har växt fram de senaste åren. Om man inte avser att tävla så försvinner naturligtvis tävling som argument för ett klubbmedlemskap.

3. Man söker en plats att skjuta

Många urbana människor bor i lägenheter och har inga bra naturliga platser att skjuta på. Har man inte tillgång till en egen tomt eller annan lämplig yta så kan en riktigt skjutbana vara en bra lösning. Skjuter man sedan med licenspliktiga vapen så är en formell skjutbana verkligen att rekommendera. Här beror behovet på vilket vapen man använder, en luftpistol på 3 joule fungerar utmärkt inuti en lägenhet där ett PCP-gevär på 70 joule inte gör det. Finns det ingen annan lösning som är närmare, bekvämare eller smidigare så är skjutbanan och därmed klubbmedlemskapet en relativt enkel lösning.

Sverige är dock glest befolkat med stora fria ytor. Många människor bor i villa eller på landet där man vanligtvis har en bra tomt att kunna nyttja problemfritt. Då kan det vara både miljövänligare och bekvämare att skjuta hemmavid.

4. Den sociala gemenskapen

En klubb kan också vara en social tillflyktsort där man kan umgås med andra likasinnade och ta del av deras erfarenheter. Förr i tiden så var skjutbanan en naturlig plats för entusiaster att träffas av just den här anledningen.

Numera så sker dock en stor del av kunskapsutbytet och det sociala småpratet på sociala medier som bloggar, forum och inte minst Facebook/Instagram. Där kan man också komma i kontakt med människor långt bortom de geografiska ramar som är möjliga att nå för egen maskin, inte minst här i Sverige med våra stora avstånd. Det finns också ett större antal människor att finna på exempelvis ett stort internationellt forum än på den lokala klubben och därmed också större sannolikhet att man hittar den önskade kompetensen för en specifik frågeställning.

För min egen personliga del så skjuter jag till 95% äkta licensfritt, jag tävlar inte numera eftersom det inte finns några tävlingar som tilltalar mig, jag har en bra plats att skjuta på och mitt behov av social gemenskap kan jag mer än väl mätta online. Av den anledningen så har jag numera inget behov av att vara med i en skytteklubb. Detta är emellertid inte hugget i sten för all framtid, skulle det exempelvis dyka upp en mer tilltalande tävlingsform så skulle jag naturligtvis tävla igen och då skulle ju behovet av ett klubbmedlemskap kunna återuppstå.

Var och en får alltså känna själv om behovet av en skytteklubbsmedlemskap finns eller inte.

Marknadens billigaste PCP?

Vågar vi tro på ett pris runt 2500 kr?

Jag har fått lite frågor med anledning av ett nytt vapen som förekommer i en tråd på luftvapenforumet. Geväret som tråden handlar om är kinesiskt och har tydligen importerats av Fondprodukter i Karlstad. Jag har mailat Marcus där för att få lite mera information men tills dess så kan jag bara konstatera att det rör sig om ett vapen från Shaoxing Airguns som vanligtvis saluförs under varumärket Snowpeak.

Modellen som förekommer i tråden är PR900W och den säljs lite varstans i Europa med varierande prisbild. Vid en hastig koll så hittar jag den billigast i Tjeckien med 5490 CZK = 1890 SEK och dyrast i England med £199 = 2600 SEK.

Vågar vi tro på ett svenskt pris runt 2500 kr?

Oavsett vilket så ska det bli väldigt spännande att se om modellen och de övriga sortimentet kommer hit. Till rätt pris så är jag övertygad om att detta kan bli starka alterantiv till Hatsan, förutsatt att de inte prisar ut sig. Vi får inte glömma att en Typhoon ger mycket värde för pengarna och halva priset på en sådan får man nog betrakta som tak för en kinatillverkad motsvarighet med okänd renomé.

På pappret verkar allt vara rätt, quickfill, manometer, självindexerande magasinsystem osv lovar gott. Precisionsmässigt sett så hade jag personligen varit nöjd om jag hade fått samma praktiska precision som ur en QB-78 för dryga tusenlappen. Om den klarar detta återstår att se, förutsatt att den överhuvudtaget kommer att börja importeras reguljärt.

Jag återkommer i ärendet så fort jag vet mera..

Laddkassetter !

Those were the days..  

Lagom till säsongen 1962 så presenterade anrika BSA ett helt nytt luftgevär. Stärkta av den moumentala framgången av det 1959 presenterade Meteor så hade man beslutat att spinna vidare med ännu en nyskapande modell. Under varumärket Original så hade Dianawerke haft stora framgångar på de brittiska öarna under slutet av 1950-talet med sin serie ungdomsgevär betecknade 22, 23 samt 25 och dessutom så hade Webley & Scott sina motsvarigheter Junior och Ranger i sitt sortiment vilket allt tillsammans krattade manegen för BSAs motdrag - Merlin!

-"Just like your fathers Airsporter!", förkunnade annonserna och pekade på att nya Merlin också var en underspännare och därmed något mera än konkurrenternas simplare pipspännare. Förutom den rent visuella likheten med Airsporter som en underspännare med fast pipa så var man dessutom snabba på att påvisa de konkreta fördelar som dess riktigt stora feature - laddkassetten - medförde.

  Elegant formgivning hos ett udda vapen..

Den dyra och påkostade Airsporter hade ju precis som samtida Webley & Scott Mk III laddning med en tvärställd roterande laddtapp, vilket var tidskrävande och därmed också kostsamt att producera eftersom de polerades och passades in helt för hand. Den typen av hantverkskrävande tillverkning kunde av ekonomiska skäl aldrig bli aktuell för ett lågprisvapen riktat mot ungdomar.

Lösningen blev ny och revolutionerande, en synbarligen genial förenkling i form av laddkassetten! En laddkassett som rörde sig upp och ner likt en hiss behövde egentligen bara ha korrekt passning på två raka ytor, snarare än runt en 360 graders sfär, detta gjorde det möjligt att skapa en billig och snabb tillverkning. Unikt för modellen var också att den hade anti-beartrap, den första i branschen (såvitt jag vet), liksom att kassettens utformning gjorde att man var tvungen att rikta pipan nedåt marken vid laddning.

  Laddkassett - här hos Gamo

Tyvärr så var modellen behäftad med en del barnsjukdomar så den ersattes redan två år senare med en förbättrad Mk II (känns mönstret igen?) varpå produktionen löpte vidare ytterligare några säsonger till nedläggningen 1968. I skenet av modeller som Cadet, Cadet Major och inte minst Meteor så får vi nog tyvärr betrakta Merlin som ett ganska så svagt kort i BSAs historia.

Fast forward några decennier..

Gamos försök med laddkassetter började med CF-16  

Under 1986 så tar Gamo över BSA och i köpet ingår då patentet på laddkassettsystemet (vilket ord!). Ganska så omgående så börjar man fundera på om inte den idén trots allt inte förtjänar en renässans och redan två år senare så har man modellen CF-16 redo för marknaden. I början av 90-talet så ersätts den av CF-seriens mest kända modell här i Sverige - CF-20 för att slutligen avslutas med den något större CF-30, vilket även hade ett metallinlägg i laddkassetten och som även såldes i USA under några år.

Med handen på hjärtat så var inte CF-serien speciellt bra vapen, även om de sålde respektabelt bra och det ironiskt nog eftersom många köpare trodde att dess konstruktion med fast pipa skulle ge bättre precision. I verkligheten så hade man en hel del bekymmer med inpassningen av laddkassetten, vilket är konstruktionens akilleshäl. Plasten nöttess succesivt ner och passningen blev allt sämre varvid diabolens "hopp" mellan kassetten och in i pipan inte alltid blev helt symmetriskt och då med en flyer som resultat. Till detta ska man också lägga modellseriens övriga Gamoegenskaper med en seeg och gummibandsliknande avtryckarmekanism liksom avfyrningens råa twaaangighet.

Slutligen så satte Gamo in en metallinsats i laddkassetten och denna konade (=centrerade) då diabolens färd för att skapa en större tolerans för avvikelser i synkroniseringen mellan laddkassett och pipa. Detta hjälpte förvisso en hel del men CF-serien sjöng ändå på sista versen och till efterföljaren CFX så övergick man till längdsmonterad roterande laddtapp, även denna en gammal BSA innovation från Superstar och Silverstar.

  Weihrauchs HW57  

Nästa varumärke som tog upp laddkassetten var lustigt nog Weihrauch med sin lätt vanryktade HW57. Här var tanken att skapa en lättare och billigare underspännare som instegsmodell till de populära och storsäljande HW77 respektive HW97. Tanken var god men tyvärr så slirade det hela på just laddkassetten. Bortser man ifrån den så är HW57 en helt utmärkt och mycket typisk Weihrauch, inklusive Rekord avtryckarsystem. Även här så fick man trassel med symmetrin mellan själva kassetten och pipan och även här så blev blev resultatet naturligtvis ofelbara precisionsproblem. Beeman i USA hade tagit in några få exempelar men reagerade blixtsnabbt och lät hälsa HW att den modellen vill man inte ens ta i med tång så den försvann ifrån USA-marknaden fortare än kvickt.

I England gick det dock bättre och i synnerhet så efter att man hade slipat in tillverkningen och fått ordning på den viktiga justeringen mellan kassett och pipa. Nu har HW57 varit med oss i mer än ett decennium och är förmodligen den mest lyckade inkarnationen av detta laddkoncept. Många HW57 fungerar helt utmärkt och ger klart acceptabel precision. Någon storsäljare blir den dock aldrig, inte på samma nivå som HW30/50S eller HW95/80 etc. Den är och förblir ett udda val för den som promt bara måste ha en underspännare - trots att detta egentligen inte tillför någon konkret fördel jämfört med systermodellen HW50S.

The Dual Magnum!  

Slutligen så har vi den absolut mest udda bössan som skapades runt laddkassetten för fjädervapen, Theobens magnifika men illa uppskattade Dual Magnum. Här byggde Theoben under 2003 och 2004 totalt 81 st exemplar av en SLR-liknande underspännare som laddades via - just det - en laddkassett. Unikt för modellen var också en tvåstegs luftfjäder där man kunde spänna mekanismen en gång för halvfart och sedan spänna om vapnet utan att avfyra det emellan för att få ett andra effektläge för fullfart, lägsta läget gav runt 24 fpe och full effekt 36 fpe.

TiN-belagd laddkassett var förvisso elegant..  

Även här så fick modellen kritik för usel precision och modellen hade rykte om sig att bara skjuta bra med endera av två diabolorter, Baracudan eller Beemans Silver Ace, vilken ju också var en HN-produkt. Udda, dyr och med tveksam precision så försvann Dual Magnum ifrån marknaden bara efter något år och är numera mest ett kuriosium, ett rent samlarvapen som aldrig fick några andra efterföljare och definitivt inte i den prisklassen.

Goda nyheter!

Jag har varit i samspråk med Fondprodukter och de kommer att ta in Snowpeak Airguns, dessutom i såpass stor skala att de får en möjlighet att påverka produktionen av de vapenmodeller som man avser att importera. Detta är en utveckling som ska bli mycket spännande att följa. Som ni säkert vet så är jag en vän av låga trösklar, mitt mantra är att luftvapenhobbyn måste vara tillgänglig för alla - det är det bästa sättet att säkra dess överlevnad på sikt.

Ett viktigt led i detta är att bra vapnen ska vara ekonomiskt överkomliga för att kunna erbjuda meningsfullt och stimulerande skytte för alla och envar. Som vanligt så kommer jag att lägga ut mera information här så fort jag får veta något nytt om ämnet.

Jag vet att många läsare av Airpang också läser engelska luftvapentidningar och kanske även till och med amerikanska dito när de produceras. En riktigt bra och dessutom gratis e-tidning är Airgun Collector och här kommer ett smakprov på hur ett sådant nummer ser ut:

Länk:  http://issuu.com/garvin3/docs/airgun_collector_issue_2/0

Nya Gamo !

  En riktigt vettig Gamo?

Den senaste katalogen ifrån Gamo har ramlat ut och här kan man hitta deras vanliga lineup kryddad med några små nyheter. De modeller som sticker ut är nya Challenger IGT som är en mjukställd gasfjäder i en kompakt trästock med BSAs berömda kallhamrade pipor. Modellen påstås vara Gamos mest välskjutande gevär sedan SSP-modellerna ifrån början av 1980-talet. Om detta verkligen är sant eller inte återstår att se. Förutom en snabb och twangfri drivkälla liksom en bra pipa så laddas vapnet via RB-systemet, vilket också är gammalt gott arvgods från BSA. Avtryckarsystemet påstås också vara vässat och allt lär i sak vara bättre än Gamos vanliga avtryckarsystem..

Gamo Coyote Black Whisper - en tactical Coyote och 492 mps utgångshastighet - med PBA!

Nästa modell är mera traditionell Gamo, utan nyskapande krav på detaljer som precision och kvalité. Här handlar det om superhög utgångshastighet och militär design - ett Gamo, som vi känner igen. Här ser vi BSA Buccaner i sitt alter ego som Coyote fast med en ny plaststock och en klatschigt utformad ljuddämpare i storformat. Troligtvis en kommande storsäljare i amerikanska box-stores..

Av dessa två så känns alltså Challengern mest intressant, med reservation för vilken nivå som man får avtryckarmekanismen och var priset hamnar. Med ett bra avtryck och ett pris på max 4000 kr så tror jag att den kan ha en bra plats på marknaden. Lagom vikt, rätt effektnivå för Sverige och utan behov av tuningkit - en Field Target instegsbössa färdig direkt ur kartongen. Visst blir man lite nyfiken..

För oss som gillar bra värde för små pengar så är det många spännande nyheter på marknaden nu, först Snowpeak Airguns och nu Challengern från Gamo....trevligt!

Ryska IZH

  IZH-532 Running Bear - 600 fps, 5000 gram och 1200 mm lång - SSP

Ryska IZH har en lång rad spännande modeller i sitt sortiment och den mest kända av dessa torde vara den nu legendariska pistolen M46. Förutom den så har man också några gevär i sin lineup, baserade på samma typ av drivkälla - en Single Stroke Pneumatic. Just drivkällan gör också dessa modeller intressanta, de erbjuder rekylfrihet och därmed samma skjutbarhet/skjutkänsla som ett PCP men är helt självförsörjande utan behov av extern pump och/eller dykarflaska. Till skillnad ifrån MSP (Multi Stroke Pneumatics), i vardagstal kallade "pumpgevär" så är SSP mycket enkla att anspänna, oftast enklare än ett fjädergevär av motsvarande anslagsenergi.

Självklart så finns det även nackdelar och den främsta är att dessa vapen vanligtvis har ett mycket måttligt effektuttag, som mest 8-9 joule. För svenskt vidkommande om man avser att ha vapnet legalt licensfritt så är detta kanske inte per automatik en nackdel då vår lagstiftning ändå maximalt tillåter 10 joule men effektbegränsningarna hos dessa konstruktioner innebär ändå att drivkällan som sådan är ovanlig i vårt land.

  Take-down delight

Den kanske mest intressanta modellen av SSP är idag, som sagt, IZH-46 som är en SSP-pistol med utsökt avtryckarsystem och dito pipa. Ett klubbmatchvapen för luftpistolskyttar i början av karriären. För vårt vidkommande så är den emellertid kanske mest intressant eftersom den är enkel och billig (USD 57) att konvertera till pistolkarbin. Som sådan så är den högst transportabel, tyst att använda, fri från behovet av extern fyllkälla samt med lagom effekt för inomhusskytte på kanske 10-25 meters avstånd.

Paul Capello prövar IZH-46 - notera att den nuvarande modellen ligger 60-80 fps högre

I dagsläget så ligger IZH-46 på 4250 kr hos Hurricane (www.luftvapen.se) och till den får man då räkna med kabinkolven som lägger paketet runt 5000 kr. Vill man gå vidare så krävs en rail för optik och optiken självt, samt kanske även en liten trevlig väska? Ett trevligt val för den urbane luftvapenentusiasten som mest skjuter inomhus och som behöver ett högst transportabelt vapen med måttlig effekt och ypperlig praktisk precision.

Vad ska jag köpa?

"En bössa mellan 5-15 000 som jag kan relativt enkelt få att börja träffa tätt på 50-70meter och som är tyst... Vill gärna känna kvalité när man håller i bössan.. "

Ja, så kan frågorna bli ibland. Många frågor är smala och/eller konkreta i stil med vad kan jag få för en budget på max 5000 kr etc men ibland så kan frågorna bli synnerligen breda - i det här fallet så kan man ju i princip välja vad man vill på marknaden när spannet är så brett som mellan 5000 till 15000 kr.

Räddningen på dessa svåra frågor är att man ofta kan läsa lite mellan raderna hur önskningen är, trots att den kanske inte är helt klart formulerad, liksom att frågan i övrigt (ej citerad i sin helhet här ovan) kan ge ledtrådar om vad man söker efter - trots att det kanske inte står med i den konkreta frågeraden.

Det jag tror frågeställaren menar här är alltså ett vapen med fyllkälla och då smalnar ju budgeten av betänkligt, likaså finns inget PCP tidigare och det förefaller osäkert om något mera ska anskaffas. En stor del av användningsändamålet kommer dessutom att vara skyddsjakt.

I detta perspektivet så skulle jag i första hand föreslå ett FX Airguns Indy.

FX Airguns Indy (foto: AoA)

Varför då, frågar man naturligtvis? Jo, Indyn är praktisk eftersom den inte kräver någon fyllkälla, den har en utsökt praktisk precision och den kan erhållas med kaliber 25, som är synnerligen lämplig för just skyddsjakt. Självklart så finns även den mer konventionellt utformade Independence men detta vapen är (som jag upplever saken) inte alls lika skön att pumpa, dessutom är den otympligare eftersom den är längre och väljer man kaliber 25 med dess långa shroud så blir vapnet långt nog ändå.

Arbetsprincipen hos detta vapen är mångfacetterat. Dels kan man skjuta den som ett vanligt pumpgevär, alltså man tar 4 pumptag och skjuter ett skott (full effekt räknat, ca 45 fpe med kaliber 25), alternativt så skjuter man 5 skott i raskt takt (vapnet har magasin) varpå man därefter pumpar 20 pumptag för att återfylla vapnet. Det tredje sättet är att man tetherar vapnet till en extern fyllkälla (kompisens dykarflaska etc) och skjuter nonstop ifrån denna.

Styrkan med konstruktionen är emellertid friheten ifrån externa fyllkällor, man har ju alltid pumpen med sig. Att pumpa vapnet är dessutom enkelt och smidigt, vilket inte alltid upplevs så med de lösa flerstegspumparna på marknaden. Är man på språng i skog och mark så slipper man släpa med dykarflaska eller separat pump men man kan alltid skjuta precis så mycket man önskar, utan att behöva koppla till och fylla någonstans. 

Skulle man sedan skaffa ännu ett PCP och en fyllkälla till denna (dykartub etc) så kan man tethera sin Indy för långa sessioner i exempelvis bänkskytte utan att behöva pumpa alls. Kollar man bakom drivkällan så finns det ett utmärkt avtryckarsystem, FX Airguns erkänt goda kundservice/support samt en oöm syntetstock med softskin-yta. Ingår gör dessutom en helt utmärkt långshroud som innebär att Indyn är en av de absolut tystaste vapnen som finns i den här kalibern, utan konventionella (och licenspliktiga) ljuddämpare. 

Nackdelar då?

Utseendet polariserar många, en del tycker att den är snygg - andra mindre så. Pistolgreppet kan innebära trassel för licensansökningen i vissa län och några saknar en trästock som tillval, även om syntetstocken kanske är mest ändamålsenlig för just jaktbruk. Slutligen så har vi prisbilden, bössan betingar 10.695 kr.

Crosman Challenger !

Jag har nu ändrat min annons på Tradera:  http://www.tradera.com/item/301784/238222335/luftgevar

Så länge annonsen inte har ett bud så bryter jag den för första person som bjuder 3500 kr.

(Notera att trästocken är borta ur erbjudandet nu då den har gått till annat projekt.)

Till skyddsjakt?

"Tja!  Jag söker ett bra skyddsjaktsvapen som ska vara billigt, lätt att bära och som tål tuffa tag. De måste såklart klara kraven som gäller. Ska ha magasin. Vad tror du kan bli bra?"

Även idag så river vi av en fråga ifrån läsekretsen och också den här frågan kan ha ett allmänt intresse så den får bli ett separat inlägg här på bloggen. Frågor om skyddsjaktsvapen är inte helt ovanliga men det som är intressant med dagens fråga är budgeten (så billig som möjligt) samt att man också väger in andra värdefulla egensakaper hos vapnet, att det ska vara oömt och lätt att bära runt.

När det gäller skyddsjakt och de få gånger som jag själv har varit med vid legal och seriös sådan så finns det ett antal faktorer som många vanliga luftskyttar sällan tänker på. Anslagsenergin är till exempel inte alls så viktig för skyddsjägaren som man kan tro med tanke på det omotiverat stora fokus som vanliga entusiaster tendera att betona för sina vapen. Likaså bärs vapnen runt ganska betydande sträckor, ibland klättrar man också med dem över staket, uppför stegar och liknande. 

Därtill så används de i ur och skur, i alla möjliga (och omöjliga) miljöer. Vapnen bör också vara diskreta för att inte stöta sig med allmänheten samt givetvis tysta att avfyra, liksom att de bör ha magasinsystem för snabba uppföljningsskott om det första skottet inte gav avsedd effekt. Slutligen så bör de vara lätta att hantera och träffa med. Något som också brukar förvåna utomstående är de ofta förbluffande korta skottavstånd där de används, inte sällan inomhus på 5-25 meters avstånd i de flesta fall. Fjärran ifrån amerikanska präriehundsjakter med sina enorma avstånd, alltså.

Beaktat dessa speciella förutsättningar för användningen och de önskemål som frågeställaren presenterar så skulle jag rekommendera en närmare titt på Maraudern som pistolkarbin:

   Crosman Marauder Woods Walker

Här har vi ett vapen som är litet, lätt och oömt - därtill med kaliber 22 och erfoderlig effekt för de legala kraven för ett skyddsjaktsvapen. Prismässigt sett så ligger man på precis under 5000 kr i sitt basutförande och ytterligare 1300 kr upp i sitt specialutförande "Woods Walker", där det också ingår ett enkelt rödpunktsikte. Naturligtvis så krävs det en extern fyllkälla men detta kommer ju med alla PCP, oavsett sort. Den lilla volymen som ska fyllas är emellertid såpass måttlig att modellen blir förhållandevis enkel att fylla med handpump eller ekonomisk att fylla med dykarflaska. Modellen är försedd med ett 8-skotts automatindexerande magasin och finns bara med kaliber 22.

Prestandamässigt sett så kan man räkna med 30 bra skott (inom 25 fps spridning) på 14 fpe (!) i sin originalkonfiguration. Den som vill kan förmodligen tjäna ytterligare ett antal skott igenom att ställa ner effekten så man hamnar på lagens minimumkrav för skyddsjaktsvapen om 180 mps Vo.

   Basmodellen är helt svart och 1300 kr billigare..

En av styrkorna med pistolkarbiner i allmänhet och så även Marauder i detta utförande är den låga vikten, bara strax över 2000 gram, liksom dess korta längd. Visst, korta och lätta vapen blir "nervösa" och därmed också svårare att skjuta bra med men på de förhållandevis korta avstånd (ut till ca 25 meter) som är aktuella för skyddsjakt så räcker den praktiska precision gott och väl. I skenet av detta så blir det blygsamma formatet snarare än fördel än en nackdel.

Till glädje både för användare och omgivningen så har modellen också en effektiv shroud, vilket är närmast en förutsättning för ett effektivt skyddsjaktsarbete. Visserligen så har de flesta skyddsjägare, i alla fall på kommunalt mandat, fortfarande rimligt lätt att få ut en licens för en separat ljuddämpare men ju färre licenser man måste trassla med desto bättre är det ju.

Skulle modellen kännas rätt så saluförs den av Hurricane på www.luftvapen.se

Fördomar !

Då och då så pluppar det upp påståenden i stil med att ett vapen inte kan vara bra enbart för att det är tillverkat i ett speciellt land. Vanligtvis så handlar det då om länder som har tillverkat vapen under en längre tid och som under den perioden har byggt upp ett genuint rykte för usla produkter, exempelvis USA och Kina mfl.

Produktionskvalité är emellertid inget som är hugget i sten, produkter kan bli både sämre (typ HW) eller bättre i takt med att tiden går och varumärken kan dessutom börja tillverka sublineups på en helt annan nivå än sin gängsle produktion. Är man inte vaken på detta så kan resultatet lätt bli att man torgför ståndpunkter som inte längre stämmer med verkligheten.

Som vi vet så krävs det bara tre bra faktorer för att skapa ett välskjutande PCP; 1) en bra pipa, 2) en jämn drivkälla samt 3) ett bra avtryckarsystem. Allt annat är sekundärt! Det är naturligvis önskvärt att man dessutom har acceptabel ergonomi, vettig grundkvalité, bra passning och finish osv men alla dessa sekundära egenskaper påverkar inte graden av välskjutande i samma utsträckning som de tre primära egenskaperna.

Kollar vi nu på exempelvis en tillverkare som Crosman så har man pipor som besitter ojämn kvalité, en del skjuter jättebra, andra mindre så. När man sedan tillverkar vapenmodeller där absolut precision är en bärande del av modellens koncept så chansar man inte utan väljer då att köpa in pipor ifrån en varumärkestillverkare - i deras fall Lothar-Walther. Dessa LW-pipor är pipor precis som vilka andra LW-pipor som då återfinns i mängder med olika fabrikat. En pipa ifrån LW har en minsta acceptabel grundstandard och den får man helt oavsett om pipan sitter i en Air Arms eller en Hatsan eller whatever.

När de gäller avtryck så har man hos Crosman fått fram två bättre avtryck, som man då reserverar för just de modeller som säljs med en inriktning mot tävlingsbruk. Man har ett enkelt avtryck till 2240-serien och ett mera påkostat till 1701-modellen, man har på samma sätt ett enkelt avtryck till Discovery och ett bättre till Marauder osv.

Om man sedan bara har erfarenhet av Crosmans egna pipor och enklare avtryckarsystem så är det naturligtvis enkelt att rynka på näsan åt deras modeller överlag och den principen gäller för alla olika vapenfabrikat.

Av den anledningen så ska man inte underskatta varumärken ifrån exempelvis Kina, vilka kommer att etablera sig ännu starkare på marknaden framöver. En gång framöver så kommer även dessa fabrikat att använda bra pipor och dessutom utveckla riktigt bra avtryckarsystem - givetvis till en högre kostnad än sina basvapen. Då kan man inte raljera om "kinavapen" på gängsle sätt och då får även de mer etablerade aktörerna på marknaden se över sina produkter (sitt mervärde) och sin prissättning.

Slutligen..

Jag har fått lite frågor om tävlingen i Falun som eventuellt gick av stapeln den 19 juli. Man har helt enkelt undrat om jag har missat att referera den eller om tävlingen aldrig ägde rum. Deltagarantalet på dagens tävlingar är ju såpass sporadiskt att om några personer exempelvis blir sjuka så kan ju en hel tävling ligga i farozonen. Mitt ärliga svar är att jag faktiskt inte har någon aning. Jag har kollat på FTSveriges hemsida och konstaterat att den är med i kalendern, utan att vara struken men att resultatlistan ifrån tävlingen saknas. Som ni säkert vet så är många klubbar ibland förbluffande långsamma med att lägga ut sina resultatlistor så vem vet - Faluns kanske också kommer ut framöver, om nu tävlingen överhuvudtaget har ägt rum.

Onsala LGK flaggar för övrigt om en tävling den 13 september och där talar allt i nuläget för att den tävlingen faktiskt kommer att bli av, glädjande nog. Vittsjö har också en tävling redan 15 augusti som man udda nog kallar för "Öppen klubbtävling" men sedvanliga SSF-regler gäller emellertid, den är alltså inte "öppen" i traditionell mening utan all formalia krävs (tävlingslicens, klubbmedlemskap, skyttekort etc, etc...).

En titt i spåkulan?

För ett halvår sedan så berättade jag om förändringarna av vapenlagstiftningen för licensfria vapen i Frankrike, en för entusiasterna i Frankrike mycket trevlig förbättring som i korthet innebar att man nu fick 20 joule som licensfri gräns istället för tidigare 10 joule.

Här kan man läsa mera om detta:

http://airpang.bloggplatsen.se/2015/03/24/11053321-manga-funderingar-runt-detta/

Frankrike är dock inte helt ensamna om dessa förbättringar, Nederländerna fick ju fri effekt 1997 efter att tidigare bara haft 7.50 joule och Sverige fick en ökning ifrån 3.00 joule till fulla 10.00 joule så sent som tidigare i år. Det finns alltså en hel del exempel på att man har släppt lite på effektbegränsningar och liknande runt om i Europa.

Frågan jag fick nu är vad jag tror om framtiden och när en eventuell effekthöjning för oss i Sverige kan vara aktuell.

Tyvärr så är ju inget så svårt som att sia om framtiden. Vad jag kan notera är emellertid att det nya föreningsintyget har börjat användas numera. Det som kan vara intressant där är att en skytteklubb numera måste ha ett organisationsnummer, vilket ställer större krav på en skytteklubbs struktur och organisation. Vidare så kan punkt 5 på den nya föreningsintyget också vara intressant:

"Vapnet överensstämmer med tekniska bestämmelser för nedanstående vapengrupp/skytteform, som även är reglerad i skjutreglemente för det auktoriserade förbund som angivits ovan"

Här finns bra utrymmen för tolkningar och meningen blir därför lite av ett tveeggat svärd. Det vapen som man söker licens för måste alltså vara lämpat för den tävlingsform som man motiverar innehavet mot. Har kan jag befara att en tillståndsenhet kan hitta på en lång rad olika infallsvinklar om de får en ansökan på ett vapen som inte faller dem i smaken. Ett PCP med kaliber 30 och 90 joule ME har förmodligen mycket svårt att anses vara överensstämmande med de tekniska bestämmelser som gäller för exempelvis Field Target där man uttryckligen har en maximal anslagsenergi på blott 45 joule.

En hyfsat påläst handläggare kan med hjälp av Google snabbt bygga sig en uppfattning om hur ett Field Target-vapen ser ut och när de sedan får en ansökan på en bullpup eller en Career 707 etc så blir det troligtvis bäddat för invändningar och fördröjningar. Svenska Skyttesportförbundet är nog inte heller överdrivet intresserade av att deras klubbar ställer sig bakom luftvapen med ett alltför spektaulärt utseende, en inte alltför orimlig gissning är att man snart endera kommer eller blir tvingade att definera vad ett Field Target-gevär egentligen är för något.

Detta kommer ju att underlätta för den som söker mot en "godkänd" modell men samtidigt effektivt stänga dörren för den som söker på annat. Det skulle onekligen vara spännande att höra hur de förbundsansvariga ser på kraven som uttalas i de nya föreningsintyget och hur man avser att förhålla sig till detta, eller hur?

För att återgå till frågan om EU nya övergripande vapenlagstiftning så tror jag inte att Sverige springer skorna av sig för att implementera denna, man är nog ganska nöjd med läget just nu. All förändring innebär ju merarbete och för närvarande så har ju polisen fullt upp med att klara av sina ordinära åtagande i frågor som handläggningstider och liknande. Att sedan belasta dem med omställningsarbete är nog inget som man självmant ber om.

Vad jag däremot VET är att förändringen kommer att komma, alla länder inom EU måste på sikt falla in under den gemensamma vapenlagstiftningen. Om jag gissar så kan den största försämringen för vår del bli en sänkning ifrån 10.00 till 7.50 joule liksom licensbeläggning av alla kalibrar över 4.50 mm i ett värsta tänkbart scenario. Vi har dock mycket att vinna, skulle vi få 20 joule licensfritt eller helt licensfri effekt så tror jag det skulle kunna innebära en rejäl skjuts framåt för lufthobbyn i Sverige, inte minst om detta kombineras med restriktioner för krutvapnen.

Ännu en gammal Diana..

Då har jag ännu en gång fallit för frestelsen och öppnat plånboken för en ny bössa. Ny förresten, det kanske var överord. Det här geväret är faktiskt nästan 50 år gammalt och byggt 1966. Även den här gången så blev det en Diana, jag är ju svårt förtjust i just Dianas lite mindre efterkrigsmodeller.

  En kanonfräsch blånering!

Precis som sist så var det i första hand skicket som fick mig på fall. Dianorna i 20-serien ifrån 1950/60-talet finns ofta ute till försäljning i parti och minut så det finns inget skäl att bara ta första bästa. Jag har väntat länge men till sist så dök det upp en modell 23 i det skick som jag minst önskade, alltså så nära nyskick som möjligt.

  Även stocken är mycket fin..

Via Luftgevär Köp & Sälj på FB så hittade jag detta fynd för en femhundring och den blir ett helt utmärkt kompliment till min ganska ovanliga 25 Improved från 1964. Skicket är som sagt utsökt, utan repor, rispor eller hack. Tyvärr så har den fått lite rostprickar på pipan och pipblocket men de är av en sådan art att man borde kunna få bort dem med 0000-stålull och lite vapenolja (Kent, om du läser detta - har du någon 0000-stålull hemma?).

  Ett mycket trevligt litet vapen.

Även stocken är i underbart fräscht originalskick. Till skillnad ifrån de flesta samtida vapen så är den varken kraftigt smutsad eller drabbad av en skadad kolvkappa, något som tyvärr är vanligt då de tillverkade helt i trä. I början av nästa vecka så ska jag köra den i kronografen och testa den praktiska precisionen. Det ska bli spännande.