Fabrikstour Daystate!

En intressant liten film från AoA..

(I morgon - Brittiska vapen från förr...)

En stor pistol och ett litet gevär

  BSAs allra första luftpistol - och vilken best sedan!

BSA har ju tillverkat gevär sedan början av 1900-talet men sin första pistol kom inte ut på marknaden förrens 1973, en smula märkligt med tanke på att ärkekonkurrenten Webley & Scott hade tillverkat sin första pistol ett halv sekel tidigare och dessutom rönt en stor framgång med denna.

Till sist kom den och var då en riktig best, 1300 gram stor och 40 cm lång. Det jättelika formatet innebar att också att pistolen gav rejält med effekt - hela 5.50 fpe vilket är precis under den maximalt tillåtna gränsen för pistoler i UK, som ju ligger på 6.00 fpe. Den här effekten innebar att Scorpion blev sin tids mest kraftfulla luftpistol - ett gott försäljningasargument i sig självt, bara det.

Scorpion tillverkades i två serier, Mk I fram till 1985 och sedan den modernare Mk II (med kilbas för kikarsikte) fram till slutet 1994, då den avlöstes av BSA 240. Två kalibrar var valbara, 177 eller 22 och den sistnämnda blev förbluffande populär även för skyddsjaktsuppdrag på korta avstånd med en ärlig Vo om ca 130 mps.

Den intressantaste delen med Scorpion var att den även gav liv åt ett litet gevär - Buccaneer.

  BSA Buccaneer - den vanligast varianten

På många sätt så var Buccaneer en mycket intressant produkt. BSA hade sedan sitt misslyckade försök med Merlin under 1960-talet inte haft något gevär renodlat riktad till yngre skyttar, steget under den faktiskt rätt rejäla Meteor. I takt med nya aggressiva konkurrenter (El Gamo mf) som började tillverka allt mer ungdomliga vapen och för att kunna erbjuda ett lite modernare gevär än de traditionella juniorvapnen ifrån Diana så blev Buccaneer en ganska nyskapande kreation.

Det mest iögonfallande med Buccaneer var naturligtvis den bruna, sedermera svarta och kamouflage, stocken av polyuretan, som förutom att vara tillverkad av ett plastmaterial också hade en modern formgivning med tumhålsgrepp och en markant roll-overkam på kolven, altså en djärv design för sin tid och väldigt mycket modernistiskt 1970-tal. När modellen kom 1977 så mottogs den emellertid med en hel del skepsis, som sig bör med nya grepp i en konservativ bransch.

Länk till en annons ifrån tiden då det begav sig: http://mynetimages.com/d314fcc651.jpg

I grund och botten så var ju Buccaneer en Scorpion försedd med Meteorens 18 tum långa pipa. Detta gjorde att vapnets proportioner blev lite udda, vilket är tydligt synbart ovanifrån där man enkelt kan se den väldigt korta cylindern i relation till den långa pipan. Bortsett ifrån detta så var konstruktionen som helhet mycket lyckad. Drivkällan som upplevdes sprattig och svårskjuten som pistol blev harmonisk och lättskjuten i form av ett gevär. Vapnet är lätt att anspänna och har ett riktigt bra avtryckarsystem, jämfört med övriga aktörer ifrån sin samtid. Precis som den andlige föregångaren Merlin så hade också Buccaneer en antibeartrap, vilket fram till 1980-talet var ganska ovanligt på fjädervapen. Dimensionsmässigt sett så blev hela skapelsen totalt 90 cm lång och vägde in vid 2700 gram, detta då räknat med 18 tum pipa. 

  En av alla lite udda varianter som uppstod i askan efter Buccaneer.

Buccaneer hängde med fram till 1981 då den fasades ut men 1985 återuppstod en variant på den under namnet BSA Shadow Carbine, vilket var en Buccaneer med kortad förstock och Scorpions pistolpipa. Den varianten såldes ihop med lösa pistolgreppsplattor och kunde då enkelt förvandlas till en Scorpionpistol, för den som så önskade. Slutligen så gick man ett varv till och satte på en lång pipvikt varvid modellen 1986 kallades för BSA Trooper.

Alla versioner och generationer hit och dit gör historiken en smula rörig och inte heller blev det bättre av att BSA satte ihop lite Buccaneer/Scorpions hipp som happ när man gick i konkurs och blev uppköpta av Gamo. Under en period här så tog man lite av vad man hade på lagerhyllorna och monterade en rad besynnerliga varianter som egentligen inte var tänkta att gå i reguljär produktion. Detta innebär att dagens samlare kan hitta de mest växlande varianter på Buccaneertemat ute på marknaden.

Den starkaste exportmarknaden var utan tvekan Tyskland och det är därför som många vapen är märkta med Pentagonen, som symboliserar en licensfri status i dåvarande Väst-Tyskland. Detta är speciellt vanligt främst på Buccaneers ifrån den senare produktionen och annars en ganska ovanlig märkning på ett brittiskt vapen.

Vad fick då modellen för eftermäle?

     Modellens signum, en av de första syntetstockarna som användes till luftgevär..

Precis som Remington Nylon 66 så blev Buccaneer en banbrytare med sin syntetstock, vilken i ärlighetens namn kanske inte var speciellt bra, rent konstruktivt sett. Den lär ha varit dåligt UV-stabiliserad och haft problem med såväl finishförändringar som hållbarhet. Vad den gjorde var dock att den vande så smått den tidiga 1980-talets luftvapenköpare vid tanken på plast som stockmaterial för just luftgevär. Annars så var det ett också på andra sätt modernt vapen, lätt att spänna, vettigt avtryckarsystem (för sin tid och sitt pris) samt en sedvanligt hög BSA kvalité. Kort sagt en trevlig bössa som inte på långt när är lika krävande att skjuta bra med, som den ursprungliga pistolen.

På många sätt så var den nog lite före sin tid helt enkelt.

Ett blåsigt år...

Lösningen för den här säsongen...

Som de flesta entusiaster knappast kan ha undgått att notera så har 2015 varit ett enastående blåsigt år. Detta även nu de senaste veckorna när värmen, relativt sett, förefaller äntligen ha kommit till sommaren 2015 - om än i elfte timman. Personligen så har jag löst säsongen igenom att skjuta inomhus så mycket som möjligt, till vilket jag har haft bra möjligheter under hela sommaren.

Nackdelen med detta har varit möjligheten till begränsade skottlängder, som längst ca 35 meter.

För mig som helst skjuter 10J/.177 så har detta emellertid inte varit någon grav begränsning. Våra licensfria vapen passar ju som allra bäst på avstånd ut tll 30-35 meter, även inomhus, och detta gäller i synnerhet om man använder en relativt sett svårskjuten pistolkarbin som primärvapen.

Idag tog jag en sväng förbi min skjutplats då jag ändå hade ett kundbesök i den riktningen, som vanligt så väcker min lilla aluminiumväska ingen notis av omgivningen och i synnerhet inte i kombination med mitt laptop-fodral etc.

Väl på plats så är det bara att backa in bilen i maskinhallen och börja skjuta. Jag fäller ena delen av baksätet på Priusen och har väskan under mitt skjutstöd. Därefter så är det bara att lägga sig på magen och så kan man skjuta med fullt stöd. Idag blev avståndet 30 yards (ca 27 meter), eftersom jag skulle använda tavlorna till en jämförelse på ett utländskt forum. Jag sköt 30 skott (= en fyllning) med 8.44 JSB Exact

Tre tavlor i den ordning som de sköts...

Som synes så har min 1701 en osedvanligt liten luftvolym, bara 45 cc (jmfr BSA Ultra 75 cc) - en dryg tiondel av en vanlig Royale 400. Det betyder i kombination med det långa avståndet för effekten (drygt 8 joule) att man tydligt märker på träffbilderna var i effektkurvan som man befinner sig.

Den första serien träffar lågt, förutom det sista skottet som gick riktigt högt. Man märker medan man skjuter ett träffbilden stiger med skott för skott. När jag fyller till 2900 Psi så ligger jag lite tidigt i kurvan med förhållandevis låg effekt. 

Under den andra serien så ligger vapnet i sin sweetspot och levererar optimalt. Ett skott sticker dock av uppåt. Ifrån mätningarna i kronograf så har jag tidigare sett att vapnet lätt kan ge en spik då o då, troligtvis på grund av den lilla luftvolymen. Min erfarenhet är att större luftvolymer som regel ger en mer pålitligt jämn effektkurva.

Den tredje serien börjar med träffar ungefär som den andra serien men därefter så sjunker träffarna vilket ger en avlång träffbild. För skojs skull så sköt jag på en plåt brevid kulfånget och kunde då registera att träff nummer 31-33 skulle ta i ungefär samma höjd (inom svart område) om jag hade skjutit dem på tavlan. Skott 34-35 däremot hade fallit rejält, men förmodligen fortfarande inom en 14 x 14 måltavla, skott över 35 hade gått i marken. Så tom blir vapnet efter dessa 30 skott.

För nästa fyllning om ytterligare 30 skott så sköt jag över 20 yards (ca 18 meter), även är för samma inlägg. Som synes så blir skillnaden i träffläge i princip oförändrad på ett såpass kort avstånd. Man kan tydligt se vilken skillnad det blir på dessa 10 yards (ca 9 meter). Hade jag sedan lagt på ytterligare 10 yards, till 40 yards (drygt 36 meter) så hade träffbilderna sannolikt öppnat ytterligare. Den gamla devisen om att 10J/.177 räcker till 30 meter stämmer onekligen väldigt bra.

  Här har vi 20 yards.

Så mycket mera hann jag inte med denna dag, jag stannade bara till en timma på vägen hem och det räckte för att skjuta lite för att få guldkant på en vanlig vardag. Styrkan med den här skytteformen är att man kan skjuta när man vill och inte när omständigheterna råkar vara helt rätt, vilket ofta är fallet när man skjuter på en reglerad skjutbana. Då måste den vara öppen, det måste funka tidsmässigt sett att ta sig dit och slutligen så måste vädret vara rimligt. Mycket av det slipper man om man skjuter inomhus över lokaler där man själv har fritt och eget tillträde. 

Till sist så..

Idag så kollade jag på FTSveriges hemsida för att kolla om resultaten ifrån Vittsjö hade kommit ut och vad hittar jag där, om inte att Faluns resultat ifrån tävlingen 150719 äntligen hade ramlat ut, ungefär en månad efter tävlingen.

Listan var rekordkort, 4 stycken licensierade deltagare i tävlingen - vilka lägligt nog tävlade i var sin klass.

Till dessa så kom 5 debutanter och en styck junior - in alles 10 deltagare.

Högst poäng fick vinnaren i klassen PCP 16J med 27 poäng, före vinnaren i F10J som fick 25 poäng. Tredjeplatsen togs av vinnaren i PCP FP som tog 20 poäng och jumbo blev vinnaren i PCP10J med blott 3 poäng.

Det känns som att det kommer att gå snabbare och snabbare att referera varje tävling framöver....

Sharp Innova - made in China!

Klonen av Innovan har nu anlänt med trästock till ett bra pris och den här handlaren saluför dessuom Crosman 1077 med trästock, vilket även detta är tämligen ovanligt.

Länk:  http://www.airguns.nl/en/shop-product/951/carbine-deluxe

Gamo Coyote

En välgjord och intressant video

Snapphanesmällen II

Efter bottennappet hos Falun när det gäller deltagare så är det glädjande att kunna rapportera en riktigt fin uppslutning ifrån den senaste tävlingen inom svensk Field Target - Snapphanesmällen II i Vittsjö. Totalt så lyckades man här locka hela 15 st licensierade deltagare, nästan fyra gånger så många som deltog i Falun! Till dessa kom dessutom imponerande 7 st debutanter och 3 st juniorer så här finns väl ingen som helst tvekan om tillväxten framöver?

PCP16J

Största klassen som alltid, det är ju runt den här klassen som svensk Field Target existerar numera. Vi kunde se 8 stycken deltagare och en jämn kamp bland elitskyttarna. Gedigna vapenval också, naturligtvis - en Royale FT och en Cricket var undantagen ifrån övriga Steyr och AAs. De tre topplaceringarna gav 44, 42 och 41 poäng.

F16J

Internationella fjäderklassen lockade 2 deltagare, vinnaren sköt suveräna 46 poäng före andraplatstagarens 26 poäng. Båda sköt HW97k.

F10J

Vår nationella klass för fjädervapen hade 1 st deltagare som sköt 36 poäng med en FWB-300.

PCP10J

Vår andra nationella klass drog alltid stora mängder deltagare tidigare och lockade denna gång 2 tävlanden. Segraren sköt 29 poäng och andrapristagaren noterade mer blygsamma 8 poäng.

PCP45J

Gamla fullpowerklassen drog också 2 deltagare, vinnare 42 poäng och förlorare 27 poäng.

Sammanfattning

Tja, så är ungefär läget för Field Target just nu. En välbesökt tävling som denna lockar runt 15 licensierade deltagare och några få debutanter/juniorer därtill. En mindre välbesökt tävling lockar 4-6 licensierade deltagre och ytterligare någon debutant. Ett RM eller annan stortävling kan faktiskt attrahera hela 20-25 licensierande deltagare, alltså lejonparten av landets aktiva tävlanden. Det är ju få sporter som kan stoltsera med en så stor procentuell uppslutning.

Något som däremot är mycket roligare att läsa om än det numera futtiga deltagarantalet är att förbundet nu har tagit ut ett landslag i Field Target: 

http://iof3.idrottonline.se/SvenskaSkyttesportforbundet/Information/Nyheter/NyheterfranSvSF/SexsvenskaskyttartillVMiFieldTarget/

Utav hela landets kanske 30 aktiva skyttar så har man valt ut 20% - alltså 6 st - som ska representera Sverige i VM. Extra kul är att en av dessa sex är en fjäderskytt och dessutom en osannolikt skicklig sådan. Ingen av de övriga skyttarna är speciellt dåliga, tvärtom - här har rankingen faktiskt tagit ut samma skyttar som jag själv hade gjort - men att hitta bra fjäderskyttar på en hög internationell nivå är enormt svårt. Våra 5 PCP-skyttar kommer att få det svårt och jag skulle bli storligen förvånad om någon av dem klarar pallplats, inom 10 bästa hade varit en prestation.

I fjäder däremot, där är kanske en pallplats osannolik men definitivt inte orimlig. Den här tävlingen ska bli spännande att följa. Det är riktigt häftigt att Sverige har en såpass bra fjäderskytt ur det klena urval av tävlanden vi har just i klassen F16J.

Köra öppet i sommaren...

  1964 Diana 25 & 1966 Diana 23

Idag så blev det till sist dags att bekanta sig med mitt senaste nyförvärv, en Diana 23 ifrån 1966. Bössan är i mycket gott skick och gav 10 skott i kronografen inom 8 fps spridning. Effekten landade på 4.85 joule ifrån 143 mps med JSB RS. En hyfsat bra matchning mot uppgivna 150 mps.

Jag passade naturligtvis på att samtidigt mäta min Diana 25 som presterade 168 mps med samma diabol vilket då blev 7.32 joule, även här ett bra resultat mot angivna 165 mps. Spridningen blev lite högre, 12 fps och bössan dieslade lite. Då ingen av dessa båda vapen har kilbas så blev det att skjuta öppet - med öppna riktmedel.

Att skjuta öppet är roligare än vad man tror faktiskt och jag sköt en tavla med 10 skott vardera:

  Överst modell 25 och nederst modell 23

Jag satte upp två tavlor på 14 meters avstånd och jag använde mina tavlor ifrån Göken då dessa har en stor svart zon som är enkel att se även på ett såpass långt avstånd. Sedan satte jag mig vid ett bord och sköt med armbågarna vilandes på bordet. Ammunitionen blev snabba JSB RS.

DIana 25 är jag betydligt mer van vid att skjuta än nya modell 23 och det tyngre vapnet gör det avsevärt mer lättskjutet. Det känns väldigt ovant att skjuta öppet och avtryckarsystemet är otroligt tungt jämfört med min 1701, som jag skjuter mest med av alla mina olika vapen. Med lite övning så skulle man förmodligen kunna skjuta riktigt bra med det här vapnet, i alla fall på det här avståndet.

Diana 23 är liten och lätt, för liten och lätt faktiskt, i alla fall i relation till sitt förhållandevis tunga avtryck. Trots tunga avtryck så är de i alla fall rena och vapnen slår distinkt och twangfritt, förmodligen så är detta vapen med mycket harmoniska setups och dessutom sugande fina läderpackningar. Träffbilden blev i alla fall klart större för 23 än för 25 och det kändes också när man sköt, bössan liksom "vispar runt" när man smeker av skottet. Om 25 kräver en smula vana så kräver 23 helt klart betydligt mera av den varan.

Modell 23/25

Längd: 91 cm/97 cm

Vikt: 1800 gram/2400 gram

Piplängd: 36 cm/40 cm

Utgångshastighet: 150 mps/165 mps

Överlag så får man väldigt mycket skjutglädje och en enorm kvalité för mycket små pengar när man kommer över den här typen av veteranvapen. Blåneringen är enorm, med dagens mått mätt. De öppna riktmedlen är små konstverk med riktigt distinkt känsla och helt av metall (liksom hela vapnen för övrigt). Läderpackningarna ger en speciell känsla, man kan riktigt förnimma hur "tungt"/tight som pistongen löper i de honade loppen. Detta är fjärran ifrån dagens oversize cylindrar med parachute-packningar och mängder med fett, som rekylerar hårt och twangar brutalt. I jämförelse med en modern lågprisbössa riktad till samma kundgrupp så känns dessa gamla Dianor som rena lyxvapnen.

  Både 23 och 25 är mycket enkelt byggda vapen (illustration: TW Chambers Co)

Intressant nog så är dessa veteranvapen både talrika och billiga. Med lite tålamod så är det inte alls svårt att hitta riktigt fina vapen, gränsande till nyskick, för bara några hundralappar. Själv så betalade jag 650 kr för min 25 och 500 kr för min 23 och det är småpotatis i sammanhanget. Ett nytt luftgevär kostar minst en tusenlapp om det är tillverkat i Europa och ett bra fjädervapen betingar minst 2000 kr och uppåt. Då har det ändå inte samma finish och passning som dessa 50-60 år gamla pjäser.

Rödpunktsikte !

Det var så här det började en gång i tiden..

Idag ska vi kolla lite kort på en typ av riktmedel som inte är helt vanliga hos luftvapen, förutom möjligtvis i form av billiga kinaprodukter riktade till plinkingvapen i det lägre prissegmentet - nämligen rödpunktsikte. En intressant detalj med dess är att rödpunktsikten faktiskt till stora delar är en svensk innovation, skapade av det nu världsberömda företaget Aimpoint i Malmö.

Det Aimpoint gjorde var att lansera världens första spegelreflexsikte med LED-teknologi, i form av siktet "Aimpoint Electronic" redan 1975 och med detta så var succén given. Idag levererar man rödpunktsikten till hela världen och till de mest krävande kunderna. Över en miljon rödpunktssikten från Aimpoint används nu inom miltär och försvar där man exempelvis kan hitta US Army som en av storkunderna, vilka köper dessa riktmedel till sina elitförband inom bland annat Navy SEAL. All produktion sker i enlighet med ISO 9001:2008 och alla produkter byggs för hand där Aimpoint äger alla processer inom produktionen "in house".

Hursomhelst.

Varför använder inte luftskyttar rödpunktsikten i större utsträckning, vilka är dess för- och nackdelar?

Jo, precis som namnet antyder så skapar ett rödpunktsikte en röd punkt i optiken som skytten "lägger på målet". Nackdelen med detta är att punkten då skymmer målet vilket försvårar den formen av extremt precisionsskytte som luftvapen i allmänhet medger. Emellertid så finns det olika storlekar på själva rödpunkten och ju mindre punkt man använder, desto mindre del av målet skymmer den.

Rödpunktsikte av öppen typ  

En vanlig punkt är 4 MOA (Minutes Of Angle), vilket betyder att punkten håller ca 12 cm diameter på 100 meter. Det betyder då 6 cm på 50 meter och 3 cm på 25 meter. I klartext - skjuter man på 50 meter så kan man träffar i princip var som helst inom 60 mm även om man skjuter "mitt-i-prick". Detta funkar ju om målet är en ölburk eller något större föremål men knappast om målet är en tändsticksask eller annat mindre föremål.

För en älgjägare däremot, där träffzonen är stor som ett dasslock och skottavstånden som regel 30-80 meter så existerar inte det problemet, där är punktens format inget som helst problem.

Teknologin går dock framåt, nu har vi små rödpunktssikten med 2 MOA punkt, det betyder 15 mm på 25 meter och då börjar ett rödpunktssikte bli vettigt även för luftvapenbruk, bortom ren plinking. Med en så liten punkt så fungerar rödpunktsiktet även på kortare avstånd och när man vill träffa lite mindre mål.

Vänder vi sedan på myntet så har nämligen rödpunktsikten en rad intressanta fördelar, vissa av dem rent unika i jämförelse med exempelvis kikarsikten. Till att börja med så är de i praktiken näst intill parallaxfria och de har obegränsat ögonavstånd. Av den anledningen så fungerar de utmärkt på både pistoler och gevär. Förutom detta så saknar de förstoring och ger ett enormt synfält, man slipper "tunnelseendet" hos ett vanligt kikarsikte. Rödpunktsikten är vanligtvis betydligt mindre och lättare än ett kikarsikte och inte sällan avsevärt mer rekyltåliga. Ett Aimpoint Micro H2 väger exempelvis 93 gram naken och håller 68 mm (längd), 41 mm (bredd) samt 36 mm (höjd). Detta synnerligen blygsamma format liksom att Micro H2 håller 2 MOA punkt gör detta sikte till det kanske absolut mest lämpade rödpunktsiktet för luftvapenbruk.

Aimpoint Micro H2  

Prislappen är naturligtvis betydande (ca 5600 kr) men detta är inget simpelt kinaskräp utan en riktig kvalitétsprodukt och ungefär samma summa som man får ge för ett bra kikarsikte (Leupold EFR 3-9/33). För den som bedriver skyddsjakt och som därför värdesätter de unika fördelarna med ett rödpunktsikte så är det naturligtvis inget dumt val alls och i synnerhet inte om det dessutom kan tjänstgöra på någon annan vapentyp också, som en pistol eller pilbåge - alternativt, varför inte på ett harpungevär? Lilla Micro H2 klarar 25 meters dykdjup!

Generellt sett så finns det två typer av rödpunktsikten på marknaden, öppna och slutna. Ett öppet sikte har bara en siktskiva som står rakt upp och ett slutet sikte ser ut ungefär som ett kikarsikte med en liten tub som innesluter optiken. Grundprincipen hos båda är dock densamma, en lysdiod belyser en spegel som fokuserar skenet till en liten punkt på en glasyta.

  Grundprincipen för ett rödpunktsikte

Överlag så är de slutna rödpunktsiktena betydligt robustare och stryktåligare, men naturligtvis också dyrare. De främsta invändningarna mot siktestypen som sådan är emellertid bristen på förstoring samt att luftvapen överlag främst används på förhållandevis korta avstånd och mot små mål - vilket ju är svårare förhållanden för rödpunktsikte. Av den anledningen så är de flesta luftvapenfantaster överlag mer betjänta av riktiga kikarsikten. För oss så blir rödpunktsiktet oftast endera pistolsikte, riktmedel för skyddsjakt eller något enkelt och billigt för plinking.

Hur långt bort är det?

  Optisk avståndsmätare från sent 1800-tal..

Under flera hundra år så har människan haft olika behov av att mäta avstånd. I samband med de mindre kanonernas genomslag på slagfältet och den förbättrade teknologin runt optik på 1600-talet så uppstod de första tankarna på optiska avståndsmätare. I praktiken så skulle det dock dröja ända in på 1800-talet innan de första användbara avståndsmätarna kom ut på marknaden. Förutom fältherrar och artilleri så var lantmätare tidigt en betydelsefull kundgrupp med stora behov av att mäta långa och okända avstånd, inte minst över oländlig terräng.

  Modern optisk avståndsmätare

De optiska avståndsmätarna fungerar faktiskt med precis samma princip som dagens tävlingsskyttar i Field Target använder med hjälp av sina extrema kikarsikten. Man hade en tubkikare med hög förstoring och sedan så vred man en justeringsring som flyttade en lins fram och tillbaka tills bilden blev klar varvid avståndet lästes av på justeringsringens utsida. Ett enkelt och genialt system som fungerar förbluffande bra, även om det naturligtvis inte är lika exakt som en modern laseravståndsmätare och dessutom förhållandevis långsamt att få till en mätning med.

I takt med att tekniken blev bättre och kvalitén på linsernas upplösning högre så ökade nogrannheten succesivt och ifrån slutet av andra världskriget så blev massproducerade optiska avståndsmätare ekonomiskt överkomliga för de allra flesta. I början av 1960-talet så utvecklades de första lasersystemen och i slutet av 1990-talet lanserades de laseravståndsmätare som de flesta av oss känner igen som avståndsmätare i största allmänhet.

Förutom min egen laseravståndsmätare som jag köpte ifrån Kina via eBay för växelpengar så har jag dessutom fått låna ett par riktigt seriösa mätare med en helt annan kostnadsbild och prestanda. Dessa kommer nu att presenteras i bloggen under de närmaste dagarna framöver.

Stort tack till Fondprodukter som välvilligt har ställt upp och lånat ut dem för att vi ska kunna titta lite närmare på dem.

Omvända världen..

  Tony Belas med nya Pulsar Tactical (foto: Stephen Archer, HAM)

Plaststockar, eller rättare sagt stockar av syntetmaterial, brukar oftast förekomma på billiga vapen typ instegsmodeller där de dyrare versionerna av motsvarande varianter har trästockar, då oftast valnöt. En del riktigt billiga modeller finns bara med syntetstockar, vilket också gäller för alla vapen - oavsett prisklass - som aspirerar på konceptet av taktiska vapen, alltså vapen med militär förlaga eller inspiration.

När så Daystate lanserade ännu en apful modell, benämnd Pulsar, så valde man ett mellanting - en bisarr formgivning som blandade elegant valnöt med traditionell hårdplast. Ett djärvt grepp som sannerligen polariserade entusiasterna, olyckligtvis nog, för Daystate, mer åt det mindre fördelaktiga hållet.

Nu kompletterar man sin lineup med ännu en variant på temat Pulsar och denna gång med en ren syntetstock, helt fri från trädelar. I regel så brukar ju syntetstockvarianten av diverse vapen anses som den mindre attraktiva men här är det nog frågan om detta verkligen är sant. Personligen så hade jag nog alla gånger tagit den nya versionen jämfört med den först lanserade varianten med mixad sammansättning. Billigare lär den ju dessutom bli också.

Läget i tävlingarna!

Stefan Pyk med sin Crosman (foto: Helsingborgs Dagblad)

Efter den första dagens tävlingar så ser det riktigt bra ut för det svenska landslaget i Field Target under det pågående världsmästerskapet i Field Target. Den svenska fjädervapenkungen Thorbjörn Gustavsson ligger nu på plats 8 utav 41 st tävlanden med 36 poäng. De två som leder tävlingen levererade 42 utav 50 möjliga poäng. I fråga om PCP så ligger bäste svensk på plats 31 utav 151 st deltagare med 43 poäng där klassens ledare har 49 poäng av 50 möjliga.

Det ska bli mycket spännande att följa de övriga tävlingarna, inte minst i F16J.

En kul parantes är att en av de svenska deltagarna har valt en Crosman (Challenger) som tävlingsvapen även i VM:

Länk: http://www.hd.se/sport/2015/08/19/har-ar-forslovs-okande-vm-skytt/

(Inlägget som försvann?  Av misstag så kom ett arbetsutkast till en kommande serie om avståndsmätare ut online igår, det inlägget är nu borta och kommer att återkomma framöver när det finns bättre utrymme för ämnet i bloggen.)

Efter den andra dagen..

När två dagar har genomförts så har Sverige plats 8 i klassen F16J, vilket är ett enastående gott resultat. Thorbjörn sköt andra dagen 33 poäng jämfört med 36 poäng den första dagen och har nu totalt 69 poäng. För PCP så ligger bästa svensk på 11 - också ett mycket bra resultat.

Crosman Marauder .25!

Ett trevligt vapen i en snyggt skapad video

Slutresultaten börjar ramla in...

I skrivande stund så förefaller det som att Thorbjörn har landat på 7:e plats i VM för F16J - en enastående bra prestation. Hatten av för detta! Sista dagens bana gav finfina 42 poäng, vilket är en respektingivande siffra även jämfört med många tävlanden som sköt PCP.

Utomordentligt bra presterat av en mycket duktig skytt!

Störst med extra allt

  Bushnell Fusion 8 x 32

Visst har kompromisslösa föremål alltid en mycket speciell lockelse på entusiaster? Egentligen kvittar det inom vilken nisch man kollar, de föremål som är extrema i något avseende kommer alltid att ha en viss gloria runt sig - det är av den anledningen vi kallar dem för tillverkarens halo-produkter.

Ifrån motorcykelvärlden så har Kawasaki sin H2R, sportbilarna har Tesla P85D och inom skyttevärlden så kan vi alla säkert räkna upp ett och annat vapen, kikarsikte och liknande som har ungefär samma position inom sin schanger. Idag ska vi se lite närmare på en sådan tungviktare - i ordets bokstavliga betydelse - när det handlar om avståndsmätare, Fusion-serien ifrån amerikanska Bushnell.

Så, du vill ha en avståndsmätare? 

Låt oss leka med tanken att priset inte spelar någon roll och att du inte är så känslig med instrumentets egenvikt - då har jag ett riktigt vasst förslag - gissa vilket?  Vi kan konstatera att det på prislappen står 12.395 kr (!) och vågen visar respektingivande 875 gram men bortser vi ifrån dessa två omständigheter så har vi därmed raskt räknat av alla nackdelarna på en gång. Resten blir - nedförsbacke...

  Min entusiastiske son var mycket imponerad och mätte glatt allt i grannskapet..

Om vi börjar med optiken som sådan så är den helt i nivå med prisbilden, en klar och fin bild även under dåliga ljusförhållanden som skymning och gryning. Den mest intressanta delen är dock integreringen av mätelektroniken i instrumentets display. Upplösningen på symboler och text är hög utan störande tydliga pixlar och ljustransmissionen förbluffande klar, där andra avståndsmätare ofta känns nästan lite grumliga att titta igenom. Problemet för avståndsmätare i allmänhet är just det lager som tänder upp grafiken, vilken tenderar till att "äta upp" mycket av ljusgenomsläppet ifrån linserna. Man kan alltså säga att elektronikskiktet, som förvisso är transparant, "förstör" en hel del av kvalitén på linsernas egenskaper för ljustransmission.

När man har prövat några "billigare" mätare i prisklassen runt 2-3000 kr så är skillnaden påfallanden men i sak så uppfattar jag den personligen inte som alarmerande, möjligtvis undantaget om man tittar i två instrument växelvis och sida-vid-sida. Det är lite som med kikarsikten, ett mellanprisskikte kan man leva lyckligt med hela sin karriär eller tills man tittar i ett bättre växelvis med sitt gamla - då ser man skillnaden.

Själva mätningen är exemplariskt enkel och intutiv, man tittar i instrumentet precis som en vanlig handkikare och därefter placerar man riktningssymbolen mot målet och trycker på den orange knappen upptill. Vips så ser man resultatet av mätningen i mätarens display.

Förutom den uppenbara primärfunktionen - att visa avståndet till målet - så visar Fusion även hur mycket man ska hålla över eller hålla under för att träffa sitt mål rakt på. Ingångsvärden för dessa beräkningar kan man själv programera in för att få sitt resultat optimalt anpassat efter just det unika vapnets projektilbana. Förutom ett standardläge för gevär så finns det också ett särskilt kortavståndsläge, som jag föreställer mig främst är tänkt för jakt med pilbåge eller hagelvapen. Noterbart är dock att mätspannet börjar först vid ca 10 meters avstånd.

Den konkreta skillnaden är att kortavståndsläget mäter två längder till målet, dels det faktiska horisontella avståndet och dels det avstånd som råder i en eventuell vinkel mot ett upphöjt mål. I detta läge så anger instrumentet lämplig vinkelhöjd för projektilens avfyrning. Räckvidden i detta läge är angiven till 99 meter.

I sitt normala läge så visar den plus och minus för överslag och underslag, max höjdskillnad är drygt 500 cm.

  En bild från Internet över hur displayen ser ut, detta är otroligt svårt att fotografera själv i verkligheten

I andra ändan av skalan så kan man konstatera en enorm räckvidd, Bushnell uppger själva en mile - alltså 1609 meter. Det finns dock förbehåll. Precis som alla andra laserbaserade avståndsmätare så krävs det speciella (läs, goda) förutsättningar för att kunna mäta pålitligt längst bort i det uppgivna mätintervallet. Jag har själv mätt ett stort vitt hus på knappt 1300 meter avstånd, efter att ha prövat upprepade gånger ifrån olika betraktningsvinklar och ljusförhållanden. En personbil gick också att mäta vid 935 meters avstånd, men den typen av "små" objekt (på såpass långa avstånd) är knepiga att låsa fast mot, ibland så mäter man något i bakgrunden istället. I båda fallen så krävdes det ganska många försök (8-12 "skjutningar") för att målet skulle registreras.

Generellt sett så finns det två variabler som är viktiga att ha med sig när man mäter med laseravståndsmätare, träffvinkel och målreflektion. Att mäta ett objekt med 90 graders vinkel är optimalt, att mäta exempelvis mot ett lutande tak är betydligt svårare. En vit eller hyfsat ljus yta är lätt att mäta, en diffus och mörk yta är svårare. Att mäta "igenom" dimma är också svårt, typ när det "ångar" dimma upp över en sjö under en klar och kall sensommarmorgon.

Själv så har jag tagit med mig Fusion på åtskilliga turer i skog och mark mest för att kunna pröva mätningar under de mest varierande förhållanden. Goda vänner liksom även kolleger har haft möjlighet att provkika och det bestående intrycket är att detta är en kanongrej - men med en prislapp som de flesta knappt tror är sann.

Något som också är fascinerande är att försöka förstå världen, på det sätt som avståndsmätaren uppfattar den. Det kan låta lite udda men anledningen är den att det som vi betraktar som ett problem (ex mörker) är inte alls ett problem för avståndsmätaren (på samma sätt), andra saker som vi människor betraktar som gynnsamma (en solig varm dag) skapar stora problem för mätaren. Många av de saker som vi kanske inte ens ser (ex värmestrålning) ger monumentala bekymmer för mätaren, samma sak med dimma. Det handlar i dessa fall om endera små partiklar eller böjningar i ljuset som förvirrar laserstrålen.

  Man uppger imponerande 1 mile - 1609 meter och mer därtill....

Under normala förhållanden och växlande omständigher, inte tuffa men inte heller påtagligt gynnsamma, så kan man räkna med mellan 4-500 meters effektiv och pålitlig räckvidd mot ett människostort mål i varierande terräng. Då registererar mätaren ett resultat varje eller i värsta fall varannan gång. Inom denna knappa halvkilometer så är det även rimligt möjligt, men inte enkelt, att frihålla instrumentet på ett vettigt håll. 

Som kikare räknat så kan man i jämförelse med normala handkikare konstatera att kikarkroppen är förhållandevis grov i relation till dess 40 mm stora linser. Det känns lite som en 50 mm kikarkropp men med extremt små linser. Åter igen så reagerar man inte på detta spontant utan först vid en direkt jämförelse med en vanlig handkikare. Anledningen är naturligtvis att elektroniken tar plats inuti kikarkroppen.  

Så, hur ska man då sammanfatta det hela...?

Den kostar en ansenlig mängd pengar men i skenet av vad en vanlig jaktutrustning för exempelvis älgjakt betingar överlag så rör det sig ändå inte om extrema summor. Om man låter den ersätta den vanliga handkikaren så är vikten kanske inte heller så mycket att orda om. 

Om man däremot är en luftvapenskytt, som vanligtvis inte bär runt en handkikare utan bara behöver ett instrument för att mäta avstånd, så framstår den istället som klunsig och på många sätt overkill. De flesta luftskyttar mäter kanske upp till 50-80 meter i de flesta fall så 4-500 meter bra räckvidd utnyttjas sannolikt ytterst sällan vid aktivt skytte. För en krutvapenjägare däremot som skjuter över mycket långa och/eller okända distanser blir den närmast oundgänglig.  Som avståndsmätare så är den nämligen helt klart den bästa jag har haft nöjet att pröva i praktiken, rent tekniskt sett.

En intressant lösning..

En billig lösning som det finns mängder av alternativ att välja emellan..

En del pistolkarbiner baserade på pistoler saknar som bekant förstock, exempelvis 2240 eller min egen 1701P - båda ifrån Crosman. Visserligen så har 1720 en förstock men hålet för dess manometer passar inte för manometern på 1701 och klassiska 2240 har ju som bekant ingen manometer överhuvudtaget.

Efter att ha funderat lite så kan jag konstatera att tuberna på dessa vapen är 7/8", vilket betyder 22,23 mm. Intressant nog så är detta precis samma grovlek som ett normalt cykelhandtag. Just cykelhandtag finns ju i mängder av färger och former, liksom helt olika material och prisnivåer. Slutligen så är cykelhandtag i allmänhet enkla att hitta lite varstans.

För min egen 1701 så håller jag den normalt alltid i höger hand och repeterar samt laddar med vänster hand. Det kan ändå förekomma situationer då jag behöver hålla eller stödja förstocken med vänster hand eller med vila den mot någon slags underlag och då kan en polsering i form av någon slags förstock vara en fördel. Dessutom så blir det snyggt eftersom man kan matcha förstockens färg och form mot pistolgreppets så att inte vapnet ser lika naket ut.

Upp med pipan!

  Det gäller att träffa rätt..

I dagarna så fick jag en fråga om hur man bäst skjuter duvor. Frågeställaren hade uppenbarligen ett duvproblem och hade själv löst detta igenom att skjuta av dem på löpande band, dock med ett mediokert resultat - de dog helt enkelt inte lika lätt som hen hade hoppats.

Överlag så är duvor vanliga mål för den som ägnar sig åt skyddsjakt med luftgevär. De är talrikt förekommande, de är ofta konkreta sanitära olägenheter och de är dessutom intressanta mål igenom sina stora format. Precis som vid all annan jakt så är skottplaceringen absolut vital, man måste alltså träffa sitt tilltänkta mål på rätt ställe. Nu vet jag inte vilket vapen frågeställararen använde men ju klenare kaliber man använder, desto väsentligare blir skottplaceringen.

Som man kan se av illustrationen högst upp i dagens inlägg så gäller det att träffa högt. I England så rekommenderar man ofta luftvapenjägare att sikta mot huvudet och anledningen till detta kan man också se på bilden. Träffar skottet rakt i huvudet så faller målet direkt, skulle skottet gå högt så har man en ren miss och ingen skadeskjutning. Tar träffen däremot lite lågt så finns det även här bra träffzoner som sänker målet säkert men kanske inte lika omedelbart som en ren träff i huvud/nacke.

Precis som alltid så ger en grövre kaliber en större marginal och vid en rejäl snedträff på målet så minskar risken för skadeskjutning med en grov kaliber. Skulle inte träffen vara direkt dödande så kommer dessutom en grov kaliber att stansa minst ett hål i målet som kommer att vara större än det som en mindre kaliber presterar och därmed påskynda utblödningen med tillhörande blodtrycksfall hos målet.

Modell 9015

  Det är inte varje dag som Anschutz lanserar en helt ny modell..

Så har slutligen den sedan länge påannonserade modell 9015 från Anschutz kommit ut på marknaden. Serien, som också marknadsförs under subtitle "One", baseras på konceptet att en enda grundvapenmodell ska kunna vara användbar till flera olika former av tävlingsskytte, något som inte minst bådar gott för de entusiaster som föredrar Field Target framför papperstansande.

Mycket av mekaniken är baserad på föregångaren 9003 men nu försedd med ett helt nytt avtryckarsystem som är justerbart mellan 30-170 gram tack vare ett system med fyra små stålkulor. Till skillnad ifrån många traditionella matchgevär, främst riktade mot 10M Int, så har nya 9015 en ordentlig kilbas för riktiga optiska riktmedel. Det kommer alltså inte att bli några problem att montera kikarsikte.

  En lång och ordentlig  kilbas.

I övrigt så har man fogat in det mesta av vad som finns att hämta i form av mekanisk teknologi till matchvapen. Ibland de mindre men mycket omtänksamma detaljerna finns takedown-möjlighet. Man kan enkelt med en enda skruv demontera stocken (inklusive pistolgreppet) från själva mekaniken för att underlätta transporter. Förstocken är en annan inte helt traditionell variant som kombinerar en normal förstock med en justerabar hamster. Här så höjer eller sänker man alltså hela förstocken istället för att sätta till en lös hamster. Själva stommen i vapnet är nämligen ett kolfiberrör till vilket man monterar ett block. Blocket i sin tur har dubbla utgångar baktill så att man kan montera repeterhandtaget på önskad sida beroende på om man är höger- eller vänsterskytt.

  Många finesser finns det..

Vidare så har vapnet även justerbara vikter runt nyss nämnda kolfiberrör som gör det möjligt för skytten att individuellt anpassa balansen hos vapnet efter sina egna preferenser. Själva pipan är sedan av rostfritt stål och bara 42 cm lång, även om den sitter i en 64 cm lång shroud. Såväl shrouden som pipvikten längst fram har därtill egna balansvikter för att skapa ytterligare möjligheter för vapnets balans. Slutligen så är bakkappan enligt egen utsago den mest avancerade och justerbara enheten på marknaden. Det ska bli spännande att se om något ex av detta synbarligen synnerligen kompetenta vapen kommer att komma ut på svensk mark till F/T-cirkusen för att kanske bryta av mellan alla Steyr och Air Arms.

"Hur jobbigt är det att pumpa upp ett PCP med en handpump?"

  Det finns ett flertal fabrikat av handpumpar på marknaden, här en Hill.

En fråga som förbluffande ofta återkommer är hur svårt eller tidskrävande det är att fylla ett PCP med luft ifrån en handpump. Som regel så är frågeställaren där en person som har ett eller flera fjädervapen men som nu står beredd att pröva på PCP och som av den anledningen har börjat fundera lite vilka fyllkällor som kan vara aktuella.

Generellt sett så kan man säga att svårighetsgraden hänger ihop med tre faktorer eller förutsättningar. Det beror på pumparens kondition och teknik, det beror på hur stort kärl man avser att fylla och slutligen också på det tryck man behöver uppnå.

En tumregel är att de flesta normala människor klarar av att fylla upp till 200 cc upp till 200 Bar.

Visst, hängivna och/eller välträndade människor fyller regelbundet tuber på upp till 400 cc och upplever inga problem utav detta, men de vill jag bestämt hävda är rena undantag. Samma sak med de som fyller vapen till både 230 och 250 Bar med handpumpar. Det är möjligt - men knappast behagligt.

Ett högt tryck innebär att det krävs mer ansträngning att skjuta in luften ifrån ett pumptag in i kärlet och en stor volym på kärlet betyder att man får göra om processen många gånger innan kärlet är fullt. Ett vapen med liten tub kan alltså vara väl så tung att fylla (om den har ett högt systemtryck) men pinan blir alltid relativt kort eftersom den fort blir full. Omvänt så kan en jättelik tub med lågt systemtryck vara arbetsam eftersom man måste pumpa länge, om än med mindre belastning för varje pumptag.

Som alltid så rör det sig om en avvägning, en pump måste vara driftsäker, lätt att serva, billig att tillverka och köpa liksom ha en rimlig kapacitet. Allt sammanvägt har inneburit att vi idag har de flesta pumpar på marknaden runt 200/200-regeln, alltså max 200 Bar och 200 cc för behagfullt pumpande. Med detta så når man en stor mängd produkter (vapen) på marknaden, men märk väl - inte alla. En handpump är sålunda rätt val för många men inte för alla utan en del är klart bättre betjänta av dykarflaskor eller någon annan fyllningsform.

Om man nu då kommer fram till att en handpump är en bra lösning för ens individuella behov så finns det ett antal saker att tänka på. Till att börja med så är friktion alla handpumpars värsta fiende. En pump som går varm mår helt enkelt inte bra. Det är därför viktigt att pumpen hålls välsmord och att den används i relativt korta intervaller med avsvalning emellan. Om man pumpar långsamt så mår med andra ord pumpen (och pumparen) betydligt bättre i det långa loppet. Om man pumpar ett vapen med stor tub så får man alltså vara beredd på att man kan behöva göra en paus ibland för att låta allt svalna av lite.

Rent användningstekniskt så behöver man inte vara stark för att manövrera en handpump men ofta så uppfattar man uppgiften som enklare om man har lite extra kroppstyngd. Korrekt teknik är att böja benen och spänna armarna så att man kan låta sin kroppsvikt skjuta ner pumphandtaget, ända ner i botten. En del står stilla med benen och pressar istället ner pumphandtaget med kraften i armar och axlar, vilket är avsevärt mer ansträngande.

Funkar då handpumpar till alla vapen?

Nja. Det beror på. Alla pumpar har en risk att man drar in vatten i vapnet och risken för detta varierar med vilken pump som man använder. Vissa fabrikat har bra fuktavskiljare och släpper igenom väldigt lite fukt, andra har sämre fuktavskiljare eller rent av inga alls. Drar man in fukt i tuben så kan den rosta om den är tillverkad av stål. Väljer man att handpumpa ett vapen med ståltub så bör man använda en så bra pump som möjligt, alltså en med effektivast möjliga fuktavskiljare. Sedan så bör man regelbundet inspektera tuben för att se så att den förefaller vara fräsch och rostfri. Generellt sett så får man i princip alltid renare (partikelfriare) och torrare luft ifrån en dykarflaska.

Just att luften är av högre kvalité liksom att ansträngningen vid fyllning uteblir gör att många entusiaster väljer dykarflaskor istället för handpumpar. Ekonomiskt sett så kostar en fyllstation (fyllkit & dykarflaska) ungefär dubbelt så mycket som en bra handpump. Sedan har vi en fyllkostnad för dykarflaskan liksom kostnad för besiktning framöver. Generellt sett så är dock dykarflaskor mer värdebeständiga än handpumpar. Båda systemen har renoveringskostnader över tid där handpumpen måste rivas för packningsbyte och byte av filtermaterial i fuktavskiljaren. Dykarflaskan i sin tur måste sannolikt förr eller senare blästras.

Det finns alltså både för- och nackdelar med båda systemen.