Ännu en dag på banan...

  Verkan av vind - de tre första grupperna sköts när det blåste, de två sista i stiltje - 25 meter

Även idag så pep jag över till banan för att skjuta lite. Som en extra bonus så fanns ytterligare en klubbkamrat där som slet sitt hår över den usla precisionen i sitt vapen - en 10J .22 Royale. På något sätt så verkar det gå troll i de vapen ifrån FX Airguns som hamnar hos medlemmar av Fuxerna SG.

Visst, det blåste - men ändå. Den stackaren hade fullt sjå med att hålla sig inom 14 x 14 cm på 25 meter! För att testa så fick han en tavla av mej som han sköt på samtidigt som jag själv sköt ovanstående tavla. Jag kunde inte se att en enda 5-skottsgrupp hamnade på en svart yta..

Vi testade med att ta bort shroudlocket ifall diabolerna chippade i vid mynningen, vi testade att ladda enkelskott samt skifta diaboler ifrån vanliga 16.00 grains Exact till 18.10 grains JSB Heavy - utan framgång. Surt!

  Jag fick vara ensam om att testa 35 meter och här syntes vindens härjningar ordentligt..

Vi får väl se hur det landar för honom, när vi skildes åt så övervägde han att helt sonika byta från en 22-pipa till en 177-pipa, vilken ju iofs kanske kan vara bättre lämpad för just skytte med 10 joule. Annars så är det ju faktiskt en veritabel utmaning att få bra träffbilder i vinden, något som ni tydligt kan se på dagens tavlor ifrån min egen bössa.

Snabbare än snabb...

En av mina favoritkanaler på Youtube - här med kaliber 177 som tema..

I samband med att ryktet om tillståndsfria vapen med kaliber 177 och helt fri effekt har börjat pluppa upp igen så fick jag i dagarna en fråga om ett sådant vapen skulle kunna "vara något att ha?". Bakgrunden till det hela är att man i ett betänkande har/hade föreslagit att låta alla vapen med kaliber 177 (oavsett effekt) vara licensfria, där man istället licensbelägger alla vapen (oavsett effekt) med grövre kalibrar. Tanken är faktiskt inte så befängd som man först kan tro och tankegods av den här typen finns i många andra länder, inte minst hos våra nordiska grannar.

Oavsett hur det blir med den här juridiska delen så har ändå intresset för Field Target och tillhörande kaliber 177 också gett frågeställningen nyvunnet intresse. En del har umgåtts med tanken att skaffa en 177 på licens för att köra den på 16 joule vid tävlingarna och sedan med full effekt vid sidan av.

Kan alltså en FP 177 ersätta en FP 22/25 eller hur mycket av vad "förlorar" man?

En gång i tiden, för tiotalet år sedan, så tävlade vi med mer HFT-liknande regler. Detta regelverk premierade då indirekt en flack projektilbana eftersom man inte fick ändra parallaxinställningar eller klicka upp och ner med rattarna. Samtidigt så var den maximala effektgräsen då 33 fpe (45 joule). De allra flesta körde naturligtvis kaliber 22 med full effekt men eftersom jag är lite udda så tog jag faktiskt ut en 177 Typhoon på licens och denna trimmade jag sedan hårt för att ha som tävlingsvapen.

Rent konkret så gav en dåtida 22 runt 290 mps (950 fps) innan den slog i taket på 45 joule. I praktiken så gav de dock vanligtvis 275-280 mps ifrån fabrik med 16.00 grains, vilket de flesta nöjde sig med. Min 177:a däremot kom aldrig i närheten av taket, ens med tyngsta tänkbara diaboler, utan mitt problem var istället ljudvallen. Det hela slutade med att jag fick till en fin kurva på 1010-1030-1010 fps under 20 skott vilket gav ett max på 24 fpe (33 joule) och 314 mps. Anledningen till att jag stannade just där var att jag ville ligga under 90% av ljudvallen (ca 340 mps) och inte riskera att gå upp över detta med toppskotten i kurvan. Det hela blev alltså en avvägning mellan ljudnivå, luftförbrukning, driftsäkerhet och ljudvallens närvaro. 

Just driftsäkerheten var väl kanske vapnet största nackdel, bössan "bonntrimmades" med Cyclonens hammarfjäder, överborrad och polerad transferport, borttagen backventil i tuben och lite andra samtida trix. Tack vare (trots?) detta så fick jag en tight och fin kurva på 20 skott inom 20 fps spridning men jag fick även en ordentlig rutin på att byta ventilsäten och störande nog så försvann precis all luft ifrån tuben varje gång jag sköt ett säte eftersom jag saknade backventilen.

Those were the days..

Här var det duvor i hårkorset..

Nåväl, projektilbanan som sådan var inte att klaga på. Precis när bössan var klar så kom ju JSBs Heavy-diabol (eg Miné) som vägde 10.30 gn och som sköt riktigt bra trots stressen av ett ordentligt högt effektuttag hos vapnet. Pipan hos Typhoonen var då en Lothar-Walther eftersom detta var långt innan de första Smoothtwist kom ut på marknaden.

Slutligen så sköt jag in vapnet på 50 meter. Det innebar en peak på 2.37 cm som högst vid 32 meter och första nollpunkten på 14 meter. Närmaste avstånd blev 6 meter (+2.25 cm). Max räckvidd inom dessa 2.37 cm blev som negativt värde 57 meter!

Höjden av en vanlig 14 x 14 cm måltavla (7.00 cm) ifrån riktpunkten på 50 meter och nedanför gick först vid 66 meter. Sköt man på 66 meter så kunde man alltså hålla jämnt med överkanten på måltavlan och träffa rakt på. I praktiken så fick jag alltså en vettig räckvidd på 75 meter där man enkelt kunde sitta och skjuta bort tallkottar på furorna vid andra sidan av åkern ifrån där jag då bodde.

På det hela taget så var räckvidden förträfflig men liksom alla diaboler med kaliber 177 så var projektilen alltid en smula vindkänslig och ju mer det blåste, desto mer handikappades den här kalibern jämfört med mot kaliber 22. När det däremot inte blåste så kändes det otroligt att man kunde skjuta såpass långt med såpass måttlig (relativt sett) effekt. Penetrationen var däremot inte att leka med. Den lilla tvärsnittsytan och kraften från över 30 joule som sköt på bakom gjorde att man kunde dra igenom bra mycket mera material än vad man spontant tror. Jag vill minnas att jag sköt rakt igenom helt nya pallkragar på jobbet efter 20-25 meter och ett genomslag på det egentliga målet..

Om man sedan jämför med 16 joule så är skillnaden naturligtvis himmelsvid. 

Många menar på att skillnaden mellan 10 och 16 joule inte är så stor för kaliber 177 och generellt sett så håller jag med, förutsatt att man håller sig inom 40 meter. När man däremot ska skjuta 40-55 meter så fyller 16 joule en funktion, bortsett ifrån det uppenbara syftet att matcha en speciell effektgräns i en tävlingsklass. Här hänger inte 10 joule med alls. Tittar vi på full effekt, här alltså över 30 joule, så är skillnaden inte längre 60% mer effekt utan här är det grovt räknat +100% och ifrån räckvidden på 50-55 meter för 16 joule så kan vi på motsvarande sätt räkna 65-70 meter och detta är en avsevärt längre räckvidd i verkligheten jämfört med vad man tror när man bara läser siffrorna.

Är det då vettigt att slösa en licens på kaliber 177 istället för kaliber 22?

Ja, nu är det vettigare än någonsin, förutsatt att de av någon anledning inte blir licensfria i framtiden. Dels har man möjlighet att konkurrera i en etablerad internationell tävlingsform och dels så kan man, förutsatt full effekt, få vettig långhållprecision i samma paket. Om man däremot inte ska tävla eller skjuta bortom 40 meter så överväger naturligtvis våra tillståndsfria 10 joule totalt då man får väga in kladdandet med licenser, ökade kostnader och liknande. 

Ska man till och med välja kaliber 177 på licensen istället för 25 eller 30?

Här är jag klart mera tveksam. Tävlar man så talar detta för kaliber 177 då kaliber 25 och 30 är tämligen odugliga för 16 joule Field Target. Ska man skjuta på riktigt långa avstånd, bortom 50-60 meter så är kaliber 25 och i synnerhet 30 klart överlägsna kaliber 177. För jakt så är bara de grövre kalibrarna lagliga och detta av goda skäl. Man får alltså se till köparens individuella behov och inte minst behovet av att tävla eller inte. 

Tävlar man dock så ska man inte känna att vapenvalet är helt förlorat för andra ändamål än just tävlingarna. På full effekt så är nämligen kaliber 177 mer kompetent än vad många först tror och rimligt matchande en 22 om än en del efter 25 och 30 på det längre distanserna.

Småfix..

  Min nya manometer ifrån Best Fittings, England.

I den gångna veckan så pysslade jag en del med min Challenger. Jag passade på att byta ut den flerfärgat fula och med PSI graderade manometern till en av de bättre på eftermarknaden, graderad i BAR. Lustigt nog så blev det exakt samma modell som FX Airguns sedemera valde till sin nya toppmodell Impact.

  Pipan blånerad, tuben lackerad..

Jag lackerade även tuben i mattsvart för att få ett bättre rostskydd än originalets blånering. Resultatet blev en matt sidensvart yta som inte fångar fingeravtryck lika lätt och som inte behöver hållas inoljad på samma sätt för att hållas fräsch. Tyvärr så var det lite svårt att fånga detta på foto men jag gjorde ändå ett försök med bilden ovan.

Med anledning av IWA

Så, nu har den stora mässan gått av stapeln och en hel del nyheter har kommit fram i ljuset. De största nyheterna stod (som vanligt) FX Airguns för när det handlar om PCP. Denna gång så var det inte ett helt nytt gevär utan två stycken - dessutom på två helt olika och därtill nya plattformar. Detta har inte hänt tidigare, såvitt jag vet.

Bullpup har ju varit de senaste årens stora och starka trend där svenska FX Airguns nu kan erbjuda fyra distinkt olika modeller på tre olika prisnivåer. Vi börjar med Wildcat runt 8000 kr och sedan har vi Indy/Bobcat Mk 2 vid dryga 10.000 kr för att toppa sortimentet med nya Impact ytterligare några tusenlappar upp.

Även brittiska Daystate lanserade en ny bullpup i år, dock inte på IWA. De kallar modellen Pulsar och dess formgivning kan väl i bästa fall kallas personlig. Det första försöket, för ett par år sedan, till bullpup för FX Airguns var sannerligen ingen skönhet, även om den stocken fyllde en funktion på den pumpinbyggda Indyn. För Bobcat däremot så var den bara.... redigt ful. Nu tog dock FX Airguns sitt estetiska ansvar och lanserade en helt ny och hyfsat smakfull variant av stock till denna modell varvid Daystate - två år senare - kopierar den första versionen mer eller mindre rakt av.

Vad ska man säga?

Visst, man kan ha invändningar mot att man kopierar varann, men om man nu ska besmutsa sitt varumärke med att göra så då kan man väl för katten kopiera konkurrenternas mer framstående produkter och inte deras bottennapp?

Trist, för jag gillar i grunden Daystate, även om det känns som att det har kanat utför de senaste åren för detta anrika varumärke med sina välbyggda och apdyra modeller. En gång i tiden så var FX Airguns Elite och Daystate Airwolf kungarna på tronen och då var Daystates produkt en formidabel motståndare om platsen som fixstjärna för industrin. Man kanske inte älskade den i sak, men man respekterade den. Det var helt enkelt en synnerligen kompetent konkurrent till FX AIrguns. The Airwolf var tekniskt avancerad med all sin förunderliga elektronik och den hade absolut konkurrenskraftiga prestanda - men - dessutom så var den vacker och hade en funktionell ergonomi. 

Sedan kom Wolverine och....nu Pulsar...

Kollar vi vidare på kontinenten och ön i väster så pysslar varken Air Arms eller BSA med bullpups ännu. Det ryktades en del om en ny fjäderbössa och en bullpup från Air Arms men av detta såg vi intet. BSAs lineup har krympt betänkligt sedan man sparkade JB och nu förefaller man stå och stampa i sin utvecklig, precis som Air Arms. I Tyskland så har Weihrauch sin HW100 som nu börjar bli långt över ett decennium gammal. En ny laminatstock fick det bli, därefter så tog innovationerna slut. Diana nämner inte så mycket om sitt PCP - P1000 - och klokt är kanske det. En anonym och dyr modell som kanske bäst ska förbigås med tystnad. Man försökte i alla fall, även om vapen som Phoenix förmodligen säljer mer än P1000 och då är det högt vatten...

Brocock däremot, är lite av dagens Titan/Falcon - enkla, bruksvärda och charmiga brittiska vapen till rimligt pris. Antalet nyheter var emelletid lätt räknade, man har tydligen en ny stock på gång och det föreföll vara allt. De är dock i någon form av omstruktureringsskede och delar numera ägare med Daystate så förhoppningsvis så kan det bara gå åt rätt håll i framtiden.

I USA så kom bigbore på bred front med modeller som Air Force Texan och Crosmans Bulldog. Relativt primitiva vapen med tonvikten lagd på hög effekt. Förutom den säreget formgivna Bulldog så slog Crosman även på trumman för sin taktiska Marauder - Armada. Säkert en modell som kan bli populär i USA men hos oss så luktar det för mycket Airsoft, som en annan entusiast så påpassligt påpekade. Crosman har dock volymer och penningflöde med därtill kommande innovationskraft så förmodligen så kommer vi att få se allt mer spännande och än bättre modeller ifrån detta magnifika gamla varumärke.

Åt andra hållet, österut, så händer det däremot grejer och mitt stalltips är att vi kommer att få se mycket mer av attraktiva PCP ifrån länder som Ryssland, Indien och Kina. Edgun och Kalibr startade trenden med bullpups och en del exemplar har ramlat ut på marknaden här i Sverige, även om de hittills främst har gjort sig ett namn i USA. 

Övriga nationer har det mera tunnsått, arvet efter saligen avsomnade Theoben förvaltas av Impact i England och RAW i USA. De sistnämnda har valt att gå upp i kalibrar och fokusera på BR där den förstnämnda verkar kämpa med att överhuvudtaget nå styrfart i verksamheten. Top-of-the-line för Field Target är de talrika Steyr och de har även sin Hunting-serie på programmet med bland annat en underhållande halvautomat. De senaste åren så har de totalt dominerat Field Target och det ska bli spännande att se om Air Arms FTP-900 förmår att bryta detta.

Shaoxing Snow Peak Airguns

Den nya tidens kinavapen..

I förbifarten så nämnde jag min fasta förvissning om att vi kommer att få se allt fler och allt bättre vapen ifrån stora tillväxtmarknader som ännu inte har hunnit etablera sig som luftvapentillverkare här på den europeiska marknaden. Ett exempel på detta är kinesiska Snow Peak Airguns. Bilden ovan visar en av deras toppmodeller, P10. 

Nackdelen med dessa allt bättre modeller är att prisbilden sakta kryper uppåt, redan företrädaren P12 med singelskott betingar nära 6000 kr.

  Kanske M20 kan locka den mer konservative köparen?

För den som inte vill följa trenden med bullpups så finns även högst konventionella modeller, exempelvis M20. En traditionell fullång enkelskotts PCP med shroudad pipa som anges till 900 fps med kaliber 25. Även här så är prislappen förhållandevis tung med 4000 kr. Egentligen inte mycket att tala om eftersom både kvalité och prestanda närmar sig europeisk standard med stormsteg.

En recension: http://americanairgunhunter.com/mrodairP12.html

Lite funderingar i blåsten...

  Många minnen ifrån fornstora dagar.

Lockad av det vackra solskenet så begav jag mig upp till skytteklubben under förmiddagen men tyvärr så visade det sig blåsa nästan halv storm där så skyttet blev med andra ord lite sådär. Allt bortom 20-25 meter var tämligen meningslöst med 10J/.177 och den råa vinden gjorde att jag nog hade fått ut mer av att skjuta halvinomhus här hemma på blott 15 meter.

Nåväl..

Efter lite skjutande (o huttrande) så tog jag en lov inne i vår anrika klubbstuga och studerade lite av dess gamla artefakter, vilket visade sig vara betydligt mer givande och stimulerande än att skjuta ute i snålblåsten.

Ibland pokaler, diplom, legendariska träffbilder med diverse klubbrekord ända tillbaka ifrån 1943 osv så hittade jag ett tidningsutklipp ifrån 1978 då den dåvarande ordföraren (född 1906) beslutade att dra sig tillbaka på grund av sin höga ålder, han hade trots allt varit i farten ända sedan 1920. I artikeln så beskrivs en synnerligen aktiv och välmående klubb som räknade in inte mindre än 87 st aktiva och betalande medlemmar som sköt 6.50 mm och 22 LR.

Då ska vi också betänka att befolkningen bara har ökat med ca tusen personer ifrån 1978 i Lilla Edets kommun. Man har alltså grovt talat ca 10% större befolkning nu men ändå så finns det inte en enda krutskytt kvar i klubben. Frågan är vad som egentligen händer med skyttet i framtiden?

Visst har det blivit mer komplicerat att ta ut en vapenlicens och dessutom ordentligt mycket dyrare - ifrån 40 kr år 1978 till 750 kr nu 2015 liksom att man numera måste ha ett vapenskåp för 4-6000 kr till förvaringen men detta kan ju inte ensamt vara hela förklaringen?

Jag tror att mycket av anledningen till minskningen ligger i samhällets utveckling och vår mänskliga natur. Att pyssla med vapen och skytte anses allt mera suspekt av den oförstående omvärlden samtidigt som mängder av andra aktiviteter konkurrerar om människans fritid. Att göra något åt den tekniska utvecklingen eller samhällsklimatet är oftast närmast omöjligt så jag tror att de sysselsättningar som kommer att vara framgångsrika i framtiden är sådana aktiviteter som bäst kan anpassa sig till sin samtids rytm och behov.

Det är i en sådan situation som luftvapen hamnar i en särställning!

Den absolut största styrkan hos luftvapen är tillgängligheten. Det är av den här anledningen som jag brukar gå i taket så fort man försöker inskränka densamma. Det absolut viktigaste för en stabil och bärande tillväxt i luftskyttet är att sänka trösklarna så att allt fler kan utöva vår hobby så enkelt och billigt som möjligt. Det räcker med 10-15 meters ostörd yta och 1000 kr i vapenbudget för att kunna börja skjuta på ett meningsfullt sätt. Mot detta så kan inga krutvapen konkurrera. 

Luftvapen är billigt och enkelt att ta till sig, den här formen av skytte kan utövas av i princip alla människor, oavsett kön, ålder eller fysiska förutsättningar i övrigt. På sammas sätt så måste vi alla värna om dessa kärnvärden. Vi måste kämpa för att vår hobby även i fortsättningen ska vara billig och enkel att börja med. Det är på detta sätt som vi kan garantera en tillväxt och en överlevnad över tid.

Klubbarnas främsta uppgifter är att fånga in och entusiasmera nytillkommna i vår hobby och ett viktigt steg i detta är just att lyfta fram kostnader och tillgänglighet. Av den anledningen så bör vårt absoluta fokus för exempelvis tävlingsverksamheten vara våra klasser för 10 joule.

Att köra de "fria tävlingarna" på 10 joule (de utan skyttekort, tävlingslicenser etc) i någon form av stympat utförande utan placeringslistor, priser eller fullständigt antal mål är därför totalt oacceptabelt.

Ska vi engagera och fånga upp nya fantaster så måste vi sänka trösklarna och göra det både enkelt och roligt att tävla. Att spela andrafiol är sällan någondera. Vi måste med andra ord tänka om och skifta klubbarnas outtalade fokus på 16J och internationell tävlingsstandard mot 10 joule och tävlande för nöje snarare än för resultat. Gör vi inte det så finns risken att vi också kommer att succesivt brytas ner liksom krutskyttet..

Vi har ju faktiskt alla möjligheter. Luftvapen är den överlägset miljövänligaste skyttesporten (oräknat bågvapen), projektilerna tar vi om hand och återvinner, ljudnivån är så låg som skjutvapen kan tänkas erbjuda överhuvudtaget. Kostnaderna är låga, vapenlicenser och vapenskåp krävs inte. Luftvapen anses inte lika "farliga" som krutvapen osv.

Listan kan göras lång, vi har många fördelar och nu gäller det att vi gör det mesta möjliga av dessa styrkor...

Lasse Laursen !

Som de flesta säkert har noterat ifrån det svenska luftvapenforumet så har vi nu fått en ny grenledare i svensk Field Target, efterträdande den avgående Anders Günther.

Den nytillträdde herr Laursen har jag personligen känt i många år, ända sedan 2006 han var med och grundade Onsala LGK, och jag är genuint övertygad om att man här har gjort ett alldeles ypperligt val. Lasse är nämligen en av de riktigt seriösa eldsjälarna som förutom att gilla luftvapen i allmänhet och Field Target i synnerhet dessutom har den ovanliga förmågan att besitta drivkraft nog att förverkliga sina mål och visioner om sportens framtid här i Sverige. 

Nu vet jag att en del uppfattar Lasse som, kanske inte burdus, men i alla fall en smula bullrig och visst tar Lasse alltid plats i ett sällskap där han sannerligen inte är rädd för att med bestämdhet uttrycka sina åsikter och ståndpunkter men samtidigt så är han också en sann föreningsmänniska som kan göra detta på ett tillräckligt ödmjukt sätt för att inte köra över någon på vägen.

Just den här bredden och den paradoxala personligheten tror jag är Lasses största tillgång i arbetet med att föra svensk Field Target framåt - han är driven och initiativkraftig, han syns och märks, men han kan också agera på ett sådant sätt att han inte skaffar ovänner i onödan. Just detta är en svår balansgång, att vara diplomatisk och smidig utan att provocera sin omvärld samtidigt som man kan få saker och ting gjorda. Kombinerar man sedan detta med en stor kunskap och förståelse för så vitt skilda ämnen som lagstiftning, föreningsmetodik och luftvapen i allmänhet så förstår man att detta helt enkelt bara måste bli bra. Slutligen så är det inte heller fel att han helt enkelt också bara är en trevlig kille att ringa och snacka med ibland.

Så, även om jag själv inte är engagerad i just Field Target så vill jag därför önska Lasse ett varmt lycka till med sina nya uppgifter och samtidigt tacka Anders Günther, som jag också har haft lite kontakt med igenom åren, för dennes förtjänstfulla arbete för vår sport under de gångna åren.

Licensfria halvautomater..

  Steyr förefaller erbjuda den enda modellen för ögonblicket..

Idag ringde jag till Fredrik på FX Airguns för att förhöra mig lite om FXs syn på att halvautomatiska luftgevär numera är licensfria ända upp till 10.00 Joule E4 jämfört med bara 3.00 Joule tidigare. Fredrik kunde då berätta att förändringen innebär ingen praktisk skillnad på det sortiment som FX Airguns erbjuder i nuläget.

Man kommer även fortsättningsvis att enbart saluföra halvautomatiska gevär mot licens.

På frågan om det gick att ställa ner Monsoon eller Revolution till under 10 Joule så svarade han att detta inte var möjligt, rent tekniskt sett. Däremot så skulle FX Airguns utan tvekan kunna konstruera en annan modell som kan repetera lika pålitligt som Revon och dess systermodell.

Något sådant vapen är emellertid inte aktuellt.

Så, vill man ändå ha en äkta halvautomat under 10 Joule så har Steyr sin Hunter Automatic med 7.50 Joule men enbart i kaliber 177 och med ett 5-skottsmagasin. Ett påkostat vapen med en tung prislapp och ett magasin på bara 5 skott är kanske inte optimalt för en halvautomat men det är allt vad marknaden erbjuder för ögonblicket.

Ett litet skönt hål...

En mångsidig liten öppning...(foto BB Pelletair)

På Luftvapenforumet så gick det för ett par dagar sedan en tråd om locktime på olika PCP. Alltså den tiden det tar ifrån att avtryckarens trycks in tills dess att ventilen öppnar och diabolen kan böra accelereras. Hos de allra flesta vanliga PCP så kan man bara påverka locktime på ett enda sätt - igenom att öka förspänningen på hammarfjädern.

En högre förspänning på hammarfjädern innebär att hammaren accelererar fortare och locktime minskar. En nackdel av detta är dock att den ökade kraften också innebär att ventilen öppnar en längre tid och mer luft hinner ut. Med andra ord så ökar också effekten. 

Att öka effekten kan ju låta kul i sig självt men det kan också ha oönskade nackdelar. Eventuellt så kanske man har en effektgräns att ta hänsyn till, typ 10 Joule av legala skäl eller 16 joule av tävlingstekniska skäl, likaså kan man drabbas av obalans i vapnets setup som ökar spridningen ifrån skott till skott eller en oönskat hög luftförbrukning etc.

Rena tävlingsvapen har dock möjligheten att ställa in locktime separat och den finessen finns även hos Crosman Challenger. Med hjälp av detta så kan man alltså korta ner locktime utan att för den sakens skull öka vapnets effekt eller rekyl, den sistnämnda ökar ju om man ökar massakraften i hammarslaget igenom en högre förspänning.

Rent praktiskt så sker det igenom att hammaren består av två delar, en hammarkropp och en utskruvbar slagyta.

  Den tvådelade hammaren

När man vill minska sin locktime så sticker man alltså in en insexnyckel igenom bakstycket och dess justerskruv för hammarfjäderns förspänning. Nyckeln går sedan rakt igenom hammarfjädern och den ihåliga hammaren ända fram till ett fäste för insex inuti hammaren. När man därefter skruvar på insexnyckeln så "förlänger" man hammaren eftersom man då skruvar ut hammarens slagyta, den lilla delen till vänster på bilden ovan.

På detta sätt så kan man alltså ställa in hur "lång" hammaren ska vara utan att påverka varken dess vikt eller hammarfjäderns förspänning. Ökar man sedan förspänningen för att få mera kraft, så får man också backa tillbaka slagytan in i hammaren igen för att få en ökad slaglängd för hammaren så att man når högre effekt.

Både hammarfjäderns förspänning och den utskruvbara längden på hammarens slagyta är alltså individuellt ställbara helt oberoende av varann. Nackdelen med detta är att man får vara extra uppmärksam på hur man justerar in eftersom det då kan vara lätt att man justerar bort sig.

Själva bakstycket på Challengern har faktiskt tre olika funktioner, varav detta är den ena. På normala PCP så kan man ju bara (i bästa fall) ställa in hammarfjäderns förspänning men här går det att göra detta, samt locktime och även tömma hela systemet på luft med hjälp av ett avluftningsverktyg ("Degasser").

En genialisk liten uppfinning!

Att tömma ur luften ur ett PCP för reparation eller service är inte alltid det enklaste. För att underlätta så har Crosman dock ett speciellt avluftningsvektyg som också använder hålet i justeringsreglaget. Man skruvar helt enkelt in verktyget tills det bottnar och när man sedan skruvar ytterligare lite på det så töms all luft ur tuben ut igenom pipan. Enkelt, smidigt och genialiskt!

Slutligen så har vi själva justeringen till hammarfjäderns förspänning. Det sker igenom att man med fingrarna vrider på justerknoppen baktill på vapnet under T-handtaget. Med hjälp av denna så kan man då öka utgångshastigheten lite för att exempelvis perfekt balansera under en given gräns även om man väljer en annan diabol än den som vapnet ursprungligen var inställt till.

Hur mycket kan man då justera?

Inte mycket. Precis som T-versionen av CZ/S200 så har Challengern en transferportsstrypning. Orignal så kommer vapnet med en transferport som är 1.30 mm stor och då får man mellan 7-8 joule. Om man borrar upp porten till 1.50 mm så kan man ställa in mellan 10-11 joule. Tittar man på de portar som finns orignal, till samtliga 22XX-serien eller till Discovery så är dessa på gigantiska 3.55 mm! 

  Entusiastverksamheter som Alliance Hobby saluför till och med ännu större portar - 4.10 mm!

Man kan emellertid inte använda en så stor port till Challengern, dess ventilsystem är annorlunda och kan inte mata ut så mycket luft som en så stor transferport kan låta passera. 

Vill man alltså komma upp till 12 fpe (16.30 joule), vilket är ett vanligt önskemål för den tävlingsinspierande Challengern så ska porten ligga på 2.00 mm och lyckligtvis så finns det en färdig sådan port, för den som inte vill borra upp sin original 1.30 mm port. Denna port används på 2240 mfl som saluförs i England och Kanada med måttet .81". Med denna port på plats och inga modifieringar i övrigt (förutom justeringar) så hamnar man mellan 11-12 fpe i en jämn och fin kurva om ca 40-50 skott.

Vill man av någon anledning komma över 12 fpe så får man helt enkelt byta ventilen mot Discoveryns..

Låg effekt - hög precision - långa avstånd !

Lite skojskytte på 30 meter med JSB RS, totalt 25 st skott...  

Idag så tillbringade jag kvällen med att skjuta inomhus över 30 meter. Just att skjuta inomhus känner jag mig lite kuven inför nu när det börjar bli härligt varmt vårväder utomhus men i gengäld så blåste det lite och då blir inomhusskyttet direkt mycket mera tilltalande. Just vind är ju alltid ett problem för luftvapenskytte och i synnerhet då med vapen som har klen kaliber och måttlig effekt.

Idag sköt jag mest lite för skoj men jag passade även på att pröva mina kinesiska tävlingsdiaboler på lite längre avstånd inomhus där de inte påverkas av vinden. Efter lokalens ombyggnader under vårvintern så landar det på att jag totalt förfogar över 30 meter, vilket innebär att jag har tappat drygt 10 meter ytterligare som jag hade ifrån början. Trist men 30 meter inomhus är ju i alla fall bättre än de 15 meter jag har på hemmaplan och som ju delvis också är utomhus.

Sedan så måste man också tänka lite proportionellt. Jag har 50 meter på Fuxernas Skyttegille och det är ju förvisso betydligt längre än 30 meter, i alla fall för 10J/.177, men 30 meter är också ganska långt egentligen. Tänker man på en normal villatomt så är det långt ifrån alltid man kan disponera en så pass lång skjutsträcka helt ostört och än mer ovanligt att man kan göra det med en skjutplats under tak. I det perspektivet så känner jag mig mycket gynnad med mina 30 meter helt inomhus, därtill med värme.

Här 30 meter med 10 x kinesiska matchdiaboler och 10 x JSB RS  

I praktiken så är det ju faktiskt så att de flesta som skjuter utanför en regelrätt skjutbana har sällan så långa ytor till sitt förfogande, i synnerhet om man vill ha tak över huvudet vid skjutplatsen. Har man då en kortare yta än 40-50 meter så kommer man i gengäld väldigt långt med ett vanligt licensfritt vapen om max 10 joule.

Jag vet inte om det är åldern eller någon form av ökad insikt med åren som smyger sig på men jag skjuter allt mer med enbart 10 joule och allt mer sällan med tillståndspliktiga vapen. De extra meter som jag vinner i räckvidd har jag ju liksom ändå ingen nytta utav. Skjutbanan är ju på 50 meter, vilket är lite för kort för min FX Airguns Elite med tanke på kaliber och effekt, samtidigt som 20-30 meter gott räcker för meningsfullt skytte med ett licensfritt vapen och där hittar jag skjutplatser betydligt enklare och närmare än att behöva åka till banan.

Numera så slås jag ofta av effektiviteten hos de licensfria vapnen, alltså hur mycket skjutglädje man får ur dem på förhållandevis små ytor och hur vilsamt det är med låg skottljudsnivå, mängder av skott på en fyllning och att slippa alla de juridiska begränsningar som kommer med ett tillståndspliktigt vapen med tanke på transport, förvaring, tillåtna skjutplatser och inte minst säkerhetsaspekten. Ett tillståndsfritt luftvapen förkroppsligar så att säga själva konceptet med luftvapen som vapengrupp och gör alla dess fördelar än mer tydliga i fråga om tillgänglighet, ekonomi och säkerhet - liksom skjutglädjen.

Detta tror jag är tänkvärt för alla entusiaster och inte minst de som kommer nya in till vår underbara hobby.

Man behöver alltså inte ha ett vapen med hög effekt, grov kaliber, licensplikt osv för att kunna ha riktigt roligt och meningsfullt skytte med luftvapen - ibland nästan snarare tvärtom!

Dags att tävla igen !

Så har då de första tävlingsinbjudningarna anlänt för 2015. Här följer två stycken; en SvSF arrangerad tävling i Field Target av Mörrum, den traditionella så kallade Vårlaxen och en fri tävling i Silhuette arrangerad av Vetlanda Skyttegille. Nu återstår bara att se om det även kommer att dyka upp några inbjudningar i BR inför den kommande säsongen. Väl mött allesammans!

Field Target

Inbjudan Mörrum: https://www.dropbox.com/s/5b62cie8wpcfw8h/Inbjudan%20FT%20april%202015.pdf?dl=0

Mörrum kör en traditionell Field Target tävling under SvSFs reglemente, noterbart är att den fria klassen tyvärr bara har 30 mål istället för 50 mål och det är ju naturligtvis extra tråkigt när tävlingsplatsen ligger såpass avsides. Vi får hoppas att man ändå lyckas locka till sig ett gott antal startande. 

Anmälningsavgiften är 80 kr + den extra avgiften till SvSF som är 20 kr - totalt 100 kr per klass.

Silhuette

Inbjudan Vetlanda: http://1drv.ms/19EQGeu

Vetlanda kör en tävling i Silhuette under egen regi och man skjuter i serier om 40 mål per serie. Här finns en effektgräns på maximalt 25 joule, vilket är värt att observera för de som skjuter exempelvis PCP FP. 

Anmälningskostnaden är 20 kr utan överliggande avgifter - totalt 20 kr per serie

I begynnelsen..

En gång i tiden så började det på detta sätt även i Sverige

Idag så fick jag tips om en charmlig riktigt gammal film om hur Hunter Field Target en gång började i England. Man körde de första tävlingarna 2003 och samma år bildades UKAHFT (United Kingdom Association for Hunter Field Target). Intressant nog så var Sverige riktigt snabbt ute och anammade detta reglemente samma år varpå vi redan samma höst i Hova sköt enligt ett översatt engelskt reglemente.

Här, liksom i England, så blev det hela snabbt en succé och tävlingarna fortsatte ytterligare ett par år fram till 2005/-06 då man successivt började glida över mot den mer formella Field Target-formen istället.

Field Target, som är en enklare tävlingsform att utöva med större tonvikt på rätt utrustning än på rätt skytt - framförallt vid det mest kritiska momentet (avståndsbedömningen), konkurrerade då ut vår traditionella HFT varpå den sistnämnda helt enkelt tynade bort. De starka klubbar som nu sakta växte fram runt mitten av 2000-talets första decennium (Onsala, Laxå mfl) specialiserade sig snabbt mot just Field Target och med detta så var normaliteten fastslagen.

Under det senaste åren så har enstaka entusiaster försökt göra framstötar för att åter igen popularisera HFT men med ringa utdelning. De fåtal entusiaster som är intresserade av att tävla med vår typ av luftvapen har som regel tillräckligt med intresse och ekonomisk kapital för att gå mot Field Target, där man också har ett större internationellt utbyte.

De entusiaster som driver dessa klubbar har med andra ord gjort ett riktigt bra arbete.

Field Target är en dyrare sport att utöva, den kräver mer eller mindre att man har licens på sitt vapen för att man ska kunna tävla internationellt på samma vilkor som övriga länder, vilket också har lagt fokus på klassen 16 joule också hos våra nationella tävlingar. Man har av den anledningen anslutit sig till SvSSF som paraplyorganisation, vilket naturligtvis kräver ekonomi och organisation på en lite högre nivå. Man har kort sagt gjort sin hemläxa.

Så, är HFT helt avskrivet ifrån Sverige nu?

Jag tror inte det. Anledningen är att svårigheterna med nyrekryteringen av fler entusiaster inom Field Target. Det finns nämligen en given mängd hardcore fantaster för vår typ av luftvapen inom de geografiska ramar som klubbarna kan nå. Efter detta så har man mättat marknaden så att säga och man behöver då ytterligare påfyllning utifrån eftersom dessa hardcore fans trots allt är numerärt sett förhållandevis ringa.

Visst, man gör lite taffliga försök med att erbjuda stympade klasser som är fria på tävlingarna där deltagarna inte behöver en del av all den formalia som Field Target bär med sig i form av tävlingslicenser, skyttekort och liknande men hittills så har detta inte visat sig bära frukt i någon större utsträckning. 

Två av anledningarna tror jag är kostnaderna och komplexiteten.

Field Target av idag domineras av mer påkostade PCP och fokuset inom tävlingsformen ligger tveklöst hos 16 joule. Ska man köra licensvapen så krävs det ju mängder med merarbete i form av vapenskåp, kostnader, licensstrulet osv. Gillar man inte detta, då får man spela andrafiolen igenom att göra 10J, vilket inom Field Target mer eller mindre betraktas som en nödvändigt ont för våra nationella förhållanden. Till detta så hör också frågan om optik eftersom man inom Field Target använder optisk avståndsbedömning för att träffa rätt, vilket kräver dyra och avancerade kikarsikten. Initialkostnaden för att tävla inom Field Target på riktigt är alltså förhållandevis ansenlig. 

Komplexiteten finns också hos arrangörerna. Så fort man skapar en tävling med licenspliktiga vapen så finns det juridiskt sett bara små skillnader huruvida om det handlar om älgstudsare eller luftgevär. En tävling i Field Target måste alltså arrangeras med en viss formalia för att fungera och till detta så ställer också överstyrande paraplyförbund krav på utformning och intäkter ifrån denna. Det är av den här anledningen som det vanligtvis är betydligt dyrare startavgifter hos Field Target än hos våra tidigare HFT-tävlingar, som inte sällan var helt gratis.

Mot bakgrunden av detta så tror jag att det i framtiden kommer att finnas utrymme även för en enklare form av skytte för de som just tilltalas av enkelheten och informaliteten hos luftvapenskytte. En skytteform vars fokus kommer att ligga enbart på max 10 joule så att man kommer ifrån mycket av de tungrodda delarna både runt arrangemang som vapeninnehav, försäkringsfrågor och liknande.

Styrkan hos 10 joule är ju själva licensfriheten. 

I strikt juridiska temer så krävs det ju bara en yta där man har markägarens tillstånd att vistas, man sätter upp 20-30 fallmål på 10 stationer och går en eller två varv. Svårare än så behöver det inte vara egentligen. Eftersom man inte behöver vara på en skjutbana så skulle man kunna tänka sig en ambulerande klubb/förening som kör en turné under året med besök på 10-talet olika platser landet runt. Det största hindret för deltagande är ju inte att vi saknar personer som vill skjuta utan att dessa personer saknar renodlade FT-vapen och att de inte får en tävling nära nog rent geografiskt sett, för att de ska kunna vara intresserade av att färdas dit.

Här skulle en framsynt handlare kunna agera motor. En skåpbil/släpkärra med varor och fallmålslasten - sedan är det bara att köra. Åka till en av tiotalet geografiskt välplacerade städer, låna en bit mark av någon, sätt upp fallmålen och ett tält för försäljningen - nog borde detta kunna locka de entusiaster som inte bor alltför långt bort ifrån platsen?

I takt med att formaliseringen ("elitismen") hos Field Target växer sig allt starkare (jag lägger ingen värdering i detta) så tror jag samtidigt att en sådan polarisering även skapar utrymmen för alternativ som motsatser för de entusiaster som känner för något annat och något enklare. När allt fler polisdistrikt höjer ribban och mängden krav på riktiga skjutbanor, som ju läggs ner i parti och minut, och likaså även på licensutfärdande så borde det uppstå ett vaccum som andra skjutformer kan dra nytta av.

En av dessa skjutformer tror jag utan tvekan kommer att vara HFT - tillsammans med BR och Silhouette.

Framtiden får bevisa om mina tankar är rätt eller fel.

Steyr - mer än bara Field Target!

Addicted to Airguns gör riktigt bra videorecensioner!

Steyr är hos oss mest känt för sina vapen till Field Target men faktum är att man även erbjuder en hel del andra spännande vapen, för de entusiaster som har en tjock plånbok redo. Förutom Hunting Automatic 5, som jag beskrev tidigare här på bloggen och som är unik igenom att i skrivande stund vara den enda äkta licensfria halvautomaten som saluförs i Sverige, så har man också några intressanta fullpowervapen.

En av dem recenseras i filmen ovan av Addicted to Airguns, besök gärna deras utmärkta kanal på tuben där de även har liknande recensioner om exempelvis FX Airguns Bobcat mfl.

Dessa fullpower modeller finns i två utföranden, vanliga HP med valbara kalibrar .177, .20 & .22 samt HP HFT som bara finns med kaliber 177 och lite annan utrustning, exempelvis en hamster. De effektlägen som erbjuds är 16 & 24 joule med 7.50 joule som alternativ till kaliber 177 samt 35 och 40 joule på högsta effekt med kaliber 20 och 22.

Egendomligt nog så erbjuder man ännu 2015 inte en enda modell i sin Hunting-serie med populära kaliber 25!

Att uppfinna hjulet igen

  Första träffbilderna efter omjusteringen, 15 meter JSB RS med halva skottvidden utomhus..

Idag så ägnade jag dagen åt att skruva med Challengern. Jag är lite nyfiken på vad som händer om jag minskar locktime. Just Challengern är ju intressant att justera eftersom den har en fullt steglöst justerbar hammare, vilket tyvärr är ganska ovanligt ibland normala PCP.

Jag började med att skruva ut hammaren och fick då en märkbart snabbare locktime, vilket ju är logiskt eftersom den längre hammaren nu inte behöver färdas lika lång sträcka för att öppna ventilen. Tyvärr så ökade dock rekylen lika märkbart och jag minskade därför på hammarens förspänning, vilket naturligtvis också minskade effekten då hammarens massakrafter minskar när den träffar ventilen. Så höll jag på och trixade lite fram och tillbaka tills jag hittade ett läge som kändes helt kanonbra.

Nöjd och glad över detta så scannade jag av lite grupper i hopp om att hitta andra Challengerägare som jag kunde dela mina upptäckter med och vars erfarenheter jag kunde lära ytterligare utav. Då snavade jag över en ägare som berättade att det i instruktionsboken faktiskt fanns en "grundinställning" på just Challengern?!

Efter att ha öppnat instruktionsboken ifrån sitt plasthölje och studerat den lite så kunde jag notera att sagesmannen hade helt rätt. Här fanns ju en exakt grundinställning beskriven. Med fyra och ett halvt varv ut på hammaren och .25" synliga gängor för justerskruven till hammarfjädern så var man i det läge som fabriken ställer in vapnen vid tillverkningen.

För skojs skull så mätte jag min egen inställning och kunde förbluffat notera - det var precis samma!

Tja, vad kan man då dra för lärdom av detta? Min slutsats är nog att 1) det är inte dumt att läsa instruktionsboken till ett vapen trots allt samt 2) man vinner alltid ytterst lite (om något) på att frihandinställa ett vapen jämfört med de slutsatser som vapentillverkaren redan själv har kommit fram till.

Efter att skruvande fram och tillbaka så landade jag på 8.00 joule med lätta 7.33gn JSB RS. Detta är förvisso klart mindre än legala 10 joule men även rekylen och locktime har minskat rejält. Som en extra bonus så har jag riktigt låg ljudnivå samt någonstans runt lite drygt 100 skott på en fyllning. 

De tio första skotten på en fyllning ifrån 135 Bar - notera jämnheten på tiondelen fps när..

Nu har jag inte kört en hel mätning igenom bössan men bara något tjugotal skott visar att det till större delen av kurvan handlar om spridning på ensiffrig nivå av fps och kanske någonstans runt 25 fps spridning totalt över 100 ovägda och otvättade diaboler.

Det kan gott vara värt en effektförlust på 20% och i synnerhet i skenet av att vinsterna ovan och det faktum att mycket lite av projektilbanan påverkas på avstånd ut till 25-30 meter.

USFT Hunter

En unik design som också använder lågtryckssystem - och dessutom en udda pipa..

Effekten av en effektförändring

Ja, kanske inte rent vapenfysiskt eller ballistiskt räknat utan snarare hur en förändring av vapenlagstiftningen hade påverkat oss i hobbyn. Som många vet så ligger det inom EU beredningsarbeten mot en gemensam vapenlagstiftning och en del av de nationella beredningsarbeten och remisser som varje land skickar in till EU har väckt frågor och funderingar ibland luftskyttar i alla EUs olika nationer.

Vad man inom EU vill forma är fyra olika kategorier (klassifikationer) på vapen, A, B, C och D.

En av de länder som har börjat tillämpa det här systemet är Frankrike och dessa nya EU-regler ersätter då de gamla nationella luftvapenreglerna med en effektbegränsning på 10 joule mellan licensfria och licenspliktiga vapnen.

Sålunda så ser det numera ut på följande sätt i Frankrike:

Category A covers military weapons such as tanks, bazookas and machine guns that are not available to the public. As a system of ministerial permit/‘end-user certificate’, would cover military equipment purchases in transit. 

Category B is for Military Style Semi Automatics (MSSA) such as the Kalashnikov, M-16, handguns, etc. These items are heavily regulated and available only by special permit.

Category C covers sporting shotguns and rifles, including semi-automatics with a 3-5 shot capacity. These are quite easy to get for anyone obtaining a hunting or target shooting licence.

Category D is divided into two categories.

Category 1 is for single-shot or double-barrelled shotguns, and black powder firearms. Again, one needs a hunting or target permit for this.

Category 2 relates to pepper spray weapons, stun guns, air guns generating energy of 2-20 Joules and decommissioned firearms. One does not need a licence for these weapons, although one must be over 18 years of age. Air soft paintball markers are not regulated, as they fall below the 2-Joule energy category, Crossbows are also not regulated in France.

När det sedan gäller "mindre detaljer" så får varje land själv göra smärre avvikelser, om dessa kan motiveras av goda lokala/nationella skäl, exempelvis påvisbar ökad kriminell användning eller för att skapa en mjukare och mer konsekvent övergång mellan gamla och nya regelverk etc. Ett populärt exempel på detta är olika nationella särlagar som berör replikvapen och Airsoft som polismyndigheter rakt igenom hela EU förefaller ha problem med. Där har man ibland kompletterat den övergripande lagsiftningen med nationell lagstiftning som till exempel kan begränsa användningsmöjligheterna för Airsoft eller färgsättningen på replikvapen osv.

Hursomhelst..

En konsekvens av allt detta var att man i Frankrike plötsligt fick en licensfri gräns på 20 joule istället för 10 joule på sina licensfria vapen - en liten nätt fördubbling. Kraftfullare luftvapen, vanligtvis PCP, hamnade i kategori C. Självklart så är det tilltalande inte minst för luftvapenentusiasterna som fick en fördubblad effektgräns men vi här i Sverige fick ju över en natt en 3 gånger högre effektgräns på semiautomatiska vapen, helt utan att EU ens var inblandade - undrens tid är alltså inte förbi, ens nu 2015!

Dock så..

Samtidigt så finns det nationella krafter inom EU som hellre vill se en generell gräns på 7.50 joule över hela Europa, på samma sätt som man har i Tyskland och Italien mm. Detta har emellertid andra nationer opponerat sig emot eftersom detta försvårar eller omöjliggör jakt med luftvapen, vilket är en del av jakttraditionen i en del andra länder (typ England). 

I det enda yttrande som jag har sett ifrån Sveriges sida är att RPS grymtar över Airsoft för dess inblandning i kriminalitet, både för kriminella att hota med och även för risken att polisen misstar ett Airsoftvapen med ett riktigt krutvapen i en allvarlig situation med onödiga dödsfall som resultat. Likaså är man oroad över trenden med allt mer potenta luftvapen med kaliber 25 och 30 samt effektnivåer mellan 50-100 joule. Här finns emellertid ingen konkret problembild, vilket är fallet med Airsoft, men man befarar att en sådan kan utvecklas i framtiden.

Mina gissningar..

Om jag får spekulera så tror jag nog att Frankrikes upplägg kan vinna acceptans även i Sverige. Min gissning är dock att inom grupp D så vill förmodligen RPS flytta över pepparsprej och tårgasvapen ifrån kategori två till kategori ett, varpå de hamnar under licens. Likaså har RPS sedan länge önskat att luftvapen med grövre kaliber än 177 alltid ska hamna på licens (oavsett effekt), då hade dessa hamnat i grupp C.

För övrigt så tror jag att RPS kan leva med en effektgräns på 20 joule för vanliga 177-luftvapen om man får gehör för ovanstående önskemål Med andra ord - jag tror att RPS har större problem med licensfria pepparsprejsvapen och tårgasvapen än med luftvapen mellan 10-20 joule och RPS inser förmodligen inte att man kan få igenom hur många mindre ändringar som helst med EUs goda minne. Sannolikt så kommer man alltså att välja sina önskemål noga för att få igenom så mycket som möjligt.

Resultatet?

Får vi igenom 20 joule som licensfri gräns på 177 och tappar Airsoft samt alla övriga luftvapen med grövre kalibrar utan licenskrav så tror jag att RPS hade varit nöjda. Man har sannolikt inte skapat en större problembild med luftvapen än vad som råder nu samtidigt som man blir av med Airsoft och smygstrypta grovkalibriga vapen som man har eller befarar problem med framöver. Därtill så slipper man handlägga ett gäng licenser för Field Target och liknande tävlingsgrenar.

Konsekvenser för hobbyn..

För Field Target (liksom HFT, BR, Silhouette etc) så tror jag detta kan innebära fördelar. Förmodligen så försvinner vår nationella tävlingsklass på 10 joule helt och all F/T kommer då troligtvis att fokuseras enbart runt 16J Int. Man kan alltså räkna med att en tröskel sänks för att få in fler deltagare till tävlingarna. Samtidigt så minskar dock incitamenten för att vara med i en klubb, då vapenlicenser inte längre kommer att krävas för Field Target. Att få ut licenser för luftvapen med andra kalibrar än 177 lär dock bli betydligt svårare då det sannolikt inte kommer att finnas så många skytteklubbar som bedriver någon tävlingsform med den här typen av vapen.

Överlag så tror jag det kommer att bli mycket spännande att följa vapenlagstiftningens utformning under de närmast kommande åren framöver.

"Var köper man ett billigt PCP?"

Den frågan landade i min mailkorg under gårdagen. Någon ytterligare förklaring över frågeställningen bifogades inte. Förmodligen så rör det sig om en fjäderskytt eller någon som av andra anledningar vill börja med att skjuta PCP och som då har förfärats över prisbilden runt PCP.

Så, vad ska man säga då?

Ska man minimera kostnaden så gäller import inom EU och då bör man välja en populär modell som säljs i stora serier eftersom dessa då ofta säljs till riktigt bra priser, med bakgrund av dess stora volymer. En handlare som en annan bloggbesökare hade använt med gott resultat och som därtill har bra priser är AFG i Slovakien.

Länk: http://www.afg-defense.eu/

Särskilt noterbara i fråga om budget PCP är deras stora sortiment av CZ200-serien ifrån €367. Till detta kommer frakten till Sverige vilken är €52, alltså summa: €419 (SEK 3775 kr) - ink fyllkit. Billigare än så kan man nog inte komma över ett bra fabriksnytt PCP med fyllkitt, tillverkat i Europa.

Här finns även Marauder-serien från Crosman samt kinesiska bullpupen SPA P12 - kort sagt en trevlig blandning.

Notera dock att då Slovakien redan tillämpar EUs gemensamma vapenlagsiftning så skickar man alla typer av vapen ifrån kategori D helt licensfritt och utan att några frågor ställs. Det är alltså på på köparens ansvar att tillse så att vapnet verkligen är licensfritt här i Sverige! Vidare så kräver den här handlaren också att man mailar över en scan/foto på en giltig legitimation, exempelvis ett EU-pass eller körkort etc.

Leveranstiden uppges till 5-7 arbetsdagar.

Korea bullpup

JKhan Krosa Noblesse - nytt PCP ifrån Korea på USA-marknaden..

I USA så är bullpups nu glödhett och i synnerhet med lite grövre kaliber. Av den anledningen så kastar sig handlarna där över allt man hittar, som man nu försöker få ut på en allt trängre marknad. Den här nya modellen ska främst slåss med sitt lägre pris - under USD 1000, men förefaller ändå skjuta ypperligt, i alla fall i den här reklamvideon.

Köptips!

En sådan har jag haft själv och den var rätt populär i USA på sin tid som en fattigmans HW30S.

Länk: http://www.tradera.com/item/301784/228969408/luftgevar-slavia-630

Onödigt lång pipa, udda bredd på kilspåren och en fjäderguide i ett enda del med bakstycket till cylindern men sköna att skjuta med och oväntat bra avtryckarsystem för sina pengar...

Just nu ligger den på 399 kr...

Med mindre effekt...

  Det blev 100 st skott skjutna på banan..

I ett strålande vackert vårväder med över 10 grader varmt och synnerligen måttliga vindar så begav jag mig upp till Fuxernas Skyttegille för ett par timmar på banan alldeles själv. Jag hade ju precis justerat om Challengern ner till rätt så exakt 8 joule (ca 600 fps/185 mps) med JSB RS och var naturligtvis nyfiken på vad detta skulle innebära i praktiken. 

Jag har ju tidigare haft några CZ200 som jag ställde in runt 7.50 joule bara för att jämföra med fulla 10.00 joule och nu har jag ställt Challengern på 7.50 joules inställning (samma som fabrik) fast med en 1.50 mm transferport istället för 1.30 mm som är original - därav lite drygt 8 joule istället för 7.50

Nu kan man naturligtvis tycka att en halv joule hit eller dit må vara noll och ingenting men skillnaden är faktiskt + 6.10 % vilket hade motsvarat från 16.00 till 17.00 joule eller från 45 till 47.75 joule och skillnaden är i praktiken ännu större när det rör sig om så små värden redan ifrån början.

  Först så sköt jag in på 25 meter, med ett retfullt slängskott..

En nackdel med förändringen mellan drygt 10.00 joule och dagens 8.00 joule är att jag får göra om min träfflägestabell på kikarsiktet så därför passade jag på att ordna det denna ganska stilla och mycket vackra vårdag. Först så sköt jag in på 25 meter eftersom detta är det optimala inskjutningsavståndet för 185 mps med RS.

  Även på 30 meter så blev det ett skott som föll ur..

Nästa  avstånd blev 30 meter, vilket i någon mening utgör det längsta avstånd som känns rimligt för 8.00 joule under normala betingelser. Ska man skjuta på längre avstånd så stiger svårighetsgraden markant, inte minst i vind. 

Här 35 meter och vanan trogen, ett skott off...

När man går ut till 35 meter ifrån 30 meter så märks det tydligt att projektilbanan börjar dala. Även klangen i projektilfånget berättar att avståndet är drygt för effekten. Med bara 8.00 joule ifrån ett dualfuel-vapen så är skottljudet oerhört dämpat och i synnerhet utomhus, trots att pipan saknar alla former av shrouds etc. Det diskreta anslagsljudet och det allt längre avståndet till målet gör att skyttet blir väldigt tyst, till och med tystare än när jag skjuter i hemmet eftersom ljud alltid låter högre i ett rum än helt och hållet utomhus.

Jadå - även på 40 meter...??

Förutom dessa tavlor för själva inställningarna så sköt jag även 75 skott (3 x 25 skott) på 5-ringade tavlor vid 25, 30 och 35 meters avstånd liksom 5 skott på ett fallmål vid varierande avstånd för att kontrollera att effekten räckte för att fälla fallmålet på avstånd ut till 40 meter, vilket den gjorde.

Som ni kan se så spelade omständigheterna mig ett spratt under inskjutningarna. Vanligtvis så brukar man ju få en tätare träffbild ju närmare målet man skjuter men så inte denna gång. Här blev exempelvis träffbilden på 40 meter bättre än den på 35 meter när det "borde" vara precis tvärtom. Men så är det, och det belyser hur viktigt det är att se ett flertal träffbilder skjutna vid ett flertal tillfällen innan man kan bedömma ett vapens precision. 

Hade jag nu skjutit typ 5 tavlor med bara 5 skott i varje på dessa avstånd så hade jag säkert fått 4 tavlor bättre än den ovan på 25 meter och troligtvis 4 tavlor utav 5 som vore sämre än den på 40 meter etc. En enskild träffbild som man ofta ser i vapenrecensioner etc säger alltså egentligen inte speciellt mycket. Ska man kunna bedöma något så krävs det flera träffbilder, med 10 skott vardera, tagna under olika tillfällen för att någon form av sammanfattning ska kunna göras på ett rättvist sätt.

En trevlig dag med mycket skytte var det i alla fall...