Excellent Match !

  Excellents modell Match var den sista och klart tekniskt bästa modellen av Excellent

Igår så skrev jag lite om Benjamin 3120 och refererade då i förbifarten till Excellent Match varvid jag genast fick en fråga om vad detta är för gevär. Som många, men inte alla, entusiaster känner till så tillverkade man i Stockholm under de första tre fjärdedelarna av 1900-talet ett primitivt luftgevär av typen MSP. Detta gevär var lite förenklat en cykelpump kombinerat med en mestadels slätborrad pipa i den udda kaliber 5.40 mm nedsänkt i en trekvartsstock av trä med en enkel blowoff-ventil och tillhörande enstegs avtryckarsystem.

Enkelt, billigt och välfungerande.

Excellentgeväret var en udda skapelse på den svenska luftvapenmarknaden under hela sin produktionstid men hade ett mycket gott rykte för ordentlig slagkraft och en enkel konstruktion som ägaren själv kunde underhålla och reparera vid behov.

När tiden hade tickat fram till 1960-talet och välståndet i Sverige ökade så tillkom också en ökad konkurrans ifrån utländska aktörer varvid Excellents position som prestandavapen på allvar började att utmanas. In på arenan kom de amerikanska pumpgevären från främst Sheridan men även en och annan Benjamin liksom horder av grövre fjädervapen från Västtyskland och England. I mitten av 60-talet så var det därför dags för Excellent att göra en uppryckning och försöka stävja trycket från konkurrenterna.

BSA hade nu lanserat sin Meteor som med kaliber 22 var en direkt utmanare mot den då redan ett decennium gamla Excellentmodellen CIIK. Båda dessa modeller låg nära varann i anslagsenergi och kaliber, Meteoren hade dock en edge tack vare sin helt räfflade pipa och det faktum att den sköt diaboler snarare än rundkulor. Dessutom så var den något billigare och den kunde därtill utrustas med kikarsikte eftersom den hade en kilbas redan från fabrik. Sedan så var den naturligtvis skönare att skjuta mycket med eftersom man inte behövde pumpa en massa gånger mellan varje skott.

Excellent kontrade med ett gott rykte för svensk kvalité, en mer lättmekad konstruktion, ett smidigare format och en absolut rekylfrihet. Den bistra sanningen var dock att Excellent började känna av konkurrenterna ordentligt och man försåg därför sin CIIK med frästa spår för kilbas redan 1964 eftersom kundtrycket för denna finess ökade i takt med att försäljningen dalade.

  Notera varbygeln som på Match dras bakåt/nedåt varpå knappen till ventilen trycks in med hävstångsservo.

Under ett par år i mitten av 1960-talet så kom flera utvecklingsteg hos Excellent år efter år, förutom kilbasen så kom även spännarmen i varbygeln osv. Detta räckte dock inte så till 1967 så gjorde man ett omtag med modellen "Match". Den här nya varianten utnyttjade en av Excellentmodellernas stora svagheter till sin egen fördel. Tack vare användningen av rundkulor som ammunition så var det förhållandevis enkelt och billigt att förse modellen med ett magasin. I detta fall så var det helt enkelt en rekangulär liten låda ovanpå pipan som höll 10 st rundkulor redo för att med hjälp av tyngdlagen falla ner i kikventilen och avlossas.

Magasinvapen var vid denna tid ungefär lika sällsynta som hönständer på den svenska marknaden och Match blev därför en nytändning för Excellent. Denna toppmodell utrustades naturligtvis också med allt extra allt som fabriken då kunde uppbringa; här fanns naturligtvis varbygelladdningen och kilbasen för kikarsikte liksom en extra tung pipa och ett mer ergonomiskt (nåja) pumphandtag.

Tyvärr så blev modellens saga kort, redan 1971 så började det gå knackigt för fabriken och modellerna slutade marknadsföras aktivt. De sista exemplaren kom därefter att byggas ihop 1974 och den nya vapenlagen -73 kom att slå hårt mot just Excellent eftersom pumpgevären beslogs med licens baserat på sin konstruktionsprincip. LIcenskravet kom även att gälla övriga luftvapen över 200 mps utgångshastighet liksom kolsyrevapen. Dessutom så höjde man åldersgränsen från 16 år ända upp till 18 år.

  Magasinlådan hade modellbeteckningen präglad och baktill stack det ut en överföringskanal till kikventilen.

Resultatet blev att den billigare, lika kraftfulla Mk III Meteor med kaliber 22 kom att säljas licensfritt medan den dyrare och på många sätt bökigare att handaha Excellent med sin udda rundkulekaliber hamnade på licenskrav. Naturligtvis så var detta en veritabel dödsstöt mot detta anrika fabrikat som därmed gick ur produktion.

Idag så är dessa gevär veteranvapen för samlare. Till och med slitdelar och ammunition som bara för några år sedan var relativt enkla att hitta börjar nu bli sällsynta och svåra att få tag på. Som alltid så är dessa vapen bökiga och tidskrävande att pumpa, de smäller hårt och den praktiska precisionen på lite längre avstånd, bortom 20 meter, lämnar mycket övrigt att önska. Kraften är dock god och ett friskt Match kan lätt göra bortåt 13-14 joule vilket ger ordentlig skottverkan i målet tack vare den förhållandevis grova kalibern.

Myten Excellent lever dock kvar i hög förmåga, många är de medelålders män som får något nostalgiskt i blicken när de börjar prata om sin barndoms Excellentgevär vilka sköt så otroligt hårt och som fällde så stora vilt på riktigt enorma avstånd. Detta, det är minsann något helt annat än vad som finns att köpa idag osv..

Själv så brukar jag låta dem hållas när alla dessa superlativ rabblas upp som ett rinnande vatten men bieffekten är att Excellent och inte minst den numera nästan mytiska Match betingar osannolikt höga samlarvärden, ibland nästan lika absurda som när det gäller Webley & Scott Tracker. Kraften i varumärkesmagin ska aldrig underskattas.

Jämfört med ett modernt svenskt pumpgevär som exempelvis en Independence eller Indy så är naturligtvis alla Excellent rena rama skräpet, fattas bara annat med 40 års utveckling. Dagens motsvarigheter har en teknisk överlägsenhet som står ljusår bortom vad ett Excellent kunde frambringa - utom möjligtvis i myternas värld..

Dubbla diaboler !

  Beeman Dual är sannerligen ett mycket udda vapen...

Nu i dagarna så lanserar Beeman ett synnerligen udda vapen. Det mest speciella med den här nya modellen är att den har två pipor monterade samtidigt! Det som ser ut som en underspännararm på bilden ovan är i verkligheten en extra pipa och vapnet har sådeles två pipor. Med hjälp av ett vred så kan skytten välja vilken pipa som ska avlossas, exempelvis endera en övre med kaliber 22 eller en nedre med kaliber 177.

Som om detta inte vore nog så kan man dessutom ersätta vredet med en speciell insats som tillåter båda piporna att avfyras på en gång! Själva anspänningen av vapnet sker igenom att pipan, förlåt - piporna, bryts framåt på sedvanligt brytfjädervapensätt.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis - vad är nyttan med detta?

Tja, säg det?

  Ja, sannerligen innovativt - med varför? 

Precis som med fartomställare hos PCP så kan man naturligtvis säkert hitta på några udda omständigheter då den här minst sagt ovanliga konfigurationen kan vara användbar på något sätt men rent spontant så känns det inte som att det är en finess som mänskligheten har saknat hittills. Först på marknaden är man emellertid inte då gamla Imperial Double Express hade dessa finesser redan för två decennier sedan, låt vara då som MSP och inte som fjädervapen.

Det känns lite som att det är fullmåne på luftvapenmarknaden för fjädervapen i år, först Hatsan Canivore med kaliber 30 och sedan detta..

Håhå, jaja...

Liten men med ett grymt klipp !

  POWER !  Så sammanfattade ARH sin BSF 55 redan 1964

De flesta fjäderfantaster av idag har sett de mest hårresande utgångshastigheter omnämnas i reklamen för de jättelika billiga plastbössorna från marknadens lingonserie. Man uppger här utgångshastigheter på allt från 1100-1650 (!) fps och naturligtvis alltid med så lätta små 177 projektiler som möjligt. Om detta så kan man tycka lite vad man vill men faktum är att en hög utgångshastighet säljer och så har också varit fallet under de senaste fem decennierna.

Ursprunget till effektracet började naturligtvis i USA där man jämförde sig mot dåtidens 22LR eftersom dessa var den mindre vapentyp som gemene man var bekant med sedan innan. Om man bara kunde redovisa en utgångshastighet nära den för 22LR så borde ju rimligtvis den tilltänka köparen uppfatta saken som att han fick en annan vapentyp som inte var alltför långt ifrån en han redan kände till, med ytterligare mervärden i form av lägre ljudnivå och billigare ammunitionskostnad.

När Robert Law började importera bättre europeiska luftvapen igenom sitt företag Air Rifle Headquarters så kollade han runt lite i Europa efter påkostade men ekonomiskt överkomliga fjädervapen med hög utgångshastighet och betydligt bättre finish, passning och kvalité än vad som var typiskt för inhemska MSP och 22LR. Hans slutsats blev snabbt att det var i Tyskland som man kunde hitta dessa. De dåtida brittiska vapnen hade förvisso en ännu bättre passning och inte minst finish men de var relativt dyra och tekniskt föråldrade då de inte sällan byggde gammal teknologi som hade använts decennier efter decennier.

En av de företag som väckte hans intresse var BSF, Bayerische SportwaffenFabrik, beläget i Erlangen nära den medeltida staden Nurnberg. Rent praktiskt så köptes vapnen in via Whisco, ett exportbolag i Tyskland skapat av Hermann Wisker - dåtidens RWS kan man säga. Detta anrika företag, skapat redan 1935, hade ett flertal intressanta modeller i sitt sortiment varvid speciellt en modell fångade Roberts omedelbara intresse - BSF 55.

  Kraft och klass - en vacker typiskt germansk modell med förträffliga valnötsstockar..

BSFs modell 55 var ett mycket litet gevär med fjädervapenmått mätt, längden var blott 102 cm och vikten var endast 2900 gram. Detta kan man jämföra med en modern Weihrauch HW50S ungefär (103 cm, 3100 gram). Det intressanta var emellertid utgångshastigheten, med lätta 7.00 grains 177-diaboler så gav den 735 fps!

Vid den här tiden, mitten av 1960-talet, så var detta rykande prestanda!

Den betydligt större och tyngre Weihrauch HW35 (111 cm, 3900 gram) gav 700 fps under samma epok och redan detta ansågs som riktigt duktiga prestanda. I skenet av sina förhållandevis blygsamma dimensioner så var BSF 55 en riktig bomb. Till saken kommer också att bössan var förbluffande lätt att anspänna och den har ett mycket bra avtryckarsystem, förvisso inte ett Rekord men sannerligen inte långt efter. Passning och finish höll god tysk nivå och priset var riktigt anständigt. Robert vädrade med andra ord en succé och visst blev modell 55 en riktigt storsäljare som kom att ingå i sortimentet långt in på Beemans tid.

  Den långa cylindern och de två rillorna längst fram var kännetecken för BSF

Innan vi fick syntetpackningarna så var det rent tekniskt sett svårt att få dåtidens läderpackningar att hålla ihop för trycket när vapnen utrustades med kraftfullare slagfjädrar. För att komma runt det här problemet så skapade BSF ovanligt långa cylindrar för sin tid. Dessa utpräglat långslagiga vapen gav en (relativt sett) långsammare kompression varvid temperaturen inte stegrades lika fort vid avfyrningen. Den relativt sett mindre pistongdiametern innebar också att man lättare kunde använda grövre gods i packningen för att på så sätt fördela värmen och trycket över en större massa packning trots pistongens smalare diameter. Resultatet blev högre effekt men också ett teoretiskt sett mer svårskjutet vapen på grund den långa och kraftfulla slagfjädern och definitivt ett vapen som blev svårare att byta just skagfjäder hos.

Principen som sådan kom emellertid att anammas av andra tillverkare och blev sedan ett signum för Feinwerkbau Sport som nästan ett decennium senare skulle komma att bryta 850 fps med samma tankar, dock understödda av modernare teknologi tack vare sin parachute-packning av syntetmaterial.

  Ekonomisk tillverkning av enhetsavtryck - sandwishplattor!

Ifrån lanseringen 1964 och under nära två decennier framöver så kom BSF 55 att vara en av fjädervärldens absolut bästa vapen men också ett som tyvärr kom att falla i skuggan bakom FWB Sport från mitten av 1970-talet och framåt. När familjen Schutt sålde BSF 1983 så kom fabriken tyvärr att falla på obestånd och 1985 var konkursen ett faktum varvid resterna av produktionen påpassligt nog köptes upp av Weihrauch. Hans Weihrauch på sin tid gillade alltid 55 högt och rent så den fick rulla på ytterligare ett antal år men nu med Rekord avtryckarsystem och under benämningen Weihrauch HW85 eller Beeman R10, beroende på marknad. 

Personligen så har jag aldrig ägt utan bara skjutit, ytterst sporadiskt, med en BSF 55, vid ett enstaka tillfälle för nu ganska många år sedan. Upplevelsen var emellertid mycket postiv! Detta var ett lätt och välbalanserat vapen som var enkelt att anspänna och med relativt måttlig rekyl för sin givna effekt och därtill utrustad med ett mycket bra avtryckarsystem. Kraften, skjutbarheten, utseendet, avtrycket och anspänningen liksom det faktum att man var tidigt ute med kilbas för kikarsikte gjorde BSF 55 till en storsäljare och det med all rätt. 

Ett bra och vackert vapen, ett guldkorn i luftvapenhistorien.

Hur man än vänder sig...

  Min lilla skrivarhörna i tillvaron..

För ett par veckor sedan så fick jag en frågan från en läsare om varför jag inte skriver mer om äldre luftvapen. Varför inte skriva om några speciella modeller som jag tycker är intressanta eller viktiga. En ypperlig idé tyckte jag, tackade inspiratören och satte genast igång att författa ett gäng sådana inlägg.

Vad händer då?

Jo, när några sådana hade kommit online så börjar en annan läsare inkomma med önskemål om färre inlägg som berör specifika historiska modeller. Vad svarar man på detta? Sanningen är nog den att man aldrig kan tillfredsställa alla olika läsares helt skilda önskemål. Min strategi är nog att försöka köra någon form av blandad mix. Sedan så kan jag naturligtvis se att Airpang igenom åren har haft en lite brokig inriktning, helt i enlighet med vad jag tycker är roligt att skriva om för stunden.

Apropå skriva så var det en läsare som var nyfiken på hur det ser ut där jag skriver och var jag egentligen skriver någonstans rent praktiskt - därav rubrikbilden till dagens inlägg. Som de flesta kanske vet så residerar jag i ett, lindrigt uttryckt, mindre samhälle benämnt Ucklum på västkusten, cirka 60 km norr om Göteborg. Här finns ca 250 invånare och de flesta känner ju varann ganska bra. Vi har en bensinstation, tillika pizzeria samt en bilverkstad som pysslar med lite av varje. Det finns två kyrkor här och sjön Hällungen som utgör dricksvattentäkt för stora delar av staden Stenungsund, som ligger ungefär en mil bort.

När jag skriver så brukar jag sitta på andra våningen, precis innanför balkongen, med en fin utsikt över sjön och ängarna framför, vilka på sommaren brukar vara fyllda med sommarbetande kreatur. Omgiven av diverse växter, som får vara inomhus innan växtsäsongen börjar utomhus, så knackar jag fram inläggen på min lilla 1590 kr Toshiba C30 Chromebook. Det händer dock att jag också tar med Chromebooken ner till bottenvåningen och passar på att skjuta lite på min egen 20 meter korta skjutbana medan jag funderar lite runt ett inlägg.

Så, med detta adresserat, så tänkte jag återkomma till ämnet med Airpangs innehåll. Som de flesta vet så finns det länkar till vänster på bloggen till tidigare års inlägg motsvarande dag. Här kan man läsa äldre lite inlägg om man inte gillar dagens motsvarighet och om man har synpunkter och/eller önskemål på vad jag bör ta upp på Airpang så är man mer än välkommen att i första hand utnyttja frågelådan eller kommentarsfältet för att framföra sina önskemål.

I morgon så får ni dock hålla ut med ytterligare en artikel om ett gammalt luftvapen som har haft stor betydelse..

Benjamin 312

  En av sin tids absolut bästa MSP

Även idag så ska vi hålla oss kvar på 1960-talet och titta lite på basmodellen till Benjamin 3120 som presenterades här på bloggen för några dagar sedan. Detta är naturligtvis modell 312 som var i produktion mellan 1940 till och med 1969 - en mycket intressant period i amerkansk nutidshistoria. Detta vapen, med kaliber 22, delade också sortiment med systermodellerna 310 och 317 där den förstnämnda var 177 slätborrad och den sistnämnda med kaliber 177.

För många amerikaner och under flera decennier så var en Benjamin 312 det arketypiska amerikanska pumpgeväret, i alla fall fram till början av 1960-talet då den dyrare Sheridan började komma upp i försäljningsvolym. När 312 gick ur tiden så ersattes denna från 1969 av modell 342 som höll Benjamins fana högt fram till 1992 då den i sin tur ersattes av dagens 392.

Generellt sett så har 312 och 342 stora likheter där 392 avviker mera eftersom Benjamin vid dess tillblivelse hade blivit förvärvat av Crosman. Egentligen började förändringarna redan 1977 då Benjamin köpte Sheridan och detta företag blev därefter köpt 1992 av Crosman Corp. Under många år därefter så tillverkade man Sheridan med kaliber 20 och Benjamin med kaliber 177 & 22 men i grund och botten så var det ändå samma produkt under olika namn och kalibrar. För några år sedan så försvann slutligen Sheridans pumpgevär och Benjamins 397 och 392 blev ensamma kvar som den sista resten av en gammal fin amerikansk pumpvapentradition.

  För många samlare gäller bara Sheridan och Benjamin har lite orättvist hamnat i skuggan.

Precis som Sheridans så rör det sig om ett synnerligen traditionellt pumpgevär. Den väsentliga skillnaden är främst att Benjamin var lite billigare tillverkade relativt Sheridan, vilket är högst begripligt för ett vapen som var ungefär hälften så dyrt liksom skillnaden i kaliber. En Benjamin har igenom kaliber 22 ett betydligt större urval av ammunition än vad som är fallet för den mer udda kaliber 20. Förutom detta så ger naturligtvis också den grövre kalibern en ännu bättre skottverkan mot levande mål och under hela 1950-talet så var 312 en mycket uppskattad modell för skyddsjakt i de lägen där krutvapen i kaliber 22 inte var lämpliga.

Räknar vi konkret prestanda så levererar en 312 med maximalt 10 pumptag runt 675 fps med 14.30 grains diaboler och detta betyder ungefär 14-15 fpe eller 19-20 joule. Självfallet så smäller ett sådant skott en hel del men tack vare konfigurationen som MSP så finns alltid möjligheten att använda färre antal pumptag. Då får man ner ljudnivån och pumpandet blir betydligt mera vilsamt, både för vapnet och för skytten.

Konstruktivt sett så finns det många likheter, inte bara visuellt sett. Båda modellerna är till stor del tillverkade av mässing, stål och trä med ventilkonstruktioner som inte är direkt servicevänliga utan specialverktyg. Konstruktionen med vinkelrät pumparm innebar också att kikarsikten var bökiga att montera på grund av de handgrepp som krävs för att ladda vapnet. Vanligtvis så skjuts därför dessa vapen med endera öppna riktmedel eller diopterartade kiksikten.

Denna layout var i princip totalt dominerande på den väldiga marknaden i USA från ca 1940 och fram till 1970-talet då fjädervapnen på bred front började konkurrera på ett effektivt sätt tack vare främst högre utgångshastigheter och det faktum att de är enklare och smidigare att ladda. I takt med att allt billigare kraftfulla fjädervapen så har den här typen av pumpgevär successivt konkurrerats ut och försäljningen idag är bara en skugga av tidigare siffror. 

Av den anledningen så började Crosman styra över sin produktportfölj mot PCP och detta har visat sig vara både lönsamt och nödvändigt för att kunna överleva som företag. 

Det var en gång..

  Det var med det här geväret som min historia började...

Daisy är ett fabrikat som jag egentligen inte har något större intresse av om man bortser ifrån en mycket specifik modell - Daisy 840. Anledningen till att jag är intresserad av just den här modellen är detta gevär är det absolut första luftgevär som jag själv ägde och det första skjutvapnet i någon form som jag överhuvudtaget hanterade. För mig så är 840 därför själva begynnelsen till ett livslångt intresse och det var detta enkla, billiga amerikanska pumpgevär som på många sätt förändrade hela mitt liv.

Modell 840 lanserades säsongen 1978 och annonsen ovan är publicerad 1979 varpå modellen levde kvar i princip oförändrad fram till 1989. Ersättaren blev då den detaljförbättrade modell B som i sin tur hängde med tills 2006 när den nuvarande modell C bar vidare. Ett sidospår i familjen var den mer ovanliga 845 som var i produktion 1980-1989.

Daisy 840 är en modell i Daisys look-a-like-serie med BB-guns och luftvapen som avsåg till att imitera krutvapen, inte sällan enligt devisen om "att pappa hade ett vapen av typen X så skulle naturligtvis den vapenintresserade sonen få en skjutbar look-a-like efter samma design". Mest kända är förmodligen Daisys variant på Winchester 1894 men Daisy har även imiterat Ruger Mini 14 och flera andra kända krutvapen.

Vilket krutvapen som 840 avser att imitera är kanske mera oklart men de vanligaste gissningarna förefaller vara Remington, endera hagelgeväret 870 eller kanske mera troligt dess lilla 22 pumpgevär modell 572 Fieldmaster.

  Ur Hobbex katalog 1984, två år efter att jag fick min 840 som då betingade 299 kr.

Tittar man under skalet så är 840 ett tämligen enkelt konstruerat vapen, mestadels tillverkat av plast. Drivkällan är en SSP och ett pumptag räcker för att skicka av en 8 grains tung diabol med ungefär 100 mps. Vill man inte skjuta diaboler så går det utmärkt att istället skjuta rundkulor eftersom pipan är slätborrad och fungerar utmärkt med BBs av stål. På vänster sida ovanför förstocken finns det en lite lucka i vilken man kunde hälla ner 350 BBs. Diaboler däremot fick laddas en efter en i en laddlucka på högersidan som manövrerades med ett kort repeterhandtag av typen straight-pull. Oavsett ammunitionsval så kunde man alltså räkna med en anslagsenergi på 2-3 joule, högst måttligt med andra ord.

Tur är ju detta på många sätt, den första (o enda) gång som jag med vett och vilja faktiskt har skjutit en medmänniska var faktiskt med just en Daisy 840, en episod som jag har berättat om tidigare här på bloggen:

http://airpang.bloggplatsen.se/2011/12/07/6800176-ung-o-dum/

Tyvärr så fick min stackars syssling aldrig reda på vad som egentligen hände den där tidiga sommarkvällen för så lång tid sedan då han tragiskt nog lämnade oss bara 29 år gammal...

Daisy 840 var emellertid en slitstark modell och de modellvariationer som uppstod med tiden gav finesser som kilbas för kikarsikte, vilket mitt eget vapens tidiga version saknade, liksom öppna riktmedel av typen TruGlo. Den andra serien hade svart istället för brun kulör på förstock och kolv där den nuvarande varianten saluförs med tredimensionellt kamouflage och dessutom har fått tilläggsbeteckningen "Grizzly".

  Dagens moderniserade 840C med kilbas, annan grafik och TruGlo riktmedel

Trots nästan fyra decennier på marknaden så är 840 fortfarande ett dugligt och prisbilligt första vapen för den unge entusiasten med måttlig effekt, hyfsad praktisk precision (för vapentypen) och en stryktåligt men i mitt fall knappast slitstarkt utförande. Min egen bössa överlevde ganska exakt ett år innan den bokstavligt talat blev utsliten av frenetiskt skjutande, så ihärdigt att jag fick plåstra om fingrarna för skavsår då jag sköt mer än 500 skott varje dag nästan hela sommaren..

Året därpå så blev det istället första säsongen då jag tog steget in i fjädervapnens värld men det är en helt annan historia...

Premium Inkognito

  Falkes toppmodell kallade man 90 och det är nog den mest berömda ur hela deras sortiment.

En av de kanske absolut mest okända större (relativt sett) tillverkarna av luftvapen med riktigt hög kvalité är Falke ifrån dåvarande Västtyskland. För de allra flesta entusiaster så är detta ett relativt okänt fabrikat och de som ändå har varit i kontakt med någon av Falkes produkter har förmodligen bara träffat på någon av dess enklare modeller.

Falke-Werke drog igång sin verksamhet i februari 1949 i Hannover och då var det minsann ingalunda luftvapen som fanns i sortimentet utan man tillverkade huvudsakligen transportband, företrädelsevis lite mindre och portabla sådana, liksom man agerade grossist för en massa andra olika vardagsföremål. Huvudnäringen var kanske en udda typ av produkter men i det krigshärjade Tyskland så var behovet av transportband stort - mycket skulle byggas upp igen och den berömda tyska produktionen skulle också, sakta men säkert, varvas upp.

Skaparen och ägaren av företaget, Albert Föhrenbach föddes för övrigt 1907 i Mahlberg, Baden, södra Tyskland som en av sju syskon. I ungdomen utbildade han sig till plåtslagare på "Ardo Flugzeugwerke GmbH" i Friedrichshafen, inte långt ifrån Bodensjön. När kriget kom så blev han ansvarig för att ställa om produktionen av komponenter för flygindustrin till krigsmaktens förfogande och detta gjorde han så bra att han fick ansvar för logistiken till en sockerfabrik som ansågs viktig för matproduktionen.

  Toppmodellerna hos Falke hade enastående valnötstockar och djup fin blånering, notera också siktets kvalité.

Detta var en märkligt ansvarsfull post för en person som underligt nog klarade sig utan att vara medlem i nazistpartiet. Troligtvis så var hans organisatoriska talang såpass viktig att man kunde bortse ifrån denna "brist". När kriget sedan slutade så hade han en stor fördel av att inte ha varit partimedlem för han vann fort ockupationsmaktens förtroende vilket gjorde att han fick en snabb start på produktionen av sitt företag som fort utvecklades till en blomstrande näringsverksamhet. Så fort som möjligt så köper han loss sockerfabriken ifrån dess tidigare ägare och redan 1947 lyckades han dessutom få tillstånd att börja producera skjutvapen, i form av luftvapen, vilket var ett helt år före konkurrenter som exempelvis Diana.

Under 1948 så flyttar Albert till Bennigsen där han då öppnar sin sockerfabrik, tillverknings- och grossistverksamhet året därpå.

Till saken hör nämligen att Albert Föhrenbach var skyttefantast och när det tyska sportskyttet började dra igång ordentligt till 1950 så började Falke genast att bredda sitt sortiment med vandrande mål, alltså miniatyrskjutbanor av den typen som vi brukar kalla för "älgbanor", baserade på företagets minsta serie av transportband. 

Detta var dock bara början..

Redan till sommaren 1951 och efter ett febrilt arbete så hade man en hel lineup av modeller redo att säljas. Eftersom allt gick så fort så fanns det inte tid att utveckla vare sig egna konstruktioner eller modeller så man kopierade helt skamlöst och vilt ifrån andra tillverkare, främst då Diana och Haenel men även BSA drabbades.

  Ian Smith, premiärminister i Rhodesia poserar med en sällsynt Falke 90.

Verksamheten växer snabbt och 1952 så har man mer än 300 personer anställda, vilket gjorde företaget till den största arbetsgivaren i Bennigsen som vid den här tiden bara hade 3900 invånare! Mer och mer så börjar man renodla sitt sortiment och man fokuserar sig allt mera på just luftvapen och namnkunniga konkurrenter som främst Diana börjar uppmärksamma nykomlingens framgångar med stigande missnöje. Sockerfabriken behåller man dock och den blir den vinstdrivande ryggraden i företaget.

När luftvapenproduktionen drog igång så var den dessutom lite udda eftersom man till skillnad ifrån de flesta andra aktörer som kopierar eller klonar en annan tillverkares produktion valde att tillverka betydligt bättre (och dyrare!) produkter än originalen. Ett udda grepp.

Tyvärr så tog det dock inte så lång tid innan problemen började hopa sig.

Albert krävde en perfektion som gjorde vapnen riktigt dyra. Men trots att de betingade ett högt pris - vilket gjorde dem trögsålda och oattraktiva för återförsäljarna - så såldes de ändå med en ytterst mager marginal. Den verkliga tragiken sker emellertid 1957 då Albert drabbas av en kraftfull hjärtattack. Efter detta så blir han helt arbetsoförmögen och då han i praktiken utgjorde drivmotorn hos verksamheten så börjar den snabbt falla sönder.

  Falke 90 var ett mycket välbyggt vapen med utsökt finish och kvalité.

En stor produktion, stora kostnader och snabbt minskade inkomster efter de stora investeringarna som man nyligen har gjort ger fort ett katastrofalt resultet. Redan 1958 så upphör produktionen och året därpå så är konkursen ett faktum. Verksamheten styckas upp och luftvapenproduktionen läggs ner. Så 1961, då allt är klart, så finns det inte längre någon verksamhet kvar under Falkes eget varumärke. Här ser man tydligt risken med att centrera ett helt företags verksamhet och framtid runt en enda drivande person som helt ensam styr sin företag. Albert själv framlever resten av sitt liv gravt invalidiserad och avlider till sist 1966 i sena sviter av hjärtattacken.

Det var alltså inte många år som Falkes vapen fanns på marknaden som ett självständigt varumärke, man brukar räkna mellan 1951-1958 även om en del restlager såldes ut först några år efter att själva nyproduktionen hade avslutats.

Sortimentet var grovt räknat indelat i tre olika grupper där den första var modellerna 10, 20, 30 & 40 vilka var enklare juniorvapen av Dianatyp med en hel del stansade och pressade plåtdetaljer. Modell 10 påminner om Diana 1 och hade bara kolv utan förstock, modell 20 var snarlik men med en kort separat förstock. Modell 30 var i sin tur inspierad av Diana 16 med en riktig stock i ett enda stycke snarare än 20s separata kolv och förstock. Slutligen så fanns modell 40  som mera liknade en förvuxen modell 16 med lite flackare pistolgrepp.

  De enklare modellerna var förvisso välbyggda för sitt pris men simpla och konventionella

Nästa kategori var 50 & 60 som utgjorde mellanserie och som riktades till äldre tonåringar eller mer prismedvetna vuxna kunder. Pipinfästningar och liknande var av konventionellt snitt tillverkad av smitt stål och finishen ovanligt hög för prisklassen, relativt de Dianor och Haenels som fick agera förlagor. Här har vi gevär motsvarande de samtida Diana 23 och 25 i storlek och prestanda ungefär som dagens Weihrauch HW30.

  Med modell 70 så började Falkes lineup av riktigt vackra och synnerligen välbyggda vapen.

Slutligen så fanns det en grupp för de riktiga vapnen riktade till vuxna finsmakare och försedda med märkbart tyngre prislappar. Modell 70 är min personliga favorit, ett vapen motsvarande en Weihrauch 50 SV från samma period med elegant och typiskt tysk formgivning. För export och till köpare som föredrog en stock med pistolgrepp så erbjöd man underversionen 70a med just detta särdrag.

Modell 80 var 800 gram tyngre än modell 70 och vägde in på 4000 gram vilket med en totallängd på 115 cm kvalificerade denna stora underspännare som fullsize. Här kunde man välja kaliber 22 och vapnet visade sig i sentida tester vara kapabel till mellan 180-190 mps i utgångshastighet med denna kaliber, vilket ställer den i nivå med HW35 och den blev därmed en av 1950-talets kraftfullaste tyska luftvapen.

  Underversionen 80d utrustades med dioptersikte från fabrik samt rembyglar och aktivt piplås.

Precis som hos 70 så fanns en mera tävlingsinspirerad modell som till skillnad ifrån 70a också levererades med en fabriksmonterad diopter. Pistolgreppsstock i valnöt var standard på båda versionerna, där rembyglar ingick på 80d. Slutligen så har vi då top-of-the line som blev den närmast mytiska modell 90 som lär ha tillverkats i färre än 200 exemplar.

  Modell 90 var naturligtvis topputrustad med utsökt valnötstock och förstklassig blånering.

Denna flaggskeppsmodell hade allt redan som standard, inklusive en för sin tid riktigt avancerad diopter. Dimensionsmässigt sett så var detta också en duktigt stor bössa med 4300 gram och 115 cm totallängd.  Under skalet så var modellen kopierad ifrån en dåtida BSA Airsporter, inklusive den karaktäristiska automatöppnande laddtappen. Skillnaderna var dock större under skalet. Cylindern var grövre och längre, slagfjädern likaså. Den större svepytan gav naturligtvis en ökad möjlighet till hög effekt, inte minst i kombination med en synnerligen väl handinpassad laddtapp. Allt sammantaget så blev Falke 90 en av de mest välbyggda fjäderluftvapnen någonsin.

Av någon underlig anledning, som jag aldrig har fått en vettig förklaring till, så såldes Falke för övrigt ovanligt bra i Rhodesia och hade en av sina största återförsäljare i just Salisbury. Detta är en smula märkligt med tanke på vilket brittiskt land som Rhodesia var och att Falke var ett tyskt fabrikat, vilket knappast kunde vara meriterande mindre än ett decennium efter kriget. Märkligt.

  Bra reklam hjälpte inte Falke.

På det hela taget så hade det utan tvekan varit utomordentligt spännande att följa Falkes utveckling om Albert Föhrenbach inte hade drabbats av sin tragiska hjärtattack. Allt talar för att företaget var på G och hade historien gått vidare så kanske Falke idag hade varit ett stort och ledande fjäderluftsfabrikat, ungefär som Weihrauch.

Idag så är Falke naturligtvis eftertraktade samlarvapen och i synnerhet deras större och mer påkostade modeller och då speciellt den magnifika modell 90, som inte lär ha tillverkas i mer än blott 200 exemplar.

Nytt på marknaden !

  Ett riktigt rejält projektilfång som även klarar av 22 LR.

Idag så har det kommit lite nyheter från Hurricane som jag tänkte dela här på bloggen. Det första är ett kulfång som till och med klarar 22LR. Modellen har tidigare funnits i USA men då den är riktigt tung och därmed dyr att frakta så har jag inte tidigare sett den hos en svensk återförsäljare. Detta kan ju vara en mycket intressant produkt inte minst för de entusiaster som skjuter med mer kraftfulla PCP.

  Längre än vanligt vilket borde göra dem mer ekonomiska..

En annan nyhet är extra långa mustamponger, det enklaste och smidigaste sättet att göra rent en luftvapenpipa. Även mustamponger har ju funnits på marknaden länge men detta är den första gången som jag har sett dessa i ett extra långt utförande.

I morgon så ska vi byta nytt mot gammalt för då kommer ännu en lång helgspecial om ett mycket speciellt luftvapenfabrikat som hade en väldigt kort men mycket spännande historia..

En tragisk olycka..

Idag blev Kenni Larsen, känd Speedwaystjärna, skjuten i huvudet av sitt luftgevär under oklara omständigheter. Han är nu försatt i koma och enligt de första uppgifterna så svävar han nu mellan liv och död. Obekräftade uppgifter talar om att han var ägare till ett kraftfullt PCP men det är oklart om just detta vapen var inblandat. Olyckan ska ha skett i Danmark och projektilen påstås ha trängt långt in i huvudet. En person som var närvarande vid skyttet är nu under förhör hos polisen för att se om denne kan berätta vad som har inträffat.

Låt oss hoppas att Kenni kan reda ut detta och överleva den kommande operationen.

Airgun Gear testar Compatto!

Äntligen Airgun Gears test av Compatto!

Den brittiska storsäljaren Compatto testas nu till sist av Airgungear och förefaller bli mycket uppskattad. Noterbart är att stocken saknar gummifinish och är byggd som gamla hårdplaststockar på 1990-talet. Detta känns inte speciellt modernt i skenet av konkurrenternas erbjudanden.

Tyvärr så nämner man inget om vad magasinen kostar och detta är oftast problemet med dagens självindexerande magasin av metall. Fortfarande så har jag svårt att se något magasinsystem som förmår att utmana Axsor-principen i frågan om hur lätta magasinen är att ladda och hur billiga de är att köpa.

Man kan också konstatera hur man i videon flera gånger betonar att dagens Brocock absolut inte har något med de äldre Brocock-modellerna att göra. Detta är helt nya konstruktioner osv. Man är helt enkelt livrädd för att bli stämplade som strulande lågprisprodukter. En enkel lösning på detta problem hade ju onekligen varit att kalla modellen för Daystate och ge den en ordentlig garanti.

I övrigt så känns det positivt med Daystates Slingshotventil och all annan Daystate-teknologi som man här levererar till ett - för Daystate - exceptionellt lågt pris. Här har modellen sitt existensberättigande, ungefär som den lilla lustiga trion småbilar; Citroen C1, Peugeot 107 och Toyota Aygo. I grund och botten samma bil med samma teknologi men under helt olika varumärken. Där konstaterade min far lakoniskt att det känns betryggande att man skapar en Citroen av en Toyota snarare än tvärtom. Låt oss hoppas att samma sak gäller för Compatto.

Vinnande variation!

  Field Target 

Så, då har ännu en vårhelg passerat. Runt om i vårt avlånga land så här mängder med entusiaster avnjutit sina luftvapen till glädje och gagn. En läsare hörde av sig och gjorde tummen upp för min artikel om Falke, vilket inspirerade honom att fortsätta med en fjädervapenrenovering som hade avstannat. På Facebook så tog jag del av lite bilder ifrån en tävling i Field Target borta i Mörrum där en nöjd segrare förevisades i en Stormtrooper-liknande klarblå/vit outfit komplett med skyttekeps av den typ som har nedfällbara sidor och ett vacker bössa med formgivning snarlik The Terminators ena ben. Ännu en fantast från Sverige hittade jag på ett utländskt jaktforum där han stolt förevisade ett stort antal fåglar han hade fällt under en session i en lada ute på landsbygden. Själv har jag suttit och skrivit några inlägg samt tavelskjutit lite över 20 meter i min trädgård.

Luftvapen förenar oss alla och skänker en meningsfull sysselsättning helt oavsett om vi renoverar, tävlar, jagar, skojskjuter eller till och med bara skriver om just dessa luftvapen. 

Här finns nog styrkan i luftvapenhobbyn, den kan ge så mycket på så vill skilda olika sätt till en väldigt låg kostnad och med en stor tillgänglighet för alla människor, oavsett ålder, kön eller ekonomi. Vi saknar den problembild som de facto finns med andra typer av skjutvapen, vilka kräver helt andra säkerhetsförberedelser, en betydligt mer solid ekonomi och inte minst har en latent risk att skapa död och förödelse i fel händer, något som vi tyvärr åter igen blev varse om efter lördagens tragiska skolskjutning i Wisconsin, USA. 

  Plinking delight !

Detta sagt så går tankarna till Kenni Larsen som i skrivande stund fortfarande befinner sig i koma efter att ha blivit skjuten i huvudet med ett luftvapen för tre dagar sedan. Trots att våra luftvapen är relativt ofarliga i relation till krutdrivna skjutvapen så är de på alla sätt riktiga vapen som kräver respekt och omdöme för att hanteras på ett säkert sätt, både för skytten och omgivningen. Klarar vi detta, så tror jag definitivt att luftvapen som en säker och miljövänlig skytteform har framtiden för sig.

Snowpeak 900

Till sist så börjar det komma ut en del längre videopresentationer.

En av de mest spännande, och ekonomiskt överkomliga, vapnen på marknaden har varit Snowpeaks 900. En modell som dessvärre saluförs under en lång rad udda namn. Med tanke på prisbilden under 2500 kr så har de flesta ägares intryck av modellen varit förvånansvärt goda och det ska bli spännande att se hur försäljningen av den här modellen kommer att utveckla sig den kommande säsongen.

Rundkulor!

  Bild från ett test som Tom Gaylord genomförde med ca 10 joule.

När jag skrev inlägget om Excellent för några veckor sedan så fick jag en fråga om rundkulor var vettiga alternativ till traditionella diaboler även för de kalibrar där vi ändå har bra tillgång till diabolalternativ. Generellt sett så brukar rundkulor dessvärre ge en lägre praktisk precision än diaboler. Anledningen till detta är att de snurrar framåt eller bakåt i luften och inte bara roterar i längsled, som är fallet för diaboler. Diabolen har ju sin kjol som stabiliserar den igenom en kontrollerad mängd luftmotstånd, ett så kallat drag. Detta gör att den inte tumlar utan flyger stabilt, vilket vi förstärker ytterligare med den gyrostabilitet som pipans räffling skapar.

Att den praktiska precisionen är lägre behöver dock inte per automatik diskvalificera en rundkula för användning i det enskilda fallet. En lägre praktisk precision kan ju faktiskt vara tillräckligt god för det aktuella användningsändamålet. Skjuter man exempelvis på kortare avstånd så kan en rundkula samla precis lika goda grupper som diaboler, trots att skillnaden blir avsevärd vid exempelvis längre avstånd.

Men, varför överhuvudtaget använda rundkulor då - även om precisionen på korta avstånd kan bli nästan lika bra?

Jo, rundkulor har den fördelen att de penetrerar djupare.

I vissa situationer, exempelvis under jakt inomhus i bakgrundskänsliga miljöer och mot större fåglar som kan vara hårdskjutna, typ duvor, så kan rundkulor vara en tillgång med sin extra djupverkan. Där rör det sig också ofta om kortare avstånd så att den praktiska precisionen räcker till liksom att skotten i regel avfyras under dunkel belysning varvid huvudskott kan vara svåra att få till. Under sådana situationer så kan kroppskott vara ett alternativ för att få ner målet på marken och avfånga det där, med mindre risk för byggnadsdelar i bakgrunden.

   Vid 16 joule så blir skillnaden dramatisk..

Den extra penetrationen som rundkulor levererar blir som mest påtaglig vid lite högre effekter, något som man kan se tydligt på de båda exempelbilder med kaliber 177 ifrån Tom Gaylord som finns med i detta inlägg. Här har man skjutit en rundkula vid sidan om en traditionell rundnosdiabol och en spetsnosdiabol. Som vi kan se så penetrerar en spetsnosdiabol bättre än en rundnosdiabol men skillnaden är på intet sätt dramatisk, vilket är fallet med rundkulan. Spetsnosdiaboler har oftast en sämre praktisk precision och dessutom en penetration som IMHO inte är tillräckligt mycket bättre än en rundnosdiabol för att motivera skillnaden i precision.

Vill man ha en extra djupverkan så är onekligen rundkulan ett bättre val än spetsnosdiabolen, i alla fall på kortare avstånd.

Anledningen till att rundkulan penetrerar såpass mycket bättre ligger helt och hållet i dess formgivning där den saknar utstickande och därmed uppbromsande detaljer, som exemplvis den traditionella diabolens kjol. Likaså kan en rundkula rotera och därmed djupverka i fler dimensioner än diabolen eller minié-projektilen som bara "borrar" sig fram med en linjär rörelse. Rundkulan arbetar mot målet runt nästan hela sin yta eftersom den är sfärisk.

Så, även om rundkulan idag kan anses som en udda kuriositet och en smula ålderdomlig så kan den ändå fylla en praktisk funktion i vissa speciella situationer. 

På resande fot..

  En av få köplador som jag faktiskt uppskattar..

Igår så var jag ute och roade mig på tjästeresa till de sydligare nejderna under temat Jordbearbetning 2016 där jag fick glädjen att ta del av alla årets modeller av plogar och harvar. Bortsett detta så passade jag på att ta svängen förbi den alltid så jovialiske Tobbe och därför så kommer Airpang de närmaste dagarna att ha små inlägg runt efterfrågade ämnen som Snowpeak 900, FX Airguns Wildcat & Impact samt den helt nya katalogen från FX Airguns för 2016.

  Här finns mycket spännande för en luftvapenentusiast - det bredaste sortimentet i Norden!

Katalogen för FX Airguns 2016

  Den första och senaste katalogen från FX Airguns - nog har sortimentet utvecklats alltid!

Då sitter jag här på kvällen med en rykande färsk produktkatalog från FX Airguns i knät. Det har nu gått 13 år sedan man ersatte de första enkla A5-bladen som presenterade FX2000 med ett riktigt A4-ark där man kunde öppna densamma nästan som en liten bok - låt vara för bara med två sidor. Ändå imponerades man och förundrades över det stora sortimentet som till detta år upptog inte mindre än 6 (sex!) olika vapen, istället för föregående års två. Mycket få tillverkare hade vid denna tid ett så omfattande sortiment av PCP. Den sista fjärde sidan i katalogen upptog tillbehören, endera en kompressor eller en handpump. Thats all!

  Sex olika vapen, två plattformar - o dessutom tillverkade i Sverige!

Fast forward till 2016.

Nu är FX Airguns inte längre ett litet udda källarbolag utan nu handlar det om en världsledande luftvapenfabrik med 30 anställda och ett enormt sortiment. Den nya katalogen avspeglar detta på ett närmast övertydligt sätt. Här snackar vi om en rejäl och riktigt inbunden A4 bok på 52 sidor! 

När man öppnar katalogen så möts man genast av texten MADE IN SWEDEN och en utläggning om passionen för luftvapnen. Här fastslår man lågmält att man betraktar sig som världens ledande innovatör av luftvapen. Man förklarar att man besitter en teknologi och ett knowhow som är unikt i branschen och att jakten på det perfekta luftvapnet aldrig avslutas.

Ren försäljningsprosa?

Nej - jag skulle inte påstå det. Man kan tycka vad man vill om FX Airguns och så även i relation till de andra aktörerna på marknaden men en sak kan man aldrig förneka - ingen annan tillverkare i världen kan leverera så innovativa luftvapen som just den här svenska vapentillverkaren. Man kan diskutera vilket fabrikat vars produkter har bäst teknisk egenprecision, bäst finish eller mest prisvärt sortiment, detta är alltid öppet för debatt. Men snackar man innovation och en förmåga att utveckla och överraska, då är alla fantaster över hela världen ense.

   Luftvapen är mer än ett redskap för en precisionssport - det är en del av livet!

Denna förvärvade auktoritet som man helt naturligt har erhållit igenom flera decenniers stadig tillväxt i en allt tuffare bransch gör att FX Airguns har mognat till mer värdegrundade reflektioner runt sina produkter och den hobby som försörjer dem. Katalogen är full av stämningsbilder som anknyter till det genuina, det svenska och den trollska John Bauer-skogen som är så karaktäristisk för den skandinaviska borealen. Tankarna går osökt till Volvos reklamfilmer för sina personbilar och man förväntar sig nästan att hitta Zlatan med en bössa i högsta hugg bakom nästa uppslag. Detta är svensk ingenjörskonst och om detta råder ingen som helst tvekan, enligt katalogens subtila budskap.

Om vi nu ser bakom de smakfulla kulisserna så kan vi notera att katalogen är på engelska (och inte svenska som i början), FX Airguns vänder sig nu till en internationell publik och detta gör man på ett synnerligen världsvant sätt. Varje vapen presenteras i en profilbild med tillgängliga alternativ i form av olika stockar och liknande. Längst ner på sidorna så finns tekniska specifikationer som tyvärr inte är helt konsekventa, vissa egenskaper finns angivna på några modeller men saknas fullständigt på andra. Tittar man på katalogens lineup så är det mest uppenbara förändringarna att T400 fullständigt saknas, förmodligen utgången? Mer glädjande är att Typhoon och T12 nu erbjuds med tävlingsstocken som tillval, ett stockval som tidigare var helt förbehållet den unika modellen Biathlon.

  Massor av stämningsbilder men vilket udda val av manlig modell..

Överlag så är detta en modern vapenkatalog som är second to none. Denna katalog kunde alltså utan tvekan lika väl varit utgiven av SAKO eller någon annan bättre krutvapentillverkare. För de som gillar PCP så är denna katalog ett absolut måste och definitivt en av de mest påkostade katalogerna som jag hittills har hittat inom vår hobby. Den är tung, den är gedigen och den ger en exklusiv känsla. Detta är inte Hobbexkatalogen!

Däremot så är den inte informativ, det är ingen Beeman Catalouge med spaltmeters om tips och trix. Betrakta den ungefär som en bilkatalog för en Lexus, BMW eller Audi. Ren ögonfröjd och en riktig statushöjare för hela hobbyn.

Den enda udda förvåningen var den manliga modellen som figurerar i katalogen. Detta är sannerligen ingen bildskön yngling eller en kraftfull man med fyrkantig granithaka som man vanligtvis hittar i premiumkataloger utan han liknar snarare mest av allt en skabbig svensk bonne!

Det var inte utan att man höjer på ögonbrynen...

Orakad, med rufsigt hår och med boonie hat på huvudet så ska han förmodligen förmedla bilden av "mannen från vildmarken" men framstår snarare som en uteliggare som har gått vilse i parken. Precis som med vapnen så finns det alltså trots allt fortfarande vissa behov att utveckla också katalogen som sådan, i alla fall för kategorin manliga modeller..

Lågpris med tradition!

 
  Kärt barn har många namn, på detta gevär så stod det Artemis

När jag besökte Hurricane så passade jag naturligtvis också på att bekanta mig med ett vapen som jag har varit synnerligen nyfiken på under en längre tid och som ni alla kanske redan vet så är detta Snowpeak 900, ett gevär som också saluförs under en lång rad andra benämningar.

Oavsett namn så är det dock samma vapen under skalet, ett kinatillverkat lågprisvapen vars skenbara största företräde är dess mycket trivsamma prislapp om blott 2495 kr! Idag räcker en sådan summa för att modellen med marginal ska kvalificera sig till marknadens allra billigaste PCP - alla kategorier.

Till att börja med så är detta ett mycket litet, lätt och smidigt vapen. Totallängden är emellertid relativt rejäl med 99 cm men vikten stannar vid blygsamma 2260 gram. Den är alltså en halv centimeter längre än en HW30S men 240 gram lättare. Vidare så upplevs den som slankare och känns därmed som mindre än en HW30S, subjektivt sett. Att lägga an med en 900 blir lite som när man sköt en Diana 23 i barndomen. Formatmässigt sett så är detta ett klassiskt luftgevär med en underbar hanterlighet.

  Ett mycket smidigt och hanterbart vapen.

Trots ett blygsamt format så är stockningen helt normal och jämförbar med vapen som just HW30S eller på krutvapenfronten hos Rugers 1022. Personligen så är jag 178 cm lång och väger in på 75 kg med en högst ordinär kroppsbyggnad men min upplevelse av modellen var ingalunda att den skulle vara förkrympt eller på annat sätt obekväm eller olämplig för en person av min storlek.

Finishen på just det exemplar som jag använde var tämligen blekt och fick tankarna att gå till 1970-talets skolbänkar. Den pressade nätskärningen såg riktigt billig ut men var ändå jämnt och symmetriskt utförd, den var dock betydligt mer markant och synlig i verkligheten än i broschyrernas fotografier. Själva kolven har ett kindstöd för höger sida och anläggningen upplevde jag som helt normal. Förstocken är rak med en smula kantig formgivning. Ergonomiskt sett så hittade jag inget att anmärka på även om jag rent visuellt sett hade föredragit en stock helt utan kindstöd och nätskärningar. I den lägsta prisklassen där specifika vänstervapen sällan erbjuds som alternativ och där nätskärningen av kostnadskäl ofta tyvärr blir en smula taffligt utförd så är frånvaron av dessa attribut snarare en välgärning.

  En enkel och klassisk repetermekanism

Repeteringen av vapnet är absolut konventionell, ett repeterhandtag på höger sida om lådan som manövreras uppåt-bakåt (anspänning, laddning) - framåt-nedåt. En tvärgående säkring finns inbyggd i varbygeln framför avtryckarsystemet, den placeringen som jag själv personligen föredrar. Säkringen är distinkt och kändes helt förtroendeingivande. Repeterrörelsen var kort och ingreppet kändes positivt, hela rörelsen var mjuk och utan känsla av byrålåda eller andra konstigheter. Självfallet så finns det också standard kilbas för kikarsikte ovanpå lådan.

När Tobbe passade på att sälja en splitt ny Royale till en annan kund så smög jag ut med bössan och en handfull diaboler för att skjuta lite. Förmodligen inte en helt ovanlig syn i grannskapet då en lokal bonde passerade utanför samtidigt och hälsade glatt utan att ta den minsta notis om att jag klev ut med ett gevär i högsta hugg.

Efter att ha avlossat några diaboler så kunde jag konstatera att ventilens läte var en smula skumt med ett ganska ljudligt "Plaff" vid varje avfyrning, trots drygt 100 Bar i tuben. Förmodligen så är vapnet brutalstrypt för den svenska marknaden med en väldigt trång transferport i relation till hammarfjäderns förspänning. En öppnare transferport hade säkert gjort underverk för skjutbarheten men självfallet också dragit upp effekten vida över de 10 joule gällde för detta vapenexemplar. Själva skottcykeln var annars högst normal, avtrycket rent och kort utan släp, glapp eller andra konstigheter. Självfallet så talar vi inte om något matchavtryck men en enhet väl så god som exempelvis en Crosman Discovery eller likande och rimligt jämförbart med exempelvis mitt eget BSA Ultra. Klart godkänt i relation till vapnets pris under alla omständigheter.

  Inte bara metall utan också lite plast men visst är det positivt med öppna riktmedel även på PCP?

Något som tyvärr är ovanligt hos PCP överlag är öppna riktmedel. Här finns sådana och det är naturligtvis helt rätt för ett instegsvapen där köparen kanske inte har tillgång eller budget klar för att köpa ett kikarsikte. Modellens öppna riktmedel är enkla och fria från moderna finesser som TruGlo och liknande men ändå förbluffande välfungerande med en utformning som passar mycket väl in i vapnets koncept och formgivning. Lite fristående skytte med dessa öppna riktmedel framför några av Tobbes talrika snurror vid sidan om ladan var riktigt roligt i all sin anspråkslöshet. 

Som ett komplement till det bakre siktet så finns naturligtvis också ett kornsikte som sitter högt monterad på en förbluffande grov pipvikt. Den överdimensionerade pipvikten ser lite väl grov ut rent estetiskt sett och då den saknar dämpning så känner jag mig lite osäker på dess egentliga berättigande - det är ju onekligen lite udda med en pipvikt som är grövre än vapnets lufttub!

  Smal tub och grov pipvikt, om man gillar looken må vara ett högst personligt ställningstagande..

I vårt svenska utförande så uppger importören Fondprodukter ca 80 skott från en fyllning på 200 Bar. Hur många som återstår när man tar upp vapnet på full effekt vet jag inte men en kvalificerad gissning är ca 25 stycken för kaliber 22 om vi räknar med 30-35 joules anslagsenergi (460 mm piplängd) och kanske 20 stycken vid 25 joule och kaliber 177, vilket tyder på en tubstorlek på någonstans runt 150 cc.

Detta är naturligtvis rena spekulationer då jag tyvärr inte har kommit i besittning av ett exemplar att testa på riktigt snarare än bara en snabb provskjutning. Det hade onekligen varit intressant att ägna några timmar framför kronografen med diverse olika transferportar för att optimera en riktigt bra effektkuva och verkligen se vad ett sådant här vapen kan prestera flat-out.

  Detaljarbetet skulle jag vilja gradera som riktigt, riktigt bra för prisklassen!

Möjligheten att optimera ett exemplar och genomföra omfattande precisionstester får alltså anstå till framtiden men visst gav den här lilla provskjutningen en ordentlig medsmak. Litet, smidigt och med en imponerande skjutkänsla så förmår modellen att imponera ordentligt på mig i skenet av sin prislapp. Inget är egentligen direkt uselt, det mesta är helt enkelt riktigt bra och det sämre landar vid mediokert men ändå acceptabelt med tanke på prisnivån. Detta vapen är faktiskt trots sin nya ankomst på den svenska marknaden ändå ett mycket traditionellt luftgevär i dess mest positiva mening - det är enkelt och roligt till små pengar utan att kännas billigt.

Är man ny till hobbyn eller vill uppgradera ifrån ett fjädervapen så kan detta vara en mycket god väg att vandra. Likaså för den som redan har ett eller flera PCP sedan tidigare men ändå vill ha en "to go gun" så blir detta ett ypperligt val. Att skjuta den här bössan känns lite som att välja en SR500 som motorcykeln för helgen, det är med andra ord enkelt och roligt utan att man behöver fundera så mycket.

Ren skjutglädje till ett budgetpris...
 

Stjärnskotten !

  FX Airguns Impact och Wildcat är två mycket populära val från FX Airguns lineup 2016

När jag ändå besökte Hurricane så passade jag naturligtvis också på att bekanta mig med de starkaste fixstjärnorna på FX Airguns himmel, den innovativa Impact och storsäljaren Wildcat. Detta är två modeller som förefaller ligga precis rätt i tiden och som med all rätt har blivit populära val hos de mer modernistiska luftvapenfantasterna.

FX Airguns Impact

Mitt första intryck av den här modellen är dess blotta tyngd, den överraskar direkt med att upplevas som riktigt förvånande tung, en känsla som förmodligen också förstärks av den mycket korta totallängden hos just detta exemplar. Förutom att vara tung så upplevde jag den som rank, alltså topptung med en förbluffande hög tyngpunkt och därför en smula vinglig vid anläggningen. Att just det exemplar som jag hanterade dessutom var försett med ett stort och därmed också tungt kikarsikte gjorde naturligtvis inte intrycket bättre. Ett tungt, kantigt och hårt vapen var mina första spontana intryck.

När man därefter börjar studera detaljerna hos modellen så kan man först inte undgå att imponeras av finishen och känslan hos reglagen. Bara en detalj som säkringen, vilken tidigare vanligvis har utgjorts av en bockad grov ståltråd hos vapnen från FX Airguns, är ett rejält steg uppåt i den taktila upplevelsen - nu en distinkt och underbart finmekanisk känsla. Om man däremot vänder på vapnet så hittar man ett ihåligt och rörformat pistolgrepp i vars botten man kan se huvudet av en bult, ungefär som på undrredet hos en släpkärra. Min känsla är att man här har utrymme för en utvecklig med kanske någon form av praktisk förvaring istället, typ för mindre verktyg, ammunition eller liknande. Alternativt i alla fall ett täcklock som döljer saken.

Tittar vi vidare på ergonomin så har vi en bakkappa som kan justeras utan verktyg och med ett vred som diskret smälter in i formgivningen utan att se ut som malplacerat spisvred, vilket tyvärr ofta är fallet på traditionella tävlingsvapen. I andra ändan så lider man däremot av frånvaron av en riktig förstock. Här får man helt enkelt hålla i vapentuben alternativt de spretiga benen hos en ihopfälld bipod, om man har en sådan monterad.

Här hade jag gärna sett en tunn lös förstock som kunde knäppas fast på skenan framför varbygeln, kanske dessutom utformad så att den kunde gömmas i pistolgreppet när det inte används? Det hade gjort underverk för ergonomin.

Under skalet så handlar det naturligtvis om ett tekniskt mästerverk, själva essensen av vad FX Airguns förmår att prestera med nuvarande teknologi just nu. Som en recensent uttryckte saken - "Detta är inte bara ett vapen för de stora vidderna utan också lika underhållande på den korta hallmattan". För den tekniskt intresserade ägaren som älskar att tillbringa timme efter timme framför kronografen i jakten på absolut teknisk prestanda så måste Impact med alla dess justeringvariabler närmast framstå som en våt dröm. Här kan man ställa in regulatortryck, förspänning och en rad av alla de andra faktorer som påverkar vapnets effektkurva, assisterad av inte mindre än två manometrar.

Personligen är jag kluven inför modellen, jag gillar dess design, den moderna känslan, karisman och dess kompromisslöshet runt field performance i termer av teknisk precision och pneumatisk verkningsgrad. Rent emotionellt sett däremot så upplever jag den som tung, rent av klunsig och rejält oergonomisk, inte minst i fråga om pistolgreppets vinkling. För den som är sugen på modellen så rekommenderar jag varmt att man bekantar sig med den ordentilgt i verkligheten innan ett eventuellt förvärv. Man får lite känslan av Gladiaotr Mk I - en udda ergonomi som säkert inte känns rätt för alla människor.

FX Airguns Wildcat

Om jag blev förvånansvärt kallsinnig inför Impact så var känslorna precis de omvända inför Wildcat. Denna modell överraskade mig mer positivt än vad jag hade trott innan. Här förkroppsligar modellen allt som är bra med idén bakom bullpups på precis rätt sätt. Att lyfta och lägga an känns nästan som att dra på sig ett par välanvända favoritjeans - allt upplevde jag perfekt direkt i samma sekund som man var redo att blicka in genom kikarsiktet. Den här modellen känns betydligt lättare än sitt mer sofistikerade syskon och balansen är dessutom helt annorlunda. Visst, det är en bullpup, men den negativa upplevelsen av detta är mycket väl maskerad. Detta är utan tvekan ett vapen som hade kunnat fungera helt ypperligt som enda vapen och som känns mera down to business.

Pistolgreppet är inte lika extremt lutat och modellens förstock är slimmad utan att vara substanslös. Allt känns solitt och påkostat, syntetmaterialet till trots. Här har FX Airguns verkligen visat att syntet kan kännas precis lika mycket premium som vilka andra material som helst, mycket tack vare den gummiartade ytbeläggningen. Visst finns Wildcat även med laminat och valnötstock men detta är något som jag överraskar mig själv med att inte sakna. Den här modellen både känns och ser helt enkelt rätt ut med syntetstock. Förbluffande nog.

Synar man detaljerna och är bekant med det historiska sortimenten hos FX Airguns så visst luktar Wildcat lite Typhoon här och där. Blocket är samma smala typ och säkringssystemet lika så. Man kan se att det är en annan typ av konstruktion men den känns ändå inte billig i negativ mening, snarare förenklad jämfört med dagens premiumvapen. Den enda detalj som jag tycker känns plastig på ett frånstötande sätt är den i kolven insprängda magasinhållaren i någon form av hårdplast.

Wildcat är ett repetervapen och den har dessutom rätt typ av magasinsystem, i traditionell god Axsor-anda. Till skillnad ifrån många andra konkurrenters bullpups så finns det även en korrekt placering av repeterhandtaget och man slipper peta någonstans borta i örat för att kunna mata fram nästa skott. Visst är det lite stag hit och stag dit för att överföra rörelserna fram och tillbaka men allt känns förbluffande solitt. Personligen så hade jag föredragit ett singleskottsvapen men med tanke på användningsområdet och ergonomin hos en bullpup så måste jag ändå böja mig för att ett magasinsystem är rätt väg att gå.

Numera så har FX Airguns inte mindre än 4 bullpups i sortimentet, visserligen bara en bråkdel av hela sin lineup men ändå en förbluffande mängd med tanke på hur sent ute man var med konceptet och hur nära i tiden som dessa modeller har lanserats. Bobcat är en modell som egentligen är mer av en hybrid mellan ett karbingevär och en riktig bullpup baserad på en omarrangerad Royale-teknik. Impact är den avancerade spjutspetsen där Indy är mest oddball av dem alla tack vare sin konstruktionsprincip. I denna brokiga skara så blir Wildcat mest bullpup och det är dessutom en modell som både är trogen konceptet bullpup utan att bära de flesta av dess nackdelar. Det känns på många sätt som en mogen och harmonisk modell, både modern och beprövad på samma gång - helt enkelt en väldigt lyckad tolkning av det moderna luftgeväret anno 2016.

Tyvärr så hade jag varken tid eller möjlighet att under mitt korta besök skjuta igenom modellerna ordentligt så mina känslor inför dessa trevliga vapen får sålunda anstå till en annan gång, i dag blev det därför bara en mycket kort presentation av mina absolut första, spontana och synnerligen subjektiva intryck. Ta gärna tillfället i akt att bekanta er med dessa båda modeller om ni har möjlighet och om ni till och med är en allvarlig spekulant på Impact så är nog detta närmast ett måste.

Mycket mera mest?

  Bara för mycket eller härligt grotesk?

På gamla Yellowforum så snubblade jag idag över ett kul bygge där en entusiast har byggt om sin FX Airguns BOSS på ett spektakulärt sätt med ett drop-down kit från Alan Z. Grundformen känner vi igen från Verminator Mk II men här har man ersatt den främre lilla tuben med en fullsize tubflaska på likaledes 500 cc som den bakre, dock här försedd med amerikansk självmordsfyllning. Totalt 1000 cc luft!

Vapnet är ju inställt på 975 fps med 44.75 gn JSB vilket betyder runt 95 fpe!

Förbigångna igen?

  Kvinna och luftgevärsskytt är ingen bra kombination om man ska bli uttagen till OS.

Ibland så fråga läsare varför jag har en ljum inställning till Svenska Skyttesportförbundet och det enkla svaret på det är att man tenderar till att betrakta luftvapenskytte som någon form av mindre viktigt skytte.

Ett tydligt exempel på detta kan man se nu i dagarna när SOKs uttagning för OS har ägt rum:

http://www.dn.se/sport/os/22-arings-os-plats-ges-till-hakan-dahlby/

Tyvärr så kvarstår många strukturer där kvinnor och mindre publika skyttegrenar prioriteras ned till fördel för sporter som säljer bättre och där män är mer talrika. Dessvärre så har jag ännu inte sett någon från Svenska Skyttesportförbundet som andresserar problematiken på ett konkret sätt snarare än att beklaga saken.

Royale vs Bobcat?

  FX Airguns Bobcat Mk2

En förbluffande vanlig fråga som dyker upp nu och då är jämförelsen mellan ett konventionellt flasktubsvapen och dagens moderna bullpups. På luftvapenforumet så kunde jag också notera att frågan dök upp här i dagarna där en entusiast funderade mellan en Royale 500 och en Bobcat 470.

Till att börja med så är Bobcat egentligen ingen riktig bullpup utan snarare en hybrid, ungefär som Brococks nya Compatto. Detta behöver emellertid absolut inte vara någon nackdel, tvärtom. Tanken med en hybridisering är ju att man ska kombinera de starka sidorna hos två olika koncept för att på så sätt nå så få nackdelar som möjligt.

Det man vinner på Bobcat jämfört med en Royale är främst 20 cm kortare totallängd.

De nackdelar som man drabbas av är sämre ergonomi, vilket naturligtvis är högst subjektivt. Sant är dock att fullånga vapen, dit man får räkna Royale 500, vanligtvis är konstruerade för bästa tänkbara skjutställning - utan hänsyn tagen till totallängden. Med bakgrund av detta så har längre vapen som regel alltid bättre ergonomi eftersom de är byggda utan att man har beaktat totallängden som en viktig faktor vid ritbordet.

Nästa nackdel är att man förlorar 30 cc med luft, eller grovt räknat 6 % av den totala luftmängden. Av samma anledning så förlorar man också ungefär motsvarande mängd skott, för kaliber 25 så bör det då handla om 7-9 st.

En marginell detalj i sammahanget är placeringen av den främre manometern som sitter längst fram på tuben, en mindre lyckad placering eftersom man kan få mynningen riktad mot pannan när man försöker avläsa densamma. Något som de flesta dock noterar med viss förvåning är skillnaden i vikt, Bobcat väger in på imponerande (avskräckande?) 3800 gram jämfört med 3200 gram för Royale 500 (båda med syntetstock) - detta är en avsevärd skillnad! Till detta så ska vi också räkna balansfaktorn, bullpups (o även semi-bullpups) tenderar till att vara topptunga och därmed också upplevas som ranka och nervösa. De längre konventionella vapnen med lägre tyngdpunkt har inte detta bekymmer.

Slutligen så har vi prisbilden där Bobcat Mk2 i skrivande stund betingar 10.500 kr där en Royale kostar 8300 kr till vilket vi får räkna 1100 kr för regulatorn (vilken är standard hos Bobcat Mk2), summa 9400 kr eller en skillnad på ungefär 1000 kr.

Nu ska jag övergå till att bli lite subjektiv!

Om man absolut inte bara måste ha ett kort och lätt vapen, vilket förutom design är den största fördelen med bullpup, med hög effekt så är ett konventionellt vapen alltid att föredra. I vårt exempel så vinner man 20 cm längd i relation till nackdelarna ovan, i fråga om vikt, skott på fyllningen, balans, pris osv. Är det värt detta? I objektiv mening så skulle jag inte påstå det.

  FX Airguns Royale 500

Till saken hör också att där man skjuter med dessa vapen i kaliber 25 (eller 30) och med full effekt så sker detta i regel på en riktig skjutbana, där man inte har någon större fördel av ett 2 dm kortare vapen, utom möjligtvis i transporten fram och tillbaka med dess dito kortare vapenkoffert. Skulle man använda dem till jakt så är det ofta också på större ytor och längre avstånd, där inte heller längden är ett bekymmer. Visst finns det undantag, som i gömslen eller inne i byggnader men det är sällan man skjuter med 70-100 joule inomhus oavsett.

Resonemanget ovan förutsätter ju kaliber 25 och hög effekt, hade saken gällt 10J så hade läget varit ett annat. På lägre effekt så kommer helt andra faktorer in och då brukar bullpups som regel mera komma än mera till sin rätt.

Kollar vi sedan på Bobcat som modell så finns det några som menar att den var framtagen som en tidspressad nödlösning för att FX Airguns skulle få fram en bullpup på en snabbt växande marknad för just detta segment när man var lite sent ute i starten. Utifrån detta så gjorde man då det bästa möjliga av det utgångsmaterial som man hade till sitt förfogande, nämligen Royale-blocket.

Sant eller inte, vet jag inte - men som bullpup räknad så har syskonet Wildcat betydligt färre nackdelar.

I detta perspektiv så är Bobcat en mellanmodell, den saknar Halo-faktorn och möjligheten till takedown som Impact, den är inte lika mycket riktig bullpup som Wildcat och den saknar den unika drivkällan hos Indyn. Lite elakt så skulle man därför kunna betrakta Bobcaten som en lätt överflödig modell i sortimentet.

Skjuter man sedan 10J och vill ha takedown eller smidigast möjliga format så finns ju alltid Verminatorn, inte lika trendig men bra mycket mera optimerad för just svenska förhållanden.