AoA presenterar Compatto !

Ännu en trevlig video från AoA

Lagom är bäst!

  Skytte inomhus är en stor tillgång för den urbane luftvapenfantasten som skjuter året om..

På FB så fick jag i dagarna frågan varför jag inte skjuter mer med riktiga luftvapen och inte bara licensfria. Ett sådant påpekande öppnar naturligtvis dörrarna för en lång rad olika resonemang runt saken som sådan.

För min egen del så handlar det mycket om effektivitet - jag vill få ut mesta möjliga av minsta möjliga och det är överlag ett tankesätt som ofta kommer igen i många av mina olika val, både när det gäller fordon såväl som boende och liknande.

Så precis som att 70 km/h är en väl avvägd hastighet när man ställer energiförbrukning relativt restid så är 10 joule (eller strax därunder) en mycket bra kompromiss mellan räckvidd, skottverkan, ljudnivå, luftförbrukning och alla andra tänkbara variabler. Till detta så kommer också friheten som en bonus, ett licensfritt vapen är ett vapen med generösa förmåner som vanliga krutvapen inte alls åtnjuter när det handlar om skjutplatser, kostnadsbild och lagstiftning. Jämförelsen blir lite som mellan en elcykel och en moped och ni kan säkert gissa var jag står i en sådan valsituation.

Om jag nu skjuter 10 joule så får jag en räckvidd på kanske 25-30 meter utomhus och möjligtvis ytterligare tiotalet meter inomhus. Det kan naturligtvis låta kort men med handen på hjärtat – hur ofta har man möjlighet att regelbundet skjuta över längre avstånd än detta, året om?

Inte jag i alla fall.

Jag värderar nämligen att skjuta ofta och när jag vill, det betyder att en stor del av skyttet måste ske inomhus på grund av vårt stundtals bistra klimat. Nu är jag i lantbruksbranchen och jag tror att jag har bättre möjligheter att komma över stora ytor inomhus än vad som är fallet för gemene man, exempelvis då maskinhallar, silos och liknande. Trots detta så är det ytterst sällan som jag kan disponera uppvärmda inomhusytor på längre än trettiotalet meter på ett enkelt och smidigt sätt. En konsekvens av detta blir då att om jag ändå bara kan skjuta över 15-20-25 meter eller liknande så räcker 10 joule mer än väl, rent praktiskt.

  Det är över de stora fria ytorna som dagens potenta PCP kommer till sin rätt..

Tyvärr så blir man ofta drabbad av oförstående utomstående, främst då nybörjare till hobbyn, som undrar varför jag inte skjuter med de PCP som jag ju ändå har helt legalt på licens och med anslagsenergier uppåt 70 joule. En stor del av förklaringen är just ytorna, eller bristen på dessa. Att skjuta ett PCP med kaliber 25 och 70 joule på 15 meter känns lite som att köra en Ferrari inom ett parkeringshus. Visst skjuter jag gärna den typen av vapen också, förutsatt att jag tar mig tid att åka till en lämplig skjutplats där den här typen av vapen kommer till sin fulla rätt.

Det är jättekul att skjuta dunderbössa också, javisst – men inte varje dag och överallt. Den typen passar på de fria ytorna och de öppna vidderna där dess suveräna räckvidd kan utnyttjas maximalt. På sådana platser så kan jag leva med en högre ljudnivå, en dyrare ammunition och ett otympligare format. Där, men inte i vardagen.

Det jag vill göra är därför att uppmana alla som inte har ett bra vapen under 10 joule att skaffa eller pröva ett sådant. Den typen av vapen och den tillgängligheten till skyttet som dessa medger har ett stort värde som man lätt missar om man målar in sig i ett hörn med en vapengarderob som bara består av mer potenta vapen.

Less is more!

Tunga steg tillbaka..

  Vi är numera européer och inte bara svenskar..

Precis som vi hade befarat så gick stora delar av förslaget till nu vapenlagstiftning inom EU igenom och detta kommer självfallet också att få konsekvenser för luftskyttehobbyn och i synnerhet för de delar av denna som faller under licenskraven.

De tidsbegränsade licenserna kommer naturligtvis att bli ett helt eget problem med de återkommande omansökningarna vart femte år men ett befarat ännu större problem blir läkarundersökningarna, av kritikerna kallade "mentaltester". Då vårdapparaten är hårt belastad inom de flesta EU-länder så har man därför beslutat sig för att genomföra en förenklad process inspirerade av de framgångar denna princip har givit i USA.

Som de flesta vet så måste man i USA som polis ha en rimlig misstanke för att genomföra provtagningar när man misstänker onyktra eller drogpåverkade förare i trafiken. För att kunna göra en enkel utgallring redan vid vägkanten så får därför den ertappade balansera på en vägmarkeringslinje, försöka peta på sin egen näsa med ett finger och andra snarlika precisionsprov för att polismannen ska kunna bedöma om en möjlig berusning föreligger varpå den misstänkte kan tas med för mer omfattande provtagningar.

I fallet med vår kommande femårskontroll för licensinnehav så har därför MPs taleshen i dessa frågor, Bodil Äppelbom, berättat att kommissionen nu ska utforma snarlika gallringsprov inför licensförnyelserna. Den som vill förnya sin licens ska därför inställa sig på en polisstation och recitera den nu gällande vapenlagstiftningen baklänges.

Denna gallringsmetod har två fördelar, dels kontrollerar man om en erforderlig kunskap om vapenlagstiftningen som sådan verkligen föreligger och dels så får man en direkt indikation över sökandens mentala kapacitet då denna lagstiftning är ganska så komplicerad att läsa upp just baklänges. För den som bara söker förnyelse på ett enda vapen så finns emellertid en enklare gallringsmetod där det bara gäller att sjunga Kumbaya, även här baklänges och då endast de två första verserna dessutom.

Skillnaden i svårhetsgrad här motiveras med att man vill dämpa antalet civila vapen i samhället och ju färre som försöker omförnya många licenser på en gång desto bättre betraktar man saken.

Fria ljuddämpare framöver?

  Snart på en bössa nära dig?

Förhandlingarna inom EU om det nya vapendirektivet löper nu vidare och det kan naturligtvis uppstå en del förändringar på grund av detta. Den första publikation som jag har hittat som berör saken är UK Shooting News som exempelvis berättar att semiautomaterna förefaller klara sig liksom att kommissionen numera rekommenderar att medlemsländerna ska undanta ljuddämpare för skjutvapen ifrån licenskrav. En mycket trevlig nyhet minsann. Mera om förändringarna kommer i ett mer fördjupande inlägg här i morgon.

Länk:  https://ukshootingnews.wordpress.com/2016/03/29/eugunban-latest-semi-auto-gun-ban-plan-has-been-dropped/

Mer besökt än någonsin!

  I mars månad så rullade Airpang över 6500 unika besökare för första gången...

Airpang fortsätter att blomstra och antalet besökare är fler än någonsin. Liksom de senaste fyra åren så har vi en tydlig intressepuckel för mars månad då besökarantalet skjuter upp. Förra året var emellertid intressant eftersom mars månads goda resultat inte föll tillbaka, som tidigare år, utan snarare ökade över huvudsäsongen mellan maj till och med oktober.

På daglig basis så handlar det om 350-400 besökare om dagen och för att man ska få en referensram så ligger det svenska luftvapenforumet runt 900 besökare varje dygn. Forum är naturligtvis svåra att mäta sig mot eftersom dessa har ett flertal aktiva skribenter och blir därmed mer interaktiva på grund av ett större flöde. Airpang kommer ju vanligtvis ut med ett enda, eller möjligtvis två-tre inlägg per dygn. Ett bra forum kan lätt leverera hundra nya inlägg på samma tid, låt vara med kanske bara tiotalet med hög kvalité.

Nu står säsongen inför dörren och jag hoppas att ni alla entusiaster därute kommer att få några riktigt fina månader med härligt skytteväder framöver.

Apropå gårdagen!

  Som traditionen bjuder så finns det alltid ett aprilskämt på Airpang

Gårdagens aprilskämt var tydligen väldigt uppskattat och de flesta lyckades också genomskåda det, vilket skiljer det ifrån aprilskämtet för några år sedan när folk på allvar trodde att Onsala LGKs klubbstuga hade brunnit ner. Någon uttryckte till och med sin förvåning över att den fanns kvar vid maj månads vårtävling samma år.

Nu är det emellertid business as usual och i morgon kommer ett helginlägg om ett, för oss, udda användningsområde ur luftvapenhistorien som faktiskt lever kvar än idag - runt 100 år efter dess storhetstid.

Nu ska jag ut och skjuta utomhus - våren är här!

Ring my bell !

  Ett företag som snabbt insåg potentialen hos sporten var anrika Webley & Scott Ltd.

För många moderna entusiaster så är luftvapentävlingar endera Int 10M eller Field Target men ska sanningen fram så finns det andra, mer udda och betydligt äldre, tävlingsformer som fortfarande lever kvar, långt bortom publicitetens limelight. En av dessa är Bell Shooting, som vi ska kolla lite närmare på idag.

Bell Target Shooting började redan på 1890-talet och många av de tidigaste fjädervapenkonstruktionerna började faktiskt utvecklas enkom för just detta ändamål. Upprinnelsen var att man konstaterade i samband med Boerkrigen att vapenskickligheten bland allmogen borde förbättras och dåtidens kända mediala figurer som Lord Baden-Powel (scouterna, ni vet) och Lord Ednam arbetade intensivt för att popularisera skytteformen, vilket marknadsfördes som underhållande, forsterländsk och praktisk. Det verkliga genombrottet kom emellertid först när man började tävlingsskjuta i pubar, precis som begynnelsen till dartsporten.

Sportformen blev genast enormt populär och dess absoluta centra blev Birmingham, vilket är ganska naturligt med tanke på den djupt rotade vapenkultur som redan då hade funnits där i hundratals år. När vi skrev 1905 så hade Birmingham hunnit få 1600 st (!) registrerade teams av de då drygt 4000 st som fanns i hela landet.

  Bridgend Air Rifle Club pysslade skapades runt Bell Shooting, här deras liga anno 1905!

Med ett sådant enormt intresse så började naturligtvis ett flertal tillverkare att producera fram vapen för att täcka behoven och det är ur denna våg av tävlingsfrenesi som bland annat BSAs luftvapentillverkning skapades. De regler som utvecklades runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal, de så kallade Midland Rules tillämpas fortfarande.

Man fastlade skottavståndet till 18 feet, alltså 5,49 meter, vilket numera har jämnställts med 6 yards och man standardiserade även själva målet, alltså "klockan" - The Bell.

Målet består av en cirkulär skiva i vars mitt man har borrat ett genomgående hål som är 3/8" i diameter, alltså drygt 9.50 mm. Poängringarna runt denna är i fallande ordning 1, 2 & 3 tum stora och indikerar 4,  3 & 2 poäng. Skjuter man igenom genomgångshålet så att klockan innanför ringer så belönas man med 5 poäng varvid en liten skylt med siffran "5" uppenbararar sig ovanför den cirkulära skivan. För att undvika allt för långa matcher när man behöver särskilja bra skyttar så tillämpar man ibland "Clean Fives" som belönas med 5.1 poäng.

  Titandioxid används för att måla tavlan

Skivan som sådan målas med en blandning av titandioxid (förr kallat titansyra) och olja (ofta linolja) som ger skivan en distinkt icke-torkande vit kulör. Denna färg har egenheten att den smidigt kan målas om men samtidigt tydligt indikerar träffar utan att stänka. Lyckas den framgångsrike skytten få klockan att ringa utan att någon form av skada på skivans färgyta kan förnimmas, ja - då har man presterat en Clean Five.

  En typisk tävlingsinbjudan..

Träffar man själva skivan så kommer naturligtvis en markering att uppstå i färgen och denna markering får då formen av en ofärgad cirkel med en liten färgprick i mitten. Det är utifrån denna lilla färgprick som man avgör vilken poäng som träffen ger.

I övrigt så är reglerna föredömligt enkla, alla skott sker fristående utan stöd och man skjuter enbart med öppna riktmedel. Målet monteras 5 foot ovanför marken, vilket betyder 152.50 meter högt. Varje skytt har 6 stycken skott som kan ge poäng samt ytterligare ett valfritt skott som inte ger poäng, något som man kallar för en "sighter", alltså ett sättskott. När skytten har skjutit sina 6 skott så får nästa team (motståndarlag) skjuta och en av deras skyttar genomför därmed sin insats. Så fortsätter tävlingen, skytt för skytt och team för team tills dess att alla skyttar har skjutit och man kan sammanställa resultet, ofta publikt förevisat på en griffeltavla brevid.

  Medalj för Bell Shooting.

Organisatoriskt sett så tillhör varje skytt ett team, på vanligtvis 4-6 st skyttar. Ett antal teams, ofta 3-6 st, ingår därefter i en liga ("leauge"). För närvarande så finns det 23 st registrerade ligor i UK och det gör att man kan räkna hem runt 100 teams och i runda slängar ungefär 500 registrerade deltagare (skyttar). Frånsett dessa så finns det ju en enorm mängd rekreativa bellshooters som inte tävlar utan som bara skojskjuter på den lokala klubben, liksom det finns en del veteranteams som bara skjuter med vintage luftvapen som ofta kan ha över 100 år på nacken.

Vapnen som används får i vissa ligor bara vara rekylerande (alltså fjädervapen) men i vissa så tillåts också PCP. Vanligtvis så tillåter man bara 7 fpe anslagsenergi på grund av de korta avståndet och det faktum att man skjuter på ett metallmål inomhus. Det finns dock ett fåtal ligor som tillåter full power, alltså upp till 12 fpe och som då har konvexa målskivor liksom uppfångare för omrkingskvättande blysplitter men detta tillhör undantagen. Man skjuter bara med kaliber 177.

  Royal Exchange Air Rifle Team, Bridgtown, Cannock, 1930 - fina pokaler

Under sina haydays strax innan första världskriget så hade man drygt 10.000 aktiva skyttar, vilket känns nästan ofattbart många om man jämför hur få som dyker upp på dagens tävlingar. Eftersom en hel del av tävlingarna ägde rum på pubar så fanns det naturligtvis också med en icke ringa grad av berusning i sammahanget och incidenterna som inträffade i sportens gryning är därför många såväl som bisarra. 

Vi i Sverige på 2010-talet tycker naturligtvis att salongsberusning (o mer därtill) är fullständigt oacceptabelt i samband med sportskytte men man får då betänka att det i England överhuvudtaget inte existerade något maxgräns för vad man fick dricka när man skulle köra bil ända fram till 1967 (!) då deras första alkoholgräns fastslogs - på 0.8 promille! Var man fullare än så på 1970-talet så kunde man få finna sig att åka taxi hem från vägkanten om man blev stoppad av polisen. Först 1981 så riskerade man kännbara konsekvenser av fyllekörningar och då sänktes även gränsen till 0.5 promille. I detta perspektiv så var det alltså inte egendomligt att skyttarna ofta var mer än lovligt fulla när de skulle ägna sig åt Bell Shooting under exempelvis mellankrigstiden.

  Den här typen av luftgevär var mycket populära för Bell Shooting i sportens barndom, här BSA.

Idag så tävlar man naturligtvis helt nyktert och en hel subkultur har växt fram runt den anrika sporten. Gamla mål från början av sekelskiftet 1900 har blivit heta (och dyra) samlarobjekt, liksom vapen och övrigt utrustning. Den delen av Bell Shooting som förefaller öka mest är faktiskt Vintage Leauge där man skjuter med utrustning (undantaget diaboler) från olika historiska tidsperioder. En trevlig lösning som gör att många samlare också får en bra praktisk nytta av sina ibland sekelgamla vapen. I en del tävlingar så klär sig även tävlingsdeltagarna i samtida klädedräkter och bedriver sina tuneringar i gamla klassiska pubar, inte sällan just i Midlands där sporten en gång utvecklades.

Mer brittiskt än så kan väl knappast en skyttesport bli....

Gamla grymma Gamo!

  Det var på detta sätt det började en gång i tiden..

När vi gick in till 1980-talet så var det en sak som stod klart för alla luftvapentillverkare - under det nya decenniet så skulle kraft sälja! Tyska premiumvapen som Feinwerkbau Sport och diverse BSF hade haft fin försäljning inte minst i USA och i brytningstiden mellan sjuttio- och åttiotal så kom slutligen Weihrauch HW80.

Plötsligt så började alla tillverkare tänka effekt, till och med tillverkare av vardagsvapen som Diana med sin M45 och sedemera också brittiska tillverkare som BSA med sin Challenger-variant av gamla Mercury och den då helt nya Vulcan från Webley & Scott.

Självfallet så började även tillverkare av billigare vapen fundera runt möjligheterna att få upp bra marginaler igenom att sälja lite dyrare vapen med hjälp av det nya intresset för högre anslagsenergier. Ett vapen med lite mer effekt, ett mervärde, kunde alltså få kosta lite mera i kundens ögon och därmed skapa bra lönsamhet för tillverkaren.

Casas El Gamo var redan i början av 1980-talet en känd tillverkare som efter en ganska anonym tillvaro på 1960-talet hade givit sig ut på den globala marknaden under det efterföljande decenniet med modeller som inte minst legendariska Cadet, den spanska Meteoren. Nu när 1980-talets första år hade passerat så var trenden klar, kraftfulla vapen säljer bättre och är lönsammare än motsvarigheterna med måttligare effekt. I väster fanns dessutom USA och en del tillverkare hade redan fått bra volymer där - förutsatt att de hade lite starkare vapen i sortimentet.

  Gamla kataloger kan bjuda på en skön resa tillbaka i tiden, här några kataloger som jag har ägt sedan de kom ut.

Till 1984 så var slutligen El Gamo redo, deras nya dunderbössa Magnum presenterades och så även här i Sverige men bara med kaliber 177 de första åren. Importören Stiga lugnade sig några år med att ta in den kraftfullare varianten för kaliber 22, i alla fall officiellt. 

Den nya Magnum var helt ett vapen i tidens trend och allra tydligast ser man detta i stockutformningen med sin karaktäristiska Monte Carlo kolvkam och den hårt vinklade förstockspetsen som man i England kallade för Razor Edge forend, ett lite udda designdrag som hade populariserats av såväl Feinwerbau Sport som de första Weihrauch HW80. För att antyda stil och klass så försågs även stocken med vita effektskivor mellan kolven och bakkappan liksom under pistolgreppsrosetten. Fler udda men tidstypiska designdrag var rembyglar och en strippling på pistolgreppet.

Rent fysiskt så var det ett fullstort vapen med, som man kallade det i den samtida reklamen; "vuxen studsarkänsla". Längden uppgick till 111 cm och totalvikten vägde in vid 3600 gram, vilket är ett halv nummer under de mer sentida dundervapnen som rent regelmässigt ligger på eller strax över 4000 gram. Utgångshastigheten i Sverige angavs till maximalt licensfria 195 mps men det fanns självfallet potential för betydligt mera, runt 260-270 mps i ostrypt skick.

  Gamo Magnum med sin systermodell Gamo Hunter

Magnum visade sig vara en populär modell och kom att hänga med från 1984 och fram till och med 1990. Under de sista tre åren så hade den sällskap av en systermodell som man benämnde Hunter och som hade pipvikt istället för öppna riktmedlen, vilket var absolut norm vid den här tiden. Den nya modellen var i övrigt väsentligen densamma som Magnum men förefaller i alla fall i Sverige att oftare förekomma med kaliber 22 varpå man drog nytta av de dåvarande svenska reglerna med 200 mps-gräns för licensfri status.

Gamo Hunter kom att som modellnamn att leva med länge i sortimentet, först som Hunter 880 och sedan som modell Hunter 440, vilken med lite god vilja kan betecknas som den andlige arvtagaren till gamla Magnum men nu då försedd med Gamos nya enhetsavtryck, det med säkringen placerad framför avtryckarbladet.

Idag så är ytterst få Gamos samlarvapen. De enda jag kan tänka mig på rak hand är Gamo 68/Gamatic-serien liksom MC Contest/Target/126 med SSP-mekanik Made in Sweden. I denna exklusiva grupp så borde man rättmätigheten också inkludera den ursprungliga Magnum/Hunter-serien. Den var på många sätt en vattendelare för El Gamo/Gamo då man tog ett avstamp (på gott och ont) mot dagens Gamo-sortiment med ett totalt fokus på (oskjutbara) prestanda.

I detta perspektiv så handlar det onekligen om historiskt intressanta vapen.

Riktigt billiga dyra vapen...

  Visst har Royale utvecklas till ett riktigt vackert vapen med den nya stocken och dito kolfibertub?

Idag tänkte jag dela en intressant test och den kommer att förklara pradoxen hos inläggets rubrik. Objektet för detta test är den för många säkert mycket välkända modellen FX Airguns Royale 400 med kaliber 22. Inget märkvärdigt säger ni? Vilket ni naturligtvis har helt rätt i eftersom de allra flesta av er är just svenskar.

Som svenskar så är vi naturligtvis nationellt bekanta med modellen, eftersom den är svensk, men vi är också bekanta med den eftersom vi är välbeställda. I Sverige så kostar en dylik bössa ca 9000 kr och den anses numera som någon form av medelvapen eller referensgevär om man så vill, kostnadsmässigt sett. Ett vapen som kostar mindre anses allmänt som billigare och ett vapen som kostar mer brukar betraktas som ett dyrt vapen. Det är denna gemensamma referensram som gör att vi ser en Snowpeak 900 som billig och en Air Arms 900 som dyr - relativt vårt nationella normvapen.

Att vi har just denna mindset beror ju dels på prissättningen på detta vapen i landet och dels på vårt allmänna välstånd.

Här kommer länken till testen och notera prisbilden samt referenserna till denna: 

http://hardairmagazine.com/reviews/airgun-test-reviews/fx-royale-400-air-rifle-test-review-22-cal/

I USA så betingar bössan $2063 USD, vilket i svenska pengar motsvarar 17.700 kr, här betalar vi ju dessutom moms på våra 9000 kr så själva vapnet kostar ju egentligen bara 7200 kr, en liten nätt skillnad på ca 10.000 kr. Nu vet jag att det finns goda skäl till skillnaden i fråga om omkostnader och liknande men just det resonemanget ska vi lämna därhän denna gång.

Ponera nu att den glade luftvapenentusiasten bor i USA och arbetar på Walmart för minimilönen, han är vuxen och har ingen tidigare erfarenhet av handeln utan tillbringar dagarna med enklare butiksarbete som varuplock och kassajobb med mera. Då kan han räkna med en lön runt $7.25 per timma eller 62 kronor.

Ska man då förvärva bössan i dagens inlägg så krävs det alltså 285 timmars arbete.

Även i Sverige så finns det en luftvapenentusiast som även han är vuxen och arbetar under samma förutsättningar på ett ICA Maxi. Han är emellertid lite nöjdare eftersom han tjänar 119 kr varje timma enligt Handelsavtalets minimilön. 

Han får då arbeta 76 timmar för att kunna köpa den här trevliga bössan med momsen och är förmodligen bra mycket mer glad över detta än vad som är fallet för sin amerikanska kollega.

Många som gillar luftvapen tänker ibland på USA som lite av det förlovade landet. En vapenälskande nation med stora utrymmen och ett enormt vapenutbud, helt fria från politiska pålagor som vapenskåp, vapenlicenser och liknande. Vad vi emellertid ofta missar är att jämföra kostnadsbilden - tyvärr så är vi i Sverige ofta så upptagna med att gnälla över såväl verkliga som inbillade brister i vårt eget samhälle för att reflektera över hur bra vi egentligen har det.

Sverige är nämligen, globalt sett - ett mycket rikt land.

Nu vet jag att många läsare rent instinktivt protesterar och påpekar att de inte alls är speciellt välbeställda, eller de uppfattar i alla fall inte saken som sådan. Innan man funderar vidare i dessa kretsar så rekommenderar jag varmt att man besöker The Global Richlist:

Länk: http://www.globalrichlist.com/

Detta är en mycket intressant sida som vanligtvis väcker en hel del tankar hos de flesta. Jag hade exempelvis en kollega på jobbet som reagerade på det orättvisa faktum att blott 1 procent av befolkningen äger 40 procent av världens samlade resurser.

Detta innan denne plötsligt insåg att han själv tillhörde denna rikaste procenten i världen - utan att tänka på det själv...

Så, tjänar du 295.000 kr om året innan skatt, alltså motsvarande ungefär 24.600 i månaden brutto så tillhör du den rikaste procenten av världens samlade befolkning. Nu ska vi inte fördjupa oss mera i fördelningspolitik eller andra globala problem utan bara konstatera att Sverige faktiskt är ett helt utmärkt land för oss luftvapenfantaster. Vapnen vi kan köpa är förhållandevis billiga, internationellt sett, jämfört med de inkomster som de flesta av oss disponerar.

En annan sak som kan förundra läsaren av vapentestet i dagens inlägg är precisionstestet. Testaren (Stephen Archer) genomför sina provskjutningar på 9 meters avstånd (!) med ett PCP i kaliber 22 som ger 45 joule. Föga förvånande så levererade den testade Royale bra resultat med samtliga diaboler. Detta är naturligtvis lika delar lustigt som oanvändbart som resultat för mer normalt användande då de flesta köpare av ett sådant vapen med den effekten troligtvis kommer att skjuta på avstånd som vida överstiger futtiga 9 meter.

En del av bakgrunden för detta är de vapen som HAM utvecklade sina tester för en gång i tiden, nämligen diverse kinesiska budgetvapen av en typ som faktiskt kunde göra det svårt för testaren att hålla alla skotten inom själva tavlan på detta avstånd! På en $50 USD kinesisk fjäderbössa så var dessa testformer helt utmärkta och lagom lämpade men när man tillämpar exakt samma testprocedur på PCP i prisklassen över $2000 USD så blir resultatet ungefär lika irrelevant som bisarrt.

Slitstyrka?

  Diana 48 - en mäktig och enkel men ändå elegant fjäderbössa med stor karisma och brutal kraft!

Tidigare i veckan så fick jag ett mail från en entusiast som funderade över vilken vapentyp som var mest slitstark, fjädervapnet eller de moderna PCP som idag dominerar fantasternas vapenkollektioner. Själv så har jag inte fått frågan tidigare och då blir den naturligtvis ännu mer intressant att fundera runt.

I min egen erfarenhet så har både fjädervapen och PCP fungerat imponerande klanderfritt men ska jag verkligen hårddra saken så har fjädervapnen onekligen haft en edge, rent funktionellt.

När PCP har krånglat för min egen del, bortsett ifrån skjutna ventilsäten på grund av vårdslöst trimmning, så har det som regel varit packningar som har fallerat, företrädelsevis på grund av ålder eller rena fabrikationsfel. Fördelen med dessa haverier, om man nu kan tala om fördelar i sammanhanget, är emellertid att dessa vapen har varit väldigt enkla att reparera, förutsatt att rätt delar har funnits tillhanda.

Fjädervapen och framförallt riktigt potenta sådana är betydligt svårare för vanliga entusiaster att få skjutbara igen efter exempelvis ett fjädervapen, detta eftersom vissa specialverktyg kan behövas - typ en fjäderkomprimator.

Vilka fabrikat och modeller är bättre eller sämre?

Svårt att säga men som alltid så innebär en större komplexitet också en större risk för haveri och dessutom är komplexa vapen till sin natur svårare att reparera. Likaså är konstruktioner som är tänjda till sin yttersta gräns, exempelvis med extremt höga effektuttag, mer benägna att haverera och, som fjädervapen med kraftfulla slagfjädrar, både farligare och mer kunskapskrävande att få i skjutbart skick igen.

Nästa faktor som påverkar är naturligtvis produktens pris. Vapen som är billiga är också billiga av en anledning, oftast på grund av att tillverkaren har valt enklare komponenter och en lägre kvalité än hos de produkter som har en tung prislapp och en mer generöst tilltagen konstruktionsbudget.

Ett vapen av ett bra varumärke och inte billigast tänkbara variant som ägaren själv dessutom inte micklar med i onödan och som därtill har ett sansat effektuttag i relation till sin konstruktion har därför de bästa förutsättningarna att fungera länge utan krångel eller andra oväntade överraskningar - förutsatt att ägaren är aktsam i sitt hanterande och kunnig i sin skötsel av detsamma.

De licensfria ljuddämparna

Det verkar lovande i fråga om ljuddämpare i den nya övergripande vapenlagstiftningen som EU nu håller på att bearbeta. Här nedan så kan man läsa lite mera om detta: 

Länk: http://www.jaktojagare.se/kategorier/aktuellt/licensfria-ljuddampare-foreslas-20160406/

Konsten att fylla..

  Potenta PCP förbrukar stora mängder luft..

Alla vi som använder PCP ställs naturligtvis inför problemet att anskaffa tryckluft i lämplig mängd för att kunna driva våra vapen. Använder man sedan ett vapen på hög effekt eller en bössa som förbrukar luft i snabb takt så blir naturligtvis anskaffningen av luft ett ännu större problem eftersom man får en större åtgång.

Idag fick jag ett mail som relaterar till detta problem:

Hej
Jag, gammal pensionär som ej orkar pumpa upp min Revolution, vill ej investera i dykartub eller kompressor. Varken Hurricane eller Hammer Arms vill byta in Reven. Fx i Hova svarar ej på mina mail.
Kan du ge mig ett råd?

Här har vi ett flertal frågor i samma frågeställning. En Revolution tenderar till att förbruka luft i hög takt eftersom den har hög effekt och dessutom en automatisk repetering. Till detta kommer att den också har en förhållandevis stor tub som gör vapnet ännu mer kraftkrävande att handpumpa. Tyvärr så ser jag ingen genväg här, vill man skjuta med den här typen av vapen så måste man dessvärre satsa på en dykflaska, en investering på från ca 3000 kr som fabriksny.

Känner man för att byta vapen så kan man naturligtvis med fördel byta mot ett vapen som har lägre effekt, mindre tub och inte automatisk repetering. Då torde det vara enklare att fortsätta med handpumpandet. Generellt sett så har emellertid vapen som en Revolution ett mycket begränsat andrahandsvärde eftersom de alltid är licenspliktiga. Då det dessutom i nuläget tyvärr är oklart om automatvapen överhuvudtaget kommer att vara tillåtna framöver så är det sannolikt ganska svårt att överhuvudtaget hitta en köpare för ett sådant vapen. Mitt råd är därför att behålla den, bruksvärdet torde vidare dessutom vida överstiga dess ekonomiska värde. 

Historiskt sett så har FX Airguns visat sig vara usla på att svara via mail, jag rekommenderar därför varmt att man istället kontaktar dem via telefon.

Min egen stalker

Förmodligen så är bilden tagen under senhösten 2003 eftersom rimfrosten täcker det gröna gräset. Vapnet var en FX Airguns Cyclone med kaliber 22 som inköptes i form av en Cutlas under våren 2003 och blev konverterad till Cyclone under sommaren när de första valnötstockarna från Schultz & Larsen hade lanserats. Lång blank tub, varbygel i mässing från W&S liksom ett Simmons ProAir 4-12/40 Ao var en tidstypisk utrustning för perioden

Under det senaste dygnet så har det flutit upp en samling äldre foton på ett känt forum och för mig så blev det ett nostalgisk resa långt tillbaka i tiden. Syftet med republiseringen var emellertid inte bara att roa mig personligen med tillbakablickar utan snarare tvärtom, allt var riktat som ett intrikat försök att i avsändarens ögon misskreditera mig som person.

Med bakgrund av detta så tänkte jag därför lämna lite kommentarer till saken då åtminstonde en läsare av Airpang har kontaktat mig för att förhöra sig hur det förhåller sig med bakgrunden till detta.

Det hela har sin upprinnelse i en period för tiotalet år sedan då jag var aktiv i en grupp luftfantaster som då och då träffades för att jaga skata, kaja och nötskrika – och, med handen på hjärtat, inte alltid under helt perfekt lagliga förhållanden i avseende på erfoderliga tillstånd och liknande. Det hela var emellertid mycket trevligt och vi brukade dela foton och kommentarer/berättelser runt detta på en sluten arena där vi som en outtalad hedersöverenskommelse lät våra eskapader vara begränsade.

Problemet var att en av oss inte ärade detta utan lät bilder från våra träffar cirkulera långt utanför vår egen arenas gränser. Detta tog ytterligare fart när jag mer aktivt började ta avstånd ifrån vad vi hade pysslat med och istället lade fokus på att försöka representera vår hobby på ett helt och hållet legat sätt, vilket för min del innebar att jag slutade att ägna mig åt tveksamma aktiviteter och innehav av föremål utan vederhäftiga tillstånd.

Detta var mitt eget och högst personliga beslut och sedan snart ett decennium så har jag enbart förespråkat att vår hobby ska skötas helt och hållet inom lagens ramar, något som naturligtvis åt andra hållet också har inneburit en hel del kritik av och till.

Nåväl...

Det förgångna kommer alltid ikapp en och så naturligtvis även i mitt fall. Det som har skett kan man inte göra något åt, eller skylla över, utan det enda man kan göra är att göra om och göra rätt. Idag är mitt innehav sedan länge 100% lagligt, liksom på det sätt som mina saker används – och så har också varit fallet i åratal tillbaka.

Självfallet önskar jag att man i ett historiskt perspektiv alltid hade haft samma hållning, men så var inte fallet och därför så existerar dessa bilder än idag. Det är inget som jag i sak vill framhålla men det är inte heller något som jag kan förneka. Jag kan bara konstatera att jag har haft fel, jag har vunnit bättre insikt och numera så försöker jag istället göra så rätt jag kan av den tid jag har i min framtid framöver.

Detta är sannolikt taget på vintern 2004. Sheridan är född 1 april 2013 (och ännu i skrivande stund vid god vigör) men ser ut att fortfarande vara unghund vid fototillfället. Kikarsiktet är ett AGS 3-12/50 med parallaxjustering via sidohjul, vilket många då aldrig hade sett i verkligheten. Senare samma år skulle jag komma att sälja Cyclonen och istället köpa ett ex av den då helt nya Typhoon, vilken också blev den första bössan i modern tid som jag tog ut licens för under våren 2005. Den bössan såldes sedermera och ersattas av en BSA Ultra som jag fortfarande har kvar.

Crosman Super Pell

  Performance Pellets kräver goda sellingpoints för att kunden ska öppna plånboken

Diaboler har som bekant ett stort ansvar för den praktiska precision som man kan utvinna ur ett luftvapen. En gång i tiden så var emellertid dåtidens luftvapen tämligen primitiva med dagens mått mätt. De hade tunga avtryckarsystem, grova och diffusa öppna riktmedel och relativt varierande kvalité på piporna. Med sådana förutsättningar så var det inte så noga med vilka diaboler man använde - även relativt dåliga diaboler upptäcktes så att säga inte av användaren i skenet (mörkret?) av vapnets övriga begränsningar. Av den anledningen så var oftast priset den faktor som avgjorde vilken diabol som köparen valde, förutsatt att det överhuvudtaget fanns flera varianter att välja mellan.

Många amerikanska tillverkare hade upptäckt att en del luftvapenköpare använde utländska lågprisdiaboler till både utländska, främst brittiska, vapen likväl som inhemska amerikanska dito. Detta var inte bra av två anledningar, dels förlorade man marknadsandelar på ammunitionsfronten och dels så levererade inte de amerikanska vapnen optimal precision med främmande skräpammunition.

  Super Pells hade ett distinkt udda utseende med ribbad midja

Detta problem beslöt man sig att angripa igenom att tillverka en bättre diabol, en diabol som förvisso skulle kosta lite mera (o vara mer lönsam dessutom) men som i gengäld skulle vara påkostat tillverkad med råvaror av hög kvalité. Till att börja med så valde man så rent och ocirkulerat bly som möjligt där många andra tillverkare körde med lite vad som helst, inte sällan återanvänt bly från alla möjliga tidigare ändamål. Sedan körde man med fräscha pressar, man beslöt sig för att trumla diabolerna efteråt och slutligen så begöt man dem med en form av olja för att motverka oxidation. 

Rent antomiskt sett så förlängde man diabolerna relativt de samtida brittiska diabolerna av typen "bulldog" och fick därför en tyngre diabol med lite annan formfaktor som sannolikt också ökade deras BC samtidigt som den högre vikten gav en bättre bibehållen anslagsenergi, inte minst med tanke på att många av dessa diaboler kom att användas i de amerikanska pumpvapnen, vilka likt dagens PCP, fungerade effektivast med tyngre diaboler. 

  Sin tids superdiabol, i alla fall vid lanseringen..

Trots det lite högre priset så blev Super Pell en mycket uppskattad diabol och kom att bli en storsäljare på den amerikanska marknaden under flera decennier, ända fram till 1990 då efterföljaren Premiers började representera en helt ny tid och dito teknologi där gamla Super Pell ända sedan 1970-talet hade tappat uppskattning i skenet av allt bättre importerade diaboler från länder som Tyskland och Japan.

De nya Premiers var ett ordentligt paradimskifte för Crosman, dels så skickade man av de gamla pressarna som nu länge hade levt på övertid och som sedan flera decennier hade producerat allt sämre diaboler och dels så började man använda en betydligt hårdare legering. Med den nya legeringen så fick man färre transpor/hanteringsskador och dessa nya diaboler kom också att fungera betydligt bättre i de allt mer populära repetervapnen. Ursprungligen så var tanken att ärovördiga Super Pell skulle kvarstå som ett budgetalternativ till de då ordentligt dyra Premiers men den idén övergav man ganska fort eftersom Super Pells helt enkelt hade blivit så dåliga att de inte längre förmådde att konkurrera ens med de importerade lågprisdiabolerna.

En udda jätte!

  Det är nu 14 år sedan den kom ut på marknaden..

Under de senaste åren så har ju Gamos sortiment nästan totalt dominerats av överstarka fjäderluftgevär kännetecknade av plastigt utförande, primitiv finish och råa skjutegenskaper. Hela den inriktningen av sortimentet började på allvar 2002 med lanseringen av Gamo 1250 Hunter, eller Hurricane som den kallades på vissa marknader. Modellen ersattes sedan delvis 2007 av en utvecklad variant benämnd Hunter 1600 Extreme, som enkelt uttryckt var en 1250 men med en lång slank pipvikt istället för den kortare originalvarianten som dessutom hade öppna riktmedel och med ännu högre angiven effekt.

I korta ordalag så kan man beskriva 1250 som gigantisk! Detta är i sanning ett riktigt fullsize-bössa med 119 cm totallängd och en vikt på 4600 gram, utan optik ombord. Att anspänna vapnet kräver trots den långa pipan en högst ansenlig kraft - Gamo själva uppgav 58 lbs (jmfr HW80 - 34 lbs och HW30S - 18 lbs), vilket är 2 lbs mindre än den luftfjäderdrivna Theoben Eliminator (Mk III) på fullt tryck och 10 lbs mer än Webley & Scott Patriot. 

Översatt till vanlig svenska så krävs det en ordentlig insats för att spänna vapnet och alla klarar det helt enkelt inte. Med vana, rätt teknik och god fysik så är det naturligtvis fullt görligt men det är såpass tungt att man inte gärna skjuter ett skott extra då anspänningen näst intill avskräcker från användandet av vapnet. Jag fann själv anspänningen som enklast (nja, minst tung) om man hade lite sving i anspänningsrörelsen. Detta funkar bra eftersom spiralstålslagfjädern är förhållandevis progressiv, till skillnad från hos de överstarka luftfjädervapnen.

Modellen har lyckligtvis antibeartrap och tur är väl detta för skulle man lyckas avfyra vapnet i anspänt läge så är det nog bud på att hela vapnet hade flugit ur händerna!

 En slagfjäder av episka dimensioner!

Det intressanta med modellen är emellertid inte bara dimensionerna och den enorma drivkällans anspänningskaraktäristik utan modellen har faktiskt en del brittiska värden, passning, finish och den övergripande känslan av kvalité upplevs som milsvid ifrån det övriga samtida Gamosortimentet. Hela bössan känns faktiskt premium på detta sätt. Nästa positiva överraskning var avtryckarsystemet, en del av Gamos vapen som sällan renderar alltför positiva omdömen. Avtrycket har visserligen ett traditionellt släp men känslan är inte lika grusig som brukar vara fallet med Gamos. För att vara en grov dunderfjäderbössa så får man nog hålla Gamos avtryck på den här modellen som något av de bättre i kategorin.

Det exemplar jag sköt hade kaliber 22 och det var naturligtvis med en viss fruktan som man avlossade det första skottet, potenta Gamo är ju inte direkt kända för någon form av silkesmjuk avfyrningscykel. Så inte i detta fall, kan jag avslöja! En rejäl spark i rekylen, kanske inte lika illa som de Webley & Scott Patriot som jag har haft (det tvivelaktiga) nöjet att bekanta mig med, men ändå. Värst var nog ändå fjädertwaaaanget, som var bland de värsta jag hittills har upplevt, en subjektiv känsla som vapnet ägare också bekräftade från sin egen erfarenhet.

Effekten var emellertid inget som gjorde någon besviken! Den stora Gamo spottade ut 16 grains JSB Exakt med (förbluffande jämna) 275-278 mps och det innebär nästan exakt 40 joule! Det är riktigt hett för att vara en fjäderbössa med kaliber 22 och inte långt ifrån vad Webley & Scott Patriot klarar med kaliber 25.

Den praktiska precisionen var tyvärr inget direkt att skriva hem om. Ägaren som var väl inskjuten på modellen kunde samla fem skott inom en femkrona på 30 mätta meter och där någonstans var nog gränsen för vad detta exemplar kunde prestera. Själv så var jag inte i närheten av så goda resultat med samma vapen och dito ammunition så detta är onekligen ett vapen som kräver att skytten van vid vapenexemplaret med en hel del övning i bagaget.

  Inte tillgänglig på alla marknader - nä, 1250 Hunter är inte för alla..

Sammanfattningsvis så är jag ingen vän av Gamo överlag men den här modellen hade faktiskt en viss karisma eftersom den hade en helt annan känsla än vad man vanligtvis förknippar med detta fabrikat. Passningen, finishen, känslan av kvalité samt dess avtryck bröt tydligt av mot mina tidigare erfarenheter av potenta Gamos. Anspänningen var emellertid närmast avtändande och såväl effekt som avfyrningskaraktäristik var tyvärr alltför typisk för Gamo i mindre smickrande sammanhang. 

Trots detta så tror jag nog att denna Gamo över tid kommer att ha ett visst intresse hos framtidens samlare. Den är lite som en modern variant av 1980-talets Gamo Hunter men en generation senare och två format grövre. Dessutom så är den den första varianten/versionen av Gamos nuvarande generation monsterbössor  och kanske även den sista med traditionella värden i bagaget när det gäller finish och vapenkänsla.

Kort sagt ett vapen man minns, både på gott och ont...

En titt in i spåkulan

  Framtiden är alltid svår att förutspå

Med tanke på att det börjar bli allt mer oroligt inom jakt- och sportskyttehobby så får även Airpang frågor om vad man tror att framtiden kan bära med sig. I sak så är det naturligtvis helt meningslöst att spekulera men eftersom det ändå finns en önskan om detta så ska jag kika lite i kristallkulan och dra till med mina egna högst personliga gissningar.

Sannolikhet 80%

Femårslicenser är jag tämligen övertygad om att vi kommer att drabbas utav. Vi har redan systemet för helautomater och flerskotts enhandsvapen så systemet som sådant är redan väl inarbetat. Att tillämpa tidsbegränsade licenser är inte ovanligt heller i övriga Europa. För att kunna lösa detta rent praktiskt, vilket man inte klarar av ens med nuvarande (relativt fåtaliga) femåringar, så kommer man förmodligen att höja licensavgifterna. Då klarar man uppgiften och kan förhoppningsvis också korta ner handläggningstiderna. Sverige har ju internationellt sett en låg licensavgift om 250 kr, England har i jämförelse betydligt högre £55. Allmänheten ser säkert inget problem med att licenser omprövas på regelbunden basis och RPS kommer naturligtvis att hävda fördelen med att man blir av med skrivbordsvapen och vapeninnehav hos åldringar där vapnen bara ligger kvar av gammal vana tills vederbörande går ur tiden.

Sannolikhet 30%

Mentaltester är jag mycket tveksam till rent praktisk och om det ändå skulle komma, vilket jag håller som betydligt mera tveksamt, så kommer det förmodligen att handla om en vanlig hälsokontroll, ungefär som när man förnyar ett körkort med högre behörighet. Jag känner mig ganska trygg i att man kommer att låta befintligt vapeninnehav ligga kvar på evighetslicenser, precis som man gjorde 2000 då de först infördes.

Sannolikhet 50%

Vad gäller automatvapen så är jag också mera tveksam, min spontana känsla är att det kan gå fifty-fifty. Blir det förbud så kommer det förmodligen också bara att gälla framöver (som med kortpipiga vapen på jaktlicens innan 2003), så att befintligt bestånd inte påverkas. Det känns som att det balanserande kriteriet blir huruvida man ska förbjuda alla automater eller bara sådana med löstagbara magasin.

Sannolikhet 45%

Det föreslagna förbudet mot distanshandel är också en sak som kan falla ut precis hur som helst, en klen tröst i sammanhanget är att det förmodligen bara kommer att gälla licensvapen (=vapen som kräver vapenhandlartillstånd). Även här ser vi att ett liknande regelsystem tillämpas utomlands, mest känt torde 2007 VCR-Act  i England vara.

Sannolikhet 60%

Inget positivt då? Jo, jag tror på bättre regelverk för ljuddämpare och vissa signaler om detta har redan hörts. Dämpare är ju tillståndsfria i många jämförbara länder, inte minst här i Norden, så förhoppningsvis så får vi också åtnjuta detta framöver. Redan nu är ju lagstiftningen mer avslappnad jämfört med för bara några år sedan och nu kan man ju enkelt få ut licens för dämpare på vissa vapen, liksom att många luftvapen ignoreras.

Ringar på vattnet..

Nationellt sett så vet jag att RPS är sugna på en kaliberbegränsning, så att man bara kommer att tillåta 177 som licensfria. Då blir man av med skenstrypta vapen med grov kaliber liksom Airsoft, som man har ett extra horn i sidan mot. Likaså vill man att tårgasvapen och elchocksvapen även fortsättningsvis ska ligga på licens. Har vi någon öppning att vänta här så är det sannolikt på kaliber 177 som i den bästa av världar endera blir obegränsad eller höjd till 16 joule. Har vi däremot otur så blir det ingen effektförändring alls eller en sänkning mot 7.50 joule.

Även om kaliber 177 inte är tillåten för jakt så är ändå snabba 177 en spännande vapentyp...

Sannolikheten här är enormt svår att bedöma. Enklast vore ju en ren kaliberbegränsning utan att blanda in anslagsenergier, detta har ju fungerat bra i andra jämförbara länder och gör bedömningen på fältet om vapnet är licensfritt eller inte betydligt enklare, snabbare och billigare. Detta skulle ju också möjligtvis kunna lugna upprörda handlare och entusiaster som får begränsningar för de mer grovkalibriga vapnen, liksom sportskytteförbund och liknande intresseorganisationer.

Hur vår hobby skulle komma att påverkas är naturligtvis ännu svårare att förutspå eftersom det helt och hållet beror på vilka lagförändringar som kommer att genomföras. Här kan allt slå från klar förbättring till en klar försämring.

Fortare än snabbt!

  HN Baracuda är traditionella diaboler i tungviktsutförande.

I mitt tidigare inlägg så spekulerade jag i om vi kanske kommer att få se fler vapen med kaliber 177 på full effekt om dessa kan komma att bli licensfria igenom en eventuellt förändrad vapenlagstiftning framöver. En fråga som genast dök upp var naturligtvis var gränsen finns - alltså, hur fort kan man skjuta med ett luftgevär i kaliber 177 med bibehållen bra praktisk precision?

Enkelt uttryckt så är svaret att detta beror helt på vilken projektil man använder.

Traditionella diaboler med uttalad midja är egentligen inte avsedda för höga hastigheter. De är konstruerade för att ha ett "drag", alltså en kontrollerad nivå av luftmotstånd som balanserar upp diabolen under flykten så att den håller sig stabil och därmed bibehåller precisionen. Hade man alltså fått en diabol med ett för lågt luftmotstånd så skulle den ofelbart att förlora sin praktiska precision. Man kan alltså jämföra diabolen lite med badmintonboll, den träffar där spelaren slår den eftersom dess bakre del stabiliserar den igenom sitt kontrollerade luftmotstånd. Skulle man klippa bort bakdelen på badmintonbollen så skulle det bli avsevärt svårare att rikta träffen, även om bollen flyger betydligt fortare utan den bromsande stjärten.

  JSB Heavy använder miniéformen för att bättre klara höga hastigheter med bibehållen precision.

För att gå runt det är problemet så kan man använda projektiler som har en mer lämpad utformning för höga hastigheter och där har de flesta tillverkare av luftvapenprojektiler valt att använda minié-formen. Här är det fråga om en mer spolformad projektil som nästan helt saknar den midja som kännetecknar den klassiska diabolen. Den är formgivningen gör att diabolen blir mindre beroende av den markerade diabolstjärten och dess korrekta luftmotstånd. Resultatet är att man får en projektil som får bättre praktisk precision vid höga hastigheter men som i gengäld ställer större krav på ammunitionstillverkaren då dessa diaboler i ännu högre grad måste vara linjärt centrerade.

Vanliga diaboler behöver inte vara 100% linjärt centrerade i samma grad som miniéprojektiler eftersom den bromskraft som diabolens stjärt möter är såpass stark att den kan väga upp eller minska den negativa pendelrörelse som en icke perfekt centralt linjerad diabol besitter. Miniéprojektiler däremot har inte den extra bromskraften tillgänglig och därför måste projektilens kropp helt enkelt vara bättre balanserad.

Så, vad betyder detta i praktiken?

För något decennium sedan så hade jag ett PCP med kaliber 177 på licens och den pressade jag omsorgsfullt ut till sitt yttersta. Tidsmässigt sett så sammanföll mitt ägande av denna med lanseringen av marknadens kanske absolut bästa miniéprojektil - 10.30 JSB Heavy - och jag kunde häpet konstera att när vanliga diabolformade projektiler tappade den praktiska precisionen vid runt 950 fps så klarade de lika tunga JSB Heavy ända upp till 1030 (!) fps med samma resultat. I detta fall så vann jag alltså 70-80 fps igenom att använda miniéprojektiler snarare än diaboler.

Charlie DaTuna

  Bob Werner har lämnat oss..

En av de mest kända anonyma profilerna på den amerikanska luftvapenscenen har tragiskt nog lämnat oss under gårdagen. Bob var en man med många järn i elden men är kanske allra mest känd som pseudonymen Charlie DaTuna under vilken han ägnade sig åt luftvapentuning av företrädelevis billiga spanska och kinesiska fjäderluftgevär. Det var i den rollen som han marknadsförde och sålde sina berömda GRT- avtryckare som skapar en avsevärd förbättring åt Gamos enhetsavtryck och som blev populära tillval både för Gamos och de äldre Theoben som delade samma avtryckarsystem.

Den andra delen av hans arv var att han tillsammans med sin gode vän och kompanjon Gene Curtis skapade det ledande amerikanska luftvapenforumet Gateways To Airguns, GTA under försommaren 2006.

Själv hade jag en ganska sporadisk personlig kontakt med Charlie men jag läste mycket av det han skrev, han var nämligen väldigt informativ runt hobbyn och betraktade olika guider som självklarheter snarare än nödvändigheter runt luftvapen i allmänhet och de produkter som han saluförde i synnerhet.

Liksom många andra luftvapenprofiler så hade han också en lätt konfrontativ sida och hans duster med Steve Woodward (aka Steve in NC) var både underhållande och episka. Den mest bisarra argumentationen jag hörde i deras stormiga debatter var för övrigt när Bob avspisade Steve som mindre trovärdig på basis att han var ateist!? 

De sista åren så hade dock Bob dragit sig tillbaka en hel del, främst på grund av sina hälsoproblem. Sitt företag lämnade han över till den gode vännen Gene som i sin tur, också på grund av bekymmer med sin egen hälsa, efter några år lät sin hustru Cathy Curtis.

Trots alla turer så lämnade Charlie ett bra arv efter sig till alla luftvapenfantaster, både igenom GTAs forum och hans mycket uppskattade avtryckare.

Ett fantastiskt tillbehör !

  En av mina favoritplatser men tyvärr ganska så ljudkänslig - en underbar vårkväll

Jag såg på det svenska luftvapenforumet att man förde en diskussion runt ljuddämpare för luftgevär och i denna tråd så konstaterades det samstämmigt att prevalensen av just ljuddämpare på nya modeller ute i handeln förefaller ha ökat betydligt. Själv så har jag gjort samma iakttagelse och det förefaller dessutom som att allt fler marknadsaktörer inte längre blygs över detta utan de annonserar gärna sina produkter som utrustade med just ljuddämpare eller ljuddämpande anordningar snarare än att försöka linda in företeelsen i mer diskreta beskrivningar.

I grund och botten så tycker jag detta är bra, den här typen av förfarande kommer tveklöst att på sikt agera som dörröppnare för utvecklingen. Syns och finns dämparna runtomkring oss så normaliseras dessa som de eminenta tillbehör som de faktiskt också utgör.

I nyss nämnda tråd så föreföll konsensus av deltagarna landa i att dämpare för licenspliktiga vapen troligen är licenspliktiga men att dämpare för licensfria vapen sannolikt inte är det. Detta är en tolkning som jag i sak själv stödjer. Problemen är dock två; hur bevisar man att dämparen bara är till ett licensfritt vapen och hur hanterar man de oproportionella negativa konsekvenser för den enskilde som en felaktig tolkning kan komma att innebära?  För integrerade ljuddämpare, ofta maskerade som shrouds, så har man troligtvis enklare att övertyga en rättsinstans om att dessa inte är varken avsedda för eller passande till, företrädelsevis krutdrivna, licenspliktiga skjutvapen.

Det stora kruxet är de lösa dämparna, som ju till sin konstruktion kan fungera precis lika bra på en 22LR som på ett PCP. Här kan bevisläget bli mycket kärvare och i synnerhet för ett vapen som inte säljs med en dylik ljuddämpare som original över disk. Skulle nu en rättsvårdande myndighet besluta sig för att fälla ett ljuddämparinnehav så kan dryga efterräkningar för innehavaren stå att vänta. Just detta gör att många entusiaster av lätt begripliga skäl föredrar att inte chansa.

Detta är naturligtvis klokt i sak.

Personligen så hoppas jag dock att vi så snart som möjligt får se ett klarläggande från myndigheterna om hur framtiden för våra ljuddämpare till luftvapen ska betraktas i juridiskt hänseende. Den nuvarande situationen är ju på de flesta sätt mycket frustrerande och otillfredsställande eftersom insikten om ljuddämparen mervärden börjar stå allt mer klar överallt, både hos entusiaster och utomstående.

  Ansvarsfulla och miljövänliga skyttar använder ljuddämpare - förhoppningsvis snart också i Sverige.

 Luftvapen är roligt, säkert och framför allt en mycket miljövänlig skyttesport till vilken ljuddämpare är en lika självklar och nödvändig del som katalysatorn hos en personbil. Här behöver vi med andra ord tyvärr myndigheternas hjälp för att kunna få lov att ta ett ännu större miljöansvar. För på sista raden så finns det trots allt en gemensam målbild. Myndigheterna önskar ju som bekant begränsa mängden och närvaron av krutdrivna skjutvapen i samhället samtidigt som vi önskar få fler vänner i vår egen skyttehobby.

Allt detta talar för att luftvapen är en sport och hobby som även i omgivningens ögon förtjänar att ha framtiden för sig och i den framtiden så är ljuddämparen utan tvekan en mycket viktig del. Luftvapen kan leverera säkerhet, skjutglädje, miljöhänsyn och tillgänglighet på ett sätt som inga krutvapen förmår.

Framtiden är vår!

En amerikansk klassiker!

Ett udda vapen här i Sverige..

Pumpvapen av typen MSP utrustade med magasin är inte vanliga men en av de mest kända, relativt sett, torde ändå vara Benjamin 3120. Detta är helt enkelt en magasinsvariant av modell 340, 342 och 347 och snarlikt den samtida svenska motsvarigheten Excellent Match.

Modellvarianten presenterades 1959 och kom sedan att hänga med i produktionen ända fram till 1982. Det är alltså ett betydligt nyare vapen än vad man först kan tro, med tanke på dess enkla och ålderdomliga formgivning.

Två varianter av förstock existerar emellertid, dels den tidiga varianten som visas på bilden högst upp, benämnd "corn cob" för dess likhet med en majskolv, och dels en mer rektangulärt fyrkantig version som påminner om de sista Blue Streaks som Sheridan tillverkade. Denna sista variant är emellertid tämligen sällsynt trots att 340 fick den formgivningen redan 1973. Troligtvis så var den fyrkantigare förstocken/pumphandtaget på 3120 ett resultat av att man byggde lite från det man hade på hyllan i samband med nedläggningen av Benjamin som självständig tillverkare.

En video från AoA som hyllar modellen.

Rent konstruktivt sett så är 3120 ett tämligen konventionellt amerikanskt pumpgevär med den lilla skillnaden att man har ett extra rör ovanför pipan, vilket då tjänstgör som ett simpelt magasin. På grund av den här konstruktionen så skjuter man inte vapnet med konventionella diaboler utan istället med kaliber 22 rundkulor. Magasinröret fylls alltså med rundkulor och dessa matas in till pipan igenom repeterrörelsen samtidigt som mynningen riktas uppåt.

Efter 8 pumptag så kan sedan en frisk och fräsch 3120 spotta ut 15.43 grains rundkulor med jämna och fina 550 fps vilket betyder ca 14 joule. Modellen som sådan var inte helt ovanlig för skadedjursjakt inomhus i exempelvis lador och silos i USA på 1950/60-talet eftersom den hade variabel utgångshastighet, bra med fart på full effekt samt var smidig att handaha med sin rekylfria avfyrning och inbyggda luftkälla. Vapnet kunde sedan laddas upp i magasinet med en hel dags förbrukning av rundkulor åt den som gick på jaktstigen.

De främsta tillkortakommandena var förutom själva pumpningen att vapnet var högljutt på full effekt och hade en tveksam praktisk precision på lite längre avstånd på grund av rundkulorna, det sistnämnda var dock inget jätteproblem över de korta distanser som oftast är aktuella vid skyddsjakt inomhus.

Idag så är dessa vapen närmast samlarvapen, precis som MSP i gemen. Det är historiskt intressanta gevär som tyvärr saknar mycket av karisman och historiken bakom starkare varumärken som den ikoniska Sheridan och som av den anledningen ibland kan kännas närmast ouppskattade.

En gång i tiden så var dock Benjamin ett framgångsrikt och uppskattat fabrikat och inte bara ett litet varumärke hos Crosmans stora fabrikatsportfölj. De hade en distinkt eget utseende och dito framtoning vilket dessvärre slätades ut till anonymitetens gräns i samband med att de blev uppköpta. Skrattar bäst som skrattar sist, gäller dock eftersom Benjamin är det sista riktiga MSP som tillverkas i USA numera efter Sheridans frånfällle och en Benjamin 392 är idag allt som finns kvar av den en gång så typiska tillverkningen av amerikanska pumpgevär riktade till vuxna entusiaster.