Den perfekta kompromissen!

  Allt fler av dagens moderna PCP erbjuds med laminatstock som tillval.

Som de många entusiaster säkert har noterat så tillverkas allt fler luftvapen med stockar av plast, eller "komposit" som de flesta tillverkare hellre benämner dem. En gång i tiden för 30-40 år sedan och ännu tidigare så tillverkade man som regel alla vapenstockar, inklusive stockar till luftvapen, av valnöt. Detta ersattes under de senaste decennierna främst av trästockar som istället skapades av andra träslag, som exempelvis bok. Sedan, från millenieskiftet och framåt ungefär, så har plaststockar blivit mer och mer dominerande.

Valnöt är ett bra material för vapenstockar, även ur ett praktiskt perspektiv, men då tiden för återväxt av valnöt är lång - fler hundra år - så har vi börjat tömma tillgångarna på den typen av valnöt som är ekonomiskt försvarbara att använda runt om i världen. Resultatet blev då att råmaterialet blev dyrare och sålunda inte längre aktuellt att använda på billigare vapen.

Den kronologiska efterträdaren i historien blev olika typer av "hardwood", för Europa oftast bok. På många sätt så var bok ett bra alternativ, visserligen inte lika vackert som valnöt och dessutom tyngre men avsevärt billigare och därtill även tåligare mot vissa former av belastningar, typ anspänningen av potenta fjäderluftvapen.

Alla träslag har emellertid en del gemensamma nackdelar. Trä är ett naturmaterial och måste hanteras på ett särskilt sätt. Träd måste huggas ner, transporteras, kapas, svarvas och därefter fräsas till rätt utseende och passform. Stockarna måste sedan efterbehandlas för finish och slutligen förvaras på rätt sätt, i rätt temperatur och på ett sådant sätt att de inte riskerar att bli skadade av fysisk hantering.

En lösning på alla dessa problem blev plaststocken som från mitten av 1960-talet och i synnerhet ifrån 1990-talet och framåt började etablera sig ordentligt som lämpligt material till vapenstockar. Dessa stockar skapas av små plastkulor som är enkla, utrymmeseffektiva och temperaturokänsliga att förvara. När sedan en stock behöver framställas så smälter man ner kulorna och pressgjuter fram en lämplig stock som i princip blir redo för montering direkt.

Behöver man ställa om produktionen så kan kulorna lätt användas till en annan gjutform och man slipper stå där med X antal stockar "över" ifrån en nedlagd produktion. Vill man slutligen ha olika egenskaper eller varierande kvalité på stockarna så kan man reglera detta med hjälp av vilken typ av kulor man laddar gjutmaskinen med.

Det är alltså inte så konstigt att plaststockar har kommit att dominera den moderna vapenproduktionen och i synnerhet inte hos billigare vapen där trästockar endera är för dyra eller för bökiga att arbeta med.

Förutom dessa tre dominerande typer av material till våra vapen så finns det även ett fjärde alternativ som dagens inlägg kommer att behandla - nämligen laminatstocken, ett relativt nytt alternativ hos Sporting Airguns, både för PCP och mer traditionella fjädervapen.

De senaste åren så har alltså laminatstockar blivit allt vanligare som upgrades till olika vapens basstockar av plast. I den meningen så kan vi alltså knappast betrakta laminatstocken som ett enklare alternativ. De flesta köpare betraktar laminat som "bättre" än plast och hardwood men "sämre" än valnöt och är därför beredda att betala lite mera för en laminatstock med dess träkänsla framför de oftast mer kliniska och artificiella plaststockarna.

  Vapen för krävande tävlingsgrenar som Hunter Field Target använder inte sällan laminatstockar

Men, vad är då en laminatstock och vilka för- respektive eventuella nackdelar har den?

Om vi börjar från roten (!) så måste vi börja med plywood, för utan plywood så har vi inga riktiga laminatstockar. Plywood, eller kryssfaner, är en skiva av tunnare korslagda faner som är limmade med fenolhartslim och pressade med högt tryck under värmebehandling, till en relativt hållfast och formstabil produkt.

Plywood varierar i tjocklek mellan vanligtvis cirka tre millimeter och tre centimeter. De olika skikten är lagda och limmade korsvis, med all ytfaner lagd i samma riktning. Furu och gran är de vanligaste träslagen i byggnadsindustrin, där gran ibland används som mellanfaner. Inom båt- och skeppsvarvsindustin används i regel ädlare träslag, vilka har större motståndskraft mot röt- och mögelangrepp; till exempel teak och olika mahognyarter.

I möbel- och inredningssammanhang används ofta björkplywood eller olika sorters ädelträ  för bättre formbarhet. Det finns även modellplyvood eller flygplansplywood som används av modellbyggare och inom flygplanstillverkning; dessa är mycket tunna – allt ifrån ett par tiondels millimeter upp till cirka tre millimeter.

Plywood indelas normalt i knivskuren faner, som är den bättre kvalitén, och svarvad faner.

Själva faneren som sådan uppfanns av Sir Samuel Bentham redan 1797, vars egentliga innovation var en speciell mekanisk hyvel som kunde hyvla trä tillräckligt tunt för att framställa faner. Användningen av faner för att framställa modern plywood dröjde dock ytterligare ett antal decennier och lanserades av Immanuel Nobel (Alfred Nobels far!), som för tidigt ute med att inse potentialen hos plywood som byggnadsmaterial igenom att man limmade ihop faner med fiberriktningarna åt olika håll. Från slutet av 1860-talet och framåt så blev plywood förekommande som byggnadsmaterial men dess riktiga break till vad det är idag utvecklades först på 1920-talet då plywood blev allmänt känt hos gemene man.

Som vapenstock så kom plywooden först till användning under slutet av andra världskriget då Tyskland hade svårt att få tag på trä till stockarna på sina krigsvapen, främst Mauser K98 och G43, och då började experimentera med just plywood som ett lämpligt surrugat. Efter kriget så hakade dåvarande Sovjetunionen snabbt på idén och utvecklade tekniken ytterligare där laminatstockarna snabbt kom att uppskattas i landets ofta ganska kärva klimat.

  Även bullpups börjar komma med laminatstockar.

Tittar man rent praktiskt på laminatstocken så erbjuder nämligen denna en del intressanta egenskaper.

För tillverkaren så är laminaten intressant då den är billig att tillverka i den mening att råmaterialet blir billigt. Till laminatstocken så kan man ju använda trä som annars inte hade dugt till vapenstocktillverkning. Likaså behöver man inte ha samma stora volym trä i perfekt kondition som en hel stock kräver. Har man ett stycke trä med defekter som man inte vill använda så kan man ju bortse ifrån det området, de "skivor" som uppstår när man fanerhyvlar hela stycket, och då bara bruka de fullgoda skivorna. Man får alltså ett bättre utnyttjande av råmaterialet.

Nästa detalj, som förmodligen är den mest kända, har varit laminatets goda möjligheter att stå emot skiftande temperaturer och fuktighetsgrader. Till skillnad ifrån solida trästockar så är laminat mer formstabilt och har mindre risk att röra sig, ens millimetermässigt, jämfört med solida stockar - detta då i ett sammanhang där varje form av rörelse, hur liten den än är, på ett avgörande sätt kan förändra resultatet hos exempelvis en inskjutning.

Slutligen så är en laminatstock mekaniskt sett utomordentligt stark, jämfört med en vanlig trästock, eftersom fibrerna ligger växelvis och inte i den riktning som är naturligt framväxt i naturen. En bra konstruerad laminatstock kan faktiskt vara så stark att den kan jämföras med en glasfiberstock!

Förutom detta så absorberar en laminatstock vibrationer på ett bättre sätt än både aluminium- och glasfiberstockar, en egenskap som bland annat gjorde att laminatstocken hängde med förbluffande länge som stockalternativ hos renodlade tävlingsvapen. Laminatstocken är också "varm" och ger en skön träkänsla till skillnad ifrån de flesta olika plaststockar.

Nackdelar då?

En stor - vikten! Laminatstockar blir igenom sin konstruktion mer kompakta, de får en högre densitet helt enkelt. Detta, i kombination med att man ofta använder i sig självt väldigt solida träslag, såsom exempelvis bok, gör att skillnaden i vikt mot exempelvis en plaststock kan bli avsevärd.

  En del laminatstockar kan vara tämligen färgstarka...

Nästa nackdel är att laminatet kan vara mer komplext att tillverka. En vanlig trästock får ju ett råmaterial nästan färdigt för bearbetning där man hos laminatet först måste framställa detsamma. Att tillverka en bra laminatstock är nämligen betydligt svårare än att bara "limma ihop lite plywoodskivor", även om grundprincipen är sådan.

Tillverkarna av laminatstockar brukar med iver försvara och hemlighålla den exakta recepturen av lim, ytlack och andra variabler som skiljer en premium laminatstock ifrån något som glada amatörer har knåpat ihop i snickarboden. Grundprincipen är emellertid att man använder faner som är 1.50-1.60 mm tjocka och att ungefär 30-35 lager av dessa brukar åtgå. Varje lager (alltså minst två faner) impregneras separat under högt tryck med ett vattenresistent färgämne.

  En mer subtil mix av färger ger i regel ett mera sobert intryck av vapnet

Därefter så lägger man lagren omlott och fogar samman dem med ett vattentåligt lim av epoxyresin. Här kan också olika lager av faner få helt olika infärgning för att ge ett levande visuellt intryck näst stocken är färdig. När lagren är färdiga så pressas allt ihop under tryck och värme till ett solitt block, ur vilken man sedan fräser ut den färdiga stocken. Slutligen så brukar man bestryka stocken med lack eller försegla den med en artificiell gummifinish.

Nu, i en tid där valnöt blir dyrare och ovanligare, så tror jag att vi alla kommer att få se allt fler laminatstockar som tillval till de plaststockade standardvapnen. Laminatet kan här fånga upp de kunder som ogillar plaststockar därmed rädda dem som köpare för modellen. Detta då utan att drabbas av den brutala prisbilden som bara kommer att stegas successivt när valnöten blir allt mer exklusiv. 

Arvet från tävlingsbanan..

Rowan Engineerings digitala sidohjul visar vägen till framtiden..

Tävlingar och krig har alltid skapat utveckling och framsteg, brukar det sägas och detta är naturligtvis helt sant. Historien har visat att många inovationer, exemepelvis inom fordonsindustrin härstammar direkt ifrån tävlingsbanan och denna princip gäller naturligtvis även hos så ödmjuka redskap som luftvapen.

Precis som med F1 så har Field Target skapat en del teknologi (och även rena modenycker) som numera återkommer hos vanliga luftvapen för normalt fritidsbruk, inklusive jakt. Ett exempel är den optiska avståndsbedömningen via stora sidohjul och en utveckling av det konceptet har den alltid så alerta brittiska firman Rowan Engineering skapat.

På den brittiska vapen och skyttemässan så presenterades nyligen detta spännande tillbehör och i filmen ovan så kan vi se lite hur detta tekniska underverket fungerar i verkligheten. En inte alltför avancerad gissning är att vi framöver kommer att se fler digitala finesser inbyggda i framtidens optiska riktmedel, såväl kamera/video liksom avståndskompenserande automatiska inställningar för varierande avstånd.

Framtiden kommer att bli mycket spännande...

En trevlig vårtävling !

  En helt vanlig Ruger 10/22 kan ju också vara ett lämpligt tävlingsredskap..

Idag så bjuder SAKO in till sin SAKO Challenge för 2016 på Spillepengens skyttebana i Malmö med Hurricane som medarrangör. Med andra ord dags att tävla och tävlingsformen blir traditionellt jaktstigsskytte. 

Jag citerar:

Sako Challenge - ”Sveriges roligaste och mest omväxlande .22LR kuljaktstig” 

Datum: 17/4-2016

Tävlingsform: Kuljaktstig kaliber .22LR och luftgevär upp till kaliber .25

Mäktiga magasin !

Ripley Airguns mästerverk - Ripley Rifle XL25  

I Derbyshire, England, så finns det en mycket liten tillverkare, egentligen närmast en customtillverkare, vid namn Stevie Wilkins som tillverkar Ripley Airguns, en verksamhet som faktiskt har varit igång under flera decennier trots att man ägnar sig åt en såpss modern vapentyp som finkalibriga PCP.

Igenom åren så har man tillverkat sina vapen i egen verksamhet, såväl som i samarbete med andra mindre aktörer, exempelvis Jim Hogan (han med Logun Airguns, ni vet). Förutom handbyggda customvapen riktade främst mot Field Target så saluför man även några modeller i sin XL-serie riktade till mer rekreativa användningsändamål.

Alla turer runt Ripley/Logun/Hogan osv kommer säkert att kunna bli temat för ett långt helginlägg någon gång i framtiden men anledningen till att jag tar upp just den här tillverkaren idag beror på en fråga jag fick om vilket PCP som har tillverkats med störst magasin.

Så, vilka PCP har egentligen haft störst magasin?

Tja, lite beror det ju på hur man räknar. Självfallet så kommer ju exempelvis ett magasin med kaliber 177 rymma fler diaboler än ett likadant magasin med grövre kaliber. För enkelhets skull så tar jag mig friheten att enbart räkna kaliber 22. Detta eftersom kalibern är vanlig och lätt att relatera till liksom att många vapen med stor magasinskapacitet helt enkelt inte tillverkades med kaliber 177.

När man talar om PCP med stor magasinkapacitet så brukar oftast just Ripley omnämnas, deras XL25 har ju inte mindre än tre inbyggda magasin som tillsammans, och i en rak följd, kan leverera just 25 skott i löpande följd. Gemensamt för alla PCP med stora magasinckapacieteter är nämligen att de alla har tämligen udda (och spännande) konstruktionslösningar. Här har sannerligen uppfinningsrikedomen varit stor!

Ett problem för alla magasintillverkare är att magasin som rymmer mycket inuti också tar stor plats utanpå, de är alltså ofta skrymmande utvändigt och detta är naturligtvis ingen fördel ur praktisk synvinkel. För att komma runt problemet så valde Ripley en intressant väg med flera mindre separata magasin som interagerade helt separata med varann.

Lösningen byggde på att man hade ett normalt tvärställt trummagasin i blocket, detta rymde då 9 diaboler. Sedan så hade man två linjemagasin där 8 st diaboler i varje linje låg nos mot stjärt i långa rader längs varje sida baktill på blocket. När vapnet repeterades så matades diaboler ur trummagasinet på sedvanligt sätt, med den skillnaden att magasinet också fylldes på av linjemagasinen bakifrån.

Hur bra fungerade detta då? 

Ja, faktiskt ganska bra. Detta då förutsatt att ägaren hade justerat in linjemagasinen korrekt efter längden på de diaboler som man använde. Rätt justering och ett lagom repetertempo gjorde att systemet blev välfungerande, om än ganska komplext. Nackdelen var naturligtvis när man skulle ladda om hela systemet, vilket var lite mer av ett pilljobb.

 
  SKAN M32 var en hel del före sin tid med takedown och MSR-inspirerat utseende.

En annan kul lösning hade SKAN vars modell M32 faktiskt hade en magasinkapacitet på imponerande 32 skott! Här använde man liggande trummagasin där diabolerna matades inifrån centrum på magasinen och sedan utåt. På denna modell så använde en variant två magasin, där det ena låg horisontellt ovanpå det andra.

SKAN Airguns är en skapelse av Mike Childs och som tillverkades av Skan AR borta i Essex. När modellen kom så var den på många sätt väldigt före sin tid och den presenterades faktiskt redan 1991 och den hade då ett monstermagasin på hela 48 skott! Om detta inte skulle räcka så erbjöd SKAN en specialvariant med otroliga 98 skott enligt samma princip. De klassiska modellerna från SKAN var i produktion ända till 2010, om än i väldigt små upplagor de sista åren.

Är det då vettigt med exceptionellt stora magasin?

Objektivt sett så är det nog lite ett tveeggat svärd. Lika kul som det är att skjuta nonstop, lika seeegt är det sedan att sitta med pilljobbet att ladda om magasinen. Tendensen är också tyvärr sådan att ju större magasin desto bökigare och tidskrävande är själva laddprocessen.

Den bästa början!

Den har varit med under 15 år nu men det finns också många goda skäl till detta..

CZs eminenta 200-serie har länge varit en synnerligen populär modell och detta är naturligtvis inte utan anledning. På många marknader så saluförs den under Air Arms varumärke och detta med den äran. På prislappen hittar vi modellen från 5290 kr av en svensk handlare (Hurricane) och detta är mycket PCP för pengarna när man kollar runt bland vapen tillverkade i Europa.

Önskar man komplettera modellen med ett 10-skotts magasinsystem, som i filmen ovan, så får man räkna med ytterligare 1150 kr och funktionen samt kvalitétskänslan på dessa är mycket god. Återstår att se är hur modellen kommer att stå sig i konkurransen mot de kinesiska och ryska tillverkare vars basmodeller står och knackar på dörren.

Tasco Optics

  Tasco 2.5-10/40 Ao Varmint I - mycket kikarsikte för väldigt lite pengar!

Alla luftvapenfantaster har nog varit i kontakt med Tasco, en av de äldre varumärken som fortfarande förekommer då och då. Detta fabrikat har aldrig haft samma renommé som exempelvis Leupold men samtidigt så är det ändå på något sätt ändå frågan om ett varumärkeskikarsikte.

När jag började skjuta luftvapen på allvar i slutet av 1980-talet så var Tasco ett betydligt mer aktat fabrikat än numera och jag krönte min 1989 års splitt nya .22 BSA Superstar med ett Tasco 2-7/32Ao och detta var då på den tiden en absolut topprigg!

Tasco grundades redan 1954 och hade från början inget alls med varken optik eller ännu mindre kikarsikten att göra. Själva huvudverksamheten var huvudsakligen fiskedrag (!) och liknande produkter för sportfiske. På detta och många andra sätt så har Tasco faktiskt en hel del likheter med svenska Normark. Grundaren var George Rosenfield och företaget både skapades och formades som ett litet familjeföretag, beläget utanför Miami, USA. Ursprungligen så hette företaget faktiskt Tanross Supply Company och pysslade alltså med en ren grossistverksamhet.

Som grossist så var man alltid öppna för nya produkter och i början av 1960-talet så råkade man komma i kontakt med ett japanskt företag som hette Asia Optic. Detta företags representant erbjöd en linje med handkikare som kanske skulle kunna vara intressanta för den amerikanska marknaden? 

Under 1960-talet så hade få amerikaner i gemen fått upp ögonen för den enorma förändring som höll på att ske inom den japanska industrin. Ett decennium tidigare så hade japanska produkter ungefär samma anseende som vi idag hittar hos de billigaste tänkbara indiska piratkopiorna men nu, på tidigt 1960-tal, så började detta sakta men säkert att förändras. En del produkter tillverkade av företag som Honda och Seiko började få gott namn för sig och detta inte minst just för en hög men ändå fortfarande prisbillig kvalité.

George hade en god vän som (naturligtvis) också var sportfiskare och denne hade en kamera från Nikon, som han lovprisade. Då vännen var känd som en kräsen perfektionist så hade George noterat att en del japanska produkter förmodligen kunde vara, om inte bra, så i alla fall väldigt prisvärda och detta räckte ju långt.

Med detta i bakhuvudet så slöt man ett avtal med Asia Optics och deras sortiment av handkikare blev genast storsäljare och ryggraden i företagets verksamhet. Säsongen därpå så beslöt man därför att satsa ännu mera på optik och bytte då företagsnamn till Tasco samtidigt som man breddade sortimentet med bland annat teleskopkikare.

  Tascos mäktiga 20TE - ett veritabelt observatorium för mindre än $1000 USD - 1968

Namnbytet innebar också att man började kalla de flesta av de produkter som man sålde för just Tasco och detta var inte minst viktigt för den japanska optiken. Det andra världskriget låg då inte långt tillbaka i tiden och Japans agerande som fiende där var definitivt inte glömt. Många av de medelålders män som tillhörde kärngruppen av köpare till Tascos friluftsprodukter hade tagit del i kriget och efter episoder som exempelvis Bataans dödsmarch så var intresset för att stödja japansk industri lindrigt talat ganska så begränsat i de amerikanska sydstaterna.

Tasco, med huvudkontor i Florida, skapat och ägt av en self-made man och verksamt som ett klassiskt familjeföretag var däremot betydligt trivsammare..

Då försäljningen av handkikare hade tagit fart så blev Tasco snart uppvaktade av sina leverantörer också i fråga om kikarsikten. Redan då så var USA välkänt för att ha kapitalstarka köpare med en stor förkärlek för allt vapenrelaterat. Till detta kom också det faktum att kikarsikten började bli populära under 1950-talet och det uppdämda behovet var stort, inte minst för jakt över långa avstånd - som det ju finns gott om just i USA. Vid den här tidpunkten så fanns ju inhemska Leupold och en del konkurrenter från Europa men alla hade det gemensamt att de var förhållandevis dyra. De billigare kikarsikten som hade börjat sippra ut på marknaden var emellertid tekniskt sett usla så bra kikarsikten till bra priser borde ju rimligtvis ha en riktigt fin marknad.

Det var alltså inte så konstigt att Tasco utvecklades till ett rent optikföretag och upplevde en riktigt fin tillväxt ifrån mitten av 1960-talet och ända tills dess att företaget såldes 1996 då det hade drygt 200 anställda och en riktigt solid ekonomi. 

De kommande åren blev emellertid inte så roliga...

Internet slog plötsligt igenom och vips så kunde vem som helst köpa bra och billiga kikarsikten styckvis direkt ifrån tillverkaren i Kina och detta för en bråkdel av den normala nivån hos de mellanprissikten som Tasco hade mutat in som sin egen lilla marknad. De japanska, amerikanska och europeiska kikarsiktesaktörerna valde då att satsa uppåt på premiumsortiment för att klara livhanken och Tasco hann nog inte riktigt med i svängarna. 

  Tasco Custom Shop var påkostade sikten från Japan och Tascos sista riktiga premiumprodukter i egen ägo

Tasco var inget premiumfabrikat och prismässigt sett så hade man svårt att klara konkurransen ifrån de andra billiga aktörerna i Asien. I ett sista försök att rädda sig så köpte man upp ett annat företag som tillverkade riktigt bra optik, riktad mot teleskopmarknaden. Tyvärr räckte inte detta utan bara några år senare under 2002 så gick Tasco i konkurs.

Resterna av verksamheten reducerades nu till blott ett varumärke i mängden under Bushnells koncernbolag och därefter så gick ägandeskapet vidare till ett privat riskkapitalbolag i New York. Idag så är Tasco ett varumärke som stämplas på lite vilka kikarsikten som helst, som regel ganska billiga sådana, för att göra det möjligt att tjäna ytterligare några kronor på dessa då de därmed hade ett hyfsat känt varumärke påstämplat.

Dystert i Skottland

Ataman Ultra-C M2R 725/RB

Från och med den första januari 2017 så kommer det nu att krävas en vapenlicens för innehav av ALLA luftvapen i Skottland, precis som fallet är på Irland eller Malta. Nyheten har naturligtvis väckt en stor förstämning ibland alla luftvapenskyttar och vi lider naturligtvis med de skotska entusiasterna.

Länk: http://www.bbc.com/news/uk-scotland-scotland-politics-35668626

Innan årsskiftet så måste alltså alla luftvapenägare i Skottland endera lämna in sina vapen för destruktion, utan ersättning, alternativt söka en regelrätt vapenlicens. Ett av de rent administrativa problemen är att det i Skottland förväntas finnas ungefär en halv miljon licensfria luftvapen. Räknar man bakåt på 26 veckor (ett halvår) så innebär detta 19.000 st tänkbara licenshandläggningar - bara för luftvapen.

Blotta mängden av ansökningar som kan tänkas komma in är naturligtvis ett stort tänkbart problem och för att lösa detta så har man skapat ett helt gäng, lätt udda, undantag ifrån licensreglerna:

Exemptions may apply (this means you don't need a licence) in certain situations, including if you're:

• a member of an air weapon club and only use a gun at the club or events linked to the club
• a member of a cadet corps and only use a gun for specific activities linked to the corps
• using a recreational shooting facility
• performing a artistic act

Det finns naturligtvis fler tänkbara undantag som rör aktörer inom handeln med skjutvapen etc, liksom att luftvapen fortfarande är fria för de som redan har en vapenlicens eller ett hagelvapentillstånd. En av de sätten som finns för att lösa problematiken runt att luftvapen ligger på licenser är faktiskt att ta ut ett hagelvapentillstånd och sedan köpa luftvapnen mot detta - eftersom det är enklare att få ut ett hagelvapentillstånd än ett kulvapentillstånd, under vilket luftvapnen framöver kommer att lyda.

Visst känns det härligt bisarrt att man kan köpa ett armborst med valfri slagkraft helt licensfritt där det krävs en riktigt vapenlicens för att få köpa en airsoft-pistol?

Nog om detta elände...

Jag har under de senaste dagarna varit i kontakt med både Fondprodukter och Wanderoo om möjligheten att låna några produkter för presentation här på bloggen. Som de flesta vet så är dessa aktörer importörer för Snowpeak respektive eventuellt kommande importörer för Ataman.

Det hade ju varit spännande att bekanta sig med några av deras modeller och skriva några rader om dem här på Airpang. Detta då eftersom jag har noterat att man exempelvis på det svenska luftvapenforumet har efterlyst recensioner på exempelvis Snowpeak 900. Själv så är jag dessutom nyfiken på Atamans Ulta-C M2R 725/RB.

Vi får se vad detta landar någonstans..

Politikerförakt och den tredje statsmaktens ansvar.

   Ett tråkigt ämne kräver i alla fall en bra rubrikbild - FWB300RT med Leupold 6.5-20/40 EFR

Som man kan notera i kommentarerna på gårdagens inlägg om den nya luftvapenlagstiftningen i Skottland, likaså på kommenterar i tråden runt samma ämne på det svenska luftvapenforumet så förefaller just politikerföraktet att nå helt nya höjder. Tyvärr är det ju så att just politikerförakt tenderar till att florera i just de kretsar där vapen- och jaktintresserade människor samlas.

Frågan är dock bara om man helt enkelt inte skjuter budbäraren här?

Politiker är som människor i gemen och reagerar på ungefär samma sätt, möjligtvis faktiskt lite mera eftertänksamt eftersom de som regel har vunnit insikt i att att de flesta frågor och företeelser i verkligheten är mer komplexa och sammanvävda med helt andra och mindre uppenbara faktorer än vad lekmän i allmänhet inser.

Sant är emellertid att politiker nästan alltid - hur ideologiskt drivna de än framstår - är lyhörda över vad de tror är väljarnas åsikter. Det är ju faktiskt så att på sista raden så är det väljarna och inga andra som avgör huruvida politikern kommer att ha en framtid som just politiker eller inte.

Alltså - om en politiker uppfattar att väljarkåren önskar något så brukar denne i allmänhet vara snabb till att reagera på detta, av ren självbevarelsedrift. Frågor som däremot ligger utanför väljarkårens fokus bryr man sig vanligtvis inte alls om. Detta dels eftersom man har andra saker att lägga sin dyrbara tid på och dels eftersom politiker överlag anser att om något fungerar tillfredsställande så ska man inte in och peta på det.

Opinionen är alltså själva avtryckaren för politikerns reaktioner.

I de flesta demokratier av västerländskt snitt så drivs opinionen till stor del av media. Skulle media börja rapportera om att exempelvis människor skadas av skjutvapen och utmåla skjutvapen som ett stort problem så kommer självfallet politiker att reagera på detta. Det är både enkelt och logiskt.

Ändå så frodas politikerföraktet?

Än märkligare är attityden här i Sverige där vi har haft en stabil lagstiftning gällande luftvapen under snart 25 års tid. De förändringar som har ägt rum sedan dess har alla varit förbättringar, senast nu när vi fick tre gånger så hög tillåten licensfri anslagsenergi för luftdrivna automatvapen än tidigare.

Trots detta så utmålas politiker som problem?

Visst finns det problem i samhället. En polismyndighet som har svag ledning och som tillåter att enskilda tjänstemän pysslar med egenskapade bisarra tolkningar av lagstiftningen är både olämpligt och i förlängningen skadligt. Här kommer det ett stort ansvar på den tredje statsmakten att exponera detta så att kännedomen kommer till politikernas bord och därmed ger dem en möjlighet att styra upp situationen.

Polisen kräver ofta respekt för lagen men respekten är ett tveeggat svärd som fungerar lika bra åt båda håll. Om polismyndigheten kräver att medborgarna respekterar lagen så måste de också föregå med gott exempel och göra detsamma. Självklart kan tyckas men i vapenlagstiftningens fall så är detta dessvärre allt mer sällsynt.

Vad gäller politiker så är dessa överlag utmärkta tjänare och usla herrar. 

"Sexy 600!"

  De första annonserna visade inte själva vapnet men textens löfte talade för sig självt!

Hela 1950-talet var i USA en enorm ekonomisk framgångssaga med en ständigt växlande ekonomi, trots bland annat en mindre konjuktursvacka 1958. Hela nationen brann av självförtroende och detta avspeglades även hos de amerikanska luftvapentillverkarna och då inte minst hos Crosman Corp.

Under detta decennium så hade man lanserat sin "Powerlet", den första Co2-patronen på marknanden som var specifikt riktad till just luftvapenbruk, och den hade givit mycket goda intäkter. Nu kom Crosman 160, repetergeväret Crosman 400, budgetmodellen Crosman 180, föregångaren till 2240 - modell 150 liksom pumpgeväret 140. Bara solida storsäljare och Crosman hade gyllene år då man vann marknadsandel efter marknadsandel. Självförtroendet var på topp, liksom lönsamheten.

Man frågade sig därför - vad kan vi göra nu?

Svaret kastades ut på ett styrelsemöte 1956, nästan som en utmaning till utvecklingsavdelningen.

"-Vi ska göra en äkta semiautomatisk pistol för diaboler som ska kunna skjuta 10 skott på 3 sekunder med minst lika bra praktisk precision som den bästa pistol som man för närvarande har i produktion. Detta klarar ingen annan tillverkare på marknaden och vi ska sälja den för högst $20 med god lönsamhet och hög kvalité."

Hela projektet skulle ta nästan tre år för det var inte innan hösten 1959 som man hade välfungerande preproduktionsvapen i full och pålitlig drift. Problemen var faktiskt inte i första hand tekniska utan snarare ekonomiska - en avancerad och helt ny konstruktion som skulle säljas för blott $20 med god lönsamhet var inte lätt att få till med bibehållen kvalité.

Hur blev då slutresultatet?

Nutida kännare är ganska överrens om att 600 inte var någon lönsam modell i pengar räknat, den blev dock en halomodell som visade köparna och konkurrenterna vad Crosman kunde, om man bara ville. Detta hade naturligtvis också ett värde men troligtvis så tjänade Crosman inga pengar alls på modellen under hela dess tio år långa produktionstid trots ett antal prisökningar fram till nedläggningen 1970.

Nypriset på $19.95 kan då sättas i perspektiv att ett populärt gevär för hjortjakt, ett Savage 99, kostade $99.95 och en Mossberg 22LR cylinderrepekter betingade $28.90. I dagens läge och översatt till svenska pengar så handlar det om ca 1600-1700 kr för den nya modell 600.

  Hjärtat i konstruktionen liknade inget vanligt Co2-vapen men var då ändå enkelt och genialt.

Rent tekniskt sett så byggdes 600 runt en pistolgreppsram av gjuten vitmetall där övriga delar var stål och mässing. Mekanismen delades sedan i två huvudkomponenter, dels Co2-röret undertill och dels blocket med repetermekanismen ovanpå. Grundprincipen var att man tullade av lite Co2 från ventilen för att skapa kraft nog åt repetermekanismen för att repetera vapnet samtidigt som huvuddelen av Co2-förbrukningen på konventionellt sett drev av projektilen vid avfyrningen. En lustig detalj i sammanhanget var att Co2-patronen monterades bakvänt i Co2-röret med dagens mått mätt, spetsen som punkterade patronen satt alltså i rörets lock.

I praktiken så drog man tillbaka magasinsföraren till linjemagasinet på blocket och stoppade sedan ner diabolerna på linje med deras huvud riktade framåt. Själva magasinföraren var fjäderbelastad framåt. När vapnet avfyrades så gick lite Co2 bakåt och anspände hammaren igen samtidigt som hammaren puttade till en vippa som fick en diabolhämtare att röra sig i sidled så att en ny diabol från magasinen hamnade i densamma, matad av magasinföraren. En returfjäder flyttade sedan tillbaka diabolhämtaren i linjerat läge bakom pipan och den nya diabolen var nu redo att avfyras.

  Avtryckarmekanismen var ovanligt avancerad med inte mindre än 11 olika komponenter

Själva mekanismen fungerade faktiskt helt utmärkt och på fabriken så lyckades man få ett par vapen i riggar att avfyra 100.000 diaboler nonstop utan problem. Även köparna höll med och modellen fick snabbt ett gott anseende för avancerad teknologi, stor skjutglädje och minst lika bra praktisk precision som övriga pistoler från Crosman.

Av naturliga skäl så kom 600 att bli en mycket populär modell som sålde bra och som nuförtiden är ett givet samlarobjekt som inte sälla betingar ganska så ordentliga pengar. Det är inte ovanligt att se $200-300 USD i annonserna och ibland även mera. Modellen är också lite speciell eftersom den både är samlarobjekt, ett bra praktiskt vapen och dessutom så har de alltid ett högt värde för sina reservdelars skull. Då en del hemmaskruvare har dristat sig att mickla med dem och inte fått dem att fungera efteråt så förekommer de en hel del exemplar som har legat stilla väldigt länge, inte sällan decennier, och som sedan flyter upp på marknaden tämligen opåverkade av tidens tand.

  Exemplar som är NIB är faktiskt inte helt ovanliga, men tämligen kostbara..

Ibland dagens fans så finns det självklart många som bygger om dessa vapen och som njuter av dem för dess funktionella förmågor snarare än för deras samlarvärden. Att montera längre pipor och diverse olika kilbaser för modernare riktmedel samt ännu större ombyggnader till små karbingevär är inte alls ovanligt.

Precis som en 1957 års Chevrolet så är 600 en ikonisk produkt som i egentlig mening inte har haft några moderna motsvarigheter och detta kombinerat med Crosmans modularitet gör att modellen alltid blir aktuell och i princip aldrig skrotas ut. Den enda förändringen man kan se i beståndet är att en del exemplar gör resan ifrån slitet originalskick till icke original ombyggda vapen snarare än att de genomgår helrenoveringar.

  En modern ombyggnad, 10.50 tum LW-matchpipa och kilbas för kikarsikte

Prestandamässigt sett så ger ovanstående ombyggda exemplar 475 fps med 14 gn diaboler under 25 skott per Co2-patron, vilket naturligtvis beror på den högre effektiviteten hos den längre pipan. I original så får man nog snarare räkna med ca 400 fps för diaboler med ungefär samma vikt. De fantaster som monterar ännu längre pipor når självfallet ytterligare högre utgångshastigheter och uppåt 600 fps är inte ovanligt med långpipor. Anledningen till den måttligare effekten jämfört med exempelvis en modern 2240 är naturligtvis främst ventilkonstruktionen och dess avtappning av Co2 till driften av repetersystemet.

I ett efterhandsperspektiv så har modellen naturligtvis blivit historiskt intressant eftersom den representerar Crosman under en brytningstid, en period då Crosman faktiskt tillverkade vapen av hög kvalité men med rimliga prislappar och med ett betydligt större anseende än vad vi normalt förknippar med amerikanska luftvapen. Detta var alltså innan den mörkare epoken då pendeln gungade åt andra hållet på 1970/1980-talet då allt skulle tillverkas av plast och till så lågt pris som möjligt. Egentligen så är det först under modern tid, från millenieskiftet och framåt, som Crosman åter igen har blivit en aktör att räkna med när det handlar om "riktiga" luftvapen av den typ som vi entusiaster använder och uppskattar. 

"Är ett vapen på 16 joule bra?"

  Utrustningen för Field Target kan se avancerad ut men det med all rätt - detta är en ren materialsport.

Idag fick jag en fråga från en intresserad entusiast som undrar varför många pratar om just 16 joule och varför man har en tävlingsklass på just den här udda effektnivån. Så, idag så kör vi ett varv till runt det alltid så populära temat om luftvapnens olika anslagsenergier och utgångshastigheter.

Bakgrunden till att många talar om just 16 joule är att den här nivån på anslagsenergi är den maximalt tillåtna gränsen av anslagsenergi utan krav på vapenlicens i England.

"Vadå England??"

Jo, då de dominerande tävlingsgrenarna för vår typ av luftvapen är Field Target och Hunter Field Target, som båda har sitt ursprung i England och som dessutom är allra störst där. Så därför så har just deras gräns på 16 joule blivit den avgörande nivån för anslagsenergi hos de vapen som får tävla i dessa grenar under de mest dominanta organisationer som arrangerar dessa runt om i Europa.

Vill man alltså tävla i den största och mest dominerande klassen för Field Target och Hunting Field Target så behöver man ett vapen på runt 16 joule för att vara konkurrenskraftig.

Det finns emellertid också licensfria klasser för licensfria vapen i Sverige men då dessa också arrangeras av samma förbund som för licenspliktiga vapen så är kraven på dessa tävlanden likadana, förutom då vapenlicensen. Vill man tävla licensfritt så måste man alltså ha:

* Medlemskap i en skytteklubb som pysslar med Field Target och som är förbundsansluten

* En tävlingslicens, en årlig avgift alltså - till förbundet, som man får köpa  om man har sportskyttekort

* Att man innehar ett sportskyttekort för gevärsskytte, en form av utbildningsbevis

"Okej - men jag är inte intresserad av att tävla...?"

Om man inte tävlar så har man i strikt mening inget skäl längre att inneha ett vapen på vapenlicens - så enkelt är det. Då blir effektnivån automatiskt 10 joule, som är vår svenska licensfria gräns. Vill man ha en licens så måste man alltså i princip tävla och den enda tävlingformen som egentligen kvalificerar för en licens är i nuläget Field Target.

I praktiken däremot så händer det att en del klubbar utfärdar licensgrundande aktivitetsintyg även för vapen som kanske inte direkt är tänkta som konkurrenskraftiga vapen till Field Target. Så fort licensen sedan är utfärdad så kan ju vapnet används för enskilt bruk, bortom tävlingsbanan, utan att innehavaren någonsin tävlar igen.

Nu ligger det dock förslag på en ny vapenlagstiftning som kan komma att innebära 5-årslicenser och det betyder i sin tur att den som får en sådan licens också måste söka om den när den löper ut fem år senare. Då kommer Tillståndsenheten noga att analysera vilka och hur många tävlingar som licensinnehavaren har tagit del av under de senaste fem åren och om dessa inte är tillräckligt meriterande så förnyas inte licensen. Detta täpper alltså till kryphålet av licensinnehavare som aldrig tävlar med sina vapen utan bara skjuter enskilt.

"Ja, ja, okej - jag tävlar väl då lite och tar ut en licens innan ev. 5-årslicenser blir verklighet, vad ska jag välja?"

Detta beror på om man tänker tävla eller inte. Vill man verkligen tävla i Field Target (eller eventuella framtida internationella klasser för Hunting Field Target) så är det 16 joule som gäller och det smartaste valet är då kaliber 177.

  Hunter Field Target har ett tydligt arv från luftvapenjakten och använder en billigare, enklare, utrustning.

Om man däremot inte tänker pyssla med Field Target när licensen är säkrad, då finns det normalt sett inget vettigt skäl att bara välja 16 joule.

Problemet med 16 joule är att den praktiska skillnaden mot licensfria 10 joule inte är speciellt stor, inte i skenet av alla de restriktioner som det innebär att inneha och använda ett licenspliktigt vapen jämfört med ett licensfritt. Ett licenspliktigt vapen har ju en lång rad nackdelar, kopplat till just sin status som licensvapen:

* Kräver en licens som kostar 750 kr (eller 250 kr om man har licenser tidigare)

* Kräver ett godkänt vapenskåp som kostar från 3000 kr och uppåt som nytt

* Är svårare att sälja då många spekulanter på luftvapen i andra hand inte vill ta ut en licens

* Har ett lägre andrahandsvärde eftersom man får färre tänkbara köpare

* Tar tid att anskaffa (själva licensansökningen), tar tid att avyttra (köparens licensansökan)

* Måste ständigt vara under ägarens tillsyn, bortsett ifrån när det står i vapenskåpet

* Kan skapa en hel del juridiska problem för ägaren om det trots allt blir stulet

* Svårare att transportera, dels på grund av kravet på ägarens tillsynd och dels på olika transportregler

* Kan inte användas överallt, bara på "avsedd plats", en skjutbana eller speciell skjutplats

Man får alltså en hel del extra kostnader och begränsningar samt massor av extra ansvar med ett licensvapen jämfört med ett licensfritt vapen. De som trots allt vill ta detta brukar då i allmänhet vilja ha något rejält för "besväret". Man vill alltså få ordentlig valuta för sina uppoffringar och man vill då med andra ord vanligtvis ha ett vapen vars prestanda på ett avsevärt sätt skiljer sig ifrån vad man erhåller på 10 joule.

Rent krasst så är det alltså precis exakt samma nackdelar med att vapen på 16 joule som ett på 60-80 joule.

I skenet av detta väljer naturligtvis många riktigt potenta PCP med höga effekter och grova kalibrar, där man märker en betydande skillnad i upplevelsen jämfört med att skjuta 10 eller 16 joule. Ser man saken ur det här perspektivet så finns det egentligen inte så många vettiga skäl för 16 joule bortom tävlingsbanans arena.

Svaret på huruvida 16 joule är "bra" eller inte beror alltså på vilken av de synvinklar ovan som passar ens eget lynne och subintresse inför vår hobby. Där står man sig själv närmast i det beslutet.

Skott i pannan...

  Setra NS1000 var en riktig rökare för sin tid och samtida brittiska fjädervapen var inte i närheten..

Som en kommentar till ett tidigare inlägg så kom det upp funderingar runt varför vissa länder har vilka och dessutom helt skilda effektgränser. Ser vi rent kronologiskt så kom de viktigaste effektgränserna i Europa redan 1968 i England, 1972 i Tyskland (eg Väst-Tyskland) och 1974 här hemma i Sverige. Till skillnad ifrån hos de två andra länderna så har Sverige reviderat sin lagstiftning en gång (1992) då man skiftade ifrån 200 mps utgångshastighet till 10 joule E4, liksom att man avförde vapen med vissa konstruktionsprinciper ifrån en obligatorisk licensplikt (MSP & Co2). En mindre förändring ägde rum 2015 då automatiska luftvapen fick sin gräns höjd från 3 till 10 joule.

Att England fick sin effektbegränsning beror på att de brittiska luftvapentillverkarna under mitten av 1960-talet fick en allt allvarligare konkurrens av luftvapentillverkare från andra länder. Tillverkare som spanska Setra, japanska Sharp och inte minst amerikanska Sheridan började presentera MSP som lätt gav klart mer effekt än de dåtida brittiska vapnen. Därtill så var de mer lättskjutna och som regel också billigare i inköp. Som ett brev på posten så började försäljningen svaja när de nya aktörerna började vinna marknadsandelar.

Lösningen blev typisk för brittiska industrikriser  - man vände sig till regeringen och bad om protektionistiska åtgärder för att skydda den inhemska industrin och rädda jobb. Man ville egentligen ha skyddstullar som fördyrade konkurrenternas produkter men då detta möttes med kalla handen så vände man sig till Home Office och lyckades få deras hjälp med att begära en effektbegränsning på anslagsenergin. På detta sätt så skulle man kunna hålla borta de mer effektstarka konkurrenterna ifrån den egna marknaden.

Effektnivån lades på 12 fpe eftersom konkurrenternas vapen var markant kraftfullare och den här nivån var ungefär vad de mest potenta brittiska vapnen av denna tid själva klarade av att prestera. Med lika mycket effekt för alla så borde de brittiska modellerna vara fortsatt konkurrenskraftiga, resonerade de brittiska tillverkarna.

  Lilla söta Diana 23 var en storsäljare under 1950-1970-talet..

I Väst-Tyskland så kom däremot effektgränsen till av mer tragiska anledningar, nämligen oron för terrordåd i allmänhet och den Röda Arméfraktionen (RAF) i synnerhet. Den internationella terrorismen hade börjat utvecklas under sent 1960-tal efter studentupproren runt om i Europa 1967 och detta oroade myndigheterna. I Väst-Tyskland så blev det efter kriget tillåtet med civilt vapeninnehav först 1956 och den lagstiftningen reviderades drastiskt 1972, vilket även innefattade luftvapen.

Här var tanken att alla de som tävlingssköt med luftvapen på 10 meter, vilket var en stor och växande sport i BRD under den här tidsepoken samt en lukrativ verksamhet för flertalet inhemska vapentillverkare, skulle förskonas och även i fortsättningen kunna inneha och använda sina vapen utan licenskrav. Gränsen lades vid 175 mps eftersom det var denna gräns som var vanlig hos både tävlingsluftgevär och de små enkla fjädervapen för ungdomar som Diana, Haenel och Weihrauch mfl tillverkade stora mängder av. Framöver så kom man att justera gränsen till 7.50 joule eftersom man snabbt insåg att köparna annars favoriserade luftvapen i allt grövre kalibrar. 

Samma fenomen upptäckte man också här hemma i Sverige. Vi fick en licensgräns 1974 som var baserad på utgångshastighet och vapnets konstruktionsprincip. Vapen som var MSP eller Co2 lades alltid på licens, oavsett effekt, där övriga vapen bara behövde licens om de sköt projektilen snabbare än 200 mps. Varför man valde just 200 mps berodde på att någon inom SKL i ett betänkande menade på att detta var en brytpunkt för när man kunde förvänta sig att en projektil skulle kunna bryta igenom ett mänskligt kranium och därmed riskera att skapa allvarliga skador.

  Farco tillverkade lufthagelvapen men även kulvapen i grova kalibrar drivna med Co2

Resultatet blev att köparna under slutet av 1980-talet i en allt större utsträckning valde de allt kraftfullare vapnen med kaliber 22 och 25 istället för 177. Bara projektilen låg under 200 mps så var ju vapnet licensfritt, helt oberoende av projektilens anslagsenergi. Det hela blev allt mera tydligt när en handlare började saluföra riktigt grovkalibriga pumpgevär helt licensfritt. På grund av dessa händelser så beslöt man sig för att växla om 200 mps till anslagsenergi och landade då på den jämna och fina siffran 10 joule för ett vapen med kaliber 177. De grövre kalibrarna 22 och 25 fick naturligtvis samma effekt men drabbades då av betydligt lägre utgångshastigheter, ca 150 respektive 130 mps.

En annan bifråga som ofta dyker upp är varför vi mäter effekten vid E4 och inte E0, som ju vore mera logiskt. Detta är onekligen ganska praktiskt eftersom man kan tillåta en viss variation i projektilvikten om vapnet har 10J E0 och ändå klara 10J E4. Någon sådan slug baktanke låg emellertid inte bakom tanken på E4, här påstås sanningen vara så enkel som att den ganska tunga och skrymmande kronografen som man använde på SKL under 1970-talet stod just 4 meter ifrån den plats där provskytten skulle stå och skjuta.

En mycket praktisk laganpassning till verkligheten för en gångs skull, med andra ord...

Enter the darkside..

"Jag vill nog ha ett fx-gevär. Helst Royale (ok va?) Och det kan jag köps ett nytt (eller nästan nytt). Resten vill jag ha tag på begagnat om det går. Jag är litet begränsad fysiskt. Har litet förslitningar och skador så det är nog lika bra att satsa på dyktuber direkt. Begagnat? Tycker du att jag behöver en pump I a f? Kikarsikte, vad behöver jag tänka på? Annat jag behöver som nybörjare? Som sagt, jag är nybörjare och är tacksam för alla tips som kan underlätta för mig att komma in i denna sport."

Vägen in till att börja skjuta PCP är kostbar, detta är inget att hymla med. Att skaffa sin första rigg kostar rejält med pengar och över 10.000 kr snarare än under är mera regel än undantag. Även om initialkostnaden ÄR hög så kan man minska den effektiva kostnaden igenom att göra kloka inköpsval som ger mest valuta för pengarna och som i bästa fall får en relativt låg verklig kostnad igenom att man erhåller ett högt andrahandsvärde för den dag så man ska sälja eller byta upp sig. 

  FX Airguns T400 är tyvärr en ganska anonym men prisvärd modell i sortimentet.

FX Airguns är en etablerad tillverkare som har varit med under lång tid. Varumärket har ett genuint gott rykte världen över och dess produkter anses på många sätt som absolut världsledande. De vapen som FX Airguns säljer är relativt dyra men de har vanligtvis hög driftsäkerhet, rimliga reservdelspriser och en enastående garanti/support. Allt detta gör att en bössa från FX Airguns blir ett gott val för någon som kommer ny in till hobbyn.

Royale-serien har snart hängt med närmare tio år och ständigt finputsats. Det är en plattform som har funnits i en mängd olika skepnader och undermodeller. Bortsett ifrån en del mindre strul med stumma fartomställare så har den här plattformen överlag varit förskonad från allvarligare fel eller barnsjukdomar.

Idag ligger en ny Royale 400 på 8000 eller 9000 kr, beroende på om man vill ha syntet eller trästock, modellen kan även uppgraderas med en laminatstock för totalt 10.300 kr.

Alternativen?

En T400 kostar 6600 kr med syntetstock och är därmed 1400 kr billigare, den mest påtagliga förlusten är fartomställaren - vilken inte är speciellt betydelsefullt om vapnet ska vara licensfritt. Man förlorar även repetering med sidospännare och får en äldre teknologi med ett traditionellt repeterhandtag.

Nästa steg ner kan vara Typhoon som betingar 4450 kr (2150 kr mindre än T400, 3550 kr under Royale 400), här förlorar man, jämfört med T400, magasinet och tubflaskan liksom ljuddämpningen. Detta är en del förluster men samtidigt så OM vapnet ska vara licenfritt så är ljuddämpningen och den stora tubflaskan inga absoluta nödvändigheter. Vill man ha magasin så finns T12 för 4995 kr - i övrigt lika. Prisskillnaden till Royale/T400 är stor!

Om man absolut känner att man vill ha en trästock så blir alternativen naturligtvis smalare och prislapparna högre...

När det gäller fyllningen så är dykarflaska något som en köpare aldrig ångrar relativt handpump. Är man sedan inte 100% kurant så är det ingen fråga alls. En dykarflaska är enormt mycket bekvämare och dessutom billigare i långa loppet. En splitt ny dykflaska med fyllkit kostar hos Hurricane 2700 kr för 4 liter och 300 Bar.

  Har man en gång prövat dykarflaska så vill man aldrig mera handpumpa!

Kikarsikten är en djungel och om man vill vända på pengarna och skjuta med ett licensfritt vapen på avstånd ut till runt 40 meter så är mitt personliga val ett kikarsikte med förstoring mellan 3-9 gånger och 32/40 mm storlek. Ett prisvärt exempel på detta är Bushnell Sportsman 3-9/32 Ao som kostar 1250 kr. Vill man spendera mera pengar så är Bushnell Banner 6-24/40 Ao för 3000 kr ett bra val med betydligt större förstoring.

I övrigt så skulle jag också vilja flagga för att man köper en kronograf och där står Airchrony i en klass för sig självt. Ett oundgängligt hjälpmedel om man skjuter PCP och detta med 1200 kr på prislappen.

Ska man summera allt så kan man alltså landa på 4450 (gevär) + 1250 (sikte) + 2700 (fyllstation) samt 1200 (kronograf), summa 9600 kr.

Önskar man hålla sig på den här nivån, under 10.000 kr för allt, så är alternativen till olika PCP ganska smala. En given kandidat kan vara Air Arms S200 för 5200 kr med trästock men då faller man över den femsiffriga gränsen. 

FX Airguns Streamline

  Helt nya FX Airguns Streamline

Alldeles nu så har FX Airguns presenterat sin nya Streamline, en ny slank modell som utseendemässigt sätt bär arvet från legendariska FX2000 och gamla FX Airguns Cyclone vidare. Modellen ska enligt BAR hamna runt £699 på den brittiska marknaden vilket tyder på runt 8000 kr här hemma i Sverige - alltså relativt nära Cyclone.

Vad vi kan se av de få bilder som cirkulerar nu är att man förefaller ha använt ett monoblock av Royaltyp med samma typ av sidospännararm men med lägre profil och betydligt mer avrundade kanter. Till skillnad ifrån Cyclone så har man här de vanliga autoindexerande magasinen istället för revolvermagasinen. 

   En closeup på blocket och mekanismen

Förmodligen så kan det här handla om en ersättare till Cyclone efter dennes 14 år i produktion med tanke på utseende och den prisbilden som har nämnts i England. Just de brittiska öarna kan säkert vara en bra marknad för modellen med tanke på hur bra traditionella vapen som Air Arms 4XX-serien säljer där.

Vad som rent tekniskt döljer sig under ytan återstår ännu att klargöra men visst är det spännande att FX Airguns också lägger in en modell i sortimentet som bör tilltala de mer konservativa köparna, som har upplevt sig främmande i den moderna störtfloden av olika bullpups de senaste åren

  Ett ganska litet och näpet vapen förefaller det som..

Personligen så tycker jag att det verkar vara ett väldigt vackert vapen även om formgivningen ser väldigt snarlik ut den kinatillverkade Snowpeak 900. Med rätt pris så torde den här modellen ha goda möjligheter att kunna bli en storsäljare även här hemma i Sverige.

   En vacker trästock, nu återstår det att se om modellen även kommer med syntetstock...

Responsen på Streamline så långt..

Axelsson Junior ska tydligen vara ansvarig för den nya modellen, enligt HAM

Så, under det första dygnet efter presentationen av den nya FX Airguns Streamline så har det dykt upp lite respons och tankar runt modellen här och var på forum och olika grupper där entusiasterna samlas. I England så förefaller man kritisera det faktum att FX Airguns är duktiga på att lansera nya modeller men mindre framgångsrika på att få ut sina produkter på marknaden och därmed tillgängliga för köparna, en del har tydligen fått vänta rätt länge på att tillgång till möjligheten att köpa nya Wildcat och Impact.

Vad gäller själva Streamline så förefaller de första reaktionerna överlag vara positiva, med reservation för en befarat hög prisbild. Med runt 8000 kr någonting (översatt från BARs uppgift på £699) så är det knappast en budgetmodell på samma sätt som Typhoonserien vars modell med valnötsstock ligger runt 3000 kr (!) lägre. 

Hårdvarutekniskt sett så saknar en del revolvermagasinen från Cyclone-serien och en hel del vassa kommenterar har dykt upp runt valet av just magasinsystem. Detta då främst med tanke på modellens namn och slanka profil i kontrast med ett stort magasin av typen snusdosa som sticker vinkelrätt upp från lådan och därmed tvingar köparen att välja ett högt kikarsiktesmontage. En del hyser då förhoppningen om att man endera kan singelladda modellen eller att det kommer att komma ut en singleladdaradapter så att man kan skjuta vapnet helt utan magasin istället.

Utseendemässigt sett så finns det en del kritik mot den stora flata ytan på sidorna runt repeterhandtaget och en del har liknat modellens utseende med vitt skilda vapen, såväl Steyr Hunting 5 såväl som Snowpeak 900.

I övrigt så verkar IWA so far vara lite av ett mellanår utan direkt saftiga nyheter. Streamline var nu den i särklass tyngsta nyheten ännu då HW110 var känd sedan tidigare och dessutom verkar ha fått ett ganska ljumt mottagande. Det ska bli spännande att se om återstoden av mässan kommer att överraska oss med något mer nytt och spännande.

NoLimit Picatinny

  En liten men trevlig nyhet (foto: Hurricane)

I begynnelsen var...

  Busseys Airguns

Under den gångna helgen så fick jag frågan om vilket som var världens äldsta fjäderluftgevär. De flesta entusiaster känner säkert till att pneumatiska gevär (PCP) har en ännu äldre historia än de mer traditionella och allmänt kända fjäderluftgevären - frågan är bara, vem var först med den här vapentypen?

Den äldsta tillverkaren av vad vi menar som fjäderluftgevär var såvitt jag vet den brittiske tillverkaren Bussey och dess historia som fjäderluftvapentillverkare började den åttonde augusti år 1876 då George Gibson Bussey patenterade sitt första "Pneumatic Rifle".

George himself föddes som fattig bondpojke år 1829 i byn Ripton, Yorkshire. I tioårsåldern så skickades han till den närbelägna staden Richmond där han fick arbeta som lärling till en sadelmakare, en hantverkare som sydde och formade seldon för hästar. Efter ett tiotal år och som gesäll i sadelmakarens yrke så begav han sig 1851 till världsmetropolen London för att söka sin lycka.

På plats i London så hade han av oklara orsaker svårt att komma in i sadelmakarnas skrå utan drev runt på gatorna för att hitta något att försörja sig med. Efter diverse udda påhugg och ströjobb så hittade han till sist sin nisch som tillverkare av gun cases, alltså vapenkoffertar i läder. Den här typen av resepersedel sorterade vid denna tid lustigt nog inte under sadelmakarnas skrå men krävde ändå onekligen goda kunskaper i just sadelmakeri för att kunna framställas. Dessutom, vilket inte var helt oviktigt, så var efterfrågan på dessa reseeffekter stor eftersom mängder med äventyrare, missionärer och soldater köpte in sin utrustning här i imperiets nav innan de gav sig på färd långt ut på de då världsomspännande kolonierna. 

George var inte bara en duktig hantverkare utan främst en skicklig affärsman med sinne för entreprenörskap. I skattelängderna för 1855 så står han upptagen som egenföretagare med egen fastighet och verksamhet på 173 High Holborn, London. Redan 1859 så flyttar verksamheten och nu basar han över ett smärre handelshus med differentierade verksamheter. Ytterligare några år framåt, 1864, så står han som manufacturer (motsv. fabrikant) för vapentillbehör och ammunition. När vi passerar 1870 så har George blivit grossist och hans verksamhet växer ordentligt, han är nu en ansenlig skattebetalare och en köpman värd att räkna med även i den stora metropolen London.

  Så fort fjäderluftvapnet var skapat så började det säljas som jaktredskap..

Han börjar nu pyssla mer och mer med uppfinnande och försöker hitta nya verksamheter att profitera på. Förutom patentet för fjäderluftgevär så satsar han hårt på bollsport och tillverkar rackets, kricketslagträ, bollar och liknande. Sporter av skilda slag populariseras allt mer i det senviktorianska England och efterfrågan växer, George har timing och är snabb på att utnyttja just detta. När vi skrev 1887 så är Busseys den största tillverkaren av sportutrustning i London och förmodligen även i hela det brittiska imperiet.

Med ett självgående företag och en synnerligen solid ekonomi så gav sig nu den stormrike mecenaten sig in på politikens område. Tyvärr så tog lyckan slut här och redan 1889 så avlider George tragiskt nog med bara 61 års ålder i sviterna av en idag simpel blindtarmsinflammation. 

Nog om detta...

  Geväret i sin case med pipa och laddstake, notera valnötsstockens kvalité

Geväret som han patenterade var faktiskt förvånasvärt modernt, givet att det konstruerades i mitten av 1870-talet. Den största och väsentligaste skillnaden mot ett traditionellt fjäderluftgevär, typ HW30S, är att man skruvar loss den fastgängade pipan för att in i kompressionskammaren sticka ner en typ av "laddstake" (eng. "ramrod") för att med dess hjälp pressa tillbaka pistongen och därmed komprimera slagfjädern tills dess att upphaket till avtrycket låser upp pistongen. När detta var klart placeras projektilen i pipan och därefter så skruvas densamma på plats igen varpå vapnet blir skjutklart. 

En förvånansvärt modern detalj var emellertid att man redan ifrån början konstruerade avtryckarsystemet med justerskruvar som tillät en fininställning av avtryckets ingrepp, i enlighet med skyttens preferenser. Själva geväret var dock relativt litet, totallängden uppgick till blott 74 cm varav piplängden var 24 cm med kompressionskammaren 130 x 23 mm. Totalvikten landade vid 1200 gram. Kalibern var .21 och korrelerade med ett dåtida shot (hagelrundkula). Utgångshastigheten har jag aldrig sett någon uppgift om men sannolikt så var den högst måttlig. 

Produktionen var ganska måttlig och vapnet var förmodligen mera av en kuriositet i sortimentet snarare än någon form av väsentlig ryggradsprodukt. Troligtvis så avslutades produktionen relativt snart efter Georges död och de sista vapnen torde ha lämnat fabriken redan 1890. Som uppfinning så var emellertid fjädervapnet i sak en produkt som skulle komma att ha framtiden för sig och ifrån sekelskiftet 1900 och framåt så återkom vapentypen med kraft och än i dag så är den förkrossande majoriteten av luftvapen som saluförs världen över av just fjädervapenkostruktion.

Inte alls olik Georges patent från 1876..

I krigens skuggor

  En bra julklapp från 1914

Luftvapen har alltid varit betydelsefulla i krig, paradoxalt nog. Vanligtvis så associerar vi ju luftvapen med måttligt effektstarka vapen som man i allmänhet inte utan svårighet kan använda för att ta en annan människa av daga. Istället så har luftvapen historiskt sett varit betydelsefulla för att utbilda vapenovana människor i att hantera skjutvapen innan de anförtros att hantera krutdrivna och fullständigt livsfarliga sådana inför sina uppdrag i krig.

Under hela 1900-talets största och mest kända konflikter så har luftvapnen haft en betydelsefull roll att fylla i detta sammanhang, allt från det första världskriget, via det andra och till modernare konflikter som Vietnamkriget.

Idag så ska vi kolla lite på två distinkt olika annonser som båda kom ut under en period då ett omfattande världskrig stod inför dörren. Den första annonsen, den ovan, är inför det första världskriget och det är uppenbart av stämningen i annonsen att man inte är direkt orolig inför utsikterna att landet faller i krig. Här uppmuntras läsaren att köpa ett luftgevär då "miniatyrgevären" (alltså motsv. 22 LR) har tagit slut på grund av stor efterfrågan. Man framhåller att ett luftvapen är minst lika bra som övningsredskap och man konstaterar att det är naturligt att alla vill förbereda sig att försvara sitt land i dessa tider. Även ungdomar och kvinnor förväntades minsann också ta del av detta.

Känslan i annonsen är en smula hurtfrisk, lite som en kollektiv uppladdning inför ett större idrottsevent. De fruktansvärda fasor som ett industrialiserat krig i verkligheten innebär var mänskligheten ännu inte införstådd med.

   Bristen på vapen av alla sorter var skriande och därav dessa desperata annonser

Vår andra annons kom inför det andra världskriget och nu var läget betydligt mer allvarligt. Den tyska krigsmakten hade med besked presenterat sig på kontinenten och i Storbritannien så insåg man att motståndaren var en formidabel fiende - toppmodernt utrustad, högt motiverad och bevisat effektiv. Nu var det dags att ruska liv i sitt eget försvar.

Den brittiska armén önskade få in luftvapen av kaliber 177 ifrån diverse fabrikat, nöden var faktiskt såpass stor att man även accepterade Diana-vapen tillverkade i Tyskland! Märkligt nog så undanbad man sig dock luftvapen ifrån inhemska Greener?! 

Vapenägaren kunde välja att donera sitt vapen, låna ut det till försvaret (tills kriget var över!) eller kanske sälja det, varpå man själv fick ange vad man ville ha för det. Även defekta vapen var välkomna och man hör tydligt den desperata tonen i uppmaningen.

Faktum är att Storbritannien satt pyrt till inför det andra världskriget och Tysklands psykologiska övertag var därtill förkrossande. Skjutvapen var förhållandevis sällsynta, bortom allmogens hagel- och luftgevär, så det påstås att man till och med vittjade museum på deras antika mynningsladdare, armborst och stångvapen (!) för att beväpna så många personer som möjligt.

Som Anders L Dahlman beskriver perioden i sin bok "Luftgevär"; - "En hillebard är inte mycket till vapen när den befarade fienden hanterade en toppmodern 9 mm kulsprutepistol.."

EDGun LeLya och spännande finish

  Den vanliga Lelyan

EDGun har under en tid haft en superkompakt bullpup i sitt sortiment som de kallar för Lelya. Modellen har dock ett lite säreget utseende, som inte tilltalar alla. Till årets IWA så har man därför presenterat en variant på samma tema.

  Den nya modellen ser ut som en pistolkarbin men skenet bedrar..

Till skillnad mot vad man först tror när man kollar på den nya varianten så är den bakre delen ingen buffertube, som på AR-systemet, utan själva lufttuben. En intressant lösning och det återstår att se om den kommer att få några efterföljare.

  En specialare från BAR

Blackpool Air Rifles (BAR) erbjuder nu lite olika vapen med en Cerakoted finish, vars resultat kan beskådas på en Weihrauch HW45 här ovan. Finishen utlovas vara såväl slitstark som korrosionsskyddande och kan erhållas i ett flertal olika kulörer. 

Plast eller harts?

  Weihrauchs nyskapande låda helt tillverkad av syntetmaterial

Idag så ramlade det ut bättre bilder och lite mera uppgifter om nya HW 110. Enligt importören i England så är lådan tillverkad av "reinforced resin" men frågan är vad detta innebär, både i teorin och praktiken?

Översätter man resin så blir det ungefär harts, noga räknat konstharts. Idag så skulle vi närmast benämna materialet som syntetiska polymerer. Detta är en bred materialgrupp och exakt vad HW använder till sin låda är alltså i dagsläget nästan omöjligt att gissa sig till. Själv är jag lite kluven inför just resin så jag har haft lite dåliga erfarenheter av detta i andra sammanhang då föremålen drabbades av "resin rot", alltså att resinet vittrar sönder.

  Klassisk HW-design i en modern konstruktion

Det ska hursomhelst bli spännande att se hur det går med en såpass okonventionell konstruktion ifrån en i grunden väldigt konservativ tillverkare. Vem vet, i framtiden så kanske vi får se fler tillverkare som följer i Weihrauchs fotspår och satsar på lådor av olika syntetmaterial.

Två favoriter...

Efter en intensiv vecka med lite kringresande i landet inför vårbruket, nackdelen med att arbeta i en väldigt säsongsbunden bransch, så har jag äntligen landat i hemmet med en kanonförkylning. Av den anledningen så kommer större delen av dagen att tillbringas i sängen och därför så blir det inte heller något egenproducerat inlägg idag.

Vad jag däremot tänkte tipsa om är en intressant presentation av två visuellt snarlika modeller som under lång tid har varit storsäljare i branschen och som trots ett lågt pris ändå räknas som fullständiga entusiastvapen.

http://www.airgundepot.com/head-to-head-qb78-deluxe-vs-sheridan-2260mb-article.html

Ha nu en trevlig helg därute så ska jag dra täcket över huvudet igen..