Harmoni hos fjädervapen
Weihrauch HW 95 - sinnebilden för att lagom är bäst
Många gånger så hör man såväl tillverkare som hängivna entusiaster tala om vapnens harmoni. Man talar om harmoniska setups och harmoniska drivkällor. Ibland så hör man också en diskussion om att vissa vapen har harmoniska kalibrar – men vad är detta?
Lite förenklat så kan man säga att harmoni är balans. Alltså ett jämnviktsförhållande där man får ut så många positiva egenskaper som möjligt till kostnaden av så få nackdelar som möjligt. Detta är naturligtvis olika svårt, beroende på de förutsättningar som råder. En extremt kraftfull fjäderbössa av magnumtyp är till exempel nästan alltid mer svårskjuten än ett i övrigt likvärdigt vapen men med mindre effekt. Man kan alltså säga att ju mer extrema egenskaper man försöker få ut, desto större är risken att man rubbar vapnets harmoni och därmed drar på sig ett antal nackdelar.
Då vapnen i första hand är tillverkade för att sälja bra och i en värld där främst hög utgångshastighet är det främsta försäljningsargumentet så är det därför ganska sällan som man hittar vapenmodeller som är medvetet konstruerade för att vara just harmoniska. Det är emellertid dessa guldkorn som är värdefullast och absolut viktigast att kunna identifiera om man vill bli nöjd med sitt vapenval över tid. Ett bra indikator för att hitta ett harmoniskt vapen är tyvärr ofta priset.
En tung prislapp är alltså ofta en god indikator eftersom en generösare tillverkningskostnad ger tillverkaren större marginaler att bygga in vettig kvalité i sin konstruktion. Likaså vänder sig dyrare vapen till färre köpare och mer kräsna sådana vilket minskar risken att tillverkaren frestas att använda det högre priset till att stärka sina marginaler snarare än att öka vapnets värde för pengarna, ifrån konsumentens perspektiv.
Förutom pris så är också varumärket ett säkert kort att gå efter. En tillverkare som har varit i branschen länge och som har gott renommé för premiumprodukter (ex Air Arms) är mindre troliga att ge ut en skrapande och twaangande skräpkonstruktion än en relativ nytillkommen lågprislirare som Hatsan.
Svårast att gradera är emellertid alla de tillverkare som ligger mitt emellan dessa ytterligheter och som dessutom agerar över hela spannet, ifrån lägsta lågpris upp till påkostad premium. Här har vi exempelvis aktörer som Weihrauch och till viss del även BSA. Alltså tillverkare som har ett stort sortiment, ett respektabelt rykte men som ändå då och då skickar ut mindre bra produkter på marknaden. Kända exempel här är ju BSAs precisionstrassel med .177 Buccaneer (PCP-modellen) liksom HWs första HW57 med den dåligt inpassade laddkassetten. Sådant är ju alltid trist och inte minst då för tillverkaren själv, liksom självfallet även köparen.
En mycket lyckad konstruktion - speciellt med kaliber 22
I andra ändan av spektrat så finns det desto trevligare upptäckter att göra, vapen som faktiskt blev bättre än vad tillverkaren själv trodde ifrån början. Varje tillverkare har nämligen en och annan modell som igenom sin konfigurativa setup blir betydligt mer harmonisk i en specifik kaliber (eller utförande) jämfört med övriga tillgängliga alternativ. Ett känt och mycket uppskattat exempel är HWs kaliber 20. Ett flertal modeller i den här kaliber ifrån den här tillverkaren är nämligen exceptionellt bra. Mest kända torde HW97 och HW95/98 vara. Här stämmer konstruktionen ihop med just den här kalibern på ett nästan magiskt sätt och dessa vapen blir speciellt i den här kalibern oerhört harmoniska, behagfulla att skjuta och inte minst kraftfulla. Av någon anledning, fråga mig inte varför, så funkar HWs pipor grymt bra just i kaliber 20, en kaliber som annars knappast förmår att imponera på undertecknad.
Andra kända exempel är Dianas mäktiga sidospännare, vapen ursprungligen skapades för USA-marknaden och torgförda som de första fjäderbössorna över 1100 fps, en enorm fart vid tiden för sin lansering (1987). Självfallet så laddade många entusiaster ner farten igenom att välja för kalibern tunga diaboler och landade då runt 850-900 fps med tillhörande fördelar av bra projektilbanor och högre kvarvarande anslagsenergi downrange men konstruktionen blommade verkligen ut till sin fulla potential när man istället valde kaliber 22. Kontrasten här blev nästan övertydlig när dessa modeller sedermera försågs med den grova kaliber 25. Det visade sig nämligen att kaliber 22 blev exceptionellt kraftfull ifrån dessa vapen, faktiskt kraftfullare med kaliber 22 än med kaliber 25! I praktiken så fick man nästan samma hastighet med normaltunga 22-diaboler som med tunga 177-diaboler och, som sagt, märkbart mycket mera fart än även lätta diaboler med kaliber 25.
En billig plåtbössa, javisst - men förbluffande potent för sin tid..
Många av oss äldre entusiaster kommer säkert ihåg paradoxerna runt klassiska Webley Tracker och lågprisbössan BSA Meteor. En Tracker gjorde sällan de 185-190 mps som många av oss trodde i en tid då kronografer ännu inte hade blivit var mans egendom utan snarare runt 160-165 mps – i sak högst rimligt med tanke på att W&S själva uppgav 550 fps (170 mps). Remarkabelt nog så gjorde dock samma vapen lätt 240 mps och ibland ännu mer därtill med kaliber 177. Denna modell, givet allt lika, var i allmänhet alltså kraftfullare med kaliber 177 än den grövre kaliber 22. För BSA Meteor så var det precis tvärtom. Många 177-versioner här kämpade för att komma över 210-215 mps när de med kaliber 22 inte sällan klarade 180 mps och stundom ytterligare något mera. Här var två vapen vars konstruktiva setup påtagligt gynnade en specifik kaliber, räknat i ren effekt.
Samma förhållande gäller naturligtvis också skjutbarhet, även om detta på grund av egenskapens subjektiva natur är svårare att konkretisera jämfört med anslagsenergi som ju numera är enkel att mäta fram. Vissa vapen levererar helt enkelt en högre skjutbarhet och dito bättre praktisk precision i en speciell kaliber jämfört med i de övriga kalibrar som finns valbara. Är man alltså spekulant på ett speciellt vapen, försök då att testa och även mäta det med alla tillgängliga kaliberval mot varann.
I vissa fall, här är Crosman Marauder ett paradexempel, så använder tillverkaren olika underleverantörer på väsentliga komponenter. I detta fall så kör Crosman egentillverkade pipor i kaliber 177 och 22 där man köper in 25-piporna ifrån Green Mountain. Entusiasterna upptäckte då därför snabbt att 177 i allmänhet sköt bra, bättre än 22, men att 25-piporna sköt fullkomligt lysande och på en helt annan nivå. En iakttagelse som ju fick sin tydliga förklaring när leverantören av respektive kalibers pipa avslöjades.
Just pipor är annars rena häxkonsterna. Vissa tillverkare (ex BSA) tillverkar ypperliga pipor med kaliber 22 och 25 men då och då mindre bra sådana med kaliber 177. Theoben, på sin tid, körde pipor ifrån HW, Anschutz och LW. I allmänhet så sköt alla där bra men ammunitionspreferenserna var synnerligen smala och distinkt olika mellan kalibrarna.
Bortser man alltså ifrån pris och varumärke så är alltså forum och liknande kanaler värdefulla att använda som informationskällor för att hitta guldkornen i de olika tillverkarnas sortiment. Viktigt att tänka på dock är att man måste väga alla åsikter mot varann för att hitta konsensus. Det går alltså inte bara att lita på åsikter och erfarenhet ifrån ett enda forum utan man måste kolla åsikter på ett flertal dito för att hitta en balanserad sanning – som alltid, om allt.