Eftertankar i slutet av säsongen..

Field Target som fenomen kan man uppenbarligen diskutera hur länge som helst, något som inte minst är tydligt på vårt svenska luftvapenforum där debattens vågor alltid går höga. Hur har då säsongen varit 2014 och vilka lärdomar kan man dra inför den kommande säsongen?

Till att börja med så har deltagarantalet varit lågt men stabilt. De tävlande som gick med in förefaller också ha hängt med igenom hela säsongen. Däremot så saknar vi många ansikten ifrån tiden innan SvSF som har valt att lämna. Antalet nytillskott förefaller emellertid vara mycket sporadiska och tillväxttakten detta år är långsam. Det ska bli spännande att se hur många av de nya ansiktena som vi trots allt kommer att återse nästa säsong.

Trots det mediokra deltagarantalet så har tävlingarna som sådana kännetecknats av hög kvalité, i alla fall de tre tävlingar som jag själv har haft förmånen att besöka. Tyvärr så missade jag två tävlingar som jag tänkte delta i. En tävling krockade med en stor familjeangelägenhet och en som drabbades av regn (RM i Laxå). Trist, men inget som man råder över.

De gångna tävlingarna har arrangerats allt bättre, man börjar nu ta hänsyn till Troyervärde och sätter inte längre ut målen hipp som happ i skog och mark. Detta har dock tydliggjort problemen med de olika klassernas vitt skilda maximieffekter, allt ifrån licensfria 10 joule till de stora kanonerna på 45 joule. Just dessa sistnämnda har ju blivit allt mer omdiskuterade i takt med att säsongen förlöpte.

Förutom rena sakargument av typen att målen blir skrot så har allt fler - glädjande nog - kommit till insikt om att den här typen av vapen egentligen inte har så mycket med Field Target som sport att göra. Mot bakgrund av detta så faller också de flesta kreativa lösningarna på effektproblemet (spinners etc) sig platt.

Field Target ÄR helt enkelt inte hög effekt och spinners, Field Target är måttlig effekt och fallmål av plåt.

Mycket handlar alltså om känsla och deltagarnas egen subjektiva uppfattning om vad de egentligen pysslar med, eller vill pyssla med. För Field Targetfantasterna så är Field Target inte en skytteform liksom vilken som helst som kan förändras i takt med tycke och smak eller lokala förhållanden. För dessa entusiaster så är Field Target snarare en absolut tävlingsform och inget annat!

Man spelar alltså inte fotboll med händerna, ty då är det inte fotboll längre..

Sedan kan man tycka vad man vill om Field Target som skytteform och det finns mängder med saker i den skytteformen som jag själv inte uppskattar. Därmed så är det inte sagt att jag vill förändra dessa, eftersom det då inte hade varit Field Target längre. 

Visst, man kan diskutera klasser fram och tillbaka och att ha en klass för 10 joule ÄR en praktisk nödvändighet för att sporten överhuvudtaget ska kunna existera på ett vettigt sett i Sverige. Sett ifrån detta perspektiv så är 10 joule i mina ögon ett acceptablet avsteg ifrån den riktiga förlagan. Att däremot skjuta vapen med 45 joule är inte detsamma. 

Som så många andra kloka människor redan har konstaterat så kan man naturligtvis arrangera helt andra tävlingsformer eftersom det trots allt är kul också med effektstarkare vapen. Inget fel i detta - men blanda inte in det i Field Target. Det är då inte Field Target längre utan bara...något annat.

Själv gillar jag exempelvis Hunter Field Target men den tävlingsformen existerar ännu inte i Sverige. Därför får jag personligen ta konsekvenserna av detta och ta mina HFT-byggda vapen till Field Target för att göra det bästa av situationen då detta är det närmaste "min" sport som jag kan komma här på hemmaplan. 

Gör jag så så respekterar jag fortfarande grenen Field Target men jag kan ändå skjuta i den form jag själv vill. Samma sak gäller för Benchrest till vilket jag har min Elite. Där finns det förvisso tävlingar men alldeles för långt borta i nuläget. Till skillnad ifrån min Ultra och min Challenger så kan jag emellertid inte ta min Elite till Field Target utan då får jag helt enkelt gilla läget och acceptera att jag för närvarande inte kan tävla med den överhuvudtaget.

Gillar jag inte detta, då får jag starta något eget själv.

Så här i eftervalstider...

 
  Istället för att bli dasspapper...

Nu när valet har ägt rum och då vi har blivit dränkta i olika valbroschyrer som nu är tämligen värdelösa så gäller det att hitta på något vettigt med dessa. Grillen är ju inställd så behovet av tändpapper har därför minskat dramatiskt. Tyvärr så är papperskvalitén snarare åt det hållet som talar om friktion istället för absorbation så inte ens till toapper duger dessa.

Därför så var det en stor glädje när en god vän presenterade följande lösning på problemet med överflödigt valmaterial - måltavlor! Att öva på fristående skytte konsumerar stora mängder papper så varför inte spara in på de dyrbara färdigfabricerade måltavlorna till förmån för några improviserade dito?

Fyllnipplar

  En mycket trevlig och praktisk nippel..

Använder man ett PCP så är det också ofrånkomligt att man måste ha någon form av fyllningsnippel för att förbinda fyllkällans slang till vapnet. I de allra flesta fall så följer en fyllnippel med själva vapnet och denna skruvas då fast i slangens ända. En nackdel är emellertid att olika vapen också tenderar till att ha helt olika nipplar och detta i kombination med att man skruvar fast nipplarna gör det till en lite bökig procedur att byta nippel när man ska fylla olika vapen.

För att förenkla tillvaron i takt med att allt fler entusiaster anskaffar fler olika PCP så har snabbkopplingar mellan fyllkällans slang och de olika nipplarna blivit mer och mer populära. Den absolut vanligaste typen där är den så kallade Fosterkopplingen.

På försättsbilden för dagens inlägg så ser vi en helt ny och genialiskt smart fyllnippel till vapen från FX Airguns - en fyllnippel som INTE skruvas utan som har en ingjuten hane av Foster-typ!

Detta är en helt perfekt lösning om man exempelvis äger en bössa i Typhoon/Cyclone/FX2000-serien och samtidigt också har ett gevär i Royale/Indy/Bobcat-serien. Vanligtvis så har man ju Foster (hona) på slangen och sedan så kör man endera denna direkt in i vapnet (Royale etc) eller så använder man den nya nippeln inklickad emellan (för Typhoon etc). En mycket smidig lösning! Det är ju som bekant så att ju färre skarvar man har i en ledning, desto mindre är risken för läckor och andra problem.

Min egen fromma förhoppning är dock att alla tillverkare på sikt helt går över till Fosterkopplingar överlag så att man slipper de mer ålderdomliga O-ringsnipplarna som diverse PCP producenter har använt de senaste decenniet. En gemensam standard är alltid till gagn för alla.

I avdelningen idiotiska lösningar (läs, brittiska sådana) så vill jag särskilt framhålla BSA. Generellt sett så använder BSA samma typ av O-ringsnippel som FX Typhoon - men betydligt smalare. Så långt inget konstigt, många tillverkare har ju sin egen unika formgivning. Vad som är mera udda är att BSA har två olika längder på en i övrigt identisk fyllnippel! Om man till exempel har en BSA Ultra så kan man inte använda dess nippel till att fylla en R10 ty då är den för kort. Sålunda så måste man, om man saknar snabbkopplingar emellan, skruva av och på två olika men snarlika nipplar för att fylla dessa båda vapen.

Andra tillverkare ifrån ö-riket har helt andra besynnerliga lösningar. Visserligen så har Air Arms två olika generationer av fyllnipplar på sina vapen men priset för den bökigaste lösning är ändå Theobens uråldriga förfarande på Rapid-serien. Där måste man skruva loss tuben och sedan skruva på en separat nippel på själva tuben innan man kan fylla densamma. Därefter ska nippeln demonteras och flaskan återmonteras. Idag är detta ett väldigt tidskrävande och bökigt sätt men på den tiden då Rapid kom (tidigt 1990-tal) så var dessa lösningar faktiskt inte helt ovanliga.

Tack och lov för att utvecklingen har gått framåt.

Förbud eller valfrihet?

På forumet så kan man även fortsättningsvis läsa att debatten mellan huruvida klassen 45J ska fortgå eller inte fortsätter. Själv tycker jag att den börjar bli en smula märklig. Nu förefaller den ha fastnat i ett resonemang om huruvida en "elitgrupp" vill "förbjuda" den här klassen eller inte.

Då förespråkarna till en klass för 45J uppenbarligen talar sig varma för valfrihet så hoppas jag också att de respekterar att klubbarna själva avgör vilka klasser man vill bjuda in till? 

Vill en klubb inte bjuda in till en klass på 45J i sin tävling så måste ju även detta vara valfritt, liksom deltagarens personliga beslut att delta eller inte. 

Vad som sedan sker är att arrangörsgruppen, som har kontakt med förbundet, i frågan om vilka klasser som ska ingår i tävlingsformen, sannolikt kommer att sätta sig ner och hantera frågan i god demokratisk anda igenom att rösta om saken inför nästa säsong - precis som inför vilket regelrelaterat beslut som helst.

Gången är ju som bekant sådan att de som är medlemmar i en SvSF-ansluten klubb har en rösträtt i sina egna årsmöten och utser en representant till arrangörsgruppen. Där påverkar den individuelle medlemmen frågan om vilken hållning som klubben ska ha till regelfrågor (som effektklasser). Sedan fattar arrangörsgruppen ett beslut i frågan. Detta är inte märkligare än något annat beslut vilket som helst som fattas i en demokratiskt styrd folkrörelsesport.

Det resultat som det sedan blir, det får vi alla ödmjukt acceptera.

Slutligen så vill jag lyfta på hatten för alla de som är engagerade i sporten och som presenterar det faktum att klassen 45J kommer att bli ifrågasatt på arrangörsgruppens möten i framtiden. Igenom att skapa den dialogen på forumet så är man ingalunda "bråkmakare", "separatister" eller liknande utan bara bra representanter för en växande hobby som på ett vettigt sätt informerar om att det kan komma en förändring framöver - i form av ett demokratiskt fattat beslut.

Detta måste ju vara betydligt bättre än att den stora massan (som inte bryr sig om att följa sina eventuella klubbars inre arbete) inte upptäcker eventuella förändringar innan dessa blir ett faktum. Att det sedan finns en "svans" av icke klubbanslutna som enbart bajsar ur sig åskter i brist på bättre sysselsättning och därvildlag endast bidrar till att sprida förvirring är bara att beklaga.

Vill man påverka? Gå med i en klubb och engagera er! Orkar inte? Då är frågan inte tillräcklig viktig för er för att eran åsikt förtjänas att tas på allvar. Hur sedan fristående klubbar gör, det är helt upp till dessa och deras egen inre angelägenhet. De är fristående och står då fria (som benämningen antyder) att utforma precis vilka tävlingar som helst på precis vilket sätt de än önskar.

Sedan så är det upp till oss alla att välja i valfrihetens namn till vilka tävlingar vi vill åka. Antingen SvSFs eller de fristående klubbarnas eller bådadelarna.

Valfrihet är härligt!

Anspråkslöst roligt !

  Crosman 2240 ger mycket skjutglädje för lite pengar...

Idag så blev det äntligen dags att pröva det senaste nyförvärvet, vår Crosman 2240. Erik passade också på att testa det nya spinnersmålet som vi köpte ifrån Hurricane för ett par veckor sedan. Allting förlöpte till största förnöjsamhet och framöver står nu ett lasersikte och en HiPac på agendan, liksom en stock så att vapnet också kan användas som minikarbin.

  Stoegers nya spinnersmål från Hurricane.

Förutom spinnersmålet så passade vi även på att provskjuta pistolen på såväl en lastpall som en kvarglömd glasflaska. I lastpallen så kunde man skjuta in diabolen i hela dess längd och glasflaskan fick ett hål rakt igenom, till Eriks stora glädje. Den tekniska egenprecisionen kändes helt okej men vi noterade båda att pistolen smäller en hel del.

  Efter ca 25 skott så var pistolen slut på Co2 men det var kul så länge det varade..

Själva fallmålet fungerade helt till belåtenhet. Det var gediget utan att vara klunsigt tungt, kvalitén kändes övertygande. Bra svetsar och raka paddlar i relation till svängarmarna, något som minsann inte är självklar för spinners i budgetklassen. Målet var lätt att ställa upp och stod stadigt trots sin måttliga vikt. Ett bra köp.

En vinnarbössa till salu!

  Feinwerkbau 300 Junior med Leapers 4-16/50 Ao IR

Min gode vän Daniel ska nu sälja en fin 300 Junior och det är det här vapnet som han plockade en pokal med i den senaste tävlingen. Liksom alla andra 300 så är det ett synnerligen välskjutande vapen men något lättare än den fullstora 300S. Vapnet är licensfritt och ger 10.70 joule E0. Ingår gör det man ser på bilden, vapen, sikte med fäste samt bipod. Stocken är mycket fräsch och blåneringen är relativt okej med lite rostangrepp på laddarm och laddlucka om man tittar noga.

Pris: 3500 kr (+ ev frakt)  * VAPNET ÄR NU SÅLT *

Daystate Forester

Är det något som Daystate verkligen behärskar så är det omsorg om detaljerna i passning och finish..

Under den gångna veckan så har det kommit ut lite bilder på Daystates nya Limited Edition, benämnd Forester. Detta unika utförande kommer att finnas tillgängligt för samtliga modeller av Wolverine.  

  Notera den unika skogsinspirerade stocken av flerfärgad laminat..

Daystate har en lojal skara fans som hyllar fabrikatet och deras produkter, vilka man håller för världens förnämnsta sporting airguns och detta är säkert en modell som kommer att uppskattas av dessa entusiaster.

  Förmodligen ingen storsäljare i Sverige men väl så i England och USA..

! Stulet vapen !

En entusiast har tyvärr fått sitt vapen stulet.

Mera info finns här: http://www.luftvapen.info/viewtopic.php?f=6&t=13566

Håll ögonen öppna!

'

Korta avstånd men stor skjutglädje!

  Dagens första tavla, notera att siktet var ställt för 25 meter..

Idag så fick jag åter igen möjlighet att skjuta inomhus, något som är synnerligen välkommet nu på hösten när regn, blåst, kyla och mörker drar in över landet. Dagarna blir knappa så det blir omöjligt att hinna till skjutbanan innan kvällens mörker sänker sig. Så smidigt att kunna glida inomhus en timma mellan jobbet och färden hem.

  Dagens andra tavla

Som vanligt så sköt jag en full fyllning, vilket på 30 meter betyder 80 skott utan större märkbar skillnad i träffbilden. Hade jag skjutit på kortare avstånd så hade jag kunnat nyttja ytterligare 80 skott, totalt 100, men egentligen så har jag "bara" 60 skott tillgängliga enligt kronografen (inom 20 fps spridning).

  Efter 50 skott så gick jag över till 10 skott per tavla

Att skjuta inomhus är odramatiskt behagligt och avslöjar direkt vilken utsökt teknisk egenprecision som även billiga PCP av idag besitter. Ett extra plus för Challengern är dessutom dualfuel-konceptet som ger ett behagligt lågt skottljud trots att vapnet saknar både shroud och ljuddämpare.

  Dagens fjärde tavla visar att jag hade bättre fokus på skyttet än kameran..

Den gamle Dahlman myntade en gång i tiden konstaterandet att "på avstånd ut till 30 meter så klarar man sig i allmänhet mycket väl med ett licensfritt luftgevär" och det finns ännu i denna dag inget att anmärka mot det påståendet i sak - förutsatt att man slipper vinden. För, med handen på hjärtat, hur ofta så har man tillgång till avstånd bortom 30 meter alla gånger man vill skjuta?

  Skott 70 till 80 visade att träffbilden sakta började dala, efteråt låg trycket på ca 65 Bar.

Så var då 80 skott avverkade och det hela tog ungefär en timma av utsökt kvalitétstid. Nu var det dags att packa in bössa och ammunition i fodralet samt hänga min minibeanbag i bältet. Hemfärden väntade. Tillbaka till verkligheten, ett barn ska hämtas på scouterna, ett på motionsdans, läxor ska läsas och kvällsmat beredas, därefter nattning. Då kommer min hustru hem ifrån jobbet och det blir någon timma i soffan framför TV:n innan sängen. 

I morgon blir inget skytte utan då stjäl jag min egen lilla timma åt att sköta bloggen istället. Ännu en helt vanlig grå vardag i höstrusket har gått till sin ända.

The BSA Goldstar!

BSA älskar att återvinna gamla anrika namn..

Knappt så har nya Air Arms nya HFT 500 landat innan BSA lanserar sin nya lineup av PCP, baserade på den nu drygt tio år gamla Hornet-serien. Den färgstarka HFT-versionen i laminat har visats tidigare så idag blev det premiär för valnötsvariant och den lite mer diskreta laminatstocken, benämnd Black Pepper.

  Den nya lineupen för 2015 - notera loggan Goldstar som är tagen ifrån motorcykelmodellen Goldstar

Vidare så utlovar man speciellt utvalda pipor, kallade ECHF, vilka utlovas vara exceptionellt bra även för att vara BSA. Alla modeller är försedda med regulatorer och självklart så uppfyller stockarna reglementet för HFT. Slutligen så har man ett nytt magasinsystem - Mk VI i ordningen. Den här gången lovar man, som vanligt, att alla problem är lösta och att magasinen ska fungera helt klanderfritt. Brasklappen i samma stycke är emellertid att vapnen också kan köpas som singleskott - förmodligen ett mycket klokt val.

Vad priserna hamnar återstår ännu att se...

En FX Airguns Elite till salu !

  FX Airguns Elite med första versionens F/T-stock.

Lasse Laursen, ordförande i Onsala Luftgevärsklubb, säljer nu ett ovanligt vapen - sin FX Airguns Elite. Detta är ett vapen ur den första serien, samtida med min egen Elite, men modifierat på en rad olika sätt. Som den skarpsynte säkert redan har noterat så har lådan borrats om till Mk II-spec för matchavtryck, något som saknades på originalet. 

  En blandad kompott

Vidare så har originalstocken (Mk I "Evanixstocken") försetts med en hemmagjord hamster samt blivit borrad för rembyglar. Piporna, en pipa i kaliber 22 och en pipa i kaliber 25 ingår, har utrustats med samma typ av raka gavlar som jag själv har satt på min egen Elite. Liksom denna så har även detta vapen försetts med en regulator. Bössan har servats av Fredrik på fabriken och Lasse intygar att vapnet är såväl synnerligen välskjutande liksom i gott skick. Liksom de flesta Elite Mk I så är detta vapen originalsålt på licens och sådeles aldrig "fultrimmat".

Så långt själva vapnet..

Med följer även en F/T-stock av FX Airguns tidigaste typ, med vinklat bakstycke. På denna stock ingår inte heller den överliggande railen ovanför pipan/blocket. Förutom originalets 500 cc tub så finns även den mindre och lättare 400 cc tuben (samma typ som jag själv använder). Kikarsiktet är ett Hawke SW 30 SF 8-32/56 med MilDots och utrustat med spiritlevel (ACD) och Sportsmatch fästen, liksom ett customtillverkat stort sidohjul (original medföljer också). En hel del ammunition ingår dessutom.

För hela detta paket begär Lasse i nuläget 13.000 kr.

Notera även att detta vapen är licenspliktigt!

Lite blandat.. 

  FX Airguns Indy

Egentligen så hade jag tänkt att åka till skjutbanan den här söndagen men eftersom det blåser halv storm här på västkusten så får jag istället satsa på att skjuta lite inomhus under veckan. Nu kommer ju hösten och den mörka årstiden med dess opålitliga väder. Blåst, nederbörd, mörker och kyla är ju inte direkt tilltalande förutsättningar för vår hobby. Nu flyttar därför en stor del av skyttet inomhus för de som kan eller i malpåse under väntan till nästa säsong för de som inte har samma möjligheter.

Själv så har jag ju denna säsong fått förmånen att kunna skjuta inomhus på upp till 30 meter, efter en smärre förändring i den lokal jag nyttjar, eller hemmavid där jag har fem meter inomhus som går över till ytterligare tio meter utomhus - inalles 15 meter. Allt upplagt för skytte med uteslutande 10J-vapen med andra ord. Ska jag vädra min Elite så får det bli någon enstaka helgdag på skjutbana.

Något som däremot är oförändrat, oavsett säsongerna är frågelådan!

Frågor kommer alltid och dagens fråga var:

"FX Independence, något att köpa som första PCP?"

Indpendence är utan tvekan ett mycket intressant vapen. Jag fick själv förmånen att vara med och bekanta mig med den allra första serien för några år sedan och konstruktionen har nu fått en avknoppning i form av Indyn, bullpupversionen av samma modell.

Gemensamt för de båda och det som de flesta som är obekanta med modellen tenderar till att reagera över är dels hur enkla de är att pumpa samt hur väl dämpade skottljud som de levererar. Dessa modeller kan användas på två sätt, antingen så använder man dem som ett pumpgevär eller så direktmatar man dem till en extern luftkälla (dykarflaska eller extern tub), vilket tillåter dem att fungera precis om vilket konventionellt PCP som helst. Man kan alltså få både friheten hos ett, av en extern fyllkälla, oberoende vapen samtidigt som man kan få den bekväma funktionaliteten för notstop skytte hos ett vanligt PCP.

Om vapnet är ostrypt så måste man ta tre pumptag för ett skott, har vapnet 16J så måste man ta ett pumptag för varje skott. För 10J så räcker det med ett pumptag för ungefär varannat skott.

Men..

Inte nog med detta, vapnet har också en jätteliten inbyggd resevoir som tillåter att ett flertal skott avlossas mellan varje pumpning. Ostrypt så kan man skjuta 5-6 skott i en följd innan man då måste pumpa 15-18 pumptag för att återställa vapnet. På 16J så kan man skjuta drygt ett magasin, innan man återställer med lika många pumptag. I en licensfri effektnivå så talar vi om två magasin..

  FX Airguns Independence

Bulkmatat däremot, ja - där är det bara behållarens volym som sätter gränsen. Den som exempelvis kopplar till en stor dykarflaska kan skjuta tusentals skott nonstop.

Så långt funktionaliteten, men är det ett bra köp då?

Ja, det kan det vara. Förutsättningarna är att man gillar (det lite udda) utseendet samt att man helt enkelt har råd med den. När man räknar kronor och ören så måste man dock väga in att fyllkällan ingår och den är naturligtvis värd en hel del, minst de 2000 kr som en vanlig handpump betingar. Jämförelsen är ändå inte riktigt rättvis eftersom pumpningen hos dessa vapen är otroligt mycket enklare än handpumpningen med en extern pump. Vill man ha den totala funktionaliteten så krävs dessutom en lös 500 cc tub med fyllkit och en meterlång slang vilket adderar ytterligare 2500 kr samt därtill en vanlig dykarflaska med fyllkit.

Störst "vinst" med modellen har naturligtvis den som kommer in i sporten med tomma händer. Då kan man köpa dessa vapen och börja skjuta direkt, för att sedan, om man så önskar, komplettera med tuber och liknande. För den som redan har en fyllstation så är funktionen med dessa vapen inte lika uppenbar, även om steget här till att bygga ut till bulkmatning är betydligt kortare. Säga vad man vill men flexibla är sannerligen dessa vapen.

Överlag så är dagens modeller synnerligen driftsäkra, efter att ha uppdateras under ett par års tid för att lösa en del mindre bekymmer som modellerna var behäftade med ifrån början. Tillkortakommanden som var tydligast för de vapenägare som brukade sina bössor under specifika förhållanden, exempelvis i extremt varma regioner.

Det jag personligen saknar är emellertid en trästock, något som ännu aldrig har presenterats. Tyvärr så tror jag att formgivningen av i alla fall Independence har motat bort en hel del tänkbara kunder. Denna modell är dessutom inte lika ergonomiskt bekväm att pumpa som den kortare Indyn med dess mer ergonomiska pumprörelse.

Riktigt kul att se!

  Foto skamlöst stulet av Hurricane (www.luftvapen.se)

Under helgen så gick Skandnaviska Mästerskapen i Field Target av stapeln i Norge och Sverige fick stora framgångar. Tomaz lyckades bärga guldet i klassen för PCP och Gubbe knep guldet i fjäderklassen. Förutom dessa fina placeringar så tog Sverige också ett silver och ett brons i fjäderklassen.

Bra jobbat allesammans!

Best Springer 16J

En modern fjäderbössa för 2010-talet..  

Med anledning av en diskussion på luftvapenforumet (misstänker jag) så fick jag en fråga i frågelådan om det bästa vapnet för 16J samt tänkbara alternativ till detta. Jag utgår här ifrån att frågeställaren underförstått exkluderar rena matchvapen på 10J, även om dessa har visat sig vara förbluffande framgångsrika i just vår klass för 16J när det gäller fjäderluftgevär.

Låt oss därför börja med att se på vilka grundkrav man bör ställa på ett sådant vapen, innan vi fördjupar oss i vilka exakta fabrikat och modeller som kan vara aktuella.

Bra pipa

En bra pipa är en självklarhet. För att vara säker på att erhålla en sådan så hade jag i första hand valt ett vapen som använder en varumärkespipa, alltså en pipa som är tillverkad av en specifik pipmakare med gott rykte - exempelvis Lothar-Walther. Alternativet är att välja en vapentillverkare som har gott renommé för pipor som är tillverkade av dem själva, "in house" så att säga - typ CZ.

Bra avtryck

Ett bra avtryckarsystem är också synnerligen väsentligt för att få fram en riktigt bra fjäderbössa. De två mest kända är CD och Rekord ifrån Air Arms respektive Weihrauch. Det finns dock mindre kända avtryck som är riktigt bra, exempelvis Walther LGV/LGU samt Feinwerkbau 124N.

Drivkällan

En bra drivkälla ska ge önskad anslagsenergi på ett så mjukt och rekylmilt sätt som möjligt. Detta har visat sig vara svårare i praktiken än vad man först tror. Ju mer effekt ett fjädervapen ger, desto större blir ofelbart rekyleffekten. Till detta så kan tillverkaren förhålla sig på två sätt, endera så mildrar man rekylen eller så isolerar man skytten (o helst även kikarsiktet) ifrån densamma. Den sistnämnda metoden har varit populär på matchvapen med lägre effekt och då vapnets egenvikt inte är lika problematisk som för Field Target då skytten förväntas bära runt vapnet i skog och mark. Idag är det i praktiken bara Dianas stora sidospännare som erbjuder den här teknologin hos vapen som (med bred marginal) klarar 16J.

Weihrauch HW77 

Tyvärr så finns det inte nu något specialbyggt vapen för 16J som erbjuder semirekylfri konstruktion, såsom gamla Air Arms TX200SR. Anledningarna till detta är två, prisbilden och efterfrågan. Fjädervapen är priskänsligare än PCP och dyra fjädervapen har en mycket liten marknad. Ett fjädervapen börjar bli distinkt svårsålt bortom 6000 kr eftersom de då korsar prisbilden med billigare PCP så i princip alla bättre fjädervapen ligger under den här prisnivån. Ett PCP däremot kan lätt kosta allt mellan 6000 kr till dryga 20.000 kr och ändå hitta köpare i entusiasternas skara.

Vidare så finns det också tekniska nackdelar med semirekylfria vapen. Om de har mekaniken upphängd i en släde så måste slädens rälslängd stå i proportion till uttagen effekt och desto längre rälslängd desto känsligare blir rälsen för att mekaniken rör sig i rätt slaglängd. En del serier av Diana 54 har periodvis haft bekymmer med att mekaniken har nypt halvvägs bak och då genererat en viss rekyl samtidigt som att mekaniken inte har kunnat återställas till rätt läge inför nästa skott. En bra precision vid tillverkningen här är nyckeln till framgång men detta påverkar naturligtvis också vapnets pris. De vapen som är rekylfria eftersom de motbalanseras har mer dimensionsmässiga bekymmer, ju tyngre och snabbare pistong desto tyngre måste även motvikten vara för att neutralisera korrekt och en tung motvikt gör ofelbart hela vapnet tyngre.

Tyvärr är det nog så att i nuläget så får vi lämna semirekylfriheten bakom oss om vi önskar ett optimalt 16J-vapen.

En legend i luftvärlden - TX200  

Förutom semirekylfria vapen så har konventionella fjädervapen allt mera utmanats av gas- och luftfjädervapen. Kan detta vara ett bra alternativ? Själv så är jag mycket tveksam. Visserligen så slipper man fjäderresonans och liknande missljud men rekylen brukar vara tämligen vass och detta är naturligtvis inte gynnsamt för den praktiska precisionen. Detta bekymmer försvåras också av att de flesta tillverkare av gasfjädervapen tyvärr frestas att ta ut lite extra hög effekt ur sina konstruktioner då det i sig själv är ett säljande argument. Man offrar så att säga lite skjutbarhet för att få ut lite mer effekt - precis tvärtom mot vad som är önskvärt för ett tävlingsvapen i Field Target.

Återstår gör konventionella stumma vapen med stålspiralslagfjäder.

En teknologi som både ökar den praktiska precisionen och den positiva subjektiva känslan av att skjuta fjädervapen är de konstruktioner som har syntetslagrade komponenter inuti själva drivkällan. Här var Air Arms tidigt ute med sin TX-serie och konceptet har nu fått efterföljare i konkurrenten Walthers senaste lineup. Dessa konstruktionslösningar gör det möjligt att isolera fjädervibrationer och oönskade pistongrörelser samtidigt som man behåller den konventionella spiralslagfjäderns progressiva effektutveckling, vilken är mycket gynnsam för praktisk precision.

Ska vi nu vara lite konkreta och titta på de modeller som kan vara aktuella för nyss nämnda kriterier så finns det säkra kort i form av TX-serien och kusinen Pro Sport från Air Arms samt nya Walther LGV/LGU. Frånser man syntetlagringar så kan man också ringa in HWs 77/97-serie samt Feinwerkbau 124N. Det är dessa sex grundkonstruktioner som idag utgör eliten av konventionella fjäderluftgevär som kan köpas fabriksnya över disk.

Generellt sett så finns det alltså äldre modeller som är konventionellt byggda, till detta räknar jag även 124 då den är en remake på FWBs guldkorn ifrån 1970-talets glansdagar. Dessa har varit i produktion under lång tid och är genuint beprövade samt försiktigt finslipade igenom decennierna.

Weihrauchs 77/97 har varit med länge, de är prisbilliga och de är erkänt kompetenta. Bra pipor, utsökta avtryckarenheter och anständig byggkvalité till rena budgetpriset för den här kategorin vapen. Till nackdelarna hör avsaknaden av syntetlagringar samt att de är något mera svårmekade.

Feinwerkbau 124N

Helt nya Feinwerkbau 124N anses i de första knapphändiga testerna ha ett utmärkt avtryckarsystem och de pipor som Feinwerkbau tillverkar kan man aldrig skoja bort. Är det något som FWB är riktigt vassa på så är det pipor! Deras myriader av OS/VM-tecken och andra meriter har inte anlänt gratis och definitivt inte utan att man har levererat pipor av yttersta klass. En entusiast i USA som var i kontakt med fabriken i Tyskland uppgav att de påstår att nya 124s pipa är "likvärdig eller bättre" än de pipor som satt på 300-serien senast då FWB tillverkade fjädervapen. End of story. Tyvärr så förefaller drivkällan vara en smula högt trimmad för 16J liksom att man har en helt konventionell konstruktion på drivkällan utan syntetlagringar. Detta behöver i sak inte vara någon nackdel men i dag är det inte heller någon fördel. När det gäller pipa, avtryckarsystem och passning/finish så kommenderar FWB alltid respekt och det ska bli spännande att följa den här modellens entré på marknaden. Bock i kanten dock för avsaknaden av riktiga rekylhål ovanpå cylindern.

Air Arms TX-serie beskylls ofta för att vara en copycat på HWs 77/97, något som jag alltid har varit tveksam till. När Ken Turner skapade den här serien så fanns det avsevärda förbättringar jämfört med 77/97s konstruktion så jag anser nog att modellserien förtjänar sina egna meriter. Det mest slående är att finish/passning och övergipande kvalité är minst ett halvt pinnhål högre än HWs dito, dock till en högre prislapp ska nämnas. Under skalet så är skillnaderna än större. Man har syntetlagringar, man har en avsevärt mera lättmekad konstruktion och man har en centrerad transferport bara för att nämna några väsentligheter som skiljer fabrikatens modeller åt. Den legendariska TX-serien har nu under drygt 20 år visat sig vara Field Targets primärvapen i fjäderklasserna och självfallet inte utan anledning. Ett solitt val vilket även kan sägas om kusinen Pro Sport och dess lite mer krutvapeninspirerade formgivning.

Walther LGV

Helt nya på banan i den här klassen är Walthers LGV och LGU, en pipspännare respektive underspännare som är konventionellt byggda men med all modern teknologi. Två mycket spännande och lovande modeller. Liksom Air Arms så har man syntetlagringar, man har matchpipor och man har riktigt bra avtryckarsystem. Prisbilden är ungefär motsvarande Air Arms, en del under Feinwerkbau men märkbart över Weihrauch. Rent spontant så känns det som mycket vapen för pengarna och kanske allvarligare konkurrenter till Air Arms än Weirauch framöver.

Vilken hade då jag valt själv?

Jag gillar HW77 men tyvärr så har tiden sprungit ifrån den. Ett kanonvapen - 1983, men trettio år gått och konkurrenterna har både kommit ikapp och förbi. En uppfräschning av konceptet i form av HW97 för femton år sedan har inte direkt lockat mig, detta eftersom 97 alltid har stått i skuggan av den mer kompetenta TX-serien. Weirauch förändrar ytterst sällan sitt fjädervapensortiment och den allra senaste helt nya konstruktionen torde ha varit den vanryktade HW57 som kom för lite drygt ett decennium sedan. Nu är det hög tid för lite nya modeller, inte bara allt fulare laserskurna stockar, utan helt nya konstruktioner allt igenom. TX200 och LGU har lagt ribban och kastat handsken, nu väntar vi...

Jag har haft flera TX200 och detta är tveklöst mycket bra vapen, visst - de är tunga och visst är pipan ifrån Tyskland, liksom stockarna ifrån Italien men detta är ändå ett brittiskt fjädervapen, ett äkta brittiskt fjädervapen. Vi talar inte om ett spanskt BSA eller ett turkiskt Webley & Scott utan detta är fortfarande genuina saker. Ett TX förmedlar alla de egenskaper som man i positiv mening förknippar med brittisk vapenkultur, för luftvapen så är detta helt klart en Aston-Martin snarare än en Austin Allegro för att knyta an till ännu en döende del av brittisk industri. Kort sagt, är vapnet väl betalat så är resten nedförsbacke, ett säkert köp som ytterst få blir besvikna över. Kanske lite mainstream för Field Target, javisst - men detta är ju naturligtvis inte utan anledning. En given toppkandidat ur mitt perspektiv. Kusinen Pro Sport är jag däremot kallsinnig inför, visst är det ett minst lika bra vapen men designen påminner alltför mycket om ett krutvapen i min smak. Ett luftvapen ska i min värld vara ett luftvapen och inte kunna misstas för en simpel krutbrännare. Tyvärr så har TX-serien (o PS) blivit allt fulare för varje generation men sådan förefaller den allmänna utvecklingen vara bland fjäderluftvapen med modetrenden av laserskurna stockar i pråliga mönster. Less is more!

Feinwerkbau Sport är en legend. Nu vet jag att en del inte förstår modellen men de som gör detta, de kan aldrig förtränga den. Många namnkunniga entusiaster (Beeman, Gaylord mfl) dyrkar modellen och detta vapen har en både stor och obrottsligt lojal skara fans över hela världen. FWBs pipor har vi redan berört, second to none, avtryckarsystemet på gamla 124 var bra men lämnade ändå en del att önska med dagens mått mätt så det kan bara bli bättre. Finish och passning är erkänt starka sidor. Det jag däremot inte gillade med den gamla modellen var att meka med den, förhoppningsvis så är nya 124N betydligt bättre i detta avseende. Det jag känner mest oro för är drivkällan, har man en gång vant sig vid fjädervapen som har syntetlagringar så vill man inte vara utan. Vem vill egentligen höra ett Twaaang varje gång man skjuter ett vapen som kanske landar runt 7000 kr? Inte jag i alla fall. Med tanke på prisklassen så vill man ju inte heller lägga ytterligare ett par tusen på tuning för att den ska vara lite skönskjutande som en TX är redan ur kartongen. Formgivningsmässigt sett så har man behållit den slanka designen men varför har man inte en snyggare lösning på de öppna riktmedlen? O vart tog FWBs klassiska rembyglar vägen? Här känns konceptet halvfärdigt. Dags för en De Luxeversion snart, med lite kortare pipa, med rembyglar och med en riktigt fin valnötsstock? Idag så känns tyvärr 124N lite för halvfärdig och lite för dyr jämfört med de övriga konkurrenterna i den här ligan.

Återstår gör nu Walthers LGV/LGU. Hade jag valt en underspännare så hade jag satsat på ett säkert kort, vilket i sammanhanget hade inneburit en TX200. Prisskillnaden är helt enkelt för liten för att motivera LGU jämfört med en såpass erkänd och kompetent konkurrent. Modell LGV däremot, den är mera unik. Dessutom så gillar jag bytvapen, de är på något sätt mera fjädervapen för mig. Saken blir knappast sämre av att LGV därtill har ett riktigt bra piplås, en underskattad finess som mest är känt ifrån gamla Webley & Scott Omega (vila i frid) och HW35. Liksom TX-serien så har man syntetlager inuti samt ett avtryckarsystem med bra rykte. Nackdelar då? Tja, ful till att börja med. Det jag retar mig mest på är utformningen av säkringen liksom plastdetaljer som inte hör hemma på den här typen av vapen. Bortsett ifrån detta så upplever jag den som klossig. Visst, den väger 4200 gram vilket är en ansenlig vikt men man hade åtminstonde kunnat försöka att maskera vikten med lite snitsig formgivning (se 124N). I övrigt så finns det inte så mycket att anmärka på, den är som sagt tung men det kommer med konceptet och är oftast snarare en fördel än en nackdel när det handlar om praktisk precision. Därtill så är den dyr för att vara fjädervapen men inte oförskämt dyr (se 124N) utan ligger i paritet med konkurrenterna och tangerar smärtgränsen för vad en fjäderbössa får kosta innan den förlorar försäljning jämfört med ett PCP.

Mycket talar nog för att jag själv faktiskt hade valt en LGV, i så fall en Master Ultra för 5300 kr. Då får man den prydliga pipvikten samt en trästock (av bok).

Dagarna är räknade...

  En härlig hösthelgkväll...

I söndags kväll så begav jag mig ut till banan, förmodligen på en av de där sista riktigt härliga helgkvällarna innan vintern kommer med mörker, regn och kyla. Visserligen så blir det mörkare fortare nu och visst blir det kallt så fort solen går ner men denna afton så låg temperaturen faktiskt stabilt över 18 grader under hela sessionen. Härligt!

  Lite udda träffbilder, eller hur?

För skojs skull så satte jag upp en tavla på 25 meter och testade lite olika skjutpositioner på denna. Längst upp till vänster så har vi sittande med fullt stöd i form av min lilla vetekudde. Högst upp till höger så har vi squatting, en stabilare ställning än vad många tror - om man bara tränar in den.

I mitten så är det stående, helt fristående. Som de flesta vet så är detta bra mycket svårare än vad man tror och jag trodde själv aldrig att jag skulle få till fem såpass bra träffar på det avståndet.

Nere till vänster så har vi sedan sittande på rumpkudde i F/T-ställning, också en hyfsat stabil skjutposition. Slutligen, nere till höger så har vi knästående skytte med ett knä i marken. Även denna en ganska svår ställning att bemästra.

  Underbart med lite sol kvar på kvällen.

Analyserar vi utfallen så ser vi att sittande med fullt stöd givetvis är stabilast med den minsta träffbilden. Squatting och F/T-ställningen gav ganska snarlikt resultat på dessa 25 meter, på ett längre avstånd så är min känsla att F/T-ställningen blir bättre. Den är också mer pålitlig när underlaget inte är helt jämnt.

Att det är svårt att skjuta bra helt fristående var inte så överraskande men jag var mer förvånad över hur dåligt det gick med knästående, det är en vingligare ställning än vad man lätt tror. 

  Efter de olika ställningarna så blev det 25 skott på 30 meter..

  Slutligen 25 skott på 25 meter - skillnaden till 30 meter är större än man tror..   

Nu blir det mer och mer en successiv övergång till skytte inomhus. Hösten och vintern betyder att man inte kan skjuta utomhus när man kommer hem ifrån jobbet. Återstår gör helgen men detta är dagar som året runt är fullt av sociala åtaganden och under den kalla årstiden så är vädret än mer opålitligt och ofta helt otjänligt för skytte.

Value for money?

Walther LGV - en riktig prisvinnare!

Igår så fick jag frågan av en entusiast - med tanke på det senaste blogginlägget - om vad dessa marknadens bästa fjädervapen egentligen kostar. Kostnader är ju alltid intressanta och den absolut största skillnaden i kostnad finns faktiskt beroende på i vilken marknad som inköpet sker, detta har länge varit en given sanning.

En gammal tumregel är att brittiska luftvapen köper man i England och tyska luftvapen köper man i Tyskland.

Den som däremot köper sina vapen lokalt, med alla förmåner som detta innebär av support och tillgänglig knowhow ifrån en lokal handlare, får också betala saftigt för detta - det här är nu något som precis alla fantaster "vet".

Men är det verkligen så?

Idag så ska vi kolla lite på ett par typexempel och resonera lite runt kostnadsbilden för fjädervapen i allmänhet och de dyrare dylika i synnerhet.

Vårt första exempelvapen är en Air Arms TX200 ifrån BAR, England. Tyvärr så befinner sig BAR i en svacka och har för ögonblicket ingen transportör som kan ordna leveranser utomlands och problem av den här typen har då och då under åren uppstått. Endera så var det krångel med PCP på grund av att de har tryckkärl (även då dessa sänds tomma) men just nu verkar man ha krångel eftersom den nuvarande transportören inte vill skicka skjutvapen överhuvudtaget. Man håller dock på att leta upp en ny transportör så förhoppningsvis så kommer detta att lösa sig framöver, exporten är ju viktigt för BAR och inte minst hit till Sverige. 

Baspriset på nyss nämnda bössa med bokstock är i skrivande stund £389 och till detta kommer en konvertering till 10 joule som betingar £15. Slutligen så måste man också lägga till en frakt som hamnar på £28 (senaste leverantörens debitering). Summa summarum: £432, vilket med dagens växelkurs blir 5288 kr.

Köper man den däremot i Sverige av en prisvärd handlare (Hurricane) så kostar den 4995 kr.

Hupp! Självklart så ska även Tobbe ha betalat för frakten, räkna med ett par hundralappar där och vips så hamnar man på exakt samma summa eller till och med något lägre. Detta trodde ni inte väl? Visst, Hurricane är kända för att ha bra priser men billigare än en privatimport ifrån det land där det aktuella vapnet tillverkas - visst överraskar det?

Men kan man inte tjäna pengar på en egen import numera eller vad händer?

Jodå, låt oss nu räkna lite på en Walther LGV Master. Nu handlar vi ifrån Tyskland och den tänkte leverantören blir Sportwaffen-Schneider. Här har jag också handlat mycket igenom åren, såväl CZ som HW och Diana. Nyss nämnda LGV kostar €359 och till detta kommer frakt på €39. Någon kostnad för strypning behövs inte eftersom dessa vapen har 7.50 joule istället för 16.30 joule som bössorna ifrån England. Summan blir €398 eller i svenska pengar 3812 kr.

Vad vill då våran svenska handlare i Vittsjö ha?

Jo, där betingar en likadan bössa 5250 kr - en nätt liten skillnad på 1438 kr + frakten ifrån Småland.

Här fanns det alltså en rejäl hacka att tjäna. Sammanfattningsvis så gäller det alltså att ha ögonen öppna och kolla runt. Vissa vapen är väl värda att köpa hemma i Sverige. De kanske inte är speciellt mycket dyrare samtidigt som de är krångliga att komma över utomlands (typ Crosman) på grund av restriktioner och/eller höga frakter. Andra vapen kan man däremot spara tusentals kronor på igenom att privatimportera ifrån en annan marknad inom EU.

Så, en LGV för 3800 kr eller en TX200 för 5000 kr?

Jag gillar Air Arms och så även TX-serien men 1200 kr känns som en rätt ordentlig skillnad. I skenet av detta så hade jag nog satsat på LGV, som ju är en mycket prisvärd och ofta i Sverige väldigt underskattad modell. Tar vi exempelvis en helt vanlig HW95 så kostar den 3200 kr och ska man då dessutom lägga in ett tuningkit för att nå samma nivå som LGV så handlar det där om minst 6-800 kr vilket lägger dem på ungefär samma nivå, bortsett ifrån att LGV även har syntetlager under spännarmen.

Tittar man sedan på enklaste, billigaste tänkbara fjädervapen med rimlig kvalité och vettiga egenskaper så heter detta Weihrauch HW30S och kostar i runda slängar 2000 kr. Skyfflar man in ett tuningkit där så är vi uppe runt 2800 kr eller en tusenlapp under en LGV.

Vill man istället ha en underspännare för att helt matcha TX-serien så får man hosta upp 4020 kr för helt nya LGU som med frakt hamnar ca 700 kr under en TX200. Ett bra köp där? Kanske inte lika självklart tilltalande som LGV eftersom den är en femhundring dyrare än denna men ändå lite pengar sparade jämfört med TX200.

Walther har med andra ord börjat få ett sortiment som är väl värt ett närmare beskådande, om man gillar fjädervapen. Mycket vapen för pengarna och under 4000-5000 kr är helt rätt med tanke på de allt billigare och bättre PCP som börjar komma ut i lågprissegmentet.

Billig mot dyr?

  Crosman Discovery

Fjädervapen mot PCP har varit en nästan lika klassisk diskussion som vilken kaliber som är bäst. Idag ska vi titta på en lite annan jämförelse, ett dyrt och påkostat fjädervapen vs ett billigt PCP - viket är egentligen det bästa köpet om man vill köpa sin första bössa? Självfallet så vänder vi på pengarna så mycket vi kan och tar då erkänt prisvärda Walter LGV mot marknadens billigaste PCP, Crosman Discovery. Vilket ger mest vapen för pengarna?

Walther LGV har vi nyligen berört i bloggen, ett toppmodernt fjädervapen med en mycket rimlig prislapp som rent allmänt anses vara synnerligen välskjutande. Med bokstock så betingar den ifrån Tyskland 3800 kr. Väljer man att ta den på licens så anges den kunna leverera upp till 23 joule, men de flesta testrapporter berättar om en något lägre anslagsenergi i verkligheten.

Discoveryn är en av marknadens billigaste PCP och ett enkelskotts Dualfuel-vapen baserat på den enklare Co2-bössan Crosman 2260. Trots denna anspråkslösa bakgrund så har modellen gott rykte för att vara välskjutande och lätt att leva med. Eftersom det är ett PCP så måste man naturligtvis också komplettera den med en fyllkälla, så här får man räkna till från 500 kr (beg handpump) och uppåt. Förutom att Dualfuel hjälper till att hålla ner nivån på skottljudet så innebär det också att vapnet blir förbluffande enkelt att handpumpa på grund av systemets låga maxtryck på blott 135 Bar. Online ifrån en handlare i Sverige så kan man köpa Discoveryn för 3495 kr (ink frakt).

Så, ett fjädervapen för 3800 kr mot ett PCP för 3500 kr - vilket ska man välja?

För att kunna börja i rätt ända så måste vi först avhandla frågan om effekt och tillhörande licensstatus. En av de mest grundläggande skillnaderna mellan de båda drivkällor som dessa vapen representerar är just deras förmåga att utveckla anslagsenergin hos projektilerna. Enkelt uttryckt så ju mer effekt man önskar få ut, desto enklare sker detta hos ett PCP relativt fjädervapnet. Vill man skjuta 10 eller 16 joule så finns det ingen större skillnad, båda vapnen kan hantera den här effekten rent praktiskt. Skjutbarhet återkommer vi till.

Om man däremot vill ha ut full effekt, man kanske avser att använda vapnen till skyddsjakt eller skytte på långa avstånd, ja - då är skillnaderna desto större. Med kaliber 22 så kan vi räkna med kanske i bästa fall 22-23 joule hos Walther där en Discovery lätt levererar över 35 joule. Här har PCP helt enkelt ett brutalt övertag.

Nöjer vi oss med upp till 16 joule så har Walther en mycket god skjutbarhet för att vara ett fjädervapen. Visserligen så finns det en rekyl, men den är lätt att hantera även för ovana fjäderskyttar och situtationen underlättas dessutom av ett riktigt bra avtryckarsystem samt vapnets höga vikt (4200 gram). Skjuter vi Discoveryn så upptäcker vi snart att detta vapen i praktiken nästan helt saknar rekyl. Visserligen så är avtyckarsystemet mediokert jämfört med LGV men den relativa frånvaron av rekyl uppväger med god marginal detta. En Discovery är lätt att skjuta bra med även för en helt ovan skytt.

Om vi däremot pressar konstruktionerna maximalt och pumpar ut över 20 joule på LGV och mer än 35 joule hos Discoveryn så blir skillnaden i konstruktion klart påtaglig, trots att LGV är ett synnerligen snällt och förlåtande fjäderluftvapen att hantera. Bössan blir helt enkelt "sprattig" och betydligt mer krävande för den som vill ha ut så bra träffbilder som möjligt. Problemet här är tvåfalt, ofta vill man ju ha hög effekt på långa avstånd och långa avstånd är ju i sig självt svårare att träffa bra på..

Bortser man ifrån skyttens beskymmer att träffa rätt så utsätts också kikarsiktet för helt klart större prövningar ifrån ett fjädervapen på runt 20 joule än hos ett PCP på nästan det dubbla. Handlar det om över 16 joule så får alltså fjädervapnet svårt att konkurrera i fråga om effekt och skjutbarhet.

  Walther LGV

Men, har inte fjäderkonstruktionen några uppenbara fördelar då?

Jovisst, ett av de mest påtagliga hör man direkt när man avlossar dessa vapen och i synnerhet på full effekt. En Walther har ett knäppande behagligt avfyrningsläte, det hörs men det stör inte. Ljudet är mekaniskt positivt och distinkt angenämt. Discoveryn däremot...BOOOOM...blir det ungefär. PCP smäller hårt, högt och rått. Ingen i närheten kan undgå att höra ett PCP på 30-40 joule som avlossas helt odämpat. Knallen kan näst intill väcka döda och hörselskydd är varmt att rekommendera. Många konventionella fjädervapen har mekaniskt skrammel, skrap och twang vilket helt saknas hos Walthern. Detta för att det man hör blir själva skottljudet, något som dock inte låter farligt eller elakt utan mer som ett traditionellt fjädervapen ifrån barndomen. Discoveryns skottljud däremot kan lätt misstas för en 22LR av någon utomstående.

Om man däremot skjuter på lägre effekt, upp till 16 joule, så är skillnaden mellan vapnen mindre men den finns dock fortfarande alltid kvar. Det är först när man kommer ner till 10 joule som ett PCP (märk väl inte alla) kan bli trädgårdsvänlig. Här har Crosmans vapen en stor fördel jämför med konkurrenterna på grund av sina låga systemtryck. Dualfuelkonceptet gör vapnen märkbart tystare i skottljudet än konventionella PCP på 200+ Bar. Nere på 10 joule så är LGV utomordentligt tyst och denna goda egenskap är inte heller mycket sämre på 16 joule.

Som man ser här så finns det alltså tunga styrande faktorer till respektive vapenval. Har man inte möjlighet till ljuddämpare så är Discovery synnerligen högljudd om den går på över 10 joule. Detta slipper man hos Walther men i gengäld så har denna relativt blygsamma prestanda bortom 16 joule.

Så långt de tekniska skillnaderna mellan konceptet PCP och fjädervapen, men resten då?

Jo, finish, passning och övergripande känsla av kvalité är kanske inte direkt enastående på Walther men ändå ljusår bättre än Discovery där det sannerligen är tydligt att man har valt att spara in på just detta. Funktionellt sett så är det naturligtvis inga problem med Crosmans vapen men hela konstruktionen är ganska "amerikanskt" sammansatt. Så inte Walther, här gäller den tyska skolan. Dock inget överdåd utan jämförbart med Diana, HW och liknande. Alltså inte samma klass som Theoben och Air Arms men ändå fullt acceptabelt.

 Rent fysiskt så är skillnaderna desto större, LGV väger som en afrikastudsare (4200 gram) och nästan ett och ett halvt kilo tyngre än Discovery, som närmast framstår som smäcker vid en jämförelse. Crosman har valt en liten (135 cc) lufttub vilket bidrar till vapnets slanka utseende. Nackdelen är självfallet sparsamt med skott på fyllningen, ca 15 st om vapnet ger 35 joule. Skott på fyllningen är av naturliga skäl inget som man behöver fundera på när det gäller fjädervapen, där kan man räkna med precis samma prestanda skott för skott igenom hela sessionen.

En fördel som båda vapnen har gemensamt är dock att de är färdiga att använda direkt ifrån fabrik. De är båda utrustade med bra öppna riktmedel och Walthern behöver inte heller någon tuning för att bli njutbar, något som är fallet med de flesta andra fjädervapen på marknaden. 

Vilket hade jag själv valt?

Jag har sedan länge lämnat fjädervapen bakom mig. Visst, det finns riktigt bra fjädervapen på marknaden som jag lätt hade kunnat tänka mig att äga; som nya - Diana 54/56, LGV/LGU, TX-serien, HW30S etc, liksom vapen som nu har utgått ur produktion; Beeman C1, BSA Supersport (UK), Webley & Scott Omega, AA PE samt den ikoniska Feinwerkbau Sport. Dock så kan ett bra PCP leverera allt som dessa vapen förmår (utom då naturligtvis fjädevapenkänslan) på ett smidigare, bekvämare och mycket effektivare sätt.

Kör man ett vapen på hög effekt (över 10J) så har PCP styrkan i skjutbarheten och en överlägset hög anslagsenergi. Detta är ju en etablerad "sanning" sedan länge. Vad många däremot inte tänker på är hur bekvämt det är även med PCP på låg effekt. De största problemen med PCP (ständig luftfyllning, hög skottljudsnivå) försvinner då och istället så har man en underbart hög skjutbarhet och dito praktisk precision.

I skenet av detta så hade jag gått på PCP varje gång valet finns mellan dessa två olika drivlinor. Självklart så avspeglar sig också detta i min privata vapengarderob där det finns 3 PCP men bara 1 fjädervapen.

Här är lite länkar från VarmintAir om just Discoveryn "i fält", precis som LGV en av marknadens mest underskattade och prisvärda vapen:

http://varmintair.typepad.com/varmintairs_blog/2012/06/the-benjamin-discovery-pcp-isnt-expensive-but-the-hunting-fun-i-have-with-this-gun-is-priceless.html

http://varmintair.typepad.com/varmintairs_blog/2012/06/benjamin-discovery-22-just-getting-back-to-basics-and-a-reminder-of-my-original-benjamin-pump-from-b.html

Vad får ett PCP lov att kosta?

Det finns idag fabriksnya PCP på den svenska marknaden för allt mellan 3500 kr till nästan 30.000 kr, ett ganska så rejält spann. I denna enorma prisskillnad så frågar man sig därför lätt, vad är rimligt att betala och för vad betalar man?

Generellt sett så finns det fyra olika egenskaper som avgör prisbilden:

Tekniska egenskaper

Estetiska egenskapar

Varumärkesvärdet

Mervärden

De tekniska egenskaparna är de primära grundfunktioner som avgör hur bra vapnet skjuter. Till det viktigaste hör pipa, avtryckarsystem och ventilsystem/drivkälla. Varumärkespipor och precisionsbyggda avtryckarsystem kostar pengar, liksom finavstämda ventilsystem. Här får man hålla ögonen öppen som spekulant på vad man får och om tillverkaren möjligtvis har varit dumdristig nog att spara in tillverkningskostnad på dessa fundamentala nyckelkomponenter.

Estetiska egenskaper är materialval, passning, finish och övergripande kvalité. Här finns allt ifrån varumärkeskomponenter som exempelvis tryckkärl och stock till hantverksskicklighet och detaljomsorg. Här finns normalt sett inga delar som påverkar vapnets tekniska egenprecision men väl så komfort och utförande, liksom i vissa fall även säkerhet i fråga om tryckkärlen (tuberna).

Varumärkesvärdet är tillverkarens anseende och renommé liksom dennes sociala status. Man brukar här även innefatta garantier, syn på goodwill, möjligheter till service, nivån av andrahandsvärde, kult och klassikerstatus liksom rykte (förtjänst, likväl som oförtjänt). Kort sagt fabrikatets "mjuka" värden/egenskaper.

Hårda mervärden är finesser och attribut som särskiljer fabrikatet och/eller modellen ifrån andra likvärdiga produkter på marknaden. Huruvida dessa mervärden är faktiska mervärden, alltså sådana som konkret tillför något för den unika köparen kan i sig självt och i sak vara högst subjektivt. Finesser här ska vara ovanliga och konkreta, exempelvis semiautomatisk repetering, dual-fuel och liknande. Inte "vanliga" finesser som är mainstream (manometer, quickfill).

Som vi kan se här så "fördelar" tillverkaren vanligtvis sina tillgängliga resurser lite ojämnt över dessa fyra kategorier, i syfte att hålla ner prisbilden då ett lågt pris i sig självt är en stor tillgång. Ju bättre och mer påkostad varje kategori här är - desto dyrare blir slutprodukten.

Om vi tittar på två distinkt olika exempel så ska vi se lite på skillnaderna.

Crosman Discovery  

Vi börjar med lingonserien och Crosmans Discovery. Här har Crosman valt egenproducerade pipor istället för att köpa in dessa ifrån en utomstående och specialiserad piptillverkare. Man använder istället pipor som är gemensamma med sin produktion av Co2-vapen, vilka ligger i den lägre prisklassen. Resultatet är att vissa pipor blir usla, andra till kostnaden acceptabelt bra. Ett fåtal faktiskt riktigt bra - men man vet nästan aldrig innan man har prövat. Även avtryckarsystemet är tagit ifrån förhållandevis billiga Co2-vapen och tillverkat i plast. Dugligt, men knappast bra. Ventilsystemet är kanske den detalj av de tre tekniska nyckelegenskaperna som faktiskt är bäst utformat, Disoverys har i allmänhet förbluffande jämna utgångshastigheter men de är i gengäld inte direkt luftsnåla.

Kollar vi på de estetiska egenskaperna så får man förvisso en trästock men sannerligen enklaste tänkbara utförande av betsad "hardwood". Blåneringen är minst sagt skiftande och lövtunn. Passningen är typiskt amerikansk där saker sällan sitter helt symmetriskt. Bara en sådan sak som att använda stjärnskruv (!) vid sammansättningen av mekaniken signalerar helt klart var Crosman lägger ribban på den här produkten - lågt! En taktil bedömning avslöjar snabbt att konstruktionen är sammansatt på ett kostnadsbesparande sätt med generösa toleranser, vilket ger en lite racklig känsla.

I de mjuka värdenas värld så är Crosman ett fabrikat mest känt för billiga BB-guns och Co2-vapen i lägsta prisklass. Kanske ett steg över Daisy men sannerligen inget jättekliv. Varumärket är väl kanske inte direkt skamfilat, som Hatsan, men ingen entusiast lär höja på ögonbrynet om en köpare av Crosmans produkter beklagar sig på ett forum över att något ramlar isär utan anledning på det nyinförskaffade vapnet.

Tittar vi slutligen på mervärden så finns Crosmans suveräna dual-fuelkoncept. Dessa vapen är lätta att pumpa eftersom de kräver ett lågt systemtryck precis som att de ger enorma mängder skott ifrån en dykarflaska ifall man fyller på detta sätt. Likaså är skottljudet (relativt sett) lägre, liksom att man naturligtvis också har möjligheten att köra denna modell på bulkmatad Co2 (om någon nu skulle komma på den idén i praktiken). I övrigt så är det tunnt på mervärden.

Som man kan förstå av den här korta karaktärsredovisningen så är Discoveryn ett billigt vapen och det låga priset kan ju mycket väl, för den individuelle köparen som vet vad denne köper, få spekulanten acceptera den spartanska standarden i skenet av det superlåga inköpspriset.

Låt oss nu vända på slanten och titta på ett modell i en annan prisklass - Daystate Air Wolf

The Air Wolf !

Här köper man in piporna ifrån Lothar-Walther och man betalar dessutom för bästa tänkbara vara. Avtryckarsystemet är elektroniskt och självfallet fullt justerbarat, något som också gäller för drivkällan vars ventilsystem också styrs elektroniskt tack vare en inbyggd batteridriven dator. Resultatet är 130 skott inom 20 fps ifrån 500 cc med kaliber 22 på full effekt -  ca 890 fps med 21.10 gn Baracuda. Den typen av prestanda hittar vi (ännu) inte hos något form av helt mekanisk drivkälla.

På den rent estetiska fronten så är stockarna tillverkade av Minelli och givetvis av valnöt. Lufttuben är endera Luxfer eller som tillval tuber i äkta kolfiber - lätta och otroligt starka. Finish, passning och sammansättningskvalité för närmast tankarna till äldre brittiska lyxbilar. Perfektion är ofta ett överord, men här ligger det inte sanningen långt borta..

Daystate har på många sätt en särställning världen över och anses ofta som världens bästa sporting airguns. Följdaktligen så har man också en stor och synnerligen lojal svans av fans som lever och dör för just fabrikatet. Självfallet så finns även ett eget forum och de allra flesta entusiaster betraktar Daystate som något utöver det vanliga, något som också reflekteras av modellernas andrahandsvärde på begagnatmarknaden.

Unikt för Daystates MCT-modeller är egentligen hela konstruktionen som sådan, den här typen av avancerad elektronik finns inte hos något annat fabrikat överhuvudtaget inom den kategori vapen som Air Wolf tillhör. Denna unika position skapar mycket av modellens magi.

Resultatet är ett vapen som säljer bra trots en prislapp på över 20.000 kr på svensk mark.

Mitt eget val

  Crosman Challenger, här i en stock från Crosman 2260

I linje med de senaste inläggens fokus på kostnaden och nivån på olika PCP så ska jag idag redovisa lite hur jag själv resonerade runt mitt senaste vapenköp, ett vapenval som jag vet att många betraktare har förundrats över.

För ett par år sedan så konstaterade jag att jag ville ha ett dedikerat PCP för just 10J. Dels eftersom detta är en spännande tävlingsklass och dels eftersom den här typen av vapen och effektutförande är så otroligt användbart. På alla ytor upp till 30-35 meter så duger de helt perfekt, liksom att de kan användas på 8-10 meter inomhus utan konstigheter. Vidare så är de billiga att skjuta (kaliber 177) liksom snåla på luft, varför man inte behöver släpa med sig handpump eller dykarflaska ut i fält även om man vill skjuta en hel dag.

Jag hade tidigare haft ett på CZ200T, som jag var mycket nöjd med men de var enerverande att fylla eftersom detta krävde att tuben skruvades av och på varje gång, likaså small den en hel del, vilket emellertid inte var något större problem där jag bodde vid den tidpunkten. Anledningen var här ett högt systemtryck, 170-180 Bar. Avtryckarsystemet var jag inte heller helt nöjd med, även om det iofs blev bättre med komponeter ifrån eftermarknaden.

I samband med en flytt så sålde jag av min sista men började ändå direkt fundera på en lämplig ersättare några månader senare när ekonomin hade återstabiliserats.

Eftersom jag hade ett BSA Ultra som var till belåtenhet så satsade jag på ett likadant. Den mindre cylindervolymen torde inte vara något problem med den låga effektnivån men vad jag helt bortsåg ifrån var effekten av den korta pipan och tillika vapnets höga systemtryck (200 Bar). Detta sammanvägt innebar att geväret small riktigt hårt för att vara på "bara" 10 joule. Igenom detta så diskvalificerade den sig också som "trädgårdsbössa" då jag inte hade någon ljuddämpare till den.

Så detta BSA fick lämna skåpet och istället började jag spana runt på vad man kunde hitta istället. Jag hade tidigare ägt en Crosman Discovery som i ärlighetens namn inte sköt speciellt bra men det som jag kom ihåg av den var att den som 10 joule var förbluffande tyst och dessutom otroligt luftsnål tack vare dualfuel-systemet. Efter att ha scannat runt marknaden så landade jag på den synnerligen fula Challengern. Den hade dualfuel och dessutom både ett bra avtryckarsystem samt en riktigt bra matchpipa ifrån Lothar-Walther. Den var dock i dyraste laget (ca 7000 kr) och dessutom vansinnigt ful. Med Crosmans varierande kvalité dessutom så var jag högst tveksam.

Så kom jag då till att pröva modellen i verkligheten då en annan entusiast hade privatimporterat ett exemplar ifrån USA och jag kunde direkt konstatera att modellen hade en otrolig precision samtidigt som den gick tyst och hade ett betydligt bättre avtryck än vad jag hade vågat hoppas på. Här kunde jag hitta ett tyst vapen med många skott på fyllningen samt med riktigt bra pipa och avtryckarsystem, nu gällde det bara att rent mentalt acceptera resten och inte minst prislappen.

Efter att ha undersökt marknaden för en privatimport så satsade jag slutligen på att stödja en lokal handlare och konstaterade där att Caboom var billigast vid tidpunkten. Då jag emellertid brukar handla mina vapen av Hurricane så hörde jag istället med Tobbe och visst var det inga problem att matcha konkurrentens pris där inte. Det blev därför affär och strax så var en splitt ny Challenger på väg upp till mig ifrån Smålands djupa skogar.

Så, vad fick jag då för mina pengar?

Pipa och avtryckarsystem har vi tidigare berört, avtryckarsystemet är imponerande och det bästa av de som jag har på mina egna vapen. Pipan är sannerligen second to none - detta är med marginal den absolut mest välskjutande 177-pipa som jag någonsin har ägt! Nästa trevliga detalj är ventilsystemet som både är tyst, luftsnålt och därtill oerhört jämnskjutande. Med 60 skott inom 20 fps maximal spridning direkt ur burk med låg vikt (7.33 gn) och klen kaliber (.177) så finns det absolut inget att klaga över, inte ifrån ett självregulerande system i alla fall. Tuben är bara 135 cc stor och maxtrycket blott 135 Bar.

  En syntetstock kan med fördel lackeras om..

Nästa kategori egenskaper är inte lika tilltalande. Visserligen så är hela vapnets mekanik helt i metall men passningen är lite sisådär, förvisso bättre än Discoveryn men inte mycket högre än för ett BSA. Samma sak gäller blåneringen som är både tunn och matt men avsevärt bättre på själva pipan än på övriga komponenter. Stocken är tung och rejäl med en solid känsla men ändå i plast. Vapnet fick sedemera ett rejält lyft när jag utrustade den med en trästock ifrån Crosman 2260 istället. Den största nackdelen är den integrerade lufttuben som utgör själva stommen i vapnet. Den är relativt komplicerad att byta/ersätta när den dagen kommer eftersom alla andra komponenter sitter fast i densamma. 

Crosman är som de flesta vet mest kända för enkla och billiga vapen, inte sällan Co2-drivna. Det är inget av de tyngre varumärkena här i Europa där fabrikatet inte har samma folktraditionella ställning som i USA. De låga prisbilderna överlag gör att sammansättningen ibland blir lite sisådär på dessa vapen. Fondprodukter i Karlstad är för närvarande generalagent och de gånger då jag tidigare har haft bekymmer så löste man detta igenom att ta motsvarande del ifrån ett annat fabriksnytt vapen eftersom man inte hade något reservdelslager som täckte den aktuella komponenten. Challengern däremot har inte krävt några reservdelar (ännu) utan har överlag fungerat helt klanderfritt. De delar som är gemensamma med 22XX-modellerna kan man enkelt, billigt och snabbt köpa över Ebay.

Konstruktivt sett så är detta ett ganska så basalt vapen. De detaljer som skiljer den ifrån många andra PCP är dualfuel-konceptet liksom att modellen är totalt ambidextriös. Stocken (både plast och trä) är liksidig och repeteringen med sitt T-handtag kan användas lika bra för vänster- som högerskyttar eftersom mekaniken är av typen straight-pull.

Sammanfattningsvis så får man inte så mycket till PCP för under 6000 kr idag och i synnerhet inte om man har krav på praktisk precision och nyckelegenskaper som pipa och avtryckarsystem. Att kunna tävla och placera sig bra i EM för Field Target med ett sådant vapen när det gäller dessa egenskaper tycker jag är bra värde för pengarna, vilket en annan svensk entusiast har lyckats göra. För min del duger det gott med den konceptuella tanken, att få en matchvapenmekanik inuti en vanlig stock med ett nästan helt konventionellt utseende.

Ett enkelt, traditionellt PCP som är lätt att leva med på grund av låg ljudnivå och stora mängder skott på en fyllning tillsammas med en suverän praktisk precision var vad jag fick och i skenet av kostnaden för denna så är jag i alla fall hittills mer än nöjd med den affären.

Detta är en bössa som kommer att leva med mig länge framöver...

Diana sålda!

Den tyska Sport Guns GmbH (GSG) med huvudkontor i Ense, Nordrhein-Westfalen, tar över från och med den 13 oktober, 2014 samtliga 100% av aktierna i DIANA Mayer & Grammelspacher GmbH & Co KG, med säte i Rastatt.