Skott i pannan...
Setra NS1000 var en riktig rökare för sin tid och samtida brittiska fjädervapen var inte i närheten..
Som en kommentar till ett tidigare inlägg så kom det upp funderingar runt varför vissa länder har vilka och dessutom helt skilda effektgränser. Ser vi rent kronologiskt så kom de viktigaste effektgränserna i Europa redan 1968 i England, 1972 i Tyskland (eg Väst-Tyskland) och 1974 här hemma i Sverige. Till skillnad ifrån hos de två andra länderna så har Sverige reviderat sin lagstiftning en gång (1992) då man skiftade ifrån 200 mps utgångshastighet till 10 joule E4, liksom att man avförde vapen med vissa konstruktionsprinciper ifrån en obligatorisk licensplikt (MSP & Co2). En mindre förändring ägde rum 2015 då automatiska luftvapen fick sin gräns höjd från 3 till 10 joule.
Att England fick sin effektbegränsning beror på att de brittiska luftvapentillverkarna under mitten av 1960-talet fick en allt allvarligare konkurrens av luftvapentillverkare från andra länder. Tillverkare som spanska Setra, japanska Sharp och inte minst amerikanska Sheridan började presentera MSP som lätt gav klart mer effekt än de dåtida brittiska vapnen. Därtill så var de mer lättskjutna och som regel också billigare i inköp. Som ett brev på posten så började försäljningen svaja när de nya aktörerna började vinna marknadsandelar.
Lösningen blev typisk för brittiska industrikriser - man vände sig till regeringen och bad om protektionistiska åtgärder för att skydda den inhemska industrin och rädda jobb. Man ville egentligen ha skyddstullar som fördyrade konkurrenternas produkter men då detta möttes med kalla handen så vände man sig till Home Office och lyckades få deras hjälp med att begära en effektbegränsning på anslagsenergin. På detta sätt så skulle man kunna hålla borta de mer effektstarka konkurrenterna ifrån den egna marknaden.
Effektnivån lades på 12 fpe eftersom konkurrenternas vapen var markant kraftfullare och den här nivån var ungefär vad de mest potenta brittiska vapnen av denna tid själva klarade av att prestera. Med lika mycket effekt för alla så borde de brittiska modellerna vara fortsatt konkurrenskraftiga, resonerade de brittiska tillverkarna.
Lilla söta Diana 23 var en storsäljare under 1950-1970-talet..
I Väst-Tyskland så kom däremot effektgränsen till av mer tragiska anledningar, nämligen oron för terrordåd i allmänhet och den Röda Arméfraktionen (RAF) i synnerhet. Den internationella terrorismen hade börjat utvecklas under sent 1960-tal efter studentupproren runt om i Europa 1967 och detta oroade myndigheterna. I Väst-Tyskland så blev det efter kriget tillåtet med civilt vapeninnehav först 1956 och den lagstiftningen reviderades drastiskt 1972, vilket även innefattade luftvapen.
Här var tanken att alla de som tävlingssköt med luftvapen på 10 meter, vilket var en stor och växande sport i BRD under den här tidsepoken samt en lukrativ verksamhet för flertalet inhemska vapentillverkare, skulle förskonas och även i fortsättningen kunna inneha och använda sina vapen utan licenskrav. Gränsen lades vid 175 mps eftersom det var denna gräns som var vanlig hos både tävlingsluftgevär och de små enkla fjädervapen för ungdomar som Diana, Haenel och Weihrauch mfl tillverkade stora mängder av. Framöver så kom man att justera gränsen till 7.50 joule eftersom man snabbt insåg att köparna annars favoriserade luftvapen i allt grövre kalibrar.
Samma fenomen upptäckte man också här hemma i Sverige. Vi fick en licensgräns 1974 som var baserad på utgångshastighet och vapnets konstruktionsprincip. Vapen som var MSP eller Co2 lades alltid på licens, oavsett effekt, där övriga vapen bara behövde licens om de sköt projektilen snabbare än 200 mps. Varför man valde just 200 mps berodde på att någon inom SKL i ett betänkande menade på att detta var en brytpunkt för när man kunde förvänta sig att en projektil skulle kunna bryta igenom ett mänskligt kranium och därmed riskera att skapa allvarliga skador.
Farco tillverkade lufthagelvapen men även kulvapen i grova kalibrar drivna med Co2
Resultatet blev att köparna under slutet av 1980-talet i en allt större utsträckning valde de allt kraftfullare vapnen med kaliber 22 och 25 istället för 177. Bara projektilen låg under 200 mps så var ju vapnet licensfritt, helt oberoende av projektilens anslagsenergi. Det hela blev allt mera tydligt när en handlare började saluföra riktigt grovkalibriga pumpgevär helt licensfritt. På grund av dessa händelser så beslöt man sig för att växla om 200 mps till anslagsenergi och landade då på den jämna och fina siffran 10 joule för ett vapen med kaliber 177. De grövre kalibrarna 22 och 25 fick naturligtvis samma effekt men drabbades då av betydligt lägre utgångshastigheter, ca 150 respektive 130 mps.
En annan bifråga som ofta dyker upp är varför vi mäter effekten vid E4 och inte E0, som ju vore mera logiskt. Detta är onekligen ganska praktiskt eftersom man kan tillåta en viss variation i projektilvikten om vapnet har 10J E0 och ändå klara 10J E4. Någon sådan slug baktanke låg emellertid inte bakom tanken på E4, här påstås sanningen vara så enkel som att den ganska tunga och skrymmande kronografen som man använde på SKL under 1970-talet stod just 4 meter ifrån den plats där provskytten skulle stå och skjuta.
En mycket praktisk laganpassning till verkligheten för en gångs skull, med andra ord...