När allt samspelar!
Ett skott rakt igenom huvudet släcker ljuset direkt!
”-Det är oftast betydligt mer belönande att köra en långsam motorcykel fort än en snabb motorcykel längsamt.”
Lite så känner jag även med vår hobby, jag har absolut inget emot att använda PCP med närmast absurda prestanda ur ett luftvapenperspektiv men det som alltid har legat mig personligen närmast är de tillståndsfria vapnen med låg effekt – inte sällan 7-10 joule. Det är – åter igen – som med motorcyklar, jag har aldrig haft roligare än med 125-250 cc jämfört med de större 750 cc osv som jag också har ägt.
Ett område där den här principen framstår som mest tydligt är vid aktivt skytte mot levande mål.
Visst, en redigt stor ringduva eller liknande är alltid tillfredsställande igenom sin storlek och tyngd men med ett PCP med kaliber 25 och bortåt 70 joule så är det en enorm träffzon som blir fatal och kraften från den förhållandevis grova projektilen släcker effektivt ljuset direkt, inte sällan också hos en halvdan träff. Det är därför förlåtande vapen att använda till dessa ändamål, i synnerhet på långa/okända avstånd och hos nya entusiaster till den här skytteformen.
I det andra ändan av spektret så är den minsta kalibern med måttlig effekt ännu mer belönande, även om möjligheterna blir färre och kraven på omständigheter för framgång också är betydligt högre. Det kan röra sig om många förlorade tillfällen på grund av olika fel omständigheter men då och då finns möjligheten varpå känslan av framgång blir än så mycket större.
Huvudet är ingen stor träffzon men effekten är dramatisk.
Ett relativt drygt avstånd, kanske egentligen bara 20-25 meter, ett mål som rör sig och som man väntar ut tills det stannar blickstilla, lugn placering av riktmedlet på önskad träffzon, en sekund av eftertänksamhet och snabbt överslag på om allt är helt rätt – sedan känslan av träff redan när man lossar skottet och en upplevelse av framgång också innan anslaget. Ett klockrent huvudskott, precis rakt igenom skallen, så ljudlöst ett skott och resultatet av det överhuvudtaget kan bli. En duns i marken av något som redan har lämnat världen innan det har lämnat grenen.
Det blir kanske inte många under året med en sådan setup och dessa perfekta omständigheter men känslan av framgången lever man på länge, länge också långt in på den kalla, mörka, regniga vintern.
Det är som den perfekta grusvägen, dess kurvor och det lagom flytande underlaget. En liten fyrtaktare som precis kan ge rätt uppställ, där växlingarna klickar in på exakt rätt varvtal för att drivet ska bli alldeles lagom, krönet som ger några meters lyft innan allt gungar ner på två hjul inför nästa böj, bromsarna som biter just till gränsen för släpp, lätet vid pådrag, den mjuka avdriften, kammen av grus från bakdäcket i backspegeln när den reser sig bakom i en böljande kaskad, det mörkt bruna spåret som blir kvar i det gråa varma gruset.
En sommarkväll med känslan av harmoni där varje detalj blir rätt och faller ut som den ska.